Att ångra en valp

[Sel]

Jag måste haft världens snällaste valpar inser jag.
Dom har sovit hela nätterna i sängen och varit enkla att ha med sig överallt då alla funkat bra att ha i väska och även börjat gå tidigt

Ingen av dom har bitit eller härjat annat än med sina leksaker.

Det enda jag upplevde som jobbigt var rumsrenhetsträningen så den fuskade jag en del med. Dom fick kissa på handukar när jag inte orkade.

Men det blev hundar av allihopa ändå

Mina har också sovit hela nätter från dag ett, men de fick sova i sängen/jag sov på golvet med dem. Det är inte alla som vill ha det på det viset.

 

[hollypolly]

Mina har också sovit hela nätter från dag ett, men de fick sova i sängen/jag sov på golvet med dem. Det är inte alla som vill ha det på det viset.

Nej såklart inte bara insåg hur otroligt snälla valpar jag haft turen att ha. Dom har inte ens bitit mig

Det gör den ena nu som vuxen istället

När vi tränar och hon blir riktigt taggad kan man få sig ett litet felgreppbett

 

[kolblakkur]

Jag drabbades också av ”puppy-blues” när jag köpt hund (har köpt två). Kände också att det stundtals var ett alldeles för stort ansvar jag hade tagit på mig, kände ånger, kände mig låst, kände att hela livet behövde anpassas osv - dem första veckorna. Sedan kändes det helt naturligt med hund och kan inte tänka mig ett liv utan min hund (min exman tog den ena när vi skiljdes). Är också ensam med min hund så har det totala ansvaret. Det funkar (mycket för att jag får ha med min hund på jobb), men kommer aldrig köpa hund igen.

 

[geting]

Tack för dina ord!
Instämmer helt. Det svåra var helt klart att jag var ensam i ansvaret, det var jag medveten om från början, samtidigt som jag verkligen fick insikt om hur krävande en liten valp är.
Insåg även hur pass få platser hundar egentligen är välkomna till och det är helt klart rätt begränsande om man är ensam.

Just nu är skuldkänslorna enorma och jag saknar honom så oerhört mycket och när allting tar över så känns valet jag gjort som ett enda stort misstag. Landar dock i, när känslorna lägger sig en aning, att det var rätt beslut

har ni själva erfarenhet av valp? Om ja, kändes det tufft emellanåt?

Ja, det är svårt min förra hund tog jag som omplacering - det var skönt, han hade redan ”the basics”. Kunde gå fint i koppel, skällde inte, helt lugn i all hantering… Men separationsångesten!!! Han kunde inte vara ensam, någonsin. Det räckte inte ens med en hundvakt han tyckte om för han satt ändå vid dörren och grät. Enda anledningen vi överlevde är att vår närmsta mataffär var privatägd och gillade hundar

Jag planerar min första valp nästa år. Tycker det är väldigt bra och hjälpsamt att du skriver om din erfarenhet

 

[Tajger]

Hej alla!
(Längre inlägg)

Jag har i många år längtat efter en hund men har pga omständigheter inte haft den möjligheten förrän ett år tillbaka (är 30 år gammal).
Gjort mycket research och varit på det klara med vilken ras jag ville ha. Har ingen hundvana men förstått att jobbet med en valp (hundar överlag) är stort och kräver både tid och engagemang.
Allt var förberett och jag var överlycklig.
Hämtade hem en liten Yorkie på nästan 10 veckor och lyckan var total. Valpen, Ted, var allt jag kunde önska mig. Nyfiken, snäll och kärleksfull.

Dock började andra känslor skölja över mig och jag började inse att uppoffringen var klart större än jag kunde föreställa mig. Kärleken för denna lilla varelse var enorm och jag skämde bort honom rätt mycket. Gnällandet så fort jag inte var inom sikt gjorde att jag alltid gav efter och istället gav honom all min tid och närhet.
Fanns noll egentid eller utrymme för att få en liten paus. Alla i familjen är upptagna med sina jobb och har långa dagar vilket betyder att hjälpen utifrån är obefintlig. Detta var jag medveten om men insåg heller inte hur pass krävande ett jobb med en liten valp skulle bli.

