Varför vill inte män vara föräldralediga/ vabb/ gå ner i arbetstid etc?

[Stinaelin]

Jag tror att en viktig faktor i det hela är att kvinnor som föder barn inte kan skjuta på barnafödandet (och således föräldraledigheten) tills "när det passar".

Jag har några exempel på sådana par i min närhet, där kvinnan föder barn i stort sett samtidigt som hon disputerar (veckan innan, två veckor efter), och där pappan ska ta föräldraledighet sedan, men det "passade" bäst sen på sommaren några veckor (han hade så mycket på jobbet, eller var ny på jobbet), och då var de lediga tillsammans.

Barnafödandetidpunkten är inte valfri, och på nått sätt MÅSTE det funka med övriga livet. Pappaledigheten, den tar vi när det passar, och i vissa lägen så (hoppsan) passade det visst aldrig.

Detta är långt ifrån hela sanningen, men en faktor som spelar in i jämställda parförhållanden som jag studerat på nära håll.

Sen blir inte en pappa ifrågasatt på samma sätt om han inte tar föräldraledighet. Jag blev ifrågasatt som "bara" tog 8 månader (min man tog också 8 månader, ingen tyckte det var kort).

Många och komplexa anledningar. Mest könsroller och kultur, och lite biologi (födandet spelar roll), tror jag.

 

[tanten]

Jag vet inte en enda pappa som inte vill vara hemma med sitt barn?

Däremot verkar det som om mammorna tar ut övervägande mer i början när barnet ammar men sedan brukar det jämna ut sig

All statistik talar emot dig.

 

[Modest]

Jag ifrågasätter bara det som är egentligen pudelns kärna. Varför är det du som ska jobba och ta ansvaret för ett barn du har gemensamt med en partner? Det är så lätt att falla i det tankemönstret och liksom bejaka hela normen nästan slentrianmässigt.

Jag förstår vad du menar med att bejaka normen men faktum är ju att jag inte kan tvinga någon annan till något. Om mannen inte tar det ansvar jag önskar, så kan jag ju inte låta bli att ta hand om barnet för det. Det aktiva jag kan göra är ju att t ex sluta jobba men det gör ju inte saken bättre, vare sig för mig eller jämställdheten.

Jag tänker att man måste ha sådana drag om man i flera års tid har en vuxen, mogen, positiv och god diskussion hemma om jämställdhet, hur man vill själv ha det i praktiken, om jämställdhet i allmänhet, om roller för människor, hur familjen ska fungera, hur föräldraledigheten ska fördelas och sedan den dagen barnet kommer så tvärvänder man och "vill inte" - och helt lämnar barnen som uppgift till kvinnan.

Det är möjligt att jag kanske är överdrivet pessimistisk

 

[Petruska]

Jag tror det handlar mycket om konservativa värderingar och generationer . Det är iaf min personliga erfarenhet. Mina föräldrar är båda 50-talister, fast jag är född -97. Mamma jobbade öht inte fram tills att jag var 3 år, och jobbar fortfarande (fast det gjorde hon iof även innan jag föddes också) bara deltid, som ssk. Pappa är civilingenjör och har aldrig vikt en dag för mig, någonsin. Mamma har vabbat, varit föräldraledig etc. hela tiden. Trots att de är gifta och bor i samma kråkslott, och så gjort/varit hela mitt liv, har pappa varit en figur man träffat ibland på kvällarna och sen på helger. Övrig tid har han jobbat, eller möjligen ägnat sig åt sina egna hobbys. Mamma har tagit 100% ansvar för mig hela min uppväxt.
Jag har funderat en del på ovanstående, särskilt med tanke på senaste årens debatt om delad föräldraförsäkring m.m. Mina föräldrar verkar dock helt obrydda och tycker ovanstående inte är det minsta konstigt - inte ens mamma. "Självklart är det mamman som tar 100% ansvar för barnet under uppväxten - medan pappan jobbar heltid och ägnar sig åt sina hobbys" som min mamma uttrycker det. "Barnet är ju givetvis mammans helt egna ansvar" som pappa lite diplomatiskt uttryckte det en gång.
Så jag tror mycket det är en generationsfråga. Nu är visserligen mina föräldrar inte bara gamla - utan även väldigt konservativt lagda. Tror dock inte "dagens föräldrar", som är födda på typ 70-talet, resonerar på samma vis.

De framstår som extremt konservativa. Inte ens mina morföräldrar - som var konservativa och högborgerliga - skulle ha sagt något sådant. De föddes ca 1905 båda två.

