Var får man hjälp för ätstörningar.

[Monimaker]

Jag tror att anledningen till att jag blir så triggad av kolumnen är att den påminner så mkt om hur jag blivit bemött både av bekanta och av vården. Om det är en tjock person så spelar det ingen roll att personen säger att den har en ätstörning, folk tar det inte så allvarligt eller tänker att personen bara inte vill ta ansvar.

Jag har funderat en hel på detta och oviljan att att se att tjocka kan ha ätstörningar. Jag vet ju själv att bekanta som fick reda på att jag gick på en ätstörningsmottagning tog för givet att det bara handlade om att gå ner i vikt.

Som tjock med matrelaterade problem känner jag igen mig i detta, definitivt. Folk är så fokuserade på att man till varje pris skall gå ned i vikt att man inte skall sky några medel för målsättningen viktnedgång – just nu äter jag en gång per dag och har svårt att ens få i mig det, men beteendet bekräftas bara genom hur positiva alla är till viktnedgången som följer. De överöser en med komplimanger utan att tänka på att det kan finnas en problematik bakom.

Vissa är till och med medvetna om problematiken – min dietist frågade om jag brukar kasta upp mat och jag svarade att det händer ibland när jag får ångest. Hen lyfte inte ens ett ögonbryn innan samtalet gick vidare till hur viktnedgång skall åstadkommas.

 

[Fruentimber]

Vissa är till och med medvetna om problematiken – min dietist frågade om jag brukar kasta upp mat och jag svarade att det händer ibland när jag får ångest. Hen lyfte inte ens ett ögonbryn innan samtalet gick vidare till hur viktnedgång skall åstadkommas.

Men det är ju helt sjukt? Kan du inte få byta dietist?

 

[MiaMia]

Jag hör vad du säger, men det ändrar ju inte det faktum att om problematik konstateras, oavsett grad, så bör den ju behandlas innan. Annars kommer ju vården aldrig tillrätta med alla de som utvecklar annan problematik och/eller går upp i vikt igen. Även om man hade "mild" problematik innan så kan det hända saker i livet som gör att det förändras till det sämre, och så söker man/får hjälp försent. Det initiativet bör inte ligga på vårdtagaren, utan på vårdgivaren, när problematik konstateras.

Antar det till viss del har att göra med att "mild" problematik inom det psykiatriska området generellt prioriteras ner/ignoreras pga. resursbrist (och ev. andra orsaker?) tills en blivit tillräckligt dålig för att få plats bland de som släpps över tröskeln till vården...

 

[Habina]

Som tjock med matrelaterade problem känner jag igen mig i detta, definitivt. Folk är så fokuserade på att man till varje pris skall gå ned i vikt att man inte skall sky några medel för målsättningen viktnedgång – just nu äter jag en gång per dag och har svårt att ens få i mig det, men beteendet bekräftas bara genom hur positiva alla är till viktnedgången som följer. De överöser en med komplimanger utan att tänka på att det kan finnas en problematik bakom.

Vissa är till och med medvetna om problematiken – min dietist frågade om jag brukar kasta upp mat och jag svarade att det händer ibland när jag får ångest. Hen lyfte inte ens ett ögonbryn innan samtalet gick vidare till hur viktnedgång skall åstadkommas.

Jag känner också igen mig. Drömmer om att gå ned i vikt, men varje gång jag varit i kontakt med dietist har det slutat med självsvält i x antal månader (ivrigt påhejad av dietisten som bara ser viktminskningen och inte inser att jag ljuger om att jag äter).

 

[Habina]

Oh ja, vikt av att äta rätt efteråt, med främst protein, och vitaminer resten av livet. Och att snabba kolhydrater är svårätet. Väldigt mycket info både före och efter op. Innan jag ens godkändes fick jag äta som efter op i två veckor i samarbete med dietist. Så i Uppsala är de iaf grundliga!