Pga valpens ålder så kunde vi såklart inte gå några promenader förutom väldigt korta besök ut för att utföra sina behov även om han allra mest utförde behoven på ett sk valpunderlägg inomhus.
Känslor av ånger växte alltmer och jag började även oroa mig för könsmognaden och allt det skulle innebära i form av beteendeförändringar.
lyckades inte riktigt med varken kloklippning eller pälsvård pga hans rädsla och allt blev så påtagligt samtidigt som jag blev helt låst till hemmet.
Allt ledde till att jag till slut kontaktade uppfödaren och bad att ev få återlämna valpen. Jag krävde ingen återbetalning alls utan var bara mån om att det skulle lösa sig på bästa sätt.
Uppfödaren gick med på att ta tillbaka valpen men klargjorde det ändå för mig att återbetalning inte var möjlig. Totalt oviktigt för mig. Jag ville att Ted skulle få återkomma till sin mamma och bror och sin uppfödare den känner till.

Dagen jag skulle återlämna Ted (förra veckan) var absolut det värsta jag varit med om. Aldrig upplevt en sådan sorg och smärta. Han var med mig i nästan tre veckor och jag är medveten om att jag borde givit oss en längre och ärligare chans. Det har infunnit sig en ganska påtaglig ånger inom mig och saknaden är enorm.
Jag förstår även att mitt agerande är högst oansvarigt och jag borde ha varit ännu mer förberedd på uppoffringen.
Skickade med hans bädd och alla leksaker inkl mat&godis till uppfödaren när jag skulle återlämna honom.
Att ta farväl var fruktansvärt eftersom både jag och Ted hunnit fatta enormt tycke för varandra.

Så nu sitter jag här och undrar om jag gjort ett misstag? Är ni fler här inne med snarlika upplevelser? Jag har även förstått att mina känslor när valpen ankom är något dem flesta går igenom men att det med tiden bara blir lättare. Jag slogs dock av rädslan för framtiden och att jag inte skulle klara ansvaret det innebar. Tänkte att det då är bättre att göra detta i början än några månader senare.

Saknar honom så väldigt mycket och känner att jag ev gjort ett misstag. Dock skulle det hela bli väldigt oseriöst om jag åter igen skulle kontakta uppfödaren och ångra tillbaka valpen.

Har ni något råd?

Med det du kände och upplevde tycker jag att det var helt rätt beslut. Om du senare ändå känner att du vill ha hund har du den här erfarenheten med dig.
Jag älskar valpar, men visst kan det vara jobbigt. I vår senaste kull hade vi tre hanar kvar en månad ”extra”, och då höll jag på att misströsta, gjorde inget annat än att torka kiss
Men vi kommer säkert att ha fler

 

[mysboll]

Min första valp var helt fruktansvärd. Hon sket fullständigt i mig utomhus och det enda hon gjorde var att bita i kopplet. Hon lyckades bita av två koppel så hon kom lös och vägrade låta sig fångas precis brevid en vältrafikerad väg. Jag satt med telefonen med numret till uppfödaren uppe och storgrät flera kvällar.

Andra valpen var världens enklaste. Hon kissade inne typ tre gånger och sen var hon rumsren. Hon avgudade mig från dag ett!

Tredje valpen var ett riktigt litet monster och det var den första valp jag tog som ensamstående utan hundvakt. Där hade jag riktig puppy blues. Har lite minnesluckor från hennes valptid. Inte världens bästa beslut kanske men det löste sig det med!

 

[Elementary]

Alltså valp är ju allt mellan himmel och helvete för de flesta men jag tycker det vajar lite röda flaggor här? Saker som jag inte alls tycker verkar ligga hos dig. På så kort tid som du hade valpen kan man inte "forma" dem.

Jag har tagit hem mina valpar vid 10, 9 respektive 8 veckors ålder och alla har älskat att vara ute från start. De yngre var sommarvalpar och jag behövde aldrig bry mig om huruvida de skulle bli kalla utomhus eller så, men första valpen var en vårvintervalp som vi fick hem tidigt i april när det var som galnast aprilväder. Han var såpass vintervan att han i början letade upp is/snö-fläckar att göra sina behov på för det var ju det underlag som funnits utomhus hos uppfödaren (som precis som vi bor i norr).
Det var som sagt från dag ett upptäckarglädje och nyfikenhet från alla tre vovvar och jag skulle direkt tyckt att det var obehagligt och misstänka att nåt var fel om min valp börjat skaka och ville in så fort vi gick ut! Jag förstår att en liten yorkievalp inte har så mycket att sätta emot kallt väder tex men jag tycker det låter oroväckande ändå. Fast ni kanske har haft iskallt och massor med nederbörd under hela tiden han var hos dig?

