Att ångra en valp

[hollypolly]

Några grejer här, jag har för mig att @Fiorano hade problem med att hennes valp frös så mycket ute att det inte gick att få honom att kissa ute.

Och gällande piper när man är utom synhåll så kan min göra så fortfarande när hon vill vara med en. Samtidigt som hon gärna typ går och lägger sig och solar på altanen på våren, läger sig under soffan i ett annat rum eller på golvvärmen i hallen eller badrummet på vintern när hon känner för det. Jag trodde vi hade givit efter för mycket för hennes gnällande, men pratade med uppfödaren som sa att hon alltid haft mycket ljud för sig.

Gällande pälsvården så har jag en pälsras som attraherar många som kanske inte är djurmänniskor i själ och hjärta. Och det är många som tycker det är svårt att träna valparna, ger efter för mycket när valpen snor runt, drar åt sig tassar och sådant, vilket leder till att hundarna även som vuxna kan vara halvknepiga att sköta pälsen på. Eller för den delen, har problem med kloklippningen. Jag tror mina missar hur mycket man har med sig om man är djurmänniska ut i fingerspetsarna och som många på buke, kommer från hästvärlden, då det gör att man är väldigt mycket "no fuss" runt hantering.

Många lämnar ju in hunden på klippning både av päls och klor och kanske bara borstar hunden lite i soffan.

 

[Stergo]

Många lämnar ju in hunden på klippning både av päls och klor och kanske bara borstar hunden lite i soffan.

Ja precis, jag brukar få imponerande kommenterar av vanliga Frisé-ägare för att jag sax-klipper min hund själv. Jag menar det jobbigaste där är ju att det tar tid. Men jag är för snål för att lägga 1000 kr/månaden på att hunden ska klippas (vilket blir ca-priset från de prisuppgifter jag hittat) för att spara lite tid.

 

[AnneB]

Det var högst oansvarigt fr mig men kan omöjligt se hur jag skulle kunnat förbereda mig på annat sätt än det jag gjorde. Har ingen i min omgivning som haft hund så allt jag hade att tillgå var internet samt kontakten jag hade med uppfödaren.

Nej, du har inte alls varit oansvarig! Om man tar på sig en uppgift man aldrig gjort förut och har försökt förbereda sig på bästa sätt men sen inser att det utvecklades på ett sätt man inte kunde insett innan så är man inte alls oansvarig. Tvärtom om har du tagit ansvar för situationen på allra bästa sätt. Jag tycker det möjligen låter som om valpen var dåligt miljötränad och/eller hade för mkt rädslor. Det är mer naturligt att en valp är glad och nyfiken ( men kanske lite försiktig ) på nya ställen. Att inte vilja vara ute låter inte normalt.

 

[Fiorano]

Några grejer här, jag har för mig att @Fiorano hade problem med att hennes valp frös så mycket ute att det inte gick att få honom att kissa ute.

Och gällande piper när man är utom synhåll så kan min göra så fortfarande när hon vill vara med en. Samtidigt som hon gärna typ går och lägger sig och solar på altanen på våren, läger sig under soffan i ett annat rum eller på golvvärmen i hallen eller badrummet på vintern när hon känner för det. Jag trodde vi hade givit efter för mycket för hennes gnällande, men pratade med uppfödaren som sa att hon alltid haft mycket ljud för sig.

Gällande pälsvården så har jag en pälsras som attraherar många som kanske inte är djurmänniskor i själ och hjärta. Och det är många som tycker det är svårt att träna valparna, ger efter för mycket när valpen snor runt, drar åt sig tassar och sådant, vilket leder till att hundarna även som vuxna kan vara halvknepiga att sköta pälsen på. Eller för den delen, har problem med kloklippningen. Jag tror mina missar hur mycket man har med sig om man är djurmänniska ut i fingerspetsarna och som många på buke, kommer från hästvärlden, då det gör att man är väldigt mycket "no fuss" runt hantering.