Jag har annan erfarenhet av Uppsala (som nära vän till personer som opererats), så jag skulle tyvärr säga att det beror på vilka man möter innan operation…

 

[Ninnurur]

Jag har annan erfarenhet av Uppsala (som nära vän till personer som opererats), så jag skulle tyvärr säga att det beror på vilka man möter innan operation…

Betvivlar att de har olika tillvägagångssätt eftersom det är en och samma enhet och alla får samma program efter gruppsamtalet.

 

[Monimaker]

Men det är ju helt sjukt? Kan du inte få byta dietist?

Jag känner också igen mig. Drömmer om att gå ned i vikt, men varje gång jag varit i kontakt med dietist har det slutat med självsvält i x antal månader (ivrigt påhejad av dietisten som bara ser viktminskningen och inte inser att jag ljuger om att jag äter).

Det finns bara en dietist tillgänglig via den mottagningen just för tillfället, men hen är inte den enda som är medveten om att jag har problematik med att undvika mat men ivrigt manar på och förstärker det beteendet eftersom viktnedgång är det som prioriteras högst, betydligt högre än mitt psykiska mående. Dietisten har försökt få mig att äta lite mer men oftare, eftersom min målsättning vid det första mötet var en fungerande måltidsrutin, men det känns även här som om syftet snarare är att påskynda förbränningen och främja viktnedgång.


Jag hoppas inte TS tycker att jag stjäl tråden nu, säg till i sådana fall!

 

[stjarnhimmel]

Det finns bara en dietist tillgänglig via den mottagningen just för tillfället, men hen är inte den enda som är medveten om att jag har problematik med att undvika mat men ivrigt manar på och förstärker det beteendet eftersom viktnedgång är det som prioriteras högst, betydligt högre än mitt psykiska mående. Dietisten har försökt få mig att äta lite mer men oftare, eftersom min målsättning vid det första mötet var en fungerande måltidsrutin, men det känns även här som om syftet snarare är att påskynda förbränningen och främja viktnedgång.


Jag hoppas inte TS tycker att jag stjäl tråden nu, säg till i sådana fall!

Nej du stjäl verkligen inte tråden- tvärtom!
Jag tycker snarare det är väldigt intressant hur det är för andra. Så skriv gärna dina tankar!

 

[stjarnhimmel]

Usch senaste månaden- två månaderna har det inte gått så bra... har ätit för mkt sött och hoppat över för många vanliga måltider. Har varit så trött, ont i kroppen och bara inte orkat. Eftersom det är en kamp för mig att få till måltider så blir det genast det som faller när jag inte orkar. Tyvärr får jag problem med min IBS-mage då och det gör att jag inte heller kan äta färdigmat eller liknande för då får jag ont, utan behöver laga bra mat från grunden- vilket jag inte har ork till. Så det blir en dålig cirkel.
Sen får jag så dåligt samvete för jag vet att det inte är så jag ska göra. Men jag orkar inte göra det rätta. Och man kan säga att det har blivit två hetsätningar fast inte jättestora men däremot överätningar nästan varje dag.

Det är också intressant för jag har vänner som inte heller orkar göra mat eller äta regelbundet när de mår bra. Skillnaden är att de inte får sånt enormt behov sen av att äta sött eller fett utan de klarar av att äta lite och sällan.

Det känns lite trist och ibland hopplöst... för det kommer ju aldrig vara en period där allt är bra och allt funkar. Speciellt inte jag med sjukdomar och allt... och att jag varje dag då ska falla.... det blir kämpigt.

Nu är det runt midnatt men en del av mig vill att jag ska kasta mig i bilen för att se om jag kan åka till någon mack och köpa godis...

 

[stjarnhimmel]

Sitter och äter. Har ätit massa choklad och glass. Börjar få ont i magen och illamående. Kommer må dåligt imorgon då... Behöver börja jobba 8.30 och borde lägga mig. Men blir inte så... Kommer ha som bakfylla imorgon av allt jag ätit.. Ändå skriker det i min hjärna att affären öppnar kl 7 imorgon och då kan jag åka och köpa glass igen.