Att vovve direkt gnäller om man är utom synhåll är inte heller nåt jag skulle mått bra av. Mina har absolut velat svassa runt fötterna och blivit lite upprörda om de inte fått göra det, men de har också flera gånger om dagen hittat på egna hyss eller varit nöjda i nån bädd i annat rum med en tuggis.

Du nämner rädsla i samband med hantering och det låter också superjobbigt! Yorkie är ju en ras som precis som mina behöver mycket pälsvård i form av kamning, och kloklippning måste ju alla hundar gå igenom. Mina har varit väldigt hanteringsvana från uppfödarnas ordentliga arbete på den punkten och visserligen så var det inte alltid smidigt och smärtfritt men nån rädsla eller oro fanns inte hos nån av vovvarna.

Lägg då till att du var ensam och då blir ju enkla saker som att gå till affärn eller annat som bara måste göras ett jättesvårt projekt om man inte får ta med sig vovven. Nej det låter verkligen ohållbart och jag är övertygad om att du tog det absolut bästa beslutet för ditt mående även om det just nu känns tugnt.

Sen så kanske jag är ute på lite hal is här men jag tycker personligen att uppfödaren svikit dig som inte kunde hjälpa dig på annat sätt än att ta tillbaka valpen utan att ens kunna ge en del av köpesumman tillbaka. Det finns absolut inga krav på att en säljare ska ta tillbaka en "såld vara" men tillsammans med de andra röda flaggorna (rädd valp som inte vill vara utomhus) så blir jag väldigt avigt inställd. Det är ju inte som att uppfödaren har en svårsåld ras och hade kanske kunnat hjälpa dig att hitta en köpare utan att valpen måste mellanlanda hos dem (det är vad alla mina tre uppfödare sagt att de skulle stå till tjänst med om det blev nödvändigt, och en köpte tillbaka ett syskon till min vovve nån månad eller två efter att den hämtats).

Jag hoppas att du kan hitta en kompis i framtiden när du känner dig mer redo!

 

[Stergo]

Jag måste haft världens snällaste valpar inser jag.
Dom har sovit hela nätterna i sängen och varit enkla att ha med sig överallt då alla funkat bra att ha i väska och även börjat gå tidigt

Ingen av dom har bitit eller härjat annat än med sina leksaker.

Det enda jag upplevde som jobbigt var rumsrenhetsträningen så den fuskade jag en del med. Dom fick kissa på handukar när jag inte orkade.

Men det blev hundar av allihopa ändå

Min var riktigt lättsam förutom att hon gillade att attackera fötter och länge ville gå upp och kissa vid 5. Men jag hade ångest och letade tecken på att något var fel. Min lillasyster påminner mig gärna om att jag var övertygad om att hon hon hade internaliserad ångest ett tag

 

[Bulldoozer]

@Elementary fast jag har haft två valpar som avskytt att vara ute om det typ inte sommarväder, bara stått och skakat och sett ynkliga ut. Det blev hund av dem med. Det är tålamodsprövande att ha en sån valp som absolut inte vill vara ute och som man måste träla omkring med ute i hundra år tills de fattar att göra sina behov eftersom de oftast håller sig när de upplever obehag (som jag upplever det iallafall). De obekymrade valparna sätter sig ju oftast nästan på en gång och kissar.

 

[Elementary]

@Elementary fast jag har haft två valpar som avskytt att vara ute om det typ inte sommarväder, bara stått och skakat och sett ynkliga ut. Det blev hund av dem med. Det är tålamodsprövande att ha en sån valp som absolut inte vill vara ute och som man måste träla omkring med ute i hundra år tills de fattar att göra sina behov eftersom de oftast håller sig när de upplever obehag (som jag upplever det iallafall). De obekymrade valparna sätter sig ju oftast nästan på en gång och kissar.

