Vad gör du för att uppmuntra ditt barn att röra på sig?

[Amha]

@TinyWiny den där gåstolen har man ju hört om hur kass den är men det är ju ett dilemma när man har en bebis som skriker i frustration över att ligga som en strandad val på golvet redan vid 3 månader man försöker och försöker att få bebisen att ligga på mage men gåstolen är räddningen för både öron och hjärta här hemma. Sen får den ju givetvis kombineras med annan träning. Bebisen i fråga tog sig ju framåt några cm som 4 mån och som 6 mån har hon börjat få lite hastighet så gåstolen kan minskas ner lite mer. Det är inte lätt att göra rätt men iom hur den här lilla håller på idag och har så bråttom överallt kommer det nog lösa sig självt.

 

[TinyWiny]

@TinyWiny den där gåstolen har man ju hört om hur kass den är men det är ju ett dilemma när man har en bebis som skriker i frustration över att ligga som en strandad val på golvet redan vid 3 månader man försöker och försöker att få bebisen att ligga på mage men gåstolen är räddningen för både öron och hjärta här hemma. Sen får den ju givetvis kombineras med annan träning. Bebisen i fråga tog sig ju framåt några cm som 4 mån och som 6 mån har hon börjat få lite hastighet så gåstolen kan minskas ner lite mer. Det är inte lätt att göra rätt men iom hur den här lilla håller på idag och har så bråttom överallt kommer det nog lösa sig självt.

Visst kan det vara så men det finns ju mellanting, därför skrev jag "sitta mycket". Jag vet tyvärr bebisar som sitter i gåstol nästan hela sin vakna tid Det blir självklart inte bra. Ser man till att bebisen får träna sin motorik under dagen så tror jag inte att det är farligt att sitta i gåstol en halvtimme då och då.

Huvudsaken är att det inte blir en bekvämlighetsgrej med gåstolen utan att man inser att den är till för tillfälligt bruk och inte för att sitta i så fort bebisen är vaken.

 

[Sar]

Men hade folk mer tid förr, då? Jag minns inte att mina föräldrar lekte med mig efter någon större ordning, de hade fullt upp med sitt, hushållsarbete osv. Mestadels fick man sysselsätta sig själv.

Snarare att föräldrar leker mycket mer med sina barn nu. Men till vardags tycker åtminstone jag det är svårt att hinna så mycket lek med barnen - vi kommer hem från förskolan sex-halvsju nånting. Då ska det lagas middag, i väntan på middagen vill barnen ha äpplen eller liknande som ska skäras, man kanske behöver röja köket/plocka ur diskmaskinen/vika tvätt/plocka undan/köra en tvättmaskin - kort sagt, vid halv åtta tidigast står maten på bordet, oftast först klockan åtta. Sen äter man, dukar av, diskar, kanske sitter ner fem minuter eller hänger tvättmaskinen man satte på tidigare, sen är det dags att dra igång nattningen, pyjamasar på, och sen nattning vid nio.

När är tiden man ska hinna leka med barnen?

Ni kommer ju hem så sent att det blir lite tid att leka på. Slutar jag kl 17 så är förskolebarnet hämtat och hemma ca 17.15. Efter middag finns det rätt bra med tid innan läggdags.
När det är vinter och mörkt går vi sällan ut och gör något på kvällen på vardagar. Den bästa aktivitetslösningen inne har varit en lös madrass barnen drar fram och gör allehanda konster på, kör kuddkrig, 5-åringen vill gärna att vi ska låtsas vara strandade på en flotte etc. Resten av året går vi ut efter middagen så där blir det ju gratis motion i någon form vare sig vi går iväg någonstans, spelar brännboll, kubb eller gör gårdssysslor. 10-åringarna kör parkour och rider (har konståkt, spelat fotboll, orienterat) och 5-åringen går skridskoskola och har just avslutat simskola. På helgerna kör vi oftast någon form av utflykt och sport, just nu slalom, längdskidor och skridskor

 

[Lindon]

Nu är lillen bara 7 mån,men verkar vara en som gillar att hålla igång. Som @Amha har vi haft en gåbil åt honom eftersom han skrek i högan sky då han måste ligga. Nu far han omkring själv utan bil, så den är bortplockad. Vi kommer att köpa ringar att hänga i och sätta upp en miniklättervägg inomhus för att göra det naturligt att röra på sig, klättra och hoppa.

