Vad hade ni gjort i min situation?

[marengo]

Jag har blivit erbjuden (och tackat ja till) en tjänst som i dagsläget egentligen är mitt drömjobb. En tjänst som krävs för att jag senare ska kunna jobba med det jag vill. Men jobbet kräver att jag flyttar väldigt långt och får bo där i 3-4 år. Tjänster som denna växer inte på träd, och jag har ingen aning om när nästa tjänst kommer ut, eller i vilket land.

Jag har en pojkvän sen snart två år tillbaka. Vårt förhållande har haft sina ups and downs, men jag ser ändå en framtid med honom och älskar honom. Han var till en början ganska neutral (men åt det positiva hållet) och tyckte att jag ska ta jobbet. Det tycker han nog fortfarande, men det har kommit fram att han inte riktigt är med på tåget. Kortfattat - tar jag jobbet kommer det troligtvis ta slut mellan oss. Jag tycker att detta är fruktansvärt jobbigt och det har gjort att jag inte längre vill ha jobbet och allting omkring det känns negativt och jobbigt. Men vore det inte för min pojkvän så hade jag nog inte tvekat på att ta det.

Vad hade ni gjort? Tagit chansen och därmed riskera att relationen tar slut, eller vänta och hoppas på att det kommer ut fler tjänster inom närmare avstånd (och att ni faktiskt får dem)?

 

[Unafraid]

Ta jobbet! Tänk om relationen tar slut om några månader och du står där och har valt bort drömjobbet?

Kan inte han flytta med? Kan ni resa till varandra varannan helg/en gång i månaden?

 

[athena_arabians]

@marengo: Jag är visserligen särbo... men vi har alltid sagt att jobbet kommer först. Dvs med tanke på vilken chans jobbet är för dig hade jag tagit det. Vad är det som säger att ni kommer att hålla ihop om du stannar?

Plus att jag vill inte vara tillsammans med någon som begränsar mig så. Att uttrycka att det kommer att bli tufft med ett distansförhållande? Ja, det har jag förståelse för (och skulle bli lite förvånad om det inte uttrycktes, tycker man om varandra vill man ju vara tillsammans). Att först vara mer eller mindre positiv för att sedan ändra sig? Nej tack.

Sedan... kommer du att bli bitter om du säger nej och sedan inser att du missat drömchansen? Det är ju faktiskt en risk också.

Edit: Sedan gissar jag att ni är kvinna-man och att mannen inte hade tvekat en sekund på att ta jobbet...

 

[starcraft]

Jag hade tagit jobbet om det var ett drömjobb. Jag hade blivit väldigt bitter om jag tackat nej till jobbet om det visade sig att relationen ändå tog slut typ inom ett halvår. Kan ni inte ha en distansrelation?

 

[Lovisaleonora]

Jag hade tagit jobbet. Främst för hans bristande stöd hade berättat för mig att jag inte kunnat fortsätta med honom, att det var dödsdömt. Att upptäcka det senare, när jobbet var förlorat hade fått mig att bli bitter.

 

[marengo]

Ta jobbet! Tänk om relationen tar slut om några månader och du står där och har valt bort drömjobbet?

Kan inte han flytta med? Kan ni resa till varandra varannan helg/en gång i månaden?

Lite så jag också tänker. Även om vi har det bra ihop så vet man aldrig hur länge det håller, så klart. Hjärtat säger stanna, hjärnan säger åk.

Om han bestämmer sig för att han vill fortsätta vara tillsammans, så kanske han kan hitta något jobb där, men jag har fått uppfattningen att det är ganska svårt. I en visumansökan måste arbetsgivaren styrka att den anställde inte tar upp en plats som en medborgare skulle kunnat få. Tyvärr är tjänsten i Sydafrika, så att ens ses en gång i månaden känns inte riktigt realistiskt tror jag? Med tanke på tid och kostnader, jag kommer inte tjäna särskilt mycket.

 

[athena_arabians]

Jag kan också tillägga att både jag och särbon har jobbat utomlands... samma sak där, vi uppmuntrar varandra att göra det även om det innebär att vi inte ens kan ha kontakt varje dag (internet och telefon är lite svajigt på bla Grönland...). Han skulle ev lägga in veto om jag skulle planera att åka till ett område som är farligt men helt ärligt, är det så pass farligt är jag tveksam om jag skulle vilja åka.

Han var i Marocko under arabiska våren. Det var inte helt behagligt, samtidigt vet jag att han kan mer än väl ta hand om sig själv och han hade en plan för hur han skulle ta sig ut om det brakade loss ordentligt.