Det stämmer att mitt lilla pyre inte ville kissa ute i början och ännu mindre bajsa. Så vi har peepads på två ställen hemma som han blivit väldigt säker på. Nu när vädret är varmare så är det inga problem alls att göra behov ute. Har dock behållt peepadsen då det är en lite extra trygghet.

Sen vad gäller första tiden så behöver en inte vara så himla låst. Min är i storlek med en yorkie och det var väldigt enkelt att ha honom i en väska på magen. Så han var med överallt direkt. Att de inte går att lämna så långa stunder ensamma är ändå en kort period. När min var 12-13 veckor började han vara själv i sadelkammaren medan jag red i 45-60 minuter.

Håller verkligen med @Stergo i att vi hästmänniskor nog är rätt chill med grejer i hanteringen. Vi är vana i att jobba igenom saker och få dom att fungera.

 

[Puffindog]

Och jag skulle alla gånger välja att uppfostra själv, annars blev vi nog oense den andra parten och jag. Det är ju så himla olika mellan olika personer och olika valpar - men oavsett är det en väldigt intensiv period.

Ja, det är ju en värld i där valpen blir formad och uppfostrad exakt som jag vill ha den, det kombinerat med att den är en ovanlig ras blir att jag får kämpa igenom valptiden.

 

[MariaM]

Min första valp var helt fruktansvärd. Hon sket fullständigt i mig utomhus och det enda hon gjorde var att bita i kopplet. Hon lyckades bita av två koppel så hon kom lös och vägrade låta sig fångas precis brevid en vältrafikerad väg. Jag satt med telefonen med numret till uppfödaren uppe och storgrät flera kvällar.

Andra valpen var världens enklaste. Hon kissade inne typ tre gånger och sen var hon rumsren. Hon avgudade mig från dag ett!

Tredje valpen var ett riktigt litet monster och det var den första valp jag tog som ensamstående utan hundvakt. Där hade jag riktig puppy blues. Har lite minnesluckor från hennes valptid. Inte världens bästa beslut kanske men det löste sig det med!

Låter inte som att du haft den enklaste valptiden men så oerhört skönt att det löste sig till slut
Önskar jag hade haft mer mod och styrka att avvakta och ge oss båda en ärligare chans.
Allt blev så påtagligt och jag tog beslutet alldeles för snabbt att ge upp.
Så, nu sitter man här och ångrar sig tre dagar efter att valpen fått åka tillbaka till uppfödaren

Hur upplevde du ”tonårsfasen” hos dem olika hundarna? Blev det en stor förändring i deras beteende mot det sämre?

 

[Amaranthe]

Hur upplevde du ”tonårsfasen” hos dem olika hundarna? Blev det en stor förändring i deras beteende mot det sämre?

Jag har upplevt att det kommer "faser" ungefär tills hunden blir typ 2 år (har medelstora hundar). Det är väl typ lika många faser en hund ska igenom som en tonåring, men det går fortare med hundar. Jag har upplevt den värsta perioden med alla mina valpar kring 7-10 månader, då är de helt vedervärdiga, sedan lugnar det sig igen. Sedan kommer en till period vid 2 som är jobbig (tycker jag iaf), då hunden helt plötsligt inte riktigt minns hur man beter sig kring får, jagar älg eller bara uppför sig. Sen går det över igen...

 

[sasmal]

Jag tyckte det var väldigt jobbigt när min valp. Behövde gå ut på natten, svår att få rumsren för att det var mitt i vintern och det var kallt ute, ganska bitig till en början etc. Jag hade dock en del hjälp av familjemedlemmar. Jag kommer inte ihåg att han hade särskilt jobbiga perioder som unghund, det kändes i alla fall bra mycket bättre än när han var liten.

 

[hastflicka]

Låter inte som att du haft den enklaste valptiden men så oerhört skönt att det löste sig till slut
Önskar jag hade haft mer mod och styrka att avvakta och ge oss båda en ärligare chans.
Allt blev så påtagligt och jag tog beslutet alldeles för snabbt att ge upp.
Så, nu sitter man här och ångrar sig tre dagar efter att valpen fått åka tillbaka till uppfödaren

Hur upplevde du ”tonårsfasen” hos dem olika hundarna? Blev det en stor förändring i deras beteende mot det sämre?