Jag själv hatade gymnastiken som liten. Mamma skrev lappar åt läraren så jag slapp t.ex. skidning. Rättvist? ok? nä. Skulle aldrig göra så åt mitt barn. Min man däremot älskade all idrott. Idag har vi häst plus att vi gillar styrketräning, skrinna på vinter, jogga m.m. Kommer att lära barnet cykla, skrinna och skida direkt från början.

 

[Badger]

Jag såg just första avsnittet av SVT:s serie Gympaläraren och blev alldeles beklämd när jag insåg hur otroligt lite dagens ungdomar faktiskt verkar röra på sig, och hur otroligt ointresserade de tycks vara av träning. Jag hade nog gått och inbillat mig att den träningskultur och hälsomedvetenhet som jag ändå upplever finns i dagens samhälle (på gott och ont) gör folk mer intresserade och mer medvetna om vikten av att ta hand om sin kropp, samt alla de roliga sätt det finns att göra så på. Men det kanske var naivt av mig, eller så kanske det här är något som vi inser först när vi är lite äldre?

Enligt programmet är det idag endast 30% av dagens fyraåringar som rör på sig så mycket som de bör. Det råder annars stor inaktivitet, vilket i längden riskerar leda till t.ex. diabetes och benskörhet. Helt galet.

Nu har jag ju bara sett ett TV-program och jag har ingen som helst egen erfarenhet mer än från när jag själv gick i högstadiet för 10 år sedan. Då upplevde jag dock att det var lite annorlunda, lite bättre. Visst var gympan långt ifrån ett favoritämne för många, men de flesta deltog ändå och nästan alla mina kompisar utövade någon slags sport utanför skolan. Så verkar det inte vara längre.

Nu vill jag höra från er nutidsföräldrar: är det verkligen såhär illa? Upplever ni att bristen på motivation till motion har minskat? Är det här någonting ni diskuterar hemma, och vad gör just ni för att få era barn att röra på sig?

Det spelar ingen roll hur gamla era barn är, utan det blir intressant att höra från alla!

Jo man får ju en känsla av att förskolans gård är för liten för att de ska få speciellt mycket rörelse där. Samtidigt är det uppmuntrande tex att barnen från skolan bredvid åkte skidor hela rasterna när det fanns snö.

Går ju på jumpa FoS då och då och promenader. När det är ljusare på kvällarna är det mycket lättare, vi kommer hem i 17:30 tiden då skogen är läskig. Det är kul att tex leka tafatt och få motion själv samtidigt, jaga varannan gång på en promenad. Ibland har jag sagt att han måste springa tre varv runt huset han gör det ibland frivilligt nu när han kommit på det. Mamma-vi tar tre varv runt huset Men jag tror nog fortfarande att det är för lite egentligen.

Såg ett inslag på nyheterna som konstaterade att bara fem minuter motion, så att förskolebarnen flämtade, om dagen förbättrade deras kondition radikalt. Man hade trott att kondition för så små barn inte kunde påverkas. Det är ju lite oroande att så lite kan göra så mycket, det betyder väl att det inte händer så ofta naturligt numera.

Vi lekte tafatt hela rasterna (eller åkte skridskor) i skolan och fick inte vara inne på rasterna vid acceptabelt väder, upp till 13 års ålder, vet inte hur det är nu. Mamma fick inte vara inne på rasterna förrän hon var 17 år, de promenerade runt arm i arm hela rasterna i kappa och hatt som tanter och farbröder hävdar hon.

 

[Badger]

Men hade folk mer tid förr, då? Jag minns inte att mina föräldrar lekte med mig efter någon större ordning, de hade fullt upp med sitt, hushållsarbete osv. Mestadels fick man sysselsätta sig själv.

