Fick ikväll avliva en tupp på egen hand för första gången. Hittade honom ihopkrupen i en underlig vinkel, i hönshuset när jag kom ut. Han har sett skruttig ut i några dagar och exet hade lovat att ta bort honom i slutet på veckan. Men nu blev det ju liksom akut så det var bara att ta några rejält djupa andetag, ringa exet för stöd och råd, hämta yxan och få det gjort. (Jag grät hela tiden, så sjukt jobbigt.)
Ändå så stolt över att jag kunde göra det, hjälpa honom vidare på snabbast tänkbara sätt och helt på egen hand. Känner mig stark och kapabel - och galet skakis.