 

[Sel]

Sitter och äter. Har ätit massa choklad och glass. Börjar få ont i magen och illamående. Kommer må dåligt imorgon då... Behöver börja jobba 8.30 och borde lägga mig. Men blir inte så... Kommer ha som bakfylla imorgon av allt jag ätit.. Ändå skriker det i min hjärna att affären öppnar kl 7 imorgon och då kan jag åka och köpa glass igen.

Det är inte lätt. Jag hoppas att du kan sluta nu och gå och lägga dig, kanske ta en kort promenad imorgon innan jobbet om möjligt.
Jag har/haft bulimi och hetsätit och vet vilken förbaskad magknip en kan få dagen efter.
Ett bakslag, men din resa fortsätter ändå!

 

[sorbifolia]

Sitter och äter. Har ätit massa choklad och glass. Börjar få ont i magen och illamående. Kommer må dåligt imorgon då... Behöver börja jobba 8.30 och borde lägga mig. Men blir inte så... Kommer ha som bakfylla imorgon av allt jag ätit.. Ändå skriker det i min hjärna att affären öppnar kl 7 imorgon och då kan jag åka och köpa glass igen.

Vet du vad som triggat igång det? Är det som du skriver ovan för mycket sött och oregelbundet ätande, eller är det känslohantering genom överäting?

Det kanske inte hjälper just nu, men försök tänka på varje "bakslag" som något du kan lära av. Några av världens bästa affärsmän har haft hundratals konkurser, innan de lyckades. Jag förstår att det känns motigt nu, men ge inte upp.

 

[stjarnhimmel]

Jag ska ta och lägga mig nu.... Har dröjt mig uppe för jag hatar att gå och lägga mig när jag har ätit massor. För jag blir rädd då att min kropp inte ska orka och att hjärtat ska stanna...
och jobbigt för jag vet att jag kommer må dåligt imorgon... Men jag vet ju att det är mitt fel..så får skylla mig själv.

 

[Fruentimber]

Men jag vet ju att det är mitt fel..så får skylla mig själv.

Såna här tankar gör dig inget gott. Det som hände hände, och du är inte en sämre människa för det. Istället för att värdera dig som person och handlingen som utförts så får man försöka acceptera att det hände och skrapa upp sig själv igen.

 

[stjarnhimmel]

Såna här tankar gör dig inget gott. Det som hände hände, och du är inte en sämre människa för det. Istället för att värdera dig som person och handlingen som utförts så får man försöka acceptera att det hände och skrapa upp sig själv igen.

Ja jag vet ju det. Det är inte konstruktivt och leder ingenstans. Men såna tankar kommer ibland.

 

[farin]

Och tankar som kommer automatiskt är svåra att hejda. De är så invanda att vi har svårt att upptäcka när de kommer ens, vi märker oftast först efteråt att de fått oss att må på ett visst sätt.

Har du fått någon hjälp med hur du skulle kunna bemöta dina tankar? Tänker att det finns massor med information om just tankar, att de är bara tankar, de är inte sanning utan något vår hjärna väljer att presentera som sanning för oss. Kan du hitta någon formulering som är snäll mot dig själv att tänka när de anklagande tankarna kommer? Använd den tanken om och om och om igen, så att den är beredd när de anklagande tankarna kommer. Läs gärna mer om självmedkänsla/self compassion (om du inte redan gjort det?) Värme och styrka till dig!

 

[stjarnhimmel]

Och tankar som kommer automatiskt är svåra att hejda. De är så invanda att vi har svårt att upptäcka när de kommer ens, vi märker oftast först efteråt att de fått oss att må på ett visst sätt.