Snarare att föräldrar leker mycket mer med sina barn nu. Men till vardags tycker åtminstone jag det är svårt att hinna så mycket lek med barnen - vi kommer hem från förskolan sex-halvsju nånting. Då ska det lagas middag, i väntan på middagen vill barnen ha äpplen eller liknande som ska skäras, man kanske behöver röja köket/plocka ur diskmaskinen/vika tvätt/plocka undan/köra en tvättmaskin - kort sagt, vid halv åtta tidigast står maten på bordet, oftast först klockan åtta. Sen äter man, dukar av, diskar, kanske sitter ner fem minuter eller hänger tvättmaskinen man satte på tidigare, sen är det dags att dra igång nattningen, pyjamasar på, och sen nattning vid nio.

När är tiden man ska hinna leka med barnen?

Tror snarare man körde ut dem utomhus och inte aktiverade barnen ett enda dugg själv som förälder. Jag lekte på gården hela kvällarna och blev inte ens inkallad till barnprogrammen om mamma kunde undvika det. Lekte själv eller med andra barn. Mamma själv blev ännu mer utkörd än jag, min mormor lekte aldrig med dem utan hon var med sina syskon utomhus som vilda flockar av barn över hela staden. Liten stad med lite trafik. Tror snarare att nu skulle man väl aldrig låta ett barn vara ute självt, helt självt, utan aktivitet, förälder eller kanske inte ens med en kompis. (En kollega är helt chockad över att jag lät femåringen åka sparkcykel och cykel själv med andra barn i grannskapet. Det är lite läskigt eftersom det åker bilar på gatorna också, om än de ska köra väldigt långsamt.)

 

[Badger]

Jag upplever det som att i de familjer där föräldrarna är mycket aktiva, går på gym eller gruppträning ofta och mycket, där är även barnen aktiva. I de familjer där det inte förekommer så är även barnen stillasittare.

Sen är det för många familjer en kostnadsfråga med olika aktiviteter. Judo kostar hos oss 1500 för en termin. Simskola 1800 för 8 gånger. Ridning 2800/termin och året har 3 terminer. Dans 2000 för 10 gånger. Det rullar ganska snabbt på en ganska ansenlig summa om barnet/barnen vill göra ett antal aktiviteter. Speciellt nu i början där de försöker hitta vad de tycker är kul.

Sen är det dessutom kö eller först till kvarn och inga platser kvar på många idrotter.

Sen håller jag med @Mabuse i att det på vardagar inte finns mycket tid kvar till aktiviteter. I alla fall inte för oss som jobbar heltid. Ska man hinna med en aktivitet då är det åka direkt från dagis/skola, äta en snabbmiddag i bilen, köra alktivitet, bära in en kraschande unge i sängen. Vi har svårt att lyckas liksom. Då är det helgerna som det hänger på och jag tycker det är trist att binda varje lördag kl 13:30 samt söndag kl 16:00 till aktiviteter. Man kan liksom aldrig göra något annat.

Mvh Miks

Fast jag tror inte aktiviteter gör så stor skillnad. Det verkar snarare peka mot att det är tiden man sitter stilla som är problemet. Så ett barn från förr som var helt utan aktiviteter men fick leka ute fick nog mer rörelseträning än ett barn som går på aktiviteter två gånger i veckan egentligen. Till och med vuxna rör sig för lite om de tränar två till tre gånger i veckan utan att röra sig däremellan.

Nu är aktivitet ända möjligheten för barn att röra sig? Egentligen borde det väl räcka med att de leker ute medan middagen lagas? I teorin.

(Läste en artikel från the Guardian tror jag det var, bland barnen de hade jämfört verkade det som att de barn med allra sämst kondition från (80-talet? eller var det tidigare) skulle haft tveklöst bäst fysik bland barnen 2015.)

 

[Badger]

Jag tittade på reprisen idag och det som kanske slår mig allra mest när det gäller programmet är att så många barn pratade om att de inte kände sig sedda. Vi hade världens bästa fritidsledare när jag gick på gymnasiet, hon hade hand om kiosken i uppehållsrummet och såg verkligen allt och alla. Liten och glad var hon men hade en otrolig respekt med sig så även de värsta bråkstakarna vek sig för hennes blick. Har man tagit bort sådan resurser från högstadiet idag? Det var liksom inte en chans att skolka för var man kvar i skolan så hittade hon en och frågade varför och tog med en in på den lektion man skulle vara. När jag tittade på programmet så kändes det som om det bara drällde runt ungar och de var enormt kontaktsökande, de behöver mer vuxna som ser dem var min känsla.
Jag har ingen koll på "normala" högstadier idag, dottern går på en friskola där vuxentätheten är stor och elevskaran så pass liten att alla lärare känner igen alla elever mer eller mindre.