 

[sjoberga]

Jag förstår vad du menar med att bejaka normen men faktum är ju att jag inte kan tvinga någon annan till något. Om mannen inte tar det ansvar jag önskar, så kan jag ju inte låta bli att ta hand om barnet för det. Det aktiva jag kan göra är ju att t ex sluta jobba men det gör ju inte saken bättre, vare sig för mig eller jämställdheten.

Jag förstår också vad du menar och barnet kommer i kläm om man ska spetsa till det i praktiken. (Dock tycker jag man kan spetsa till det även i praktiken till viss del, för att väcka slumrande pappor som verkligen inte har förstått konsekvenserna av deras resonemang och normerna vi lever i.) Och att inte pappor i högre utsträckning förstår och tar ansvar för det tillsammans med mamman = .

Fan har vi inte kommit längre.

Min åsikt är i grunden att en människa som inte är beredd att ensam ta hand om och uppfostra barnet man skaffar tillsammans med en partner, ska låta bli. För vad som helst kan hända och då kan man bli ensamt ansvarig att ge barnet en god uppväxt.

 

[Lingon]

Sen blir inte en pappa ifrågasatt på samma sätt om han inte tar föräldraledighet. Jag blev ifrågasatt som "bara" tog 8 månader (min man tog också 8 månader, ingen tyckte det var kort).

Många och komplexa anledningar. Mest könsroller och kultur, och lite biologi (födandet spelar roll), tror jag.

Det är ju av samma anledning som min man konstant fick höra vilken fantastisk pappa han var trots att vi delade lika på f-ledighet, nattmatningar (jag pumpade och han kunde ta en nattmatning varje natt så jag fick sova lite längre) m.m. Jag fick inga såna kommentarer alls eftersom det förväntades av mig för att jag är kvinna. Det fick som följd att jag blev ledsen och han blev lite förolämpad. Jag blev ledsen (mitt i all hormonstorm) över att hela tiden få höra hur duktig han var utan att själv få samma beröm och han blev förolämpad över att folk uppmärksammade så mycket att han gjorde var han ansåg ingår i att vara pappa. Han tyckte själv inte att han gjorde något som förtjänade den uppmärksamheten. Han tyckte inte alls att han var extra duktig som bytte blöja, tröstade och nattade bara för att han var man. Som att män inte förväntas vara bra på det.

 

[Seabaz]

All statistik talar emot dig.

Jaha?

Vad säger din statistik och var kan jag se den? Att pappor inte VILL vara hemma eller att fler mammor går tillbaka till jobbet efter sina 10 dagar eller 90 dagar?

Jag pratar om de paren som jag känner som har barn och dom följer inte något av det ovan?

 

[Myrten]

Inte ens mina föräldrar födda på 30-talet är så konservativa[...].

Inte mina heller. De var födda 1938 och 1940 och kom båda från familjer där kvinnan var hemmafru. Min mormor var sömmerska till hon gifte sig. Hennes dröm var att bli lärare men att studera var omöjligt eftersom hon kom från knappa förhållanden (och var född 1897 - min mamma kom till Sverige som flyktingbarn under WW2 och var adopterad). Då morfar lyckades med sina affärer gjorde de en klassresa och mamma kunde ta studenten och läsa i Lund.

Pappa var pga sin plats i syskonskaran och faktiskt även intresse den som hjälpte farmor mycket som barn, så han var ytterst kapabel i allt som hade att göra med barn och hushåll. Mamma berättade att han lärde henne byta blöjor och hon var mer eller mindre panikslagen första gången hon skulle göra det utan att han var närvarande. Eftersom pappa var egenföretagare hela livet hade han svårt att vabba och mamma (lärare) ville inte alltid vara borta så snälla mormor ryckte ut plus att vi hade barnflicka till jag var sju år. Pappa lagade oftast maten och det var nästan uteslutande han som bakade.

Men - jag hade en diskussion om könsroller med en kollega nyligen. Hen är lika gammal som jag (sena sextitalister) och hens föräldrar hade extremt traditionell uppdelning vilket innebär att fadern nu på ålderns höst (75-80) knappt kan koka ägg.

 

[Badger]

Det finns något som heter biologi också, det är trots allt kvinnan som föder barnen. Och tittar man i djurvärlden är det få honor som inte avgudar sin avkomma. Många kvinnor tycker det är det bästa som har hänt dem att få barn. Själv är jag dock barnlös (och lycklig).