Har du fått någon hjälp med hur du skulle kunna bemöta dina tankar? Tänker att det finns massor med information om just tankar, att de är bara tankar, de är inte sanning utan något vår hjärna väljer att presentera som sanning för oss. Kan du hitta någon formulering som är snäll mot dig själv att tänka när de anklagande tankarna kommer? Använd den tanken om och om och om igen, så att den är beredd när de anklagande tankarna kommer. Läs gärna mer om självmedkänsla/self compassion (om du inte redan gjort det?) Värme och styrka till dig!

Vilket fint inlägg!
Jag ska ta till mig det där....
Det jag tänker på är att jag försöker sluta skuldbelägga mig själv när tankarna kommer. Utan acceptera att jag har vissa tankar. Jag har också funderat mkt på såna saker under tiden jag gick i behandling.. varför jag mår bra av att skuldbelägga. Ibland känns det som ett fortsatt alternativ av lite självskada. Min behandlare nämnde flera gånger att jag var hård och strikt mot mig själv. Det intressanta är att jag inte är det på andra områden utan det är på detta området kring mat. kropp etc som jag tar ut det.

 

[stjarnhimmel]

Sitter och jobbar lite med texter som jag skrivit tidigare och dagboksinlägg... här är till exempel en..

Idag är en sådan dag då det känns jobbigt. En sådan dag då jag har en så stark längtan efter att äta. Det är svårt att förklara känslan men det bara kryper i kroppen och är en så stark obehagskänsla. Jag vill bara här ifrån. Vet inte varför det känns så i kroppen. Det är inget jobbigt som har hänt och jag mår inte dåligt. Men det kryper ändå i kroppen.

Det är bara morgon än och jag vet att det kommer bli en jobbig dag när den redan har startat såhär. Jag kommer få kämpa idag. Ofta brukar jag klara mig fram till eftermiddagen eller kvällen. Då har obehagskänslorna bara ökat. Det kryper i hela kroppen, jag får svårt att vara still, är helt genomsvettig, känner mig snurrig och som att kroppen inte lyder. Blir andfådd och som att hjärtat bara rusar. I de stunderna är det som att det enda min hjärna vill är att jag ska äta. Min hjärna bara skriker ut att den vill ha socker och fett. Det är som att jag blir helt blockerad, som att något kommer in och tar över och som att det inte är jag som styr.

Det som brukar hända såna här dagar är att jag går ifrån jobbet eller där jag är för att köpa socker och fett och äta direkt. Det har hänt att jag köpt en hel stor tårta och satt mig bakom en buske eller där ingen ser mig och ätit den direkt ur kartongen med händerna. Eller att jag har ätit glass med händerna direkt ur paketen. Ibland har jag ätit socker direkt ur påsen. Det är som att jag inte kan vänta en sekund- jag måste bara ha den där tårtan eller sockret direkt och jag kan inte vänta tills jag kommer hem. Så jag sätter mig någonstans där ingen ser mig så jag får äta. Att sätta sig på en parkbänk eller bakom en buske på gräset och äta en hel prinsesstårta med händerna- det känns bara så ovärdigt. Jag är ändå över 40 år gammal. Vad fan håller jag på med? Varför kan jag inte bara skärpa till mig? Varför kan jag inte bara bete mig som andra? Det här är inte jag. Det är inte en sån person jag är och vill vara- någon som gömmer sig i en buske eller på en toalett för att äta.

Det är som att jag checkar ut och inte längre är närvarande, som att jag inte ser vad som händer omkring mig. Drivkraften att äta är större än något annat så jag fortsätter även fast det gör ont i magen och fast jag inte vill äta. Mår illa och känns som att jag ska spy. Men den eller det som tagit över min hjärna struntar i vad jag vill och bestämmer bara att jag ska fortsätta äta. Så jag äter fast jag inte vill.. så länge attacken håller på. Och sen efter ett tag avtar attacken och lämnar mig ifred. Då är jag helt slut.... plockar ihop alla förpackningar och torkar mig om munnen. Känner mig som världens mest korkade person så berättar inte för någon. Istället går jag tillbaka till jobbet. Går på ett möte, dricker kaffe med kollegor, skrattar. Sminkar mig och fixar i ordning kläderna. Får en komplimang om att jag ser ut att må bra och är fin idag. Jag ler och säger tack och att jag mår bra.

