Var får man hjälp för ätstörningar.

[stjarnhimmel]

Detta är hemskt. Personligen började jag utveckla en ätstörning när jag var runt 11 år. Min relation till mat idag är fortfarande väldigt skev och jag kämpar i perioder med mörka tankar. Jag har lidit av bulimi, anorexia nervosa och ortorexi. Ingenting med dessa sjukdomar har varit roliga.

Jag ska till vårdcentralen på måndag för att eventuellt diskutera om jag kan lida av gastropares eller om det kan vara något fel på mina tarmar pga många års misshandlande av min kropp. Under hela livet har jag kämpat med att få i mig vätska eftersom jag inte känner när jag är törstig och mår illa av mer än tre klunkar vatten. Hittills har ingen velat hjälpa mig med det här och ansett att jag borde försöka dricka mer vatten jag kan gå flera dagar utan att dricka något förutom kaffe och till maten dricker jag ett halvt glas vatten, för jag blir väldigt mätt av mat. Dricker jag när jag inte är törstig mår jag illa och ibland kastar jag upp vattnet igen.

Ovanpå det har jag en svår pollenallergi som har gjort att jag inte tål bär, frukter, nötter och råa grönsaker. Även det ska diskuteras vid mitt nästa läkarbesök samt mitt behov av en epipen. Förhoppningsvis bokar de in en annan tid för att undersöka min magsäck och mina tarmar istället för att avfärda mig eller skicka mig till en dietist. Jag är 27 år gammal, har bipolär sjukdom och är relativt normalviktig och då vill inte sjukvården ta en på allvar (min egen erfarenhet). Jag fick gå i terapi hos en kurator i över ett år innan jag fick medicin som kunde hjälpa mig att leva ett normalt liv eftersom jag har varit i ett våldsamt förhållande ville alla psykologer och kuratorer skylla mitt mående för allt trauma som jag har fått gå igenom och hävdade att jag fortfarande led av PTSD åtta år efter att förhållandet tagit slut. Min psykiatriker dividerar fortfarande om jag kan ha bipolär sjukdom eftersom jag är för högfungerande för att kunna ha en psykiatrisk sjukdom. Att jag är närmast symptomfri med mediciner spelar ingen roll

Jag hoppas det är okej att jag är med i tråden och diskuterar

Du får gärna vara med i tråden- Välkommen!

Tråkigt att höra att du också har det tufft. Hoppas du kan få hjälp. Hur gick besöket på VC?

 

[athena_arabians]

Igår kväll mådde jag lite sisådär. Men jag fick den bästa ångestlindring som finns- en kurrande Lyra (min katt) som var ett plåster hela kvällen. Hon brukar vara nära men igår var det extra tydligt att hon märkte att jag inte mådde så bra.

Katterna känner när vi inte mår så bra

 

[stjarnhimmel]

Katterna känner när vi inte mår så bra

Ja verkligen..
och vissa djur känner det så tydligt..

 

[KAROLIJNAH]

Du får gärna vara med i tråden- Välkommen!

Tråkigt att höra att du också har det tufft. Hoppas du kan få hjälp. Hur gick besöket på VC?

Tack, vad snällt

Besöket på VC gick ändå helt okej. Fick lämna blodprov för att se om jag har en äkta allergi. Det visade sig att jag bara har korsallergier och att jag kan äta allt utan att känna oro.

Gällande mina tarmar har jag fortfarande inte haft någon framgång jag ska försöka dricka mer vatten, motionera mer och se om det blir bättre. Blir det inte bättre får jag återkomma. Just nu räknar jag ner veckorna tills jag kan höra av mig till vårdcentralen igen och se om någon vill lyssna på mig.

 

[Monimaker]

Och jag kämpar på. Dietisten vill så gärna att jag skall få till ett till mål mat per dag, men det känns omöjligt. Och mer vätska än någon enstaka deciliter per dag, eftersom jag går på laxermedel och kastar upp 3-4 gånger i veckan. Men det känns verkligen så himla svårt.

Psykologen hade beställt litteratur kring ätstörningsproblematik och skulle djupdyka i den. Skulle den visa sig vara hjälpsam skulle vi arbeta med den i framtiden, men hen vill inte stressa in i något utan information på fötterna. Ätstörningar är ju egentligen inte hans område.

