Varför ville ni ha barn?

[Mitten]

Sv: Varför ville ni ha barn?

Ni verkar iallafall ha en väldigt sund och kärleksfull relation, måste jag säga! Jag har också lyckan att ha hittat en sådan, även om det tog ett par vändor .

Att vara avelsko är INTE roligt, så kände jag med när jag blev ratad för att jag hade svårt att bli gravid ... trodde att det skulle göra att jag inte ville ha barn alls. Och även nu när jag har ett så ser jag absolut att vi hade haft ett lyckligt och innehållsrikt liv även UTAN barn, så jag kan bara önska lycka till hur det än slutar till sist

 

[Rina]

Sv: Varför ville ni ha barn?

Absolut, livet har sina ups and downs. Det jag var ute efter är att jag ju att jag kommer göra allt i min makt för att han ska må "normalbra/normaldåligt". Jag vill ju hemskt gärna att han ska slippa depression, panikångest, ätstörningar och andra psykiska problem många unga idag verkar drabbas av.

Och skulle det bli så så måste det också vara tillåtet. Det är självklart inget någon önskar sitt barn men om det händer så går det att ta sig igenom. Om det händer så tror jag det är lättare att ta sig ur om det är tillåtet och inte förknippat med misslyckande.

 

[Rina]

Sv: Varför ville ni ha barn?

Efteråt började jag tänka lite tvärtemot, varför blir det aldrig motsatt frågeställning? VARFÖR man VILL skaffa barn?

Jag är nyfiken på hur ni med barn/som vill ha barn tänker kring själva fenomenet. Varför vill man ha barn? Är det ego-skäl eller är det för att man helt enkelt tycker att en människa skulle gå miste om någonting genom att inte födas?

Jag är glad att jag fick barn innan jag han grubbla allt för mycket på det. Jag tror det var en undermedveten längtan som gjorde att jag blev oplanerat gravid. Skulle jag väntat till rätt läge så skulle jag fortfarande vara barnlös och då menar jag inte rätt läge som perfekt ordnat liv utan något sånär ordnat liv. Min start som mamma var mycket svår och krävande, förhoppningsvis har mina barn inga men av den tiden. Jag gjorde vad jag kunde och mer kunde jag inte göra. Jag tror inte att något barn går igenom livet utan att må dåligt och om det skulle vara så så är barnet inte rustad för livet.

Är det egoistiskt att sätta ett barn till denna värld? Ja självklart, men jag är ändå mer villig att sätta ett barn till dennna värld jag lever i för vi har trotts allt ganska bra förhållanden och förutsättningar för ett bra liv. Barn har en tendens att komma när de kommer och inte när de planeras. De som säger att om jag inte hadde haft barn skulle jag rest, studerat, skaffat hästgård etc skulle nog inte gjort det i alla fall.

 

[havreflinga]

Sv: Varför ville ni ha barn?

För min del, alltså för en som inte vill ha barn, låter det där destruktivt. Min syn på barn är att det är ett helhjärtat åtagande man går in i med 110% längtan, engagemang och planering känslomässigt och praktiskt (alltså att man tänker längre än "jag vill" och försöker se lite hur det kommer att bli på ett realistiskt sätt).

Jag håller fullständigt med om det som jag markerat med fetstil. Men min erfarenhet är att de som INTE har barn-längtan, är just de som har insett vilken stor uppgift det är att ha barn.

Många med stark barnlängtan har ibland en lite rosafärgad föreställning om hur mysigt och fint det kommer att bli med en bebis. Ibland har de ingen strategi alls för vilka värderingar de vill utgå från i föräldraskapet, och har ingen aning om ifall partnern är med på samma tåg. De hävdar ibland att allt sånt faller sig naturligt bara barnet är här. Det tycker jag är mer destruktivt, för alla inblandade i familjen. Verkligheten kan bli en sådan chock att relationerna inom familjen går sönder, i värsta fall.

 

[Björk]

Sv: Varför ville ni ha barn?

Jag håller fullständigt med om det som jag markerat med fetstil. Men min erfarenhet är att de som INTE har barn-längtan, är just de som har insett vilken stor uppgift det är att ha barn.

Många med stark barnlängtan har ibland en lite rosafärgad föreställning om hur mysigt och fint det kommer att bli med en bebis. Ibland har de ingen strategi alls för vilka värderingar de vill utgå från i föräldraskapet, och har ingen aning om ifall partnern är med på samma tåg. De hävdar ibland att allt sånt faller sig naturligt bara barnet är här. Det tycker jag är mer destruktivt, för alla inblandade i familjen. Verkligheten kan bli en sådan chock att relationerna inom familjen går sönder, i värsta fall.

Jag instämmer gällande väldigt många. Det är klart att det även för de med rosa glasögon i de flesta fall säkert landar säkert ändå; de lär sig med uppgiften så att säga. Men, det måste vara rätt jobbigt på vägen dit.

Jag tror att just den där rosafärgade föreställningen gör att många känner sig oerhört mycket mer misslyckade än vad de skulle behövt göra.