Att ångra en valp

[Puffindog]

Jag tycker aldrig det pratas om annat (runt valpar) än hur jäkla vidriga de är första året. Vet flera som lämnar bort och betalar för att nån annan ska ha valpen tills den är i träningsbar ålder

Jag klandrar dom inte, sen beror det väl kanske på ras. Min lundehund var mest frustrerande sådär vid trotsåldrarna just för dövörat slog till och började helt plötsligt skita i alla regler man hade satt, men min lapska vallhund är ju som en liten hyperaktiv kanin! Helt annan nivå av "sött litet odjur".

 

[Puffindog]

Hade en gång en kvinna på telefon som hade funderingar angående sin valp. Hon ville avliva den för den hade nafsat efter barnen när de sprang. Jag ställde en del frågor och då sa hon - men den kan ju ingenting. No shit en fem månaders spetsblandning som inte fått någon träning och väldigt lite stimulans.
Föreslog valpkurs, men kvinnan ville avliva.

När min var fem månader så återhämtade jag mig fortfarande från bit- och rivmärken från vassa valptänder från en hyperaktiv valp, och när man sprang så ville min också nafsa till i hälarna. Tror inte en valp är något för dom, kanske ett gosedjur istället

 

[MariaM]

Ja, det är verkligen mycket och speciellt när man är helt ny som hundägare. Man kan göra efterforskningar i all evighet men man blir ändå inte helt förberedd. Jag tror att det kan bli en kalldusch för många, och det är lätt att känna sig utlämnad när man ska göra allt jobbet med hunden själv. Många gånger i värsta utvecklingsfaserna så har jag tänkt "fyfan, nu lämnar jag tillbaka hund-" .

Det är inte fel att omplacera eller lämna igen till uppfödaren om man känner att det verkligen inte går, men... tja, jag tycker att det borde pratas mer även utanför inbitna hundkretsar om allt som inte är mys och gulligt med valp. Att det faktiskt är normalt att känna så, speciellt den första tiden, och att det inte behöver betyda att man inte klarar av det.
Valp- och unghundstiden är i mina ögon något man mest genomlider för att kanske komma ut på andra sidan med drömhunden. Det är verkligen inte något för alla.

Men som andra redan har vidrört i tråden, man måste ju inte köpa valp för att ha en hund. Det finns garanterat trevliga omplaceringar där ute, om du någon gång vill göra ett nytt försök @MariaM.

Du har helt rätt jag önskar att fler kunde öppna upp och berätta om den tuffare valptiden. Det är ingen skam i att känna sig besegrad och hjälplös särskilt för dem som är ovana vid hund.
Jag blev så oerhört rädd för känslorna som översköljde mig, känslan av ånger framförallt.
Instämmer även att valptiden är något man genomlider mest för att kunna komma ut på andra sidan.
Tack för att du delar med dig

 

[MariaM]

Jag tror det där också beror mycket på vilka kretsar man rör sig i. Bland "riktiga hundmänniskor" så finns en medvetenhet kring det här. Men i gruppen människor som har hunden främst för sällskap och inte förkovrar sig så upplever jag att det fortfarande romantiseras och är dålig koll på det praktiska. Det är mest den typen av hundägare jag möter, inte sällan för att de frågar hur jag har gjort för att få min hund så väluppfostrad.

Håller med om att det romantiseras inom gruppen människor som främst har hunden för sällskap. Detta blir till nackdel både för hunden och ägaren. Problem behöver såklart inte överdrivas men jag önskar att där fanns en större uppriktighet kring dem problem som faktiskt finns.
Det ligger helt klart mycket arbete bakom en väluppfostrad hund

 

[Mabuse]

Håller med om att det romantiseras inom gruppen människor som främst har hunden för sällskap. Detta blir till nackdel både för hunden och ägaren. Problem behöver såklart inte överdrivas men jag önskar att där fanns en större uppriktighet kring dem problem som faktiskt finns.
Det ligger helt klart mycket arbete bakom en väluppfostrad hund

Jag tänker att du kanske skulle fundera på varför det var så svårt att säga nej till valpen? Det verkar nästan som att du tänkte att den får inte vara ledsen eller missnöjd ens en sekund, då måste du genast göra den glad igen.

Sen kanske du skulle ha en mer robust ras? En som inte har lätt för att darra, vara rädd och gnälla. Alla hundar är ju inte så.

Jag tänker lite också det du skriver att den ska få komma tillbaks till sin mamma och bror - men den är ju flyttfärdig redan. Den ska inte bo med sin mamma längre, men det lät nästan som att du hade dåligt samvete för att den gnällde och tänkte att den borde vara hos sin mamma där den känner sig trygg istället. Men det kan ju vara så att den helt enkelt har en gnällig, ynklig och osäker personlighet, och behöver ha en ägare som trivs med det.