Rasvals-tråd

[Holdyourhorses]

Jag tänker på Labrador när jag läser din text.

Jag är uppvuxen med flat, och har en ESS. Rört mig mycket i spaniel- och retrieverkretar. Flat och setter tycker jag är rätt lika. Personligen tycker jag setter ofta är mer ”flams o trams” än flat, men vi har o andra sidan haft relativt lugna och sansade flattar. Finns många stressmonster också, tyvärr. Våra har varit balanserade, gillat att jobba och gjort det metodiskt och fokuserat utan flams o trams, men inte direkt krävt mängder med arbete ändå. Överlag tycker jag flattar är fantastiska och SÅ enkla hundar att leva med. Snälla, stabila, finner sig i allt.

Min ESS är typ hyperaktiv, ganska vass mot andra hundar och har separationsångest. Att de är vassa är väl inte jättevanligt, och de flesta är betydligt lugnare än min. Men separationsångest har jag uppfattat som ett vanligt problem i rasen tyvärr.. Sen har jag väldigt svårt för pälsen som inte alls är funktionell, så jag håller min nedklippt efter att hon tagit sina utställningsmeriter. Jag har också svårt för öronen och läpparna. Min har inga problem av det direkt, men det är ju definitivt inte sunt. Tyvärr har jag också sett många rädda ESS när jag har varit på utställningar.. Men storleken är perfekt! Jag tycker ESS är perfekt på väldigt många sätt, men nackdelarna väger så tungt för mig att jag inte kommer skaffa en igen.

Är din ESS svartvit eller brunvit? Jag har sett en del skarpt humör hos de svartvita, främst tikar, därför jag frågar för att se om teorin håller.

 

[Maniac123]

Är din ESS svartvit eller brunvit? Jag har sett en del skarpt humör hos de svartvita, främst tikar, därför jag frågar för att se om teorin håller.

Hon är svart och vit, men hennes mamma är brun och vit med tan och hon är också lika vass

 

[AraSlei]

En sportig labrador av utställningstyp låter som något som skulle passa er

 

[Holdyourhorses]

Hon är svart och vit, men hennes mamma är brun och vit med tan och hon är också lika vass

Teorin höll bara halvvägs då Håller med om att det utöver vassa hundar har kommit en hel del hundar med rädslor. Det är ju verkligen helt fel hos ESS. Det verkar tyvärr svårt att avstå från avel på snygga hundar som har oönskade egenskaper.

 

[SaraMara]

En sportig labrador av utställningstyp låter som något som skulle passa er

Ja, jag tror också det. Maken är mer skeptisk, han ser mest alla stackars halta och feta labradorer som man sett genom åren framför sig, men jag tänker att det är låg risk för det utfallet med hans mer än milen långa löpturer flera dagar i veckan, ständiga cykelturer på sommaren och längdskidåkning på helgerna vintertid - och på det en hel del simning. Enda nackdelen är väl att det är hög risk för väl badglad hund tänker jag som dyker i poolen när grannskapets ungar härjar där.

Är det något särskilt man ska leta efter eller undvika om man börjar kika på labbar?

 

[AraSlei]

Ja, jag tror också det. Maken är mer skeptisk, han ser mest alla stackars halta och feta labradorer som man sett genom åren framför sig, men jag tänker att det är låg risk för det utfallet med hans mer än milen långa löpturer flera dagar i veckan, ständiga cykelturer på sommaren och längdskidåkning på helgerna vintertid - och på det en hel del simning. Enda nackdelen är väl att det är hög risk för väl badglad hund tänker jag som dyker i poolen när grannskapets ungar härjar där.

Är det något särskilt man ska leta efter eller undvika om man börjar kika på labbar?

