Varför vill inte män vara föräldralediga/ vabb/ gå ner i arbetstid etc?

[stjarnhimmel]

Haha, det är väl du som kan ta det lugnt, jag tänker inte kräva dig på några länkar. Jag läste ditt inlägg och tänkte att det kan vara kul att kolla, bara för skojs skull alltså, om det är en feministisk myt eller om det är verklighet och det jag hittade i undersökningsväg gick på tvärs mot ditt påstående.

Då finns det undersökningar som visar på olika saker.
Feministisk myt?

 

[Modest]

Och min erfarenhet av att dejta män är att vissa säger att de inte vill ha barn samtidigt som man inte är speciellt intresserad av kondom. Jag fattar det verkligen inte!

Det är väl rimligtvis för att de anser att allt som rör barn är kvinnans ansvar att hålla reda på.

 

[AraSlei]

Idag ökar ju risken för långtidssjukskrivning ganska markant hos förstagångsföräldrar som lever jämställt jämfört med de som lever med den traditionella fördelningen. Då är det ändå självvalt, d.v.s ej tillkommet genom tvingande reformer. Hur ser du på risken kring att tvångsreformer kan leda till ytterligare stress och psykisk ohälsa för föräldrar?

(Socialförsäkringsrapport 2015:3)

Hur ses de som jämställda? Baseras det bara på att de tar ut lika mycket föräldraledighet, eller är de faktiskt jämställda? Dvs att när kvinnan jobbar, så jobbar hon bara heltid på sitt arbete och inte även i hemmet?

 

[Petruska]

Den här diskussionen är på många sätt helt onödig. Svaret på trådstartens fråga om VARFÖR är ju helt enkelt att varken män eller kvinnor tar mäns föräldraomsorgsansvar på allvar.

 

[stjarnhimmel]

Den här diskussionen är på många sätt helt onödig. Svaret på trådstartens fråga om VARFÖR är ju helt enkelt att varken män eller kvinnor tar mäns föräldraomsorgsansvar på allvar.

Och varför tar man det inte på allvar? Könsroller och traditioner?

 

[Petruska]

Och varför tar man det inte på allvar? Könsroller och traditioner?

Uppenbarligen.

Överlag drar sig väl många för att ifrågasätta det som är som vanligt. Och då fortsätter det som vanligt. Dagens barn kommer inte heller att bli jämställda vuxna.

 

[Dressyrtjejen_97]

Jag tror det handlar mycket om konservativa värderingar och generationer . Det är iaf min personliga erfarenhet. Mina föräldrar är båda 50-talister, fast jag är född -97. Mamma jobbade öht inte fram tills att jag var 3 år, och jobbar fortfarande (fast det gjorde hon iof även innan jag föddes också) bara deltid, som ssk. Pappa är civilingenjör och har aldrig vikt en dag för mig, någonsin. Mamma har vabbat, varit föräldraledig etc. hela tiden. Trots att de är gifta och bor i samma kråkslott, och så gjort/varit hela mitt liv, har pappa varit en figur man träffat ibland på kvällarna och sen på helger. Övrig tid har han jobbat, eller möjligen ägnat sig åt sina egna hobbys. Mamma har tagit 100% ansvar för mig hela min uppväxt.
Jag har funderat en del på ovanstående, särskilt med tanke på senaste årens debatt om delad föräldraförsäkring m.m. Mina föräldrar verkar dock helt obrydda och tycker ovanstående inte är det minsta konstigt - inte ens mamma. "Självklart är det mamman som tar 100% ansvar för barnet under uppväxten - medan pappan jobbar heltid och ägnar sig åt sina hobbys" som min mamma uttrycker det. "Barnet är ju givetvis mammans helt egna ansvar" som pappa lite diplomatiskt uttryckte det en gång.
Så jag tror mycket det är en generationsfråga. Nu är visserligen mina föräldrar inte bara gamla - utan även väldigt konservativt lagda. Tror dock inte "dagens föräldrar", som är födda på typ 70-talet, resonerar på samma vis.