 

[stjarnhimmel]

Har funderat en del på min känsla av oro. Jag tyckte att det kändes rätt bra men så kom såna händelser in som de gör i livet. Dvs förändringar på jobbet som kommer påverka mig och mina kollegor. Rent logiskt i huvudet så känner jag mig rätt lugn, jag tänker att saker brukar alltid lösa sig och jag har än så länge alltid lyckats försörja mig.
Men fastän jag i huvudet känner mig rätt lugn så är det som kroppen lever sitt eget liv. Kroppen är stressad, Ibs-magen får spel etc... Och då har det genast blivit svårare att få till mat. När kroppen lever sitt eget liv så tappar jag matlusten totalt och vissa dagar glömmer jag bort att äta och kommer på på kvällen att jag bara ätit ett äpple under dagen. Vissa andra dagar är det som jag kan äta hur mkt som helst.
Det som dock var intressant under denna perioden är att jag har kunnat fundera på vilka kroppsliga reaktioner som kommer automatiskt samt vad det leder till. Men samtidigt funderar jag mkt på hur jag ska få till det och hur jag ska kunna få till ett bra liv för mig. För saker händer i livet- allt kan inte bara vara bra. och i såna perioder så är det så slitsamt att leva med en kropp som stressar runt och en mage som rasar....
psykologen som jag träffade ett tag för två år sedan trodde att jag kunde ha GAD och jag fick göra några tester som visade höga poäng på det. Men vi hann inte komma in så mkt på det för vi pratade mkt om panikångest och vad jag skulle göra i den situationen. Men jag skulle behöva lära mig vad jag ska göra för att hantera min kropp som lever runt.

Jag har stått i kö till psykiatrin för att få gå i KBT-behandling sen i höstas. De trodde det skulle ta ett par månader men jag har inte hört något från de. Gick ikväll in på 1177 för att se om det hänt något och såg att de gjort en journalanteckning att de funderade på att ta bort mig från väntelistan. Så jag mailade de och skrev att jag väldigt gärna vill komma för att jag har problematik fortfarande. Jag får hoppas att de kan ge något...

 

[Monimaker]

Jag har stått i kö till psykiatrin för att få gå i KBT-behandling sen i höstas. De trodde det skulle ta ett par månader men jag har inte hört något från de. Gick ikväll in på 1177 för att se om det hänt något och såg att de gjort en journalanteckning att de funderade på att ta bort mig från väntelistan. Så jag mailade de och skrev att jag väldigt gärna vill komma för att jag har problematik fortfarande. Jag får hoppas att de kan ge något...

Heja dig som står på dig! Vad trist att de verkar gå i de funderingarna - hoppas de kommer på andra tankar.

 

[stjarnhimmel]

Häromkvällen satt jag bland mina krukor på min uteplats och planterade olika plantor jag fått av min syster - tre tomat, anemon, pumpa, zucchini, paprika och några till. Och vissa såna stunder kan jag få en känsla av total lycka. Jag gillar att vara ute på uteplatsen på kvällen runt tio då det är lugnt och bara någon enstaka människa som går sista rundan med hunden för kvällen. Jag hör lite vågskvalp från havet, några fåglar.
Ibland läser jag frågor om vad som gör en lycklig och skulle jag få en sån fråga skulle jag ha svårt att förklara såna stunder.

 

[stjarnhimmel]

När jag mailade psykiatrin som jag skrev ovan så gick meddelandet iväg innan jag hade hunnit skriva klart. Anledningen var att min lilla katt Lyra kom fram och började kliva på datorns tangenter. Så jag fick skriva om allt och skicka iväg meddelandet igen. Mitt kära lilla monster har lyckats med mycket på min dator- bla ta bort alla färger så allt var svartvitt, och göra flera andra konstiga inställningar. Vi ett tillfälle fick jag gå till supporten och be dom hjälpa mig...
Och det var precis sånt här jag ville ha när jag skaffade mina katter- att få något som känns roligt och får mig att skratta varje dag. Jag är så tacksam för katterna för de har många dagar varit anledningen till att jag kommit upp ur sängen.

 

[athena_arabians]

När jag mailade psykiatrin som jag skrev ovan så gick meddelandet iväg innan jag hade hunnit skriva klart. Anledningen var att min lilla katt Lyra kom fram och började kliva på datorns tangenter. Så jag fick skriva om allt och skicka iväg meddelandet igen. Mitt kära lilla monster har lyckats med mycket på min dator- bla ta bort alla färger så allt var svartvitt, och göra flera andra konstiga inställningar. Vi ett tillfälle fick jag gå till supporten och be dom hjälpa mig...
Och det var precis sånt här jag ville ha när jag skaffade mina katter- att få något som känns roligt och får mig att skratta varje dag. Jag är så tacksam för katterna för de har många dagar varit anledningen till att jag kommit upp ur sängen.

