Vet du vad, jag har själv haft problem med mental ohälsa som gjorde det svårt eller omöjligt för mig att delta i vissa saker. För mig har det alltid varit självklart att mitt mående är mitt ansvar och att det inte ska belasta min partner allt för mycket. Hade det då kommit upp en situation som var viktig för min partner hade jag VELAT att vi organiserade det så att han kunde fortsätta utan mig utan för mycket krångel. Det kan alltså vara en LÄTTNAD för den som mår dåligt att känna att allt inte hänger på en själv och på ens egna mående den dagen.
Självklart, det skriver hon (iNHALE) ju med att han mår pissdåligt över vad som hände.
Sen är det ju uppenbart att
@iNHALE s partner har haft de här problemen ett tag, känner till dem som tidigare och alltså inte kan bli alltför chockad över att de kan uppstå. Då får man ta in det i planeringen helt enkelt. Har man såna här problem en längre tid får man ta ansvar för det och planera för det, annars blir man ju otroligt svår att leva med.
TS skriver att sambon har en kurator men hon skrev även att hon ska prata med honom om att trappa upp vårdhjälp. Så det verkar som om dom är "mitt i" just nu. Eller t o m i början, även om det pågått en längre tid. Jag tror inte TS sambo gör detta med flit, han har ju problem, detta är något han inte kan rå för eller förhindra själv. Helt klart behövs mer vård för bådas skull. Det är ju bra att ha en plan senare men nu hade dom inte det. Det är lätt att vara efterklok.
Personligen skulle jag mycket hellre åka hem och hantera mina issues och att min partner åkte och umgicks med sin familj, än att jag skulle hantera både mina issues och mitt sjukt dåliga samvete över att ha "sabbat" min partners resa.
Det önskar nog TS' sambo att han kunde göra också. Ts skrev dock att hon inte kände för att lämna sin sambo med yrsel på flygplatsgolvet och veta att han tog sig hem säkert, så förslaget om att strunta i sin sambo och ändå resa, var det jag reagerade på. Vet du vad.