Det är absolut en risk med labrador i poolen

Kolla så föräldrarna är röntgade och ögonlysta, och hur statistiken runt omkring dem ser ut. Avelsdata är ett utmärkt verktyg! Fråga om ”känsliga magar” och om det finns någon historia med OCD/FCP bakåt i linjerna. Träffa föräldrarna, helst båda men i alla fall tiken, och se hur de beter sig med människor för linjer med typiska showlabbar så framförallt att de kan kontrollera sin socialitet. För linjer med jaktlabradorer så att de är socialt tillgängliga.
Många utställningsavlade labradorer gör BPH, så det hade jag också kikat efter.
Inget av det ovan är några stora problem i rasen som jag upplever det, men det finns där och är något jag själv kollar efter.

Det finns några som tar fram lite lättare typer av labrador, utan att de är på aktiveringsnivå som en jaktlabrador. Hojta till om du vill ha tips

 

[toughcookie]

En liten schäfertik ur exteriörlinjer skulle älska det livet. Här gäller det dock (som alltid) att välja uppfödare med omsorg och det är framför allt klådor man ska vara uppmärksam på.

 

[Jollanlollan]

Jag tycker också det låter som labbe hade passat er nästan bäst av det ni verkar söka. Jag har en granne som har två labbar som är glada i allt och alla. Inte alls feta och de brukar kunna vara ensamma hemma!

Hade gett ESS på förslag då jag tycker den stämmer in på nästan allt dock är separationsångest ett problem. Min hund är med på allt, glad i verkligen alla. Alla hundar, djur, barn, gamla. Han har charmat alla på klubben där vi tränar också då han har mycket knäppa men roliga saker för sig. Lite clownig skulle jag säga som jag skulle säga settrar också har i sig. Hans bästa vän är en setter också brukar tycka de har väldigt liknande temperament bara det att settern som är jämngammal inte har lika tydlig avknapp. Jag vet att det finns en hel del prombelamtiska exemplar hos ESS men det tycker jag det finns mer och mer i alla raser, det gäller att hitta uppfödare som sticker ut och prioriterar hälsa och mentalitet. Jag tycker verkligen om min uppfödare och tycker hon fokuserar mycket på sundhet hos sina hundar. Du kan skicka PM om det är något du skulle vilja kika vidare på!

Tror också cocker skulle kunna vara ett bra alternativ som nämns. I de som jag känner som har cockrar tycker jag inte det är lika vanligt med separationsångest som hos ESS. Annars är de glada små rackare med mycket härlig energi!

 

[SaraMara]

Det är absolut en risk med labrador i poolen

Kolla så föräldrarna är röntgade och ögonlysta, och hur statistiken runt omkring dem ser ut. Avelsdata är ett utmärkt verktyg! Fråga om ”känsliga magar” och om det finns någon historia med OCD/FCP bakåt i linjerna. Träffa föräldrarna, helst båda men i alla fall tiken, och se hur de beter sig med människor för linjer med typiska showlabbar så framförallt att de kan kontrollera sin socialitet. För linjer med jaktlabradorer så att de är socialt tillgängliga.
Många utställningsavlade labradorer gör BPH, så det hade jag också kikat efter.
Inget av det ovan är några stora problem i rasen som jag upplever det, men det finns där och är något jag själv kollar efter.

Det finns några som tar fram lite lättare typer av labrador, utan att de är på aktiveringsnivå som en jaktlabrador. Hojta till om du vill ha tips

Tack snälla! Jag tar jättegärna tips! Vill inte ha en jakthund utan som du säger en showavlad men utan alltför stor utställningsprägel utan mer sportig är nog rätt avvägning för oss som familj.

 

[Nepenthe]

Håller med @AraSlei
En bra labrador är det bästa en kan ha. Bra mentalitet som är positiva till det mesta, klarar förändringar bra, skäller inte, orädda. Fryser inte.
Min är inte så galen i vatten men jag håller inte på och nöjjes kastar en massa bollar, pinnar i vattnet utan kör apport isåfall. Annars är det fritt fram o gå ner när han vill och då brukar han bara gå ner o dricka.
Tror en ska tänka på det från början att ha lite ramar vid lek även så de inte blir bolltokiga (välter barn för o ta saker ur deras händer mm) Vi hade faktiskt en setter som var så när jag va liten.
Min är dock jaktavlad men tänker att en sportigare/lättare typ av utställningsvarianten kan vara nått för er.