Verkar lite fånigt att jämföra oss med "djurvärlden" eftersom det finns så många olika typer av djur som gör på så många olika sätt. Om vi jämför oss med svanar tex istället för hjortar eller sjöhästar så får vi ju olika bild av vården av de små. Detsamma om man bara ser till olika varianter av apor. Olika arter gör olika helt enkelt inte ens alla apor gör likadant. (Själv funderar jag på att ta efter sköldpaddorna och gräva ned barnet på en varm strand?)

 

[Fraggel_Tess]

Jag har ofta funderat över ovanstående....
Jag bryter ut denna frågan från en annan tråd då jag inte vill ta över den användarens tråd...

Jag har ofta fått höra att det är ekonomin som är hindret för ett mer jämställt uttag av föräldraledighet/ vabb/ gå ner i arbetstid etc. Men sen har jag sett undersökningar som visar att även då föräldrar tjänar rätt lika tar männen ut mindre av detta. Nu pratar jag generellt sätt och alltså inte på individnivå.

Och nu undrar jag varför? Om vi då struntar i det ekonomiska argumentet som enligt undersökningarna jag såg inte stämde.
Jag har också senaste tiden träffat på flera pappor som knappt har tagit ut något alls. Jag frågade lite om det och fick svar om att " de kände inte för det, det passade inte etc." När jag pratade om det fick jag mest känslan av att de kände en osäkerhet inför grejen med barn. Att de inte kände sig "hemma med att ta hand om ett barn".
Handlar det om könsroller?

Ett annat argument jag har hört är att män inte kan vara borta lika mkt pga att man tex är egenföretagare, har chefsjobb etc. Här tycker jag det är intressant om man då tänker hur en kvinna hade gjort i samma situation? Hon hade då fått pussla ihop en lösning som fungerar. Är det så att kvinnor är mer villiga att hitta en lösning i det läget medan det är lättare för en man att säga att det går inte?

Jag har också hört argumentet att det är kvinnorna som inte vill "släppa ifrån sig dagarna och att det är kvinnorna som bestämmer"

Jag kan tycka att det är intressant att män inte kämpar mer för att få vara föräldraledig/vab/gå ner i tid. Däremot hör jag många män som tycker det är synd om män som anses vara sämre och mindre föräldrar än kvinnor. Det tycker jag är märkligt eftersom om män inte är lika mkt föräldralediga, lika mkt vabb etc så tycker jag inte det är konstigt att män hamnar i ett läge där de är reservförälder.

Vad säger Buke?

Tycker i dag är det mer vanligt med män som är hemma och är föräldraledig än för t.ex. 6 år sedan när jag började arbeta som förskollärare. Det känns som det ökat åtminstone.

 

[supersonic]

Verkar som jag bröt mot normen förra veckan då när jag avbröt min föräldraledighet för att åka och jobba, stora barnet var sjukt så mannen fick ta ut VAB Tittade på VAB-kalendern för i fjol. Min sambo har tagit flest dagar. Han hämtar och lämnar på fsk när jag jobbar (är föräldraledig nu). Han tar de flesta mötena med fsk. Han lagar nog flest middagar hemma, han bakar. Jag tvättar och fixar med bilarna.
Jag är uppvuxen med att mamma drog stora lass hemma. Pappa egenföretagare, tog på sig lite väl mycket i jobbet och under flera år var han knappt hemma. Mamma tog ut all ledighet med mig (80-tal) och halva med min yngre syster (90-tal) där pappa tog andra halvan (och som nämnts tidigare i tråden fick han då sparken från sitt jobb). Mamma har också tagit större delen av VAB, läkarbesök, tandläkarbesök, skolmöten, utvecklingssamtal etc. Mina föräldrar är födda på senare delen av 60-talet.
Mina morföräldrar skiljde sig tidigt, mamma och hennes två syskon bodde hos min mormor som hade det knapert och därför fick alla dra sitt strå till stacken. Min pappa är däremot uppvuxen med en mamma som gick hemma. Tvättade, städade, lagade mat osv. Min farfar var den som jobbade, han hade t o m två jobb. Min farbror och pappa fick göra vad de ville, vara ute sent, köra mc. Min faster var tvungen att vara hemma och hjälpa min farmor att städa efter resten av familjen. Och mina farföräldrar är födda i mitten på 30-talet. Mina föräldrar är inte tillsammans idag.

 

[Tassetass]

Dagens barn kommer inte heller att bli jämställda vuxna.