Ja det finns säkert valpar (och vuxna för den delen) som bara avskyr dåligt väder. Jag skulle aldrig klara av en sådan valp själv. Jag vill ha glada hundar som låter intresset för omvärlden övervinna eventuellt obehag från väder. Alla valpar jag skaffat har spenderat massor med tid utomhus hos uppfödarna så jag har vetat vad jag får hem och hur de borde hantera väder. Mina vuxna tyckte inte om regn eller blåst men oftast var det mest uch och blä de första tio minutrarna och sen var det som vilken promenad som helst för hundarnas del. Det var väl mest vi människor som ville hem då
Det är väl mest i kombination med konstant uppmärksamhetsbehov och framför allt den beskrivna rädslan vid hantering som det blir en röd flagga för mig.

 

[Bulldoozer]

@Elementary ja, fast är man inte van att hantera en valp/hund så kan det lätt bli fnurror på tråden just med kloklipp och pälsvård tänker jag. Det finns många normala hundägare också som har problem med det utan att det vare sig är deras eller hundens fel. Antalet gånger jag fått klippa klor på både "omöjliga" hundar och katter för att ägarna inte klarat det men det inte varit några större problem egentligen är otaliga.
Närhet vill väl alla valpar ha?

Jag vill bara säga att utifrån beskrivningen så vet jag inte om ts fått en ganska typisk yorkie valp eller om hon blivit pådyvlad ett måndagsexemplar. Sen kan jag ju också tycka att det snålt att inte ge nåt belopp för ett återköp eller hjälpa ts sälja valpen. Dock vet jag inte, kanske finns inte pengarna, kanske tycker man att det lättare att ta hen valpen för att se hur den är och få koll på var den hamnar. Jag tycker det rätt onödigt att spekulera i sånt som man ändå inte kommer få facit på .

 

[hollypolly]

Ja det finns säkert valpar (och vuxna för den delen) som bara avskyr dåligt väder. Jag skulle aldrig klara av en sådan valp själv. Jag vill ha glada hundar som låter intresset för omvärlden övervinna eventuellt obehag från väder. Alla valpar jag skaffat har spenderat massor med tid utomhus hos uppfödarna så jag har vetat vad jag får hem och hur de borde hantera väder. Mina vuxna tyckte inte om regn eller blåst men oftast var det mest uch och blä de första tio minutrarna och sen var det som vilken promenad som helst för hundarnas del. Det var väl mest vi människor som ville hem då
Det är väl mest i kombination med konstant uppmärksamhetsbehov och framför allt den beskrivna rädslan vid hantering som det blir en röd flagga för mig.

Beror ju lite på ras med en liten frusen ras har absolut inget utbyte av att spendera massor av tid ute hos uppfödaren om det inte är sommar.
Och då är självklart utevistelse lite mer ny för dom.
Jag tror inte automatiskt att lite försiktiga eller frusna valpar blir tråkigare.
En valp kan vara nyfiken även om den inte kastar sig ut som en terrier.

 

[hollypolly]

@Elementary ja, fast är man inte van att hantera en valp/hund så kan det lätt bli fnurror på tråden just med kloklipp och pälsvård tänker jag. Det finns många normala hundägare också som har problem med det utan att det vare sig är deras eller hundens fel. Antalet gånger jag fått klippa klor på både "omöjliga" hundar och katter för att ägarna inte klarat det men det inte varit några större problem egentligen är otaliga.
Närhet vill väl alla valpar ha?

Jag vill bara säga att utifrån beskrivningen så vet jag inte om ts fått en ganska typisk yorkie valp eller om hon blivit pådyvlad ett måndagsexemplar. Sen kan jag ju också tycka att det snålt att inte ge nåt belopp för ett återköp eller hjälpa ts sälja valpen. Dock vet jag inte, kanske finns inte pengarna, kanske tycker man att det lättare att ta hen valpen för att se hur den är och få koll på var den hamnar. Jag tycker det rätt onödigt att spekulera i sånt som man ändå inte kommer få facit på .