Fast jag bara funderar över det, är det verkligen bli sedd som är problemet, eller vet de inte vad problemet är? Sedd av vem, varför behöver de bli sedda? Är det ett producerat behov? (Eller är det så att "man blev sedd" utan att märka det när man själv var tonåring för det var så självklart? Jag gick på rejält stora skolor och kan inte minnas att jag blev sedd, eftertraktade att bli sedd eller egentligen kanske föredrog att gå under radarn.) Det känns som att det är bråkiga killar i tonåren som vill bli sedda, men varför? Finns det en grad av seddhet där behovet är mättat? Behöver bråkiga killar all uppmärksamhet i klassen istället för bara 70%? Eller behöver de acceptera att ibland tittar någon på någon annan också, kanske en blyg flicka?

 

[Miks]

Fast jag tror inte aktiviteter gör så stor skillnad. Det verkar snarare peka mot att det är tiden man sitter stilla som är problemet. Så ett barn från förr som var helt utan aktiviteter men fick leka ute fick nog mer rörelseträning än ett barn som går på aktiviteter två gånger i veckan egentligen. Till och med vuxna rör sig för lite om de tränar två till tre gånger i veckan utan att röra sig däremellan.

Nu är aktivitet ända möjligheten för barn att röra sig? Egentligen borde det väl räcka med att de leker ute medan middagen lagas? I teorin.

(Läste en artikel från the Guardian tror jag det var, bland barnen de hade jämfört verkade det som att de barn med allra sämst kondition från (80-talet? eller var det tidigare) skulle haft tveklöst bäst fysik bland barnen 2015.)

Leka ute funkar ju super för mindre barn!

Försök få en 15 åring att leka ute! Tror du det går bra? Hela grejen är att få igång barnet i aktiviteter för att få in barnet i ett sammanhang och ett bra mönster redan som liten. Det är ju troligare att barnet håller sig aktiv om det har varit en naturlig del av livet sedan tidigare.

Jag säger det igen, att få en 3-8 åring att röra på sig är inte utmaningen. Det är att få 11-18 åringen att vara aktiv som är det trickiga!

Mvh Miks

 

[Badger]

Vuxna kanske aktiverar barn så mycket nuförtiden att de inte hinner leka eller läsa osv i lugn och ro.

 

[Wingates]

Leka ute funkar ju super för mindre barn!

Försök få en 15 åring att leka ute! Tror du det går bra? Hela grejen är att få igång barnet i aktiviteter för att få in barnet i ett sammanhang och ett bra mönster redan som liten. Det är ju troligare att barnet håller sig aktiv om det har varit en naturlig del av livet sedan tidigare.

Jag säger det igen, att få en 3-8 åring att röra på sig är inte utmaningen. Det är att få 11-18 åringen att vara aktiv som är det trickiga!

Mvh Miks

Leka ute är nog svårt med en 15åring ja. Men man kanske kan motivera med annat? Om barnet är intresserat av t.ex. esport kanske man kan peppa dem till att träna fysiskt med genom att berätta att proffsen gymmar för att hålla sig på topp.

 

[Badger]

Leka ute funkar ju super för mindre barn!

Försök få en 15 åring att leka ute! Tror du det går bra? Hela grejen är att få igång barnet i aktiviteter för att få in barnet i ett sammanhang och ett bra mönster redan som liten. Det är ju troligare att barnet håller sig aktiv om det har varit en naturlig del av livet sedan tidigare.

Jag säger det igen, att få en 3-8 åring att röra på sig är inte utmaningen. Det är att få 11-18 åringen att vara aktiv som är det trickiga!

Mvh Miks

Jag är lite osäker, jag tror att problemet vi har är att de små barnen rör sig för lite. Att man (jag också) helt enkelt hindrar dem från att röra sig, det är onekligen lättare att hålla reda på ett barn som sitter still.