 

[Roheryn]

Vi är hundlösa för första gången på typ 22 år, bortsett från ett glapp på några månader för 13 år sedan och det är så tomt och sorgligt och hemskt och kasst allting att jag inte står ut om jag inte ser framför mig en ny hund inom en rimlig horisont.

Maken och jag har båda erfarenheter av terriers från barndomen (jag strävhårig fox och welsh, och maken westie) men har tillsammans bara haft setter. Först en ljuvlig irländsk röd setter och efter hans bortgång en helknasig men fantastisk gordon settertik.

Vi älskar båda setterns livsglädje, människokärlek, trygghet runt barn, energi och vilja till rörelse och happy-go-lucky-attityd. Vi älskar kanske inte tikens stressnivåer som ofta blev för höga för hennes bästa, att hon var Väldigt svårt att passivitetsträna och att hon hade grav separationsångest, men uppskattade verkligen hennes oräddhet, att hon inte var ett dyft skotträdd, att hon gick bra ihop med Alla andra hundar och var världens bästa kompis till dottern och omvände flera hundrädda kompisar till dottern.
Ingen av dessa var någonsin särskilt härliga att gå med i koppel (nivå någonstans besvärlig till katastrof om man ska vara ärlig). Inkallning funkade däremot oftast toppen om inte det flög upp sjöfågel...

Vi dras mot irländsk setter igen, eftersom de är så rasande vackra och vi känner att vi inte kan förmå oss att riskera hamna i jämförelser med den djupt sörjda tiken som nyss somnade in efter 12,5 år hos oss (samma princip som fick oss att lämna irländarna för gordon förra gången). MEN: vi vill ändå försöka tänka klart och välja smart.

Finns det någon lite mindre hund som är liknande? Viktiga egenskaper vi söker denna gång är:

* Familjekär och bra med barn
* Tåla miljöombyten (spenderar mkt tid i husvagn)
* Vilja ha mycket motion men kanske inte behöva enorma mängder regelrätt träning utöver basic-nivå
* Kunna åka bil bra
* Vara bra med andra hundar
* Inte en "skällig" larmhund
* Inte skarp utan hellre mild i lynnet
* Låg separationsångestnivå - kunna vara ensam i upp till fyra timmar efter normal ensamträning
* Inte för mycket pälsvård
* Gilla vatten och snö
* Inte skotträdd
* Sund ras utan alltför stor risk för hälsoproblem (vår gordon hade t.ex. inte en sjuk eller halt dag i sitt liv innan hon fick ålderskrämpor på slutet)

Jag båda dras till och avskräcks från terriers (tittar särskilt på irländsk eller welsh), rädd att vi inte är skickliga nog för att inte få ett monster? Egentligen skulle jag vilja ha en irländsk setter i typ welsh spaniel-size.

Har ni några tips?

Jag slår återigen ett slag för cairnterriern! Jag hade en sån i 14 år och skulle säga att han uppfyller det mesta på din lista! När jag köpte honom bodde vi i lägenhet i stan där han fick hänga med på "stadsaktiviteter" i form av promenader, fika osv med mycket trafik, folk, liv och rörelse - helt problemfritt. Lika problemfritt hängde han med när vi flyttade ut på landet - han var med på långpromenader, hängde med mig i stallet och äääälskade sin hundgård där han var om/när vi behövde lämna honom ensam. Han följde med på allt från skidsemestrar i fjällstuga till båtsemestrar i segelbåt och var enkel att ha med sig oavsett vad vi gjorde. Kunde lämnas ensam utan skällande eller "hyss" redan från valpstadiet (först någon kvart i taget, sedan upp till 6 timmar). Han var 6 år när vår dotter föddes och han tog den nya familjemedlemmen med ro - även det kändes väldigt problemfritt!

