Det har redan gått tre månader sedan min stora kärlek Tengil flyttade in, och ännu har inga hyss förtagit förälskelsen! Jag är så nöjd med honom att det nästan är fånigt.
Han är så gott som rumsren sedan dag ett - jag kan räkna samtliga olyckor på ena handen och fortfarande ha fingrar över.
Han går fint i koppel utan att alls ha behövt träna på det, han drar ingenting utan stannar och vänder om när kopplet sträcks.
Ensamhetsträningen går finemang och alla gånger hittills har han legat och sovit såpass gott att han inte ens orkar hälsa när vi kommer hem.
När vi ser en annan hund ute sluter han upp vid min sida och går fint för godis, fullt fokus på mig.
Han kampar glatt, och släppkommandot sitter så bra att till och med skatter från gatan spottas ut när jag säger "tack".
Han är fasligt gosig - sitter gärna i knät, skedar, eller ligger helt sonika slängd över en i soffan eller sängen.
Han är helt obrydd kring kloklippning när han får sitta i knät och tugga ben samtidigt.
Han är inte det minsta kinkig med mat och tar glatt godis av olika slag.
Han är lättmotiverad i träning och lär sig snabbt, behöver inte peppas igång något särskilt och håller gärna på en stund.
Han är orädd och framåt även i nya miljöer och börjar bli ganska störningstålig.
och så vidare...
Det är kanske inte så konstigt att jag har överseende med hans vassa tänder som ibland biter hål på sådant jag gärna hade behållit hålfritt, eller med hans *host* ljuva stämma som används på olika kreativa sätt för att försöka styra och ställa
Visa bifogad fil 75904
Det är kanske fjantigt, men efter att ha haft hundar som haft stora svårigheter med rumsrenhet, som varit helt hopplösa i koppel, som inte gått att lämna ensamma ens en liten stund, som inte klarat av att se en annan hund utan att gå upp i limningen, som inte velat leka, som vägrat släppa sådant de plockar upp ute, som inte alls uppskattat närhet, som finner blotta tanken på kloklippning traumatiskt, som varit väldigt kräsna och inte tagit godis, som haft dålig motivation och inte klickat med mig träningsmässigt, och som haft handikappande svårt för alla andra miljöer än hemmets lugna vrå så uppskattar jag verkligen allt det här
enormt. Jag njuter verkligen, för jag vet att det inte är självklarheter.
Nu är ju Tengil ung ännu, och han lär sannerligen inte vara helt problemfri livet ut, men än så länge känns förutsättningarna väldigt bra för att vi ska fortsätta ha det fantastiskt ihop! (Jag bävar lite inför möjligheten att jag får äta upp vartenda ord om några månader när tonårshormonerna står i full blom...
)
Är ni andra lika löjligt nöjda med era valpar? Jag tycker själv att det verkar finnas ett gäng guldkorn inne i tråden