Jag håller med om att det är svårt att få en 15 åring att röra på sig. Just -få att röra på sig, som att försöka påverka en 15 åring till någonting den inte förstår. Speciellt om den aldrig gjort det tidigare och det är helt onaturligt för den. Onaturligt för benen, onaturligt för ligamenten, onaturligt för musklerna, onaturligt för hm latmasken/viljan. Speciellt som 15 åringar är så fruktansvärt trötta och matta av växtspurter och kroppsförändringar. Så det är nog lika bra att bygga upp möjligheterna när de är små och har lust att röra på sig. Så att ben och muskler och ligament har fått belastning medan barnet växte och därmed anpassat sig för viss belastning. Då är det en mindre chock och ansträngning för 15 åringen att röra sig sedan. Så kanske de rör sig av sig själva? Vid det laget borde de vara gamla nog att själva delvis inse när de börjar bli helt försoffade om de tidigare fått lära sig att det är bra att röra på sig.

 

[Badger]

Har också för mig att det är i 15 årsåldern som de stora tävlingsinriktade aktiviteterna, fotboll, ishockey osv börjar bli mer elitsatsande och det blir en skiljelinje där ungdomar hoppar av (blir petade ur bästa laget) eller elitsatsar? Tror jag läste det i någon tidning (själv är jag fotbollsanalfabet). Antar att det är säkrast att i så fall välja aktiviteter som ridning, kampsport osv där man kan fortsätta på motionsnivå upp i 50-årsåldern och ha kul.

 

[Snurrfian]

Fast jag bara funderar över det, är det verkligen bli sedd som är problemet, eller vet de inte vad problemet är? Sedd av vem, varför behöver de bli sedda? Är det ett producerat behov? (Eller är det så att "man blev sedd" utan att märka det när man själv var tonåring för det var så självklart? Jag gick på rejält stora skolor och kan inte minnas att jag blev sedd, eftertraktade att bli sedd eller egentligen kanske föredrog att gå under radarn.) Det känns som att det är bråkiga killar i tonåren som vill bli sedda, men varför? Finns det en grad av seddhet där behovet är mättat? Behöver bråkiga killar all uppmärksamhet i klassen istället för bara 70%? Eller behöver de acceptera att ibland tittar någon på någon annan också, kanske en blyg flicka?

Jag tror inte att det handlar så mycket om varken stökiga killar eller att bli sedda i skolan, jag tror att det handlar väldigt mycket om att vuxenvärlden måste ta sig tiden att faktiskt se barnen, vara närvarande helt enkelt. Ta en sån enkel sak som att sitta ner och äta tillsammans som familj, utan mobiler eller annat som stör, jag tror inte att det görs så ofta i dagens samhälle eftersom alla är på språng hela tiden eller vill hinna med att uppdatera sig på vad som händer på facebook. Tjejer känner sig enligt den studien de gjorde i programmet stressade nästan hela tiden, frågan är varför? Är det betygshets, hets att hinna göra alla som alla andra gör eller vad är det som gör det? Jag tror att det är lika viktigt att se de tysta barnen som de stökiga barnen, och jag upplever att barn i dag söker sig mer till vuxna på ett sätt som man inte gjorde när jag växte upp, kanske just för att de var sedda utan att tänka på det. Jag sitter som ledare på flera idrotter men är den som faktiskt har möjlighet att lyssna och prata pga det jag gör och jag har hittills inte suttit en enda gång utan att något barn har kommit och vill prata, ibland om något de har gjort som de vill berätta, ibland om saker de undrar över, ibland bara för sällskaps skull. Jag har lyssnat på allt från en cool sten de hittade i skogen till funderingar över varför dens föräldrar aldrig kom brydde sig om dess idrottande.
Ofta har jag flera som kretsar runt mig och jag försöker se och ta mig tid till alla, ibland räcker det med att säga hej och fråga om allt är bra, ibland räcker det med ögonkontakt och visa att jag ser. Psykisk ohälsa bland barn och unga ökar allt mer och frågan är vad vi kan göra åt det...

 

[Snurrfian]

Har också för mig att det är i 15 årsåldern som de stora tävlingsinriktade aktiviteterna, fotboll, ishockey osv börjar bli mer elitsatsande och det blir en skiljelinje där ungdomar hoppar av (blir petade ur bästa laget) eller elitsatsar? Tror jag läste det i någon tidning (själv är jag fotbollsanalfabet). Antar att det är säkrast att i så fall välja aktiviteter som ridning, kampsport osv där man kan fortsätta på motionsnivå upp i 50-årsåldern och ha kul.

