Intressant, jag kan tänka mig att din känsla du får av utsikter tangerar det jag känner när jag ser väldigt höga lägenhetshus. Typ lite vedmod och subtilt ångestframkallande?
Faktiskt föreställer jag mig just hur TOMT mitt liv skulle kännas om jag var en av dem som tvingats klämma in mig där, och så projicerar jag mina egna känslor på alla de som bor där. Som om ingen faktiskt kan bo där av helt fri vilja, utan för att de på grund av olika omständigheter är tvungna.
Även om jag rent rationellt förstår att det garanterat finns de som stormtrivs, och att många hellre skulle sälja både sin själ och sin förstfödde än att bosätta sig där jag, av helt fri vilja, har gjort.
Lite väl starka uttryck? Vi måste nog inse att det är ett ganska starkt privilegium att kunna välja bostadsplats så fritt.