Som terrier betraktat är nog cairnterriern en av de "mildare" - jag upplever inte att man behöver vara skicklig i någon större utsträckning för att få en trevlig hund. Jag gick valpkurs och ägnade mig åt lite vardagslydnad, i övrigt var han "bara" familjemedlem och sällskapshund. Det jag lade ordentligt med tid på var dagliga rejäla promenader och så ännu lite längre promenader på helgerna

Pälsvården på en cairn är väl medel - den måste trimmas 2-3 gånger per år men är utöver det lättskött och har en väldigt funktionell päls. Fäller lite/inget.

 

[SaraMara]

Jag slår återigen ett slag för cairnterriern! Jag hade en sån i 14 år och skulle säga att han uppfyller det mesta på din lista! När jag köpte honom bodde vi i lägenhet i stan där han fick hänga med på "stadsaktiviteter" i form av promenader, fika osv med mycket trafik, folk, liv och rörelse - helt problemfritt. Lika problemfritt hängde han med när vi flyttade ut på landet - han var med på långpromenader, hängde med mig i stallet och äääälskade sin hundgård där han var om/när vi behövde lämna honom ensam. Han följde med på allt från skidsemestrar i fjällstuga till båtsemestrar i segelbåt och var enkel att ha med sig oavsett vad vi gjorde. Kunde lämnas ensam utan skällande eller "hyss" redan från valpstadiet (först någon kvart i taget, sedan upp till 6 timmar). Han var 6 år när vår dotter föddes och han tog den nya familjemedlemmen med ro - även det kändes väldigt problemfritt!

Som terrier betraktat är nog cairnterriern en av de "mildare" - jag upplever inte att man behöver vara skicklig i någon större utsträckning för att få en trevlig hund. Jag gick valpkurs och ägnade mig åt lite vardagslydnad, i övrigt var han "bara" familjemedlem och sällskapshund. Det jag lade ordentligt med tid på var dagliga rejäla promenader och så ännu lite längre promenader på helgerna

Pälsvården på en cairn är väl medel - den måste trimmas 2-3 gånger per år men är utöver det lättskött och har en väldigt funktionell päls. Fäller lite/inget.

Tack! Det är en ras som för mig helt passerat under radarn. Ska läsa på!

 

[Tiffany]

Jag har stött på ett par lite knepiga welshar tyvärr, annars är de ju egentligen lite exakt vad vi söker storleksmässigt, men båda har varit svajiga och skarpa OCH haft såväl hud- som öronproblem så är lite avskräckt. Tyvärr.

Egentligen är det storleken främst som står emot settern, så jobbigt behöva välja bil efter stor bur osv.

Finns det ngn spanielvariant som är lite mindre ansatt av dålig avel tro?

Vill bara svara sen förstår jag att du kanske väljer en annan ras. Jag tror du haft otur när du träffat welshar. För skarpa welshar är ovanliga. När vi har rasträffar så släpps många hundar tillsammans av olika kön och ålder.Huller om buller. Dom har ett fantastiskt bra hundspråk. Det är aldrig något problem. Mina är mjuka men den yngre kan lätt gå upp i stress i koppel. Men skarpa absolut inte.
Jag rekommenderar att besöka en kennel som meriterar sina hundar i något mer än utställning som tränar/ tävlar i någon hundsport.
De är utmärkta friluftshundar som ofta blir 14-15 år, egensinniga och påhittiga och nöjer sig med mycket motion och mindre mängd träning. Inte lika mycket pälsvård som på en cocker och inte osunt långa öron.
Men som i alla raser finns det bättre och sämre avel.