Nu är jag trött och lugn i kroppen. Ont i magen men ändå harmonisk på ett märkligt sätt. Men jag känner mig dum i huvudet och som världens mest korkade. Hoppas att lugnet ska hålla i sig rätt länge så jag inte får fler attacker idag. Men jag vet att de kanske kommer. Kvällarna är ofta jobbiga. Ibland undviker jag att gå hem eftersom jag vet att jag då kommer att äta fast jag inte vill. Det blir som ett tvång. Så himla märkligt. Hur kan man äta fastän man inte vill? Varför fortsätter man att äta när man har svinont i magen, mår illa. Men det är som att det triggar mig ännu mer att äta. Ju ondare jag har i magen av att hetsäta, ju mer fortsätter jag att äta. Varför är det så?

Ibland tänker jag att jag kommer att äta mig själv till döds. Ibland är jag rädd för att gå och lägga mig. För jag är rädd att jag inte kommer vakna igen. Tänk om min kropp inte orkar mer och om mitt hjärta kommer att stanna i sömnen. Vissa stunder kan jag få som en isande känsla i kroppen. Det är en märklig känsla – en känsla av att kroppen säger att den snart inte orkar mer. Och en sån extrem trötthet. Som att kroppen inte vill mer. Men inte ens den tanken får mig att sluta äta, den snarare triggar mig att äta ännu mer.

Men imorgon blir det kanske bättre. Imorgon kanske jag lyckas. Imorgon ska jag inte äta för mycket. Då ska jag hålla kontrollen, jag ska ha bättre disciplin, jag ska skärpa till mig. Jag måste verkligen sluta nu…. Måste sluta….

 

[stjarnhimmel]

Som tjock med matrelaterade problem känner jag igen mig i detta, definitivt. Folk är så fokuserade på att man till varje pris skall gå ned i vikt att man inte skall sky några medel för målsättningen viktnedgång – just nu äter jag en gång per dag och har svårt att ens få i mig det, men beteendet bekräftas bara genom hur positiva alla är till viktnedgången som följer. De överöser en med komplimanger utan att tänka på att det kan finnas en problematik bakom.

Vissa är till och med medvetna om problematiken – min dietist frågade om jag brukar kasta upp mat och jag svarade att det händer ibland när jag får ångest. Hen lyfte inte ens ett ögonbryn innan samtalet gick vidare till hur viktnedgång skall åstadkommas.

Hur går det för dig? Om du vill berätta...
Har du fått någon annan bättre hjälp än den dietisten?
Det är verkligen svårt att hitta rätt inom vården och hitta de som kan hjälpa en med det man behöver.

 

[sorbifolia]

Sitter och jobbar lite med texter som jag skrivit tidigare och dagboksinlägg... här är till exempel en..

Idag är en sådan dag då det känns jobbigt. En sådan dag då jag har en så stark längtan efter att äta. Det är svårt att förklara känslan men det bara kryper i kroppen och är en så stark obehagskänsla. Jag vill bara här ifrån. Vet inte varför det känns så i kroppen. Det är inget jobbigt som har hänt och jag mår inte dåligt. Men det kryper ändå i kroppen.

Det är bara morgon än och jag vet att det kommer bli en jobbig dag när den redan har startat såhär. Jag kommer få kämpa idag. Ofta brukar jag klara mig fram till eftermiddagen eller kvällen. Då har obehagskänslorna bara ökat. Det kryper i hela kroppen, jag får svårt att vara still, är helt genomsvettig, känner mig snurrig och som att kroppen inte lyder. Blir andfådd och som att hjärtat bara rusar. I de stunderna är det som att det enda min hjärna vill är att jag ska äta. Min hjärna bara skriker ut att den vill ha socker och fett. Det är som att jag blir helt blockerad, som att något kommer in och tar över och som att det inte är jag som styr.

