Sv: Vad läser du just nu? - del 2
Nu håller jag på att läsa olika böcker av Vilhelm Moberg. Jag tycker att dom är fantastiska! Jag har köpt ett gäng vackra skinnband på antikvariat! Senast har jag läst en som heter ”Sömnlös”. Huvudpersonen är en man vid namn Knut Toring, som flyttar hem till sin hemby från Stockholm. Där arrenderar han ett torp där det påstås spöka. Så här står det:
”Ja, nu kommer han ihåg den gamla historien om torpargumman som blev mördad här någon gång i slutet av förra århundradet. Folk trodde åtminstone att hon blev mördad. Jenny har bättre reda på hur det gick till: Torparfolket här hade fått på halsen någon gammal farmor eller mormor, som de var tvungen att föda. De ville slippa gumman, och det var ju kanske inte så mycket att förundra sig över, torpets lilla gröda kunde väl inte räcka till fler än dom själva, och de hade många barn. De ville nu inte ha den gamla vid matbordet längre. Så inträffade den hemska händelsen, och den tillgick så här, efter vad äldre människor hade sagt: Mannen och hustrun bestämde att de skulle strypa gumman en natt när hon låg och sov. De hade bestämt det långt i förväg innan det skedde. Och mitt i natten kom de till henne. Det var mannen som strypte, hustrun stod bredvid och väntade tills det blev färdigt. Gumman var ju mor till endera av dem, om det var mannen eller hustrun, visste man inte så här långt efteråt. Men de var överens om saken, och de stod båda kvar vid gummans säng tills hon låg alldeles stilla.
Morgonen efter kom det främmande till torpet, och mannen och hustrun visste att detta främmande skulle komma, för det var en bondhustru som skulle hämta lingarn, som torparhustrun hade spunnit åt henne. Och när bondhustrun satt och väntade på sitt garn, kom torparens hustru in från gamla mors kammare och skrek, ”Gammelmor ä så kall! Gud hjälpe oss! Hon ä så kall om sina händer!”Och så fick bondhustrun bevittna hur stor sorg och jämmer det blev i stugan, när man förstod, att gamla mor hade gått hädan under natten, så att hon nu aldrig mer skulle komma tillbaka och äta med dem vid matbordet. Bondhustrun tyckte dock, att den döda hade så underliga märken på halsen, och för sitt samvetes skull måste hon gå till länsman. Torparfolket förklarade för länsman, att det bara var lusbett som gammelmor hade på halsen. Hon hade gudiklagat så mycket plågats av löss, för hon hade varken vilja eller förmåga att hålla sig ren. Så togs märkena för lusbett, och några andra bevis fanns inte. Torparfolket behövde inte komma till tinget, fast alla visste att det gjort av med gumman. Länsman ville väl inte heller ställa till en stor process för en gammal utlevad kärrings skull.
Men torparfolket räknade fel, när de trodde, att de nu hade sluppit gammelmor för alltid vid matbordet. Hon satt fortfarande tillsammans med dem när de åt. Hon satt kvar där på sin gamla plats vid bordet, de såg henne vid vartenda mål, antingen det var dager eller skumt. Hon spökade för dem. De slapp henne inte ändå, den mördade satt där bredvid sina mördare vid matbordet med sina hemska märken efter strypande fingrar på halsen. Och när det fortsatt på det sättet ett år, så flyttade torparfolket från trakten och ingen hörde av dem mer. Men i den gamla stugan, där torpargumman blev strypt, fortsatte det att spöka länge efteråt.”