Ja jag minns ju inte men det kom någon hem till oss där i början och började lära mig teckenspråk, typ bebisteckenspråk
(då ingen i familjen kunde det) Enligt min mamma var mitt första egna tecken ett personlighetstecken för snusmumriken (typ mimade att jag spelade ett munspel)
(Medan mitt allra första talade ord var Hejdå, när tonåriga brorsan rusade ut på kvällen
)
Bebisteckenspråk är annars ett sätt att kommunicera tidigt även med hörande barn som du skriver. Lite lättare än att lära sig att prata skulle jag tro
På mitt gymnasium (som låg i samma byggnad/skola som ett gymnasium för hörande) så fanns teckenspråk som ett tillval för språk för hörande
Som jag skrev ovan så kunde ingen i familjen teckenspråk. Hälso-/mödravården fångade upp mig "tidigt" pga min pappa är också hörselskadad (fast han blev det vid 25 årsåldern) och mina föräldrar misstänkte därför ganska tidigt något med mig. Så en person fick komma och börja lära mig teckenspråk. Mina föräldrar och min syster gick på lite teckenspråkskurser. Pappa lyckades aldrig bra (vi har svårt med kommunikation rent allmänt tyvärr, en del kanske beror på det). Men mamma och syrran lärde sig mest basic grejer, när jag började prata själv (och höra med hjälp av hörapparaterna) så tappade de nog en del tecken men använder ibland tecken som stöd. Vilket finns också - TSS. Jag kan inte så mycket om det men skulle tro att det är inte lika viktigt med teckenspråkig grammatik då utan mera enligt svensk grammatik.