 

[marengo]

@marengo: Jag är visserligen särbo... men vi har alltid sagt att jobbet kommer först. Dvs med tanke på vilken chans jobbet är för dig hade jag tagit det. Vad är det som säger att ni kommer att hålla ihop om du stannar?

Plus att jag vill inte vara tillsammans med någon som begränsar mig så. Att uttrycka att det kommer att bli tufft med ett distansförhållande? Ja, det har jag förståelse för (och skulle bli lite förvånad om det inte uttrycktes, tycker man om varandra vill man ju vara tillsammans). Att först vara mer eller mindre positiv för att sedan ändra sig? Nej tack.

Sedan... kommer du att bli bitter om du säger nej och sedan inser att du missat drömchansen? Det är ju faktiskt en risk också.

Edit: Sedan gissar jag att ni är kvinna-man och att mannen inte hade tvekat en sekund på att ta jobbet...

Jag har alltid tänkt att jobbet kommer först, men nu när jag väl sitter här känns det jättejobbigt.

Jag vet inte riktigt om han var genuint positiv från början eller inte, men han ville i alla fall inte säga något negativt innan jag hade tackat ja till jobbet, för han vet att jag nog hade tackat nej då. Och han vet ju hur viktigt detta har varit för mig. Men jag tror att han till en början faktiskt var genuint positiv, men att han har fått fundera ett tag och nu när det börjar närma sig känner han att distans i 3-4 år där man inte kan ses så ofta känns för jobbigt.

Kommer garanterat bli bitter om vår relation tog slut och jag missade chansen, förutsatt att jag inte får en annan tjänst.

 

[Lovisaleonora]

Tyvärr är tjänsten i Sydafrika, så att ens ses en gång i månaden känns inte riktigt realistiskt tror jag? Med tanke på tid och kostnader, jag kommer inte tjäna särskilt mycket.

Jag hade inte ens övervägt att tacka nej, men beklagat att han känner som han gör eftersom ni tydligen ser på skilda sätt på er relation.

Edit: jag ser det som två helt skilda frågor. Att det ena sedan involverar det andra är ju naturligt, eftersom hans syn på er relation kom fram i samband med jobberbjudandet.

 

[marengo]

Jag hade tagit jobbet om det var ett drömjobb. Jag hade blivit väldigt bitter om jag tackat nej till jobbet om det visade sig att relationen ändå tog slut typ inom ett halvår. Kan ni inte ha en distansrelation?

Distans fungerar för mig, även för honom på rimligare avstånd. Det har vi i dagsläget haft i ett par månader eftersom han arbetar på annan ort i Sverige till våren. Men distansen Sverige-Sydafrika i 3-4 år tycker han känns övermäktigt.

 

[marengo]

Jag hade inte ens övervägt att tacka nej, men beklagat att han känner som han gör eftersom ni tydligen ser på skilda sätt på er relation.

Edit: jag ser det som två helt skilda frågor. Att det ena sedan involverar det andra är ju naturligt, eftersom hans syn på er relation kom fram i samband med jobberbjudandet.

Ja, det gör mig väldigt ledsen att han överväger att avsluta det nu och inte ens försöka. Att man försöker och inser att det inte funkar för någon, det har jag lättare att köpa. Jag skulle aldrig ha gjort slut om det var ombytta roller, och hoppas att han kommer fram till samma slutsats.

 

[athena_arabians]

Jag har alltid tänkt att jobbet kommer först, men nu när jag väl sitter här känns det jättejobbigt.

Jag vet inte riktigt om han var genuint positiv från början eller inte, men han ville i alla fall inte säga något negativt innan jag hade tackat ja till jobbet, för han vet att jag nog hade tackat nej då. Och han vet ju hur viktigt detta har varit för mig. Men jag tror att han till en början faktiskt var genuint positiv, men att han har fått fundera ett tag och nu när det börjar närma sig känner han att distans i 3-4 år där man inte kan ses så ofta känns för jobbigt.

Kommer garanterat bli bitter om vår relation tog slut och jag missade chansen, förutsatt att jag inte får en annan tjänst.

Det är jobbigt, det förstår jag. Att vara särbo är inte så himla häftigt jämt heller (som tex när ens mamma dör på julafton och det är 54 mil kortaste vägen till famnen man ville ha då...) men det går om man vill.

Vi har varit särbos i snart 11 år och ibland har det gått ett halvår utan att vi träffats. Det är bara att bita ihop och inte klaga när vi hörs och ses. Men första åren grät vi båda två när vi åkte ifrån varandra.

Sedan tycker jag som @Lovisaleonora att det litegrann är två frågor, dels distansen och dels hur han ser på ert förhållande.