 

[Wingates]

Jag tror det handlar mycket om konservativa värderingar och generationer . Det är iaf min personliga erfarenhet. Mina föräldrar är båda 50-talister, fast jag är född -97. Mamma jobbade öht inte fram tills att jag var 3 år, och jobbar fortfarande (fast det gjorde hon iof även innan jag föddes också) bara deltid, som ssk. Pappa är civilingenjör och har aldrig vikt en dag för mig, någonsin. Mamma har vabbat, varit föräldraledig etc. hela tiden. Trots att de är gifta och bor i samma kråkslott, och så gjort/varit hela mitt liv, har pappa varit en figur man träffat ibland på kvällarna och sen på helger. Övrig tid har han jobbat, eller möjligen ägnat sig åt sina egna hobbys. Mamma har tagit 100% ansvar för mig hela min uppväxt.
Jag har funderat en del på ovanstående, särskilt med tanke på senaste årens debatt om delad föräldraförsäkring m.m. Mina föräldrar verkar dock helt obrydda och tycker ovanstående inte är det minsta konstigt - inte ens mamma. "Självklart är det mamman som tar 100% ansvar för barnet under uppväxten - medan pappan jobbar heltid och ägnar sig åt sina hobbys" som min mamma uttrycker det. "Barnet är ju givetvis mammans helt egna ansvar" som pappa lite diplomatiskt uttryckte det en gång.
Så jag tror mycket det är en generationsfråga. Nu är visserligen mina föräldrar inte bara gamla - utan även väldigt konservativt lagda. Tror dock inte "dagens föräldrar", som är födda på typ 70-talet, resonerar på samma vis.

Jag tror dina föräldrar är extremt konservativa. Ingen av mina föräldrar (eller vänners föräldrar) skulle uttrycka något liknande och båda mina föräldrar är födda i början av 50talet.

(Därmed inte sagt att de inte är fast i normer/socialt tryck som alla andra).

 

[Seabaz]

Vilken intressant och lite läskig tråd. Jag inser plötsligt hur många det verkar vara där ute som skaffar barn utan att diskutera relevanta frågor och framtidsplaner med sin partner först?

Jag och min pv diskuterar allt! När jag berätta för honom om förräldradagar och systemet blev han lyrisk. Han tyckte vi skulle åka till sverige direkt och avla massa barn som han kunde vara hemma med utan att behöva oroa sig för att ha mat på bordet!

Det är ett helt annat system här down under som gör det mer en självklarhet än tillfällighet att de flesta mammor slutar jobba helt och är hemma med barnet/barnen de första 2 åren minst! Men det är ju en annan diskussion...

Tillbaka till Sverige: 9/10 av de jag känner som har barn har redan innan försök att få barn diskuterat med sin partner om hur dom vill lägga upp det. Men det är ju bara min lilla väskapskrets.
Jag blir förvånad när jag läser den här tråden. Även min förra mansdominerade arbetsplats i Sverige var det papporna som tex vaba lika mycket. Jag känner inte igen nåt av de som skrivs i tråden.

De undantag jag har i min vänskapskrets är dock bra mycket värre än vem som ska ta förräldradagar. Där ligger det massa annat bakom om varför det inte fungerar 'som sig borde'

 

[Lingon]

Då tycker jag du har en lite högkyrklig syn på sex.

Snarare en strikt biologisk syn på det.

 

[sjoberga]

Haha, det är väl du som kan ta det lugnt, jag tänker inte kräva dig på några länkar. Jag läste ditt inlägg och tänkte att det kan vara kul att kolla, bara för skojs skull alltså, om det är en feministisk myt eller om det är verklighet och det jag hittade i undersökningsväg gick på tvärs mot ditt påstående.

Jämställdhetsutvecklingen har både givit fler skilsmässor och stabilare par.

https://www.svd.se/jamstallda-par-ar-mer-stabila

När den stora positiva utvecklingen tog plats på 70-talet var det många kvinnor som äntligen fick frihet att ta ut skilsmässa.

Sedan kan man fråga sig varför äktenskapslängd ens är ett intressant optimeringsmål. Det är väl bättre att det håller exakt så länge som båda parter mår bra av det ingångna äktenskapet. Att många kvinnor inte gjort och inte gör det i vårt fortfarande ojämställda patriarkat är ingen överraskning direkt.

Feministisk myt?