 

[SaraMara]

Vill bara svara sen förstår jag att du kanske väljer en annan ras. Jag tror du haft otur när du träffat welshar. För skarpa welshar är ovanliga. När vi har rasträffar så släpps många hundar tillsammans av olika kön och ålder.Huller om buller. Dom har ett fantastiskt bra hundspråk. Det är aldrig något problem. Mina är mjuka men den yngre kan lätt gå upp i stress i koppel. Men skarpa absolut inte.
Jag rekommenderar att besöka en kennel som meriterar sina hundar i något mer än utställning som tränar/ tävlar i någon hundsport.
De är utmärkta friluftshundar som ofta blir 14-15 år, egensinniga och påhittiga och nöjer sig med mycket motion och mindre mängd träning. Inte lika mycket pälsvård som på en cocker och inte osunt långa öron.
Men som i alla raser finns det bättre och sämre avel.

Hur är vakt/skällande? De grannhundar jag stött på av rasen larmar mest hela tiden och slutar liksom aldrig, vilket gör oss lite nervösa eftersom vi ofta är i husvagn på camping där folk rör sig runt mest hela tiden.

 

[Tiffany]

Hur är vakt/skällande? De grannhundar jag stött på av rasen larmar mest hela tiden och slutar liksom aldrig, vilket gör oss lite nervösa eftersom vi ofta är i husvagn på camping där folk rör sig runt mest hela tiden.

Våra skäller när det ringer på dörren och ibland kommer det enstaka skall när dom leker. När vi är i sommarstugan och hundarna är på tomten vill dom skälla på grannarna men vi har hitills tränat den äldre att låta bli och den yngre är på god väg att fatta att grannarna skäller man inte på.
Så skulle säga att det är en träningssak.

 

[SaraMara]

Våra skäller när det ringer på dörren och ibland kommer det enstaka skall när dom leker. När vi är i sommarstugan och hundarna är på tomten vill dom skälla på grannarna men vi har hitills tränat den äldre att låta bli och den yngre är på god väg att fatta att grannarna skäller man inte på.
Så skulle säga att det är en träningssak.

Tack för snabbt svar!

 

[Myrten]

Vill bara svara sen förstår jag att du kanske väljer en annan ras. Jag tror du haft otur när du träffat welshar. För skarpa welshar är ovanliga. När vi har rasträffar så släpps många hundar tillsammans av olika kön och ålder.Huller om buller. Dom har ett fantastiskt bra hundspråk. Det är aldrig något problem. Mina är mjuka men den yngre kan lätt gå upp i stress i koppel. Men skarpa absolut inte.
Jag rekommenderar att besöka en kennel som meriterar sina hundar i något mer än utställning som tränar/ tävlar i någon hundsport.
De är utmärkta friluftshundar som ofta blir 14-15 år, egensinniga och påhittiga och nöjer sig med mycket motion och mindre mängd träning. Inte lika mycket pälsvård som på en cocker och inte osunt långa öron.
Men som i alla raser finns det bättre och sämre avel.

Alltså, VET du att cocker har ”osunt långa öron”? Sett till RAS finns viss öronproblematik, men det gäller även Welsh där faktiskt procentuellt sett fler ägare svarat att hunden någon gång haft öronproblem. Dock är frågorna olika ställda liksom metoden för insamling så de är inte helt jämförbara. Men man kan nog konstatera att hundar med hängande öron generellt kräver mer koll på den punkten än de som har uppstående. Så jag tycker faktiskt det är rätt orättvist att peka ut just cockerns öron som ”osunda”.

Sen delar jag TS uppfattning att man stöter på väl mycket welshar med tveksamma temperament, både i vardagen och på utställning. Upplever både ESS och cocker (och field, som kan vara något för TS att kolla) som betydligt mer stabila även om det inom alla raser finns individer med otypiska/ej önskvärda temperament. Att man kan släppa ihop okända hundar tycker jag gäller alla spaniels. De skulle ju kunna jaga sida vid sida lösa.