Den deppiga insikten har jag också gjort. Men jag försöker tänka som så, att jag och min man är mer jämställda än vad våra föräldrar är, det är ett steg åt rätt håll åtminstone. Om vi gör rätt vid vår dotter så kommer hon ha möjlighet att leva än mer jämställt. Det är bara sorgligt att utvecklingen går så in i bängen långsamt och att det i så väldigt stor utsträckning är kvinnorna som tar ansvaret för utvecklingen.

 

[Badger]

Det kanske han har gjort också, men då blir han beskylld för att vara egoist som inte unnar henne ett barn till.

Nu är jag lite provokativ, visst finns det grisiga män, men jag tycker nog de allra flesta är ganska hyggliga. I alla fall i mitt umgänge.

Jo men helt ärligt? Läste du tråden från början och alla inläggen. Det känns som att du upprepar vad andra skrivit redan på första sidan fast i en annan ton.

Många av de här problemen du tar upp är ju saker som feminismen försöker lösa. Könsnormer och press på kvinnor att få barn är ju ingen ny och revolutionerande idé. Det är ju därför man försöker sluta pressa på flickor dockor. Så alla som tycker det är ett problem att kvinnor tvingar män att skaffa barn borde köra hyperfeministsvängen och engagera sig i den här frågan! Frågan om könsroller.

För dessa frågor är ju problem inte bara för feministerna, kvinnorna, de söta flickorna och hemmafruarna utan även för manschauvinisterna, männen, mansgrisarna och de ansvarstagande papporna. Det märks extra tydligt när man försöker argumentera emot med "provokativa" feministargument och "biologi" när man inte ens vet vad som är biologi och vad som är könsnorm än.

Tänk mansgrisen, han försöker utrota sig själv genom att till och med helt ha glömt vad en traditionell man var (en man som utan att tveka hade sin lille son i långt lockigt hår, spetsklänning med en docka under armen tills han fyllde fyra på tidigt 1900-tal sent 1800-tal. Trippade i högklackat och rosa på 1700-tal, skrev ömma brev om att ta hand om sina barn Gustav Vasa.) . Hur ska ens manschauvinistens son kunna bli en stor författare när hans pappa föraktar böcker och hur ska han kunna bli en stor vetenskapsMAN om hans pappa föraktar universitetet. Hur ska hans son kunna bli styrelseproffs vid 50 om manschauvinistens far föraktar godkända betyg. Hur ska manschauvinistens son ens kunna klara av att försörja en familj? Det är ju feministen som kämpar för att hans son ska få en utbildning numera, trots hans protester.

Och seriöst, när dög "ganska hygglig", varför skulle man vilja ha en "ganska hygglig" man. Snäll mot sitt husdjur kvinnan och "tar hand om" henne, oftast? En "snäll" man, han slår i alla fall inte, oftast, så hårt?

De flesta kan man föreställa sig vill istället ha någon att dela livet och ansvaret för livet med, typ lika.

Och som jag skrev tidigare, typ alla män jag känner i min generation (med några hemska undantag) är inte "ganska hyggliga" de är fruktansvärt trevliga och ansvarstagande. (Äldre generationen pappa farbröder o co är typ riktigt hyggliga efter förmåga måste jag säga). Så jag pratar inte om -män jag känner, utan om statistik, som förvånar mig.

 

[sjoberga]

Jo men helt ärligt? Läste du tråden från början och alla inläggen. Det känns som att du upprepar vad andra skrivit redan på första sidan fast i en annan ton.

Många av de här problemen du tar upp är ju saker som feminismen försöker lösa. Könsnormer och press på kvinnor att få barn är ju ingen ny och revolutionerande idé. Det är ju därför man försöker sluta pressa på flickor dockor. Så alla som tycker det är ett problem att kvinnor tvingar män att skaffa barn borde köra hyperfeministsvängen och engagera sig i den här frågan! Frågan om könsroller.

För dessa frågor är ju problem inte bara för feministerna, kvinnorna, de söta flickorna och hemmafruarna utan även för manschauvinisterna, männen, mansgrisarna och de ansvarstagande papporna. Det märks extra tydligt när man försöker argumentera emot med "provokativa" feministargument och "biologi" när man inte ens vet vad som är biologi och vad som är könsnorm än.

Tänk mansgrisen, han försöker utrota sig själv genom att till och med helt ha glömt vad en traditionell man var. Hur ska ens manschauvinistens son kunna bli en stor författare när hans pappa föraktar böcker och hur ska han kunna bli en stor vetenskapsMAN om hans pappa föraktar universitetet. Hur ska hans son kunna bli styrelseproffs vid 50 om manschauvinistens far föraktar godkända betyg. Hur ska manschauvinistens son ens kunna klara av att försörja en familj? Det är ju feministen som kämpar för att hans son ska få en utbildning numera, trots hans protester.