Särbons katt chattade med en av hans kompisar på Skype en gång

Det är underbart med de där pälsgalningarna. När jag kommer hem från jobbet är det inte ovanligt att jag går runt i köket med Isis på axeln och pratar med henne (i stil med "Är du mattes gosefluff?" ) medan jag ger henne en sådan där godissticks

 

[stjarnhimmel]

Särbons katt chattade med en av hans kompisar på Skype en gång

Det är underbart med de där pälsgalningarna. När jag kommer hem från jobbet är det inte ovanligt att jag går runt i köket med Isis på axeln och pratar med henne (i stil med "Är du mattes gosefluff?" ) medan jag ger henne en sådan där godissticks

Hehe...
En gång hade jag teams uppe och hör plötsligt någon prata. Då hade hon sökt upp någons namn i listan och ringt upp.

 

[stjarnhimmel]

Lite funderingar i natten...


Jag är med i några grupper på Facebook angående ätstörningar, psykisk ohälsa och sånt. I en av grupperna för ätstörningar såg jag häromdagen en tjej som hade gjort ett inlägg om att hon inte gillade att tjocka var med i Facebookgruppen eftersom det triggar hennes ätstörningar. Jag har sett den typen av inlägg tidigare. När jag var på mitt första besök på första ätstörningsmottagningen och satt i väntrummet så hörde jag två tonårstjejer som sa något liknande om mig och de stirrade surt på mig.

Jag ska dock säga att när jag sen gick på ätstörningsmottagningen så gjorde personalen aldrig någon skillnad på oss utan där var alla lika. Men många av de jag pratade med som också var där för hetsätningsstörning sa att de kunde samma sak - att man var rädd att anorektikerna skulle bli äcklad av hur tjock man var och att det var jobbigt att vara det som anorektikerna inte ville bli.

Jag kan ju känna att ätstörningsvården fortfarande utgår från en tonårig anorektiker och jag tror man skulle behöva göra den mer inkluderande. Det finns ju likheter mellan olika ätstörningar men också skillnader så ibland kanske det skulle vara bra att också ha olika mottagningar specialiserade på olika problematik...

Lite funderingar i natten... dags att försöka sova...

 

[stjarnhimmel]

När jag kommer hem från jobbet är det inte ovanligt att jag går runt i köket med Isis på axeln och pratar med henne (i stil med "Är du mattes gosefluff?" ) medan jag ger henne en sådan där godissticks

Skulle det vara något konstigt?
Jag pratar med mina med tramsig röst och frågar om de är mina skruttar. Då svarar de och om de inte är i närheten så kommer de springande!

 

[stjarnhimmel]

Usch jag kan inte sova. Försöker vara lugn och andas men kroppen blir stressad av vissa saker och besked som nog kommer i veckan.

 

[monster1]

Lite funderingar i natten...


Jag är med i några grupper på Facebook angående ätstörningar, psykisk ohälsa och sånt. I en av grupperna för ätstörningar såg jag häromdagen en tjej som hade gjort ett inlägg om att hon inte gillade att tjocka var med i Facebookgruppen eftersom det triggar hennes ätstörningar. Jag har sett den typen av inlägg tidigare. När jag var på mitt första besök på första ätstörningsmottagningen och satt i väntrummet så hörde jag två tonårstjejer som sa något liknande om mig och de stirrade surt på mig.

Jag ska dock säga att när jag sen gick på ätstörningsmottagningen så gjorde personalen aldrig någon skillnad på oss utan där var alla lika. Men många av de jag pratade med som också var där för hetsätningsstörning sa att de kunde samma sak - att man var rädd att anorektikerna skulle bli äcklad av hur tjock man var och att det var jobbigt att vara det som anorektikerna inte ville bli.

Jag kan ju känna att ätstörningsvården fortfarande utgår från en tonårig anorektiker och jag tror man skulle behöva göra den mer inkluderande. Det finns ju likheter mellan olika ätstörningar men också skillnader så ibland kanske det skulle vara bra att också ha olika mottagningar specialiserade på olika problematik...

Lite funderingar i natten... dags att försöka sova...

Det låter helt galet. Att sjuka tonåringar utrycker sig hopplöst är ju en sak och ätstörningsenheten kör på samma linje är ju vansinne. Det är väll i isåfall lika "äckligt" att vara anorektiskt smal?