 

[vallhund]

Jag tror det handlar mycket om konservativa värderingar och generationer . Det är iaf min personliga erfarenhet. Mina föräldrar är båda 50-talister, fast jag är född -97. Mamma jobbade öht inte fram tills att jag var 3 år, och jobbar fortfarande (fast det gjorde hon iof även innan jag föddes också) bara deltid, som ssk. Pappa är civilingenjör och har aldrig vikt en dag för mig, någonsin. Mamma har vabbat, varit föräldraledig etc. hela tiden. Trots att de är gifta och bor i samma kråkslott, och så gjort/varit hela mitt liv, har pappa varit en figur man träffat ibland på kvällarna och sen på helger. Övrig tid har han jobbat, eller möjligen ägnat sig åt sina egna hobbys. Mamma har tagit 100% ansvar för mig hela min uppväxt.
Jag har funderat en del på ovanstående, särskilt med tanke på senaste årens debatt om delad föräldraförsäkring m.m. Mina föräldrar verkar dock helt obrydda och tycker ovanstående inte är det minsta konstigt - inte ens mamma. "Självklart är det mamman som tar 100% ansvar för barnet under uppväxten - medan pappan jobbar heltid och ägnar sig åt sina hobbys" som min mamma uttrycker det. "Barnet är ju givetvis mammans helt egna ansvar" som pappa lite diplomatiskt uttryckte det en gång.
Så jag tror mycket det är en generationsfråga. Nu är visserligen mina föräldrar inte bara gamla - utan även väldigt konservativt lagda. Tror dock inte "dagens föräldrar", som är födda på typ 70-talet, resonerar på samma vis.

Jag är ganska jämnårig med dina föräldrar o känner inte igen bilden öht, tvärtom var vi en del som var mer emanciperade o jämställdare än många ungdomar är idag. P piller, flower power, -68 o hippierörelsen

 

[lil-sis]

Jag tror dina föräldrar är extremt konservativa. Ingen av mina föräldrar (eller vänners föräldrar) skulle uttrycka något liknande och båda mina föräldrar är födda i början av 50talet.

(Därmed inte sagt att de inte är fast i normer/socialt tryck som alla andra).

Mina är födda 54 och 55 och skulle inte heller säga så.

Inte ens min morfar (eller mormor) tyckte så och de är och var födda på 20- och 30-talet.

 

[julgrisen]

Idag ökar ju risken för långtidssjukskrivning ganska markant hos förstagångsföräldrar som lever jämställt jämfört med de som lever med den traditionella fördelningen. Då är det ändå självvalt, d.v.s ej tillkommet genom tvingande reformer. Hur ser du på risken kring att tvångsreformer kan leda till ytterligare stress och psykisk ohälsa för föräldrar?

(Socialförsäkringsrapport 2015:3)

Nu är jag inte så bra på att utläsa saker från staplar, men jag tycker att det ser ut som att kvinnornas sjukskrivningar minskar om de lever jämställt? Tyckte också den här slutsatsen i försäkringskassans rapport var ganska rimlig: "Delstudien om jämställdhetssituationer visar att förstagångsföräldrar som lever i situationer som kan betecknas som jämställda eller otraditionella, eller föräldrar som är dubbelarbetande, samtliga har högre sjukfrånvaro än de som har en traditionell arbetsfördelning med mannen som huvud- försörjare. Att dubbelarbete leder till ökad påfrestning och sjukfrånvaro är i linje med vad som framförts i den vetenskapliga litteraturen. Att jämställda och otraditionella situationer innebär högre sjukfrånvaro tolkas som att det skapar särskilda påfrestningar att bryta med rådande normer om kvinnligt och manligt beteende. Jämställdhet kräver också mer förhandling och planering när båda parter delar ansvaret för hem och familj."
(https://www.forsakringskassan.se/wp...ialforsakringsrapport-2015-03.pdf?MOD=AJPERES)

 

[BernT]

Mina är födda 54 och 55 och skulle inte heller säga så.

Inte ens min morfar (eller mormor) tyckte så och de är och var födda på 20- och 30-talet.