 

[hvala]

Jag tycker verkligen, verkligen du ska ta jobbet. Du ska inte gå och gräma dig sen för att du inte tog chansen. Sätt dig själv främst. Kanske att din pojkvän kan vända sina tankar om han får lite mer tid, se möjligheterna att få lära känna ett nytt land tack vare dig (oavsett så ligger det på honom!).

Du ska åka. Punkt.

 

[Modest]

Distans fungerar för mig, även för honom på rimligare avstånd. Det har vi i dagsläget haft i ett par månader eftersom han arbetar på annan ort i Sverige till våren. Men distansen Sverige-Sydafrika i 3-4 år tycker han känns övermäktigt.

Jag är verkligen för att både man själv och eventuell partner ska ta chanser till utveckling, fullfölja drömmar, inte begränsa varandra etc. Men jag måste säga att 3-4 års distansförhållande till Sydafrika hade även fått mig att fundera på ett uppbrott. Inte för att du gör "fel" (det låter verkligen som att du ska ta jobbet om det är din dröm), utan för att det inte är den relationen jag vill ha. Och det är lite för långt och lite för länge för att leva i något jag inte trivs med.

Jag kanske är kortsiktig i mitt tänkande men vill bara ge ett annat perspektiv.

 

[athena_arabians]

Jag är verkligen för att både man själv och eventuell partner ska ta chanser till utveckling, fullfölja drömmar, inte begränsa varandra etc. Men jag måste säga att 3-4 års distansförhållande till Sydafrika även fått mig att fundera på ett uppbrott. Inte för att du gör "fel" (det låter verkligen som att du ska ta jobbet om det är din dröm), utan för att det inte är den relationen jag vill ha. Och det är lite för långt och lite för länge för att leva i något jag inte trivs med.

Jag kanske är kortsiktig i mitt tänkande men vill bara ge ett annat perspektiv.

Absolut men då tycker jag det är väldigt fult mot partnern att först vara någorlunda positiv och sedan efter ett tag klämma fram att det är man inte.

 

[Modest]

@marengo Och förtydligande: mitt inlägg berör alltså inte överhuvudtaget huruvida du ska åka eller inte. Där håller jag med övriga i tråden om att det låter som helt rätt beslut. Men jag tycker inte att man är en dålig partner för att man blir fundersam i det läget ni befinner er i.

 

[Modest]

Absolut men då tycker jag det är väldigt fult mot partnern att först vara någorlunda positiv och sedan efter ett tag klämma fram att det är man inte.

Ja, har man gjort det med "uppsåt" så absolut (dvs man visste vad man kände från början). Men ibland tar det ett tag innan insikter sjunker in också.

 

[athena_arabians]

Ja, har man gjort det med "uppsåt" så absolut (dvs man visste vad man kände från början). Men ibland tar det ett tag innan insikter sjunker in också.

Det köper jag absolut men någonstans skaver det för mig gällande TS partner. Han har själv jobbat på distans, dvs han borde ha funderat på hur förhållandet ska fungera iom det. Han borde också insett att TS kan komma ifråga för utlandstjänst med tanke på hur TS beskriver sitt yrke/utbildning. Det sammantaget gör att jag tycker han inte varit schysst i det här.

 

[athena_arabians]

Jag tycker verkligen, verkligen du ska ta jobbet. Du ska inte gå och gräma dig sen för att du inte tog chansen. Sätt dig själv främst. Kanske att din pojkvän kan vända sina tankar om han får lite mer tid, se möjligheterna att få lära känna ett nytt land tack vare dig (oavsett så ligger det på honom!).

Du ska åka. Punkt.

Jag håller verkligen med.

Ett tag såg det ut som om särbon skulle få ett långtidsjobb i Afrika. Vi hann faktiskt börja planera för hur vi skulle kunna ses och möjligheten för mig att bo där ett tag. Dvs vår inställning var att det ska funka och att det skulle bli lite av ett äventyr. Nu blev det inget men planerna finns kvar i bakhuvudet om chansen skulle dyka upp igen.

 

[marengo]

Ja, har man gjort det med "uppsåt" så absolut (dvs man visste vad man kände från början). Men ibland tar det ett tag innan insikter sjunker in också.

Jag tror absolut inte att han gjorde det med uppsåt. Han är ingen knepig person och jag vet att han älskar mig och vill mitt bästa. Däremot är jag inte jätteförvånad över att han inte ordentligt funderade och reflekterade när erbjudnadet kom upp, utan gav det spontana svaret "vad kul, vill du ha jobbet tycker jag du ska ta det". Och att det har tagit ett tag för honom att tänka genom det ordentligt (och att han fortfarande inte vet riktigt vad han vill).