 

[sorbifolia]

Lite funderingar i natten...


Jag är med i några grupper på Facebook angående ätstörningar, psykisk ohälsa och sånt. I en av grupperna för ätstörningar såg jag häromdagen en tjej som hade gjort ett inlägg om att hon inte gillade att tjocka var med i Facebookgruppen eftersom det triggar hennes ätstörningar. Jag har sett den typen av inlägg tidigare. När jag var på mitt första besök på första ätstörningsmottagningen och satt i väntrummet så hörde jag två tonårstjejer som sa något liknande om mig och de stirrade surt på mig.

Jag ska dock säga att när jag sen gick på ätstörningsmottagningen så gjorde personalen aldrig någon skillnad på oss utan där var alla lika. Men många av de jag pratade med som också var där för hetsätningsstörning sa att de kunde samma sak - att man var rädd att anorektikerna skulle bli äcklad av hur tjock man var och att det var jobbigt att vara det som anorektikerna inte ville bli.

Jag kan ju känna att ätstörningsvården fortfarande utgår från en tonårig anorektiker och jag tror man skulle behöva göra den mer inkluderande. Det finns ju likheter mellan olika ätstörningar men också skillnader så ibland kanske det skulle vara bra att också ha olika mottagningar specialiserade på olika problematik...

Lite funderingar i natten... dags att försöka sova...

Svårt det där. Ofta så är ju "grundproblemet" det samma/besläktat oavsett om det slår ut i olika typer ätstörningar, och det tror jag tonåringarna (eller alla egentligen) skulle må bra av att få lära sig.

Inte heller ovanligt att även anorektiker har problem med hetsätande, till exempel... så jag tror nog mera på att göra behandlingen mera inkluderande och fokusera på att acceptera alla typar kroppar och personligheter, än att sära ytterligare på dom...

Lite snabba funderingar, bara. Men enormt interessant och viktigt tema.

 

[stjarnhimmel]

Är så trött på att vara trött och inte ha energi.

Förutom mina vanliga sjukdomar fibro och ibs-mage och ångesten, trich, ätstörningar och depression som jag skrivit om här så har jag börjat få ont i munnen igen. Munnen är ett ständigt problem för mig- jag fick ju sätta in implantat då jag pga ätstörning förstört så mkt i munnen. För ett år sen så sved det jättemkt i munnen på mig och nu verkar det vara samma. Så nu tar jag den medicinen igen. Har fortfarande problem med ena foten så jag är vinglig och ramlar ofta och vrickar fötterna hela tiden. Väntar på att få utreda det.

Sen under våren har jag fått utreda sköldkörtel. Jag har länge legat precis under värdena vilket gör att de nu tror att de är medicinerna som kan påverka det. Det är lite förvirrande för ena läkaren som skrivit ut det menar dock att det inte kan påverka och andra menar att de kan påverka.

Och när man har ett gäng sjukdomar är det svårt att veta vad som är vad. Jag är så extremt orkeslös och något känns fel i kroppen. Men samtidigt påpekar läkarna att det kan bero på sjukdomarna.

Det här skrev jag i en annan tråd;

Igår så sov jag hela dagen trots att jag hade sovit hela natten. Det enda jag gjorde var att sitta på altanen en stund på kvällen och vattna blommorna. Idag vilade jag också hela dagen och så nu på kvällen gick jag ut och tog bort några maskrosor och satt på altanen en stund. Jag tänkte att jag nu skulle sätta igång en diskmaskin och förhoppningsvis tvätta håret. Denna helg hade jag tänkt göra mycket. Men jag vet att det inte blir så. Efter att ha jobbat hela veckan är jag helt slut på helgen. Då är jag ändå så tacksam att det funkar med mitt jobb eftersom jag kan jobba hemma en hel del. Jag hade inte klarat att åka iväg varje dag.”

Och det känns bara så fel för egentligen är jag en person med energi och som vill göra saker. Jag vill ha ett annat liv. Jag vill inte bara sova.
Denna orkeslöshet och värk gör att att även om jag har sovit hela natten så kan jag ändå somna några gånger om dagen sittandes samtidigt som jag sitter och jobbar. Det känns inte normalt….

Och det blir en sorg… som man får bearbeta om och om igen…

Min högsta dröm är att kunna rida, men det kan jag inte. Jag skulle i dagsläget inte ens komma upp på en häst. Och det är en sorg. Och jag hade gärna fått barn, men det kommer jag inte.
Så då och då kommer sorgen över en.