Det behöver inte var elitsatsningar som gör att barn i 15 års ålder lägger av, jag ser skidföreningen här i närheten, där kan vi prata om en idrott som man kan utöver på motionsnivå hela livet, men trots det lägger många av i 15 års ålder för det är mycket annat som tar tid och uppmärksamhet, man prioriterar bort det av många olika anledningar och det är svårt att hitta något allmängiltigt som gäller för alla. Fördelen där är att många av dem återkommer när de själva blir föräldrar med sina barn.

 

[Badger]

Jag tror inte att det handlar så mycket om varken stökiga killar eller att bli sedda i skolan, jag tror att det handlar väldigt mycket om att vuxenvärlden måste ta sig tiden att faktiskt se barnen, vara närvarande helt enkelt. Ta en sån enkel sak som att sitta ner och äta tillsammans som familj, utan mobiler eller annat som stör, jag tror inte att det görs så ofta i dagens samhälle eftersom alla är på språng hela tiden eller vill hinna med att uppdatera sig på vad som händer på facebook. Tjejer känner sig enligt den studien de gjorde i programmet stressade nästan hela tiden, frågan är varför? Är det betygshets, hets att hinna göra alla som alla andra gör eller vad är det som gör det? Jag tror att det är lika viktigt att se de tysta barnen som de stökiga barnen, och jag upplever att barn i dag söker sig mer till vuxna på ett sätt som man inte gjorde när jag växte upp, kanske just för att de var sedda utan att tänka på det. Jag sitter som ledare på flera idrotter men är den som faktiskt har möjlighet att lyssna och prata pga det jag gör och jag har hittills inte suttit en enda gång utan att något barn har kommit och vill prata, ibland om något de har gjort som de vill berätta, ibland om saker de undrar över, ibland bara för sällskaps skull. Jag har lyssnat på allt från en cool sten de hittade i skogen till funderingar över varför dens föräldrar aldrig kom brydde sig om dess idrottande.
Ofta har jag flera som kretsar runt mig och jag försöker se och ta mig tid till alla, ibland räcker det med att säga hej och fråga om allt är bra, ibland räcker det med ögonkontakt och visa att jag ser. Psykisk ohälsa bland barn och unga ökar allt mer och frågan är vad vi kan göra åt det...

Jo det är väl klart att barn gärna pratar med en vuxen idrottsledare, det gjordes väl förr också?
Men just äta tillsammans antar jag att jag håller med om är viktigt, det känns än så länge helt självklart för mig och trodde nog de flesta gjorde det.

Men även det har väl en del i röra sig och aktiviteter, om man proppar kvällarna fulla med aktiviteter hinner man inte äta tillsammans så det är därför jag inte tycker det verkar så jättebra att röra sig genom aktivitet enbart, fotboll tre gånger i veckan, matcher på helgerna och så tennis och ishockey ur säsong. osv Det verkar vara så extremt mycket stressande aktiviteter för barn numera. Som om det inte gick att göra någonting utan en idrottsledare. Rida en gång i veckan, leka ute och läsa i sängen resten av veckan ses väl närapå som dåligt föräldraskap nu? Fotbollen bara är viktigare än läxorna för föräldrarna och idrottsledaren en större auktoritet än läraren för dem.

Stressen i skolan viskar väl vissa om kan bero på att man ändrat kraven för att få betygen. Tydligen (jag vet inte hur det är nu, har inte barn i skolan) så betygssattes man efter rörelse på jumpan, efter ritkunskaper på bild, efter hur man räknade på matten och efter vad man lyckats plugga in i historia osv. Sedan kunde man diskutera och fundera när man fått kunskap. Men betygssattes enbart efter kunskaperna. Eget arbete och grupparbete gjordes någon gång ibland för att öva -på grupparbete, inte för att lära sig ett ämne egentligen.