Yorkisar är ju frusna så jag tycker inte det är ett dugg konstigt att kylan överträffar nyfikenheten nu på vårvintern.
Alla individer kan inte vara stök och bök en del är lite lugnare och vi som föredrar lite lugnare hundar vi finns med

 

[hollypolly]

@Elementary fast jag har haft två valpar som avskytt att vara ute om det typ inte sommarväder, bara stått och skakat och sett ynkliga ut. Det blev hund av dem med. Det är tålamodsprövande att ha en sån valp som absolut inte vill vara ute och som man måste träla omkring med ute i hundra år tills de fattar att göra sina behov eftersom de oftast håller sig när de upplever obehag (som jag upplever det iallafall). De obekymrade valparna sätter sig ju oftast nästan på en gång och kissar.

Jag kan säga detsamma dom valpar jag haft under vintern har inte kastat sig ut i snön med sann glädje men dom har som vuxna älskat att vara ute

 

[Puffindog]

Valp är svintufft! Jag grät många gånger under de första månaderna, och då har jag redan hundvana och erfarenhet av både vuxna hundar och valpar (men aldrig haft en egen), samt är uppvuxen med djur. Min man som hade noll djurvana var tydligen rädd för att hon var psyko där i början har han erkänt i efterhand (hon tyckte ju att attackera fötterna var bästa leken i början). Så vi var redan två, och dessutom har vi hundvakter som mest av allt i hela världen vill (och kan) hänga med vår hund.

Det är bättre att inte ta sig vatten över huvudet och var glad att din hund har en seriös uppfödare som tog tillbaka Ted

Att uppfostra valp själv kan vara en ren mardröm. Min första gick faktiskt väldigt bra utanför slyngelperioderna, men min senaste fick mig nästan att bryta ihop ibland. Skulle jag få skippa valptiden, så söta valpar är, och få en färdig och redo hund så skulle jag allra helst välja det!

 

[Sel]

Att uppfostra valp själv kan vara en ren mardröm. Min första gick faktiskt väldigt bra utanför slyngelperioderna, men min senaste fick mig nästan att bryta ihop ibland. Skulle jag få skippa valptiden, så söta valpar är, och få en färdig och redo hund så skulle jag allra helst välja det!

Och jag skulle alla gånger välja att uppfostra själv, annars blev vi nog oense den andra parten och jag. Det är ju så himla olika mellan olika personer och olika valpar - men oavsett är det en väldigt intensiv period.

 

[Tonto]

Mina har också sovit hela nätter från dag ett, men de fick sova i sängen/jag sov på golvet med dem. Det är inte alla som vill ha det på det viset.

Spelade ingen roll med Bog, han ville inte sova även med sällskap.

 

[Red_Chili]

Jag tycker det låter klokt att du lämnade tillbaka valpen, även om jag förstår att det var ett otroligt tufft beslut! Men som någon nämnde, det är också lättare för en liten valp att hitta ett nytt hem istället för att försöka hitta nytt hem till en äldre hund med tex separationsångest och/eller svårigheter i hantering.

När du började få problem, kände du inte då att du kunde ringa och rådfråga uppfödaren om hur du skulle göra? Jag undrar av ren nyfikenhet då jag själv är van vid att uppfödare verkligen vill veta hur det går i nya hemmet och älskar att få uppdateringar så ofta som möjligt, och då även gärna kommer med tips och råd om/när det är jobbigt. Jag vet att inte alla uppfödare är så, och jag vet att inte alla valpköpare tänker att de kan ta hjälp heller.

För egen del är jag sällan speciellt förtjust i valpar förrän de blir ca 5 månader gamla. Då tappar de valptänderna och börjar se ut lite mer som hundar istället för små klumpar på ben Och det blir lättare att ta sig ut på ordentliga långpromenader osv. Med min nu äldsta, då var det inte förrän hon var i den åldern som jag på riktigt kunde börja uppskatta henne för den hon var istället för den jag visste att hon skulle bli. Kan låta elakt enligt vissa, men själv ser jag hellre att jag älskar 10+ år med hunden efter passerad valpperiod än att älska de första månaderna och sedan mest gå och drömma om fler valpar (ja jo, jag fattar att det inte måste vara antingen eller).

 

[Oh_really]

Hej alla!
(Längre inlägg)

Jag har i många år längtat efter en hund men har pga omständigheter inte haft den möjligheten förrän ett år tillbaka (är 30 år gammal).
Gjort mycket research och varit på det klara med vilken ras jag ville ha. Har ingen hundvana men förstått att jobbet med en valp (hundar överlag) är stort och kräver både tid och engagemang.
Allt var förberett och jag var överlycklig.
Hämtade hem en liten Yorkie på nästan 10 veckor och lyckan var total. Valpen, Ted, var allt jag kunde önska mig. Nyfiken, snäll och kärleksfull.