Jag har haft 4 valpar, mina var stora raser, Golden Retreiver, 2 Rottisar, och Malle ... en var besvarlig, en var fullstandigt vidrig, tva var fantastiskt trevliga. Inte pa nagon upplevde jag nagon"tonarsperiod" och alla blev fantastiska hundar som vuxna, eller faktiskt redan efter 6 manader.

 

[Tonto]

Tycker mest att dom kan bli lite dryga till och från när dom blir tonåringar. Lite bomull i öronen och så, men absolut lättare än när dom är små monster-valpar.

 

[hollypolly]

Låter inte som att du haft den enklaste valptiden men så oerhört skönt att det löste sig till slut
Önskar jag hade haft mer mod och styrka att avvakta och ge oss båda en ärligare chans.
Allt blev så påtagligt och jag tog beslutet alldeles för snabbt att ge upp.
Så, nu sitter man här och ångrar sig tre dagar efter att valpen fått åka tillbaka till uppfödaren

Hur upplevde du ”tonårsfasen” hos dem olika hundarna? Blev det en stor förändring i deras beteende mot det sämre?

Jag har upplevt tonåren som betydligt jobbigare än valptiden
Jag tror det beror helt på hur man är som person en valp eller en människobebis tycker jag är superlätt att sköta dom sover ju den mesta tiden och kan tas med i väska/vagn och en valp är så mycket enklare att aktivera man lär den lite grunder och tar med den ut i olika miljöer sen är den nöjd en vuxen hund behöver så mycket mer för att bli nöjd.

Jag hade gärna haft valp livet ut jag

 

[Vovve]

Även jag som älskar valptiden kan tycka att de e fruktansvärt jobbigt ibland Valptiden e verkligen inte för alla o de e inget man behöver känna sej dum eller dålig för att man inte fixar. De e bättre o ta ett beslut att lämna tillbaka om man känner att man inte fixar de o de e att ta ansvar för både sin hund o sej själv

En lite äldre grundad hund kanske passar dej bättre o de e inget fel med de

 

[Nordthor]

Jag tillhör skaran som tyckte att valp var lite jobbigt tidvis (tack och lov så var vi två som hjälptes åt). De första veckorna var ju intensiva minst sagt, minns att vi aldrig riktigt hade tid att sitta i lugn och ro och äta av någon anledning. Människobebis däremot, fy fan vad jobbigt, iaf de första åtta-tio månaderna. Hellre tio mallevalpar på samma gång än en människovalp säger jag

 

[Nepenthe]

Efter att ha läst och funderat lite är det ändå rätt mycket att lära en ung hund?
Inte minst märks det på de omplaceringar som dyker upp i 1,5 års åldern och där vissa saker inte fungerar.
Kan bli OT men vet hur någon sagt att ”de bästa du kan ge din unghäst är en stabil grund och då kommer den aldrig ha svårt att hitta ett hem” (ungefär)
Nu är hundarna oftast ett livsbeslut(hundens liv) men de har såklart lättare att omplaceras om de socialiserats, tränat på att vara ensam mm mm.
Så finns det alltid individer såklart och sämre avel.

Men att köpa en valp och träna den är inte alltid lätt helt klart!

 

[Hellhound]

Efter att ha läst och funderat lite är det ändå rätt mycket att lära en ung hund?
Inte minst märks det på de omplaceringar som dyker upp i 1,5 års åldern och där vissa saker inte fungerar.

Ja, det är verkligen mycket och speciellt när man är helt ny som hundägare. Man kan göra efterforskningar i all evighet men man blir ändå inte helt förberedd. Jag tror att det kan bli en kalldusch för många, och det är lätt att känna sig utlämnad när man ska göra allt jobbet med hunden själv. Många gånger i värsta utvecklingsfaserna så har jag tänkt "fyfan, nu lämnar jag tillbaka hund-" .