Det som brukar hända såna här dagar är att jag går ifrån jobbet eller där jag är för att köpa socker och fett och äta direkt. Det har hänt att jag köpt en hel stor tårta och satt mig bakom en buske eller där ingen ser mig och ätit den direkt ur kartongen med händerna. Eller att jag har ätit glass med händerna direkt ur paketen. Ibland har jag ätit socker direkt ur påsen. Det är som att jag inte kan vänta en sekund- jag måste bara ha den där tårtan eller sockret direkt och jag kan inte vänta tills jag kommer hem. Så jag sätter mig någonstans där ingen ser mig så jag får äta. Att sätta sig på en parkbänk eller bakom en buske på gräset och äta en hel prinsesstårta med händerna- det känns bara så ovärdigt. Jag är ändå över 40 år gammal. Vad fan håller jag på med? Varför kan jag inte bara skärpa till mig? Varför kan jag inte bara bete mig som andra? Det här är inte jag. Det är inte en sån person jag är och vill vara- någon som gömmer sig i en buske eller på en toalett för att äta.

Det är som att jag checkar ut och inte längre är närvarande, som att jag inte ser vad som händer omkring mig. Drivkraften att äta är större än något annat så jag fortsätter även fast det gör ont i magen och fast jag inte vill äta. Mår illa och känns som att jag ska spy. Men den eller det som tagit över min hjärna struntar i vad jag vill och bestämmer bara att jag ska fortsätta äta. Så jag äter fast jag inte vill.. så länge attacken håller på. Och sen efter ett tag avtar attacken och lämnar mig ifred. Då är jag helt slut.... plockar ihop alla förpackningar och torkar mig om munnen. Känner mig som världens mest korkade person så berättar inte för någon. Istället går jag tillbaka till jobbet. Går på ett möte, dricker kaffe med kollegor, skrattar. Sminkar mig och fixar i ordning kläderna. Får en komplimang om att jag ser ut att må bra och är fin idag. Jag ler och säger tack och att jag mår bra.

Nu är jag trött och lugn i kroppen. Ont i magen men ändå harmonisk på ett märkligt sätt. Men jag känner mig dum i huvudet och som världens mest korkade. Hoppas att lugnet ska hålla i sig rätt länge så jag inte får fler attacker idag. Men jag vet att de kanske kommer. Kvällarna är ofta jobbiga. Ibland undviker jag att gå hem eftersom jag vet att jag då kommer att äta fast jag inte vill. Det blir som ett tvång. Så himla märkligt. Hur kan man äta fastän man inte vill? Varför fortsätter man att äta när man har svinont i magen, mår illa. Men det är som att det triggar mig ännu mer att äta. Ju ondare jag har i magen av att hetsäta, ju mer fortsätter jag att äta. Varför är det så?

Ibland tänker jag att jag kommer att äta mig själv till döds. Ibland är jag rädd för att gå och lägga mig. För jag är rädd att jag inte kommer vakna igen. Tänk om min kropp inte orkar mer och om mitt hjärta kommer att stanna i sömnen. Vissa stunder kan jag få som en isande känsla i kroppen. Det är en märklig känsla – en känsla av att kroppen säger att den snart inte orkar mer. Och en sån extrem trötthet. Som att kroppen inte vill mer. Men inte ens den tanken får mig att sluta äta, den snarare triggar mig att äta ännu mer.

Men imorgon blir det kanske bättre. Imorgon kanske jag lyckas. Imorgon ska jag inte äta för mycket. Då ska jag hålla kontrollen, jag ska ha bättre disciplin, jag ska skärpa till mig. Jag måste verkligen sluta nu…. Måste sluta….

Du vet det säkert redan, men det har inget med disciplin eller att du är dum eller dålig att göra. Hoppas det går bättre för dig nu och att du fått tillräckligt med hjälp för att ta dig ur det värsta trasket.