Dock började andra känslor skölja över mig och jag började inse att uppoffringen var klart större än jag kunde föreställa mig. Kärleken för denna lilla varelse var enorm och jag skämde bort honom rätt mycket. Gnällandet så fort jag inte var inom sikt gjorde att jag alltid gav efter och istället gav honom all min tid och närhet.
Fanns noll egentid eller utrymme för att få en liten paus. Alla i familjen är upptagna med sina jobb och har långa dagar vilket betyder att hjälpen utifrån är obefintlig. Detta var jag medveten om men insåg heller inte hur pass krävande ett jobb med en liten valp skulle bli.

Pga valpens ålder så kunde vi såklart inte gå några promenader förutom väldigt korta besök ut för att utföra sina behov även om han allra mest utförde behoven på ett sk valpunderlägg inomhus.
Känslor av ånger växte alltmer och jag började även oroa mig för könsmognaden och allt det skulle innebära i form av beteendeförändringar.
lyckades inte riktigt med varken kloklippning eller pälsvård pga hans rädsla och allt blev så påtagligt samtidigt som jag blev helt låst till hemmet.
Allt ledde till att jag till slut kontaktade uppfödaren och bad att ev få återlämna valpen. Jag krävde ingen återbetalning alls utan var bara mån om att det skulle lösa sig på bästa sätt.
Uppfödaren gick med på att ta tillbaka valpen men klargjorde det ändå för mig att återbetalning inte var möjlig. Totalt oviktigt för mig. Jag ville att Ted skulle få återkomma till sin mamma och bror och sin uppfödare den känner till.

Dagen jag skulle återlämna Ted (förra veckan) var absolut det värsta jag varit med om. Aldrig upplevt en sådan sorg och smärta. Han var med mig i nästan tre veckor och jag är medveten om att jag borde givit oss en längre och ärligare chans. Det har infunnit sig en ganska påtaglig ånger inom mig och saknaden är enorm.
Jag förstår även att mitt agerande är högst oansvarigt och jag borde ha varit ännu mer förberedd på uppoffringen.
Skickade med hans bädd och alla leksaker inkl mat&godis till uppfödaren när jag skulle återlämna honom.
Att ta farväl var fruktansvärt eftersom både jag och Ted hunnit fatta enormt tycke för varandra.

Så nu sitter jag här och undrar om jag gjort ett misstag? Är ni fler här inne med snarlika upplevelser? Jag har även förstått att mina känslor när valpen ankom är något dem flesta går igenom men att det med tiden bara blir lättare. Jag slogs dock av rädslan för framtiden och att jag inte skulle klara ansvaret det innebar. Tänkte att det då är bättre att göra detta i början än några månader senare.

Saknar honom så väldigt mycket och känner att jag ev gjort ett misstag. Dock skulle det hela bli väldigt oseriöst om jag åter igen skulle kontakta uppfödaren och ångra tillbaka valpen.

Har ni något råd?

Jag tycker att du bör träna på att ändra andra rutiner i livet som kanske inte involverar ansvar över en annan individ, och reflekterar över hur du tar dig igenom motstånd och perioder då du saknar motivation. Exempelvis börja träna, gå promenader, äta annorlunda, gå med i en grupp eller förening, osv. Jag tror du behöver uppleva motstånd och ångest och få en känsla av att man kan gå igenom det, i stället för att ge upp.

Du kan behöva inse och uppleva att det finns en ny glädje på andra sidan, även om förändringen kanske var tuff i början. Det kan ta ett halvår att komma över ett motstånd, det kan ta två veckor, ju oftare det händer ju bättre får du en överblick på hur din kropp fungerar och hur länge "ånger" eller "ångest" håller i sig. För hjärnan är plastisk och anpassningsbar. Människan har genom historien tagit sig igenom enorma kriser och svårigheter, och ändå kunnat anpassa sig och se fördelar med det förändrade livet. Utforska mer hos dig själv!

 

[Stergo]

Alltså valp är ju allt mellan himmel och helvete för de flesta men jag tycker det vajar lite röda flaggor här? Saker som jag inte alls tycker verkar ligga hos dig. På så kort tid som du hade valpen kan man inte "forma" dem.