Det är inte fel att omplacera eller lämna igen till uppfödaren om man känner att det verkligen inte går, men... tja, jag tycker att det borde pratas mer även utanför inbitna hundkretsar om allt som inte är mys och gulligt med valp. Att det faktiskt är normalt att känna så, speciellt den första tiden, och att det inte behöver betyda att man inte klarar av det.
Valp- och unghundstiden är i mina ögon något man mest genomlider för att kanske komma ut på andra sidan med drömhunden. Det är verkligen inte något för alla.

Men som andra redan har vidrört i tråden, man måste ju inte köpa valp för att ha en hund. Det finns garanterat trevliga omplaceringar där ute, om du någon gång vill göra ett nytt försök @MariaM.

 

[Nepenthe]

Ja, det är verkligen mycket och speciellt när man är helt ny som hundägare. Man kan göra efterforskningar i all evighet men man blir ändå inte helt förberedd. Jag tror att det kan bli en kalldusch för många, och det är lätt att känna sig utlämnad när man ska göra allt jobbet med hunden själv. Många gånger i värsta utvecklingsfaserna så har jag tänkt "fyfan, nu lämnar jag tillbaka hund-" .

Det är inte fel att omplacera eller lämna igen till uppfödaren om man känner att det verkligen inte går, men... tja, jag tycker att det borde pratas mer även utanför inbitna hundkretsar om allt som inte är mys och gulligt med valp. Att det faktiskt är normalt att känna så, speciellt den första tiden, och att det inte behöver betyda att man inte klarar av det.
Valp- och unghundstiden är i mina ögon något man mest genomlider för att kanske komma ut på andra sidan med drömhunden. Det är verkligen inte något för alla.

Men som andra redan har vidrört i tråden, man måste ju inte köpa valp för att ha en hund. Det finns garanterat trevliga omplaceringar där ute, om du någon gång vill göra ett nytt försök @MariaM.

Ja precis! Tänker en mer öppenhet för hur tufft det kan vara

Jag själv tittar endel på omplaceringar och försöker att inte dömma individer. Jättebra att en omplacerar när en själv går bet. Men vid 1,5 års ålder hade de såklart varit bra om vissa grunder satt

 

[Migo]

Jag tycker aldrig det pratas om annat (runt valpar) än hur jäkla vidriga de är första året. Vet flera som lämnar bort och betalar för att nån annan ska ha valpen tills den är i träningsbar ålder

 

[Hellhound]

Jag tycker aldrig det pratas om annat (runt valpar) än hur jäkla vidriga de är första året. Vet flera som lämnar bort och betalar för att nån annan ska ha valpen tills den är i träningsbar ålder

Jag tror det där också beror mycket på vilka kretsar man rör sig i. Bland "riktiga hundmänniskor" så finns en medvetenhet kring det här. Men i gruppen människor som har hunden främst för sällskap och inte förkovrar sig så upplever jag att det fortfarande romantiseras och är dålig koll på det praktiska. Det är mest den typen av hundägare jag möter, inte sällan för att de frågar hur jag har gjort för att få min hund så väluppfostrad.

 

[Jeps]

Hade en gång en kvinna på telefon som hade funderingar angående sin valp. Hon ville avliva den för den hade nafsat efter barnen när de sprang. Jag ställde en del frågor och då sa hon - men den kan ju ingenting. No shit en fem månaders spetsblandning som inte fått någon träning och väldigt lite stimulans.
Föreslog valpkurs, men kvinnan ville avliva.

 

[Stergo]

Hade en gång en kvinna på telefon som hade funderingar angående sin valp. Hon ville avliva den för den hade nafsat efter barnen när de sprang. Jag ställde en del frågor och då sa hon - men den kan ju ingenting. No shit en fem månaders spetsblandning som inte fått någon träning och väldigt lite stimulans.
Föreslog valpkurs, men kvinnan ville avliva.

Min lillasyster var typ 4 år sista gången hon bet mig vi kanske ska avliva barn som bits och saknar bordsskick också.