Samma här, min pappa är född -45 och var 45 när jag föddes. Han har ändå varit hemma med mig. Det låter lite frikyrkligt att uttrycka sig så som @Dressyrtjejen_97 s föräldrar gör.

 

[inverterad]

Den här diskussionen är på många sätt helt onödig. Svaret på trådstartens fråga om VARFÖR är ju helt enkelt att varken män eller kvinnor tar mäns föräldraomsorgsansvar på allvar.

Amen!

 

[inverterad]

Jag tror det handlar mycket om konservativa värderingar och generationer . Det är iaf min personliga erfarenhet. Mina föräldrar är båda 50-talister, fast jag är född -97. Mamma jobbade öht inte fram tills att jag var 3 år, och jobbar fortfarande (fast det gjorde hon iof även innan jag föddes också) bara deltid, som ssk. Pappa är civilingenjör och har aldrig vikt en dag för mig, någonsin. Mamma har vabbat, varit föräldraledig etc. hela tiden. Trots att de är gifta och bor i samma kråkslott, och så gjort/varit hela mitt liv, har pappa varit en figur man träffat ibland på kvällarna och sen på helger. Övrig tid har han jobbat, eller möjligen ägnat sig åt sina egna hobbys. Mamma har tagit 100% ansvar för mig hela min uppväxt.
Jag har funderat en del på ovanstående, särskilt med tanke på senaste årens debatt om delad föräldraförsäkring m.m. Mina föräldrar verkar dock helt obrydda och tycker ovanstående inte är det minsta konstigt - inte ens mamma. "Självklart är det mamman som tar 100% ansvar för barnet under uppväxten - medan pappan jobbar heltid och ägnar sig åt sina hobbys" som min mamma uttrycker det. "Barnet är ju givetvis mammans helt egna ansvar" som pappa lite diplomatiskt uttryckte det en gång.
Så jag tror mycket det är en generationsfråga. Nu är visserligen mina föräldrar inte bara gamla - utan även väldigt konservativt lagda. Tror dock inte "dagens föräldrar", som är födda på typ 70-talet, resonerar på samma vis.

Mina föräldrar är 40-talister, alltså äldre än dina föräldrar, och min pappa tog hälften av föräldraledigheten och mer än hälften av all VAB när jag var liten.

/Mvh förälder och 80-talist

 

[inverterad]

Vilken intressant och lite läskig tråd. Jag inser plötsligt hur många det verkar vara där ute som skaffar barn utan att diskutera relevanta frågor och framtidsplaner med sin partner först?

Jag och min pv diskuterar allt! När jag berätta för honom om förräldradagar och systemet blev han lyrisk. Han tyckte vi skulle åka till sverige direkt och avla massa barn som han kunde vara hemma med utan att behöva oroa sig för att ha mat på bordet!

Det är ett helt annat system här down under som gör det mer en självklarhet än tillfällighet att de flesta mammor slutar jobba helt och är hemma med barnet/barnen de första 2 åren minst! Men det är ju en annan diskussion...

Tillbaka till Sverige: 9/10 av de jag känner som har barn har redan innan försök att få barn diskuterat med sin partner om hur dom vill lägga upp det. Men det är ju bara min lilla väskapskrets.
Jag blir förvånad när jag läser den här tråden. Även min förra mansdominerade arbetsplats i Sverige var det papporna som tex vaba lika mycket. Jag känner inte igen nåt av de som skrivs i tråden.

De undantag jag har i min vänskapskrets är dock bra mycket värre än vem som ska ta förräldradagar. Där ligger det massa annat bakom om varför det inte fungerar 'som sig borde'

Att diskutera innan betyder på inget sätt att det blir så sen, tyvärr.

 

[Raderad medlem 6459]

Nu är visserligen mina föräldrar inte bara gamla - utan även väldigt konservativt lagda.

Mina föräldrar är 50-talister och de skulle aldrig säga sånt som dina föräldrar säger. Inte ens min 90+ mormor uttrycker såna åsikter.

 

[Modest]

Att diskutera innan betyder på inget sätt att det blir så sen, tyvärr.

Det är något jag är ganska oroad över. Att tro att man är överens innan och sen när det kommer till kritan så vill mannen visst inte överföra teori till praktik. Jag undrar hur man skyddar sig mot det.