Jag har tagit hem mina valpar vid 10, 9 respektive 8 veckors ålder och alla har älskat att vara ute från start. De yngre var sommarvalpar och jag behövde aldrig bry mig om huruvida de skulle bli kalla utomhus eller så, men första valpen var en vårvintervalp som vi fick hem tidigt i april när det var som galnast aprilväder. Han var såpass vintervan att han i början letade upp is/snö-fläckar att göra sina behov på för det var ju det underlag som funnits utomhus hos uppfödaren (som precis som vi bor i norr).
Det var som sagt från dag ett upptäckarglädje och nyfikenhet från alla tre vovvar och jag skulle direkt tyckt att det var obehagligt och misstänka att nåt var fel om min valp börjat skaka och ville in så fort vi gick ut! Jag förstår att en liten yorkievalp inte har så mycket att sätta emot kallt väder tex men jag tycker det låter oroväckande ändå. Fast ni kanske har haft iskallt och massor med nederbörd under hela tiden han var hos dig?

Att vovve direkt gnäller om man är utom synhåll är inte heller nåt jag skulle mått bra av. Mina har absolut velat svassa runt fötterna och blivit lite upprörda om de inte fått göra det, men de har också flera gånger om dagen hittat på egna hyss eller varit nöjda i nån bädd i annat rum med en tuggis.

Du nämner rädsla i samband med hantering och det låter också superjobbigt! Yorkie är ju en ras som precis som mina behöver mycket pälsvård i form av kamning, och kloklippning måste ju alla hundar gå igenom. Mina har varit väldigt hanteringsvana från uppfödarnas ordentliga arbete på den punkten och visserligen så var det inte alltid smidigt och smärtfritt men nån rädsla eller oro fanns inte hos nån av vovvarna.

Lägg då till att du var ensam och då blir ju enkla saker som att gå till affärn eller annat som bara måste göras ett jättesvårt projekt om man inte får ta med sig vovven. Nej det låter verkligen ohållbart och jag är övertygad om att du tog det absolut bästa beslutet för ditt mående även om det just nu känns tugnt.

Sen så kanske jag är ute på lite hal is här men jag tycker personligen att uppfödaren svikit dig som inte kunde hjälpa dig på annat sätt än att ta tillbaka valpen utan att ens kunna ge en del av köpesumman tillbaka. Det finns absolut inga krav på att en säljare ska ta tillbaka en "såld vara" men tillsammans med de andra röda flaggorna (rädd valp som inte vill vara utomhus) så blir jag väldigt avigt inställd. Det är ju inte som att uppfödaren har en svårsåld ras och hade kanske kunnat hjälpa dig att hitta en köpare utan att valpen måste mellanlanda hos dem (det är vad alla mina tre uppfödare sagt att de skulle stå till tjänst med om det blev nödvändigt, och en köpte tillbaka ett syskon till min vovve nån månad eller två efter att den hämtats).

Jag hoppas att du kan hitta en kompis i framtiden när du känner dig mer redo!

Några grejer här, jag har för mig att @Fiorano hade problem med att hennes valp frös så mycket ute att det inte gick att få honom att kissa ute.

Och gällande piper när man är utom synhåll så kan min göra så fortfarande när hon vill vara med en. Samtidigt som hon gärna typ går och lägger sig och solar på altanen på våren, läger sig under soffan i ett annat rum eller på golvvärmen i hallen eller badrummet på vintern när hon känner för det. Jag trodde vi hade givit efter för mycket för hennes gnällande, men pratade med uppfödaren som sa att hon alltid haft mycket ljud för sig.

Gällande pälsvården så har jag en pälsras som attraherar många som kanske inte är djurmänniskor i själ och hjärta. Och det är många som tycker det är svårt att träna valparna, ger efter för mycket när valpen snor runt, drar åt sig tassar och sådant, vilket leder till att hundarna även som vuxna kan vara halvknepiga att sköta pälsen på. Eller för den delen, har problem med kloklippningen. Jag tror mina missar hur mycket man har med sig om man är djurmänniska ut i fingerspetsarna och som många på buke, kommer från hästvärlden, då det gör att man är väldigt mycket "no fuss" runt hantering.