 

[Tiffany]

Alltså, VET du att cocker har ”osunt långa öron”? Sett till RAS finns viss öronproblematik, men det gäller även Welsh där faktiskt procentuellt sett fler ägare svarat att hunden någon gång haft öronproblem. Dock är frågorna olika ställda liksom metoden för insamling så de är inte helt jämförbara. Men man kan nog konstatera att hundar med hängande öron generellt kräver mer koll på den punkten än de som har uppstående. Så jag tycker faktiskt det är rätt orättvist att peka ut just cockerns öron som ”osunda”.

Sen delar jag TS uppfattning att man stöter på väl mycket welshar med tveksamma temperament, både i vardagen och på utställning. Upplever både ESS och cocker (och field, som kan vara något för TS att kolla) som betydligt mer stabila även om det inom alla raser finns individer med otypiska/ej önskvärda temperament. Att man kan släppa ihop okända hundar tycker jag gäller alla spaniels. De skulle ju kunna jaga sida vid sida lösa.

Nej jag kanske uttryckte mig klumpigt jag vet inte mycket om öronproblematik och vill inte peka ut någon ras. Det är hur jag själv tänkte när jag valde ras. Ville inte ha för mycket pälsvård på hunden efter att ha haft pälsras innan. Och jag håller med om att det finns welshar med tveksamt temperament som lätt går upp i stress. Jag själv har en som jag skrivit om här i en annan tråd. Samtidigt stämmer dom rätt bra in på ts kravlista i första inlägget det var därför jag svarade. Brukar inte rekommendera rasen annars.

 

[_Zacke_]

Jag är inne på min 4e cocker och ingen av dom har haft minsta lilla problem att lämnas själva hemma roliga glada hundar men som jag tror @Myrten nämnde så se till att undvika linjer som är skälliga eller lätt blir stressade. 3 av mina har ljudat mycket men den 4e var knäpptyst. Även det här med så lite överflödig hud som möjligt är bra att kolla efter. Våra 2 hanar har haft problem med sår i mungiporna pågrund av hudveck som behövt hållas efter och den ena fick även göra en liten operation för att fixa det. Tikarna har dock inte haft det problemet. Hanarna har haft mycket päls att trimma så det har varit lite bökigt. Tikarna har varit lätta att trimma men då har dom varit frusna istället
Har gått över till labbe(dock jaktavlad) nu och det är livets hund på ALLA sätt men cocker är en trevlig hund om man vill ha en mindre och inte så mycket päls överallt i hemmet

 

[Holdyourhorses]

Alltså, VET du att cocker har ”osunt långa öron”? Sett till RAS finns viss öronproblematik, men det gäller även Welsh där faktiskt procentuellt sett fler ägare svarat att hunden någon gång haft öronproblem. Dock är frågorna olika ställda liksom metoden för insamling så de är inte helt jämförbara. Men man kan nog konstatera att hundar med hängande öron generellt kräver mer koll på den punkten än de som har uppstående. Så jag tycker faktiskt det är rätt orättvist att peka ut just cockerns öron som ”osunda”.

Sen delar jag TS uppfattning att man stöter på väl mycket welshar med tveksamma temperament, både i vardagen och på utställning. Upplever både ESS och cocker (och field, som kan vara något för TS att kolla) som betydligt mer stabila även om det inom alla raser finns individer med otypiska/ej önskvärda temperament. Att man kan släppa ihop okända hundar tycker jag gäller alla spaniels. De skulle ju kunna jaga sida vid sida lösa.

Angående öron så har min äldre ESS långa, tunga öron med mycket päls men de sitter på ett sådant sätt att en rastypisk trimning av öra och hals gör att det cirkulerar luft uppe vid öronöppningen. Svårt att beskriva, men de ligger inte som lock mot huvudet så länge man håller efter pälsen och det är väl också poängen med spanielfrisyren. Uppfattar att cocker har samma ”upphängning” av örat.