Och seriöst, när dög "ganska hygglig", varför skulle man vilja ha en "ganska hygglig" man. Snäll mot sitt husdjur kvinnan och "tar hand om" henne, oftast? En "snäll" man, han slår i alla fall inte, oftast, så hårt?

De flesta kan man föreställa sig vill istället ha någon att dela livet och ansvaret för livet med, typ lika.

Jag tror @fejko sätter ribban långt högre för "ganska hygglig", åtminstone läste jag inlägget så. Att ganska hygglig är en man man gärna delar livet med och som tar sitt ansvar, typ lika.

Frågan är ett stort samhällsproblem som vi bara delvis mäktat med att förändra. Men vi har gjort stora framsteg förut, och kan göra det igen, bara vi samlar ihop oss och vill.

Det mest otäcka nu tycker jag är att det finns växande krafter som ifrågasätter om jämställdhet ens ska vara ett mål. Som återgår till gamla 1800-talstankar, med ultrakonservativa resonemang om biologi, religiösa normer och könsroller. Som inte ens förstår ordet feminism.

 

[fejko]

Tack @sjoberga, ja "ganska hygglig" var ett sk understatement.

 

[Badger]

Jag tror @fejko sätter ribban långt högre för "ganska hygglig", åtminstone läste jag inlägget så. Att ganska hygglig är en man man gärna delar livet med och som tar sitt ansvar, typ lika.

Frågan är ett stort samhällsproblem som vi bara delvis mäktat med att förändra. Men vi har gjort stora framsteg förut, och kan göra det igen, bara vi samlar ihop oss och vill.

Det mest otäcka nu tycker jag är att det finns växande krafter som ifrågasätter om jämställdhet ens ska vara ett mål. Som återgår till gamla 1800-talstankar, med ultrakonservativa resonemang om biologi, religiösa normer och könsroller. Som inte ens förstår ordet feminism.

Ah, du kan absolut ha rätt i det!

(Jag är lite dumt lättirriterad på området efter att ha blivit uppvaktad av en "snäll kille" och också läst om andra killar nerdkillar som ansett sig vara "snälla killar". För de slog ju inte flickor, nehe, det var ju snällt? )

 

[Badger]

Rent krasst så är det ju så. Det är trots allt kvinnan som riskerar att bli förloraren.
På samma sätt som män som skiter i sina barn ofta blir förlorare i vårdnadstvister.

Nej jag skulle nog säga att det finns tre (+ några) förlorare, mannen, kvinnan och barnen.
(+ grannarna)

 

[glittra]

@Petruska har redan svarat på trådstarten.

Det jag slås av mer och mer ju längre erfarenhet jag får av att vara förälder är om att papporna inte ens kan ta ut föräldradagar och spendera tid med sina barn hur dålig koll får de då inte på allt annat som rör barnet (vilka kläder som behöver rensas ut/köpas, var solkrämerna finns, vilka dagar det behövs matsäck osv)?

Jag och min man delar lika på allt det lätta (dvs tid hemma som föräldralediga, uttag av föräldradagar, vab), men det är det andra som är det svåra. Att inte bli den som alltid packar gympapåsen, beställer namnlappar, fixar barnkalas med mera vilket jag tror oftast faller på mammans lott. Jag ser egentligen inget konstigt i om det skulle vara fler skilsmässor hos par med lika uttag av föräldradagar för jag tror att kraven då blir högre på vad ett jämställt förhållande är.

 

[Petruska]

Den deppiga insikten har jag också gjort. Men jag försöker tänka som så, att jag och min man är mer jämställda än vad våra föräldrar är, det är ett steg åt rätt håll åtminstone. Om vi gör rätt vid vår dotter så kommer hon ha möjlighet att leva än mer jämställt. Det är bara sorgligt att utvecklingen går så in i bängen långsamt och att det i så väldigt stor utsträckning är kvinnorna som tar ansvaret för utvecklingen.

Och så länge vi värjer oss för att prata om det i termer av makt och maktanalys, så kan det bara gå väldigt sakta och dessutom finns det då så att säga ett tak. En nivå då det blir så obekvämt att det slutar att gå successivt och utan en ordentlig maktanalys.

 

[Petruska]

Det är väl rimligen både och.

Nej. Var och en har ansvar för sitt eget föräldraskap. Kvinnan får barn och tar hand om det. Mannen får barn och tar inte hand om det. Båda är fullt ut ansvariga för sina handlingar.