Sen försöker jag göra det bästa jag kan. Jag skaffade katterna just för att ha något fint och positivt varje dag. Det behövdes kännas meningsfullt så därför är två av katterna skygga katter från katthem som jag jobbar på att göra tama. Men jag skulle vilja göra så mkt mer…

 

[stjarnhimmel]

Idag har jag fyllt år, 46. Eller rättare sagt igår för nu har visaren på klockan hunnit krypa över till att bli tisdag.

Födelsedagar har aldrig varit någon stor grej för mig, i alla fall inte i vuxen ålder. Eller rättare sagt så blir det inte någon stor grej för att ingen brukar finnas i närheten för att fira mig. Min närmsta familj eller min mamma och min syster men de är båda bortresta. Jag har ju fått massa grattis-hälsningar på facebook och på messenger så det är inte något synd om mig. Men det fick mig att börja fundera och det fick mig att plötsligt känna mig ensam och utsatt på ett sätt jag inte brukar göra. Som att det hade varit skönt om någon facebookhälsning istället hade varit ett telefonsamtal.

Men jag har mer och mer börjat fundera över framtiden och hur det ska bli när jag blir äldre. Om man inte har nära familj blir man väldigt utsatt. Min mamma kommer inte finnas för alltid och jag skulle tro att min syster med familj inte kommer bo i närheten i framtiden. Redan idag skulle jag gärna jobba mindre men får inte gå ner i arbetstid på jobbet. Om jag redan nu är så trött- hur kommer det bli i framtiden? Visst kan man vara positiv och tänka att allt kan bli bättre men om man är realistisk finns det stor chans att det kommer vara samma eller bli värre. Redan idag är det tufft att orka. Jag har börjat fundera på hur det kommer att bli i framtiden och det stressar mig.

Jag har börjat fundera på back-uplösningar så som att jag i framtiden kommer få söka nytt jobb och jobba deltid och sälja min bostadsrätt och leva på de pengarna. Jag har ställt mig i massa bostadsköer för att samla poäng. Det är också stressande att fundera på hur det ska bli när man är riktigt gammal och om jag inte har någon släkt kvar. Visst jag har en syster och hon har ett barn men ändå…

Såna här tankar om framtiden har börjat komma mer och mer de senaste par åren… Det är nog en åldersgrej…Men tyvärr kan det vara stressande..

 

[stjarnhimmel]

Har fortsatt fundera kring bilden som media sänder ut om tjocka kroppar.
Såg ett tvprogram häromdagen där de tex skulle boosta en kvinna med dåligt självförtroende för hennes vikt. Hon fick göra några aktiviteter och övningar. Bland annat så fick hon vara krokimodell. och efter att de hade ritat henne och hon såg teckningarna så sa hon tex att hon kände sig glad över att se att hon inte var så stor som hon trodde. Och det där är något som jag funderar mkt över. Vi peppar ofta kvinnor med att säga att du är inte så stor som du tror. För stor= negativt och fult. Tex alla de gånger man fått höra normalviktiga vänner säga att "de är så tjocka, kolla min mage etc." och så svarar vännerna att "nej du är inte tjock- du är jättefin.

För några år sedan gick ett annat tvprogram på tv där de också skulle boosta kvinnors självförtroende. Här radade de upp ett antal kvinnor utifrån deras storlek. och så fick personen i uppgift att ställda sig i raden utifrån sin egen storlek. Och så meddelade programledaren glatt att "du har ställt dig bland dem som är såååå mkt större än du... Kom och kolla!" Och så blev den medverkande kvinnan glad av att få veta att hon inte var så stor som hon kände sig.

Varför peppar vi kvinnors självförtroende genom att tala om att de inte är så stora... Eller jag vet ju varför... men det är lite tröttsamt. Så tröttsamt av att vi ska höja folks självförtroende genom att de ska få veta att de inte är så stora som de tror. Och då bekräfta att vara stor är problemet… och de som är störst då? Vi som ofta är störst i det rum vi är- vi får ju då skaffa oss vårt självförtroende själva. Men tröttsamt att andra kvinnor ska skaffa sig sitt självförtroende på vår bekostnad. Varför ska vi stå tillbaka för normalviktiga kvinnors skull? Boosta gärna ert eget självförtroende men inte på andras bekostnad, tack.

 

[stjarnhimmel]

Imorgon ska jag till ny psykolog för första gången. Hoppas det blir bra.