Nu är det tydligen så att man betygssätts efter högre krav som unga hjärnor kanske inte klarar av, vilket leder till stress. Det är inte jumpa utan idrott och hälsa med förståelse av kroppen (och därmed mindre rörelse och färre timmar) det räcker inte med att lära sig perspektiv på bild, man måste förstå de högre konsterna. Det räcker inte längre med att komma ihåg i historia och sedan tänka stort, man måste tänka rätt och förstå sammanhang. Vissa krav känns som universitetsnivå. Vilket i sig gör att universitetsnivån måste sänkas eftersom folk fick tänka fritt men rätt istället för att lära in fakta.

Så en elev kan inte vila i något ämne och känna sig säker på att det räcker med det den läst och kan eller det den åstadkommer fysiskt i idrott eller det hen ritar på bild. Det duger inte utan du måste vara en producent av att med tanke, ord och text visa att du förstår. Fördelar för de som kan prata för sig, men stress iom att du aldrig vet om du förstått, förstått rätt, förstått fritt nog och sedan lyckats beskriva att du förstår fritt på rätt sätt med ord eller text. Ditt bästa är aldrig nog.

 

[Badger]

Det behöver inte var elitsatsningar som gör att barn i 15 års ålder lägger av, jag ser skidföreningen här i närheten, där kan vi prata om en idrott som man kan utöver på motionsnivå hela livet, men trots det lägger många av i 15 års ålder för det är mycket annat som tar tid och uppmärksamhet, man prioriterar bort det av många olika anledningar och det är svårt att hitta något allmängiltigt som gäller för alla. Fördelen där är att många av dem återkommer när de själva blir föräldrar med sina barn.

Exakt, det var inte så himla många som rörde sig efter 15 (vi joggade någon gång kanske). Vid 22 däremot!

 

[Snurrfian]

Jo det är väl klart att barn gärna pratar med en vuxen idrottsledare, det gjordes väl förr också?
Men just äta tillsammans antar jag att jag håller med om är viktigt, det känns än så länge helt självklart för mig och trodde nog de flesta gjorde det.

Kortar ner lite. Ja om det pratades säkert med idrottsledare även förr, men jag tror att behovet har ökat markant. Jag är egentligen en rätt ointressant ledare, jag har mest ansvar för pappersbiten och hemsidan så egentligen borde ungarna tycka att jag är rätt ointressant som person. Men trots det så flockas de, sen bjuder jag antagligen in till det också, jag väljer att aktivt ta kontakt med barnen också, är det någon som ser lite hängig eller ledsen ut så söker jag upp den.
Det där med att äta tillsammans är tydligen inte så självklart som även jag trodde att det var. Jag hör på flera av "mina" barn att de äter själva, eftersom det oftast inte passar ihop med familjens tider.

 

[Sunshine]

Jag tror på att försöka uppmuntra ett intresse redan i tidiga år. Jag var tonåring på sena 80-tidiga 90 talet och hängde i stallet så ofta jag kunde, cyklade eller gick/sprang överallt, gillade att simma, träna aerobics etc, trots att mina föräldrar var så ickesportiga som man kan vara, och de jobbade hela tiden och var aldrig hemma och drog därmed inte ut mig på saker.
Min syster, som är rätt mycket yngre, hade aldrig något riktigt intresse utan hängde mest med kompisar. Så är hon forfarande. Än idag ser man verkligen skillnaden i energi och aktivitetsnivå.

Sen är det ju förstås rätt vanligt att tonåringen lägger av med hobbyn den brunnit för i många år, men då är ju grunden redan lagd och några års vila är inte lika påverkande.

 

[Badger]

Kortar ner lite. Ja om det pratades säkert med idrottsledare även förr, men jag tror att behovet har ökat markant. Jag är egentligen en rätt ointressant ledare, jag har mest ansvar för pappersbiten och hemsidan så egentligen borde ungarna tycka att jag är rätt ointressant som person. Men trots det så flockas de, sen bjuder jag antagligen in till det också, jag väljer att aktivt ta kontakt med barnen också, är det någon som ser lite hängig eller ledsen ut så söker jag upp den.
Det där med att äta tillsammans är tydligen inte så självklart som även jag trodde att det var. Jag hör på flera av "mina" barn att de äter själva, eftersom det oftast inte passar ihop med familjens tider.

Jo kanske, ibland har jag sett i trådar här också att till och med bebisar 0-2 år får äta först ensamma och sedan lägga sig innan föräldrarna äter.