Jag vet verkligen inte hur jag ska bemöta min pappa längre. Han är ständigt sur, bitter och tycker extremt synd om sig själv. För ett par år sedan lämnade mamma honom och han tog på sig den tyngsta möjliga offerkoftan. Innan de skildes pratade faktiskt inte pappa och jag så mycket, utan allt gick liksom genom mamma och så har det varit under hela min uppväxt. Jag hade det ganska tufft under flera år då jag var mobbad och sjuk (ätstörningar) men jag kan faktiskt inte minnas att pappa var involverad i det där alls. Han har nog aldrig under hela mitt liv frågat mig hur jag mår. De enda gångerna han under min uppväxt gav mig uppmärksamhet var när jag hade fått bra betyg på något prov eller presterat på annat sätt. Då var han nästan överdrivet glad och stolt. Så jag satte förstås väldigt höga mål gällande precis allt i livet så att jag kunde berätta om dem och få bekräftelse från pappa när jag lyckades med dem. Det är sånt där jag har fattat i efterhand nu som vuxen, att det kanske inte är så konstigt att jag har fått kämpa som tusan med prestationsångest och låg självkänsla.
När pappa blev ensam så blev vi ju tvungna att prata när vi träffades. Och jösses vad han pratade. Om sig själv, om hur synd det var om honom som blivit lämnad, om hur han skulle orka, och extremt mycket skit om mamma. Detta blandat med en massa gråt och jag kände mig SÅ klumpig när jag skulle försöka lyssna och stötta honom, för jag ville liksom inte alls höra om saker som hänt mellan mina föräldrar, jag ville inte höra skit om min mamma (som är min bästa vän) och jag hade ingen aning om hur jag skulle hantera min gråtande far, då han nog aldrig har tröstat mig när jag varit ledsen som barn eller aldrig frågat hur jag har mått. Trots att det har gått ett par år sedan skilsmässan nu så har pappa fortsatt att vara fruktansvärt självömkande och sur varje gång vi träffas. Det känns nästan som att det är mitt fel, och jag känner mig skyldig för att jag är så bra vän med mamma och umgås mycket med henne. Då har jag och mina syskon ändå valt att tillbringa precis varenda liten högtid tillsammans med pappa, även om vi hellre hade varit på annat håll. Vi försöker hitta på saker med pappa och hålla honom på gott humör men han lyckas ändå få åtminstone mig att känna mig fruktansvärt skyldig över att inte göra mer, att inte få honom glad.
Jag har satt ned foten ett par gånger och talat om att jag absolut inte vill höra något mer skitsnack om mamma och jag har försökt förklara att det är jobbigt att höra pappa prata om diverse saker. Han har reagerat med att vara totalt oförstående och tycka att jag är orättvis, "att jag aldrig kommer kunna förstå hur han har det", och sedan har han varit ännu surare och tyckt ännu mer synd om sig efteråt. MEN efter sist snack så har han faktiskt låtit bli att prata illa om mamma inför mig. All annan självömkan fortsätter dock och han ser alltid sur och ledsen ut när vi ses, det är nästan som att han gör sig till för att jag ska tycka synd om honom. Typ som ett litet barn som försöker fejk-hosta för att slippa gå till skolan. Blir så väldigt ynklig på rösten. Det gamla mönstret fortsätter, trots att jag har många järn i elden så frågar han aldrig någonsin hur det går med mitt liv eller hur jag mår. Vissa grejer i mitt liv har gått väldigt bra det senaste men jag har lärt mig att inte berätta sådant, även om det är lockande för att äntligen få den där bekräftelsen. Jag har jobbat hårt med mig själv för att bli av med min prestationsångest, så jag tänker inte berätta om mina prestationer. Och först nu när jag inte har gjort det på ett tag så har jag verkligen märkt hur han absolut inte bryr sig, om jag inte själv kommer springande med en fantastisk prestation på papper.
Jag har nu som vuxen förstått att min far är narcissistisk och typ omöjlig att leva med, att han inte har blivit sån här efter att ha blivit lämnad utan att han alltid har varit sån här och det är därför han blev lämnad. Jag förstod inte det förrän mamma lämnade honom och han öste sitt bekräftelsebehov och sitt tyck-synd-om över mig istället för över henne, men nu är det solklart och det förklarar en del saker under min uppväxt, en insikt som känns som en lättnad. Men jag vet inte hur jag ska göra nu! Att prata är ju nyckeln till allt men jag orkar verkligen inte prata ordentligt med honom mer. Det känns liksom som att det bara blir värre och det kommer alltid in på mamma vilket jag absolut inte vill höra om. Läkare går han hos titt som tätt men jag tror att han har nobbat psykologhjälp helt, han äter något ångestdämpande tror jag. Men visst har jag lite mer "ordentliga" snack med honom ibland men de slutar aldrig bra, känns bara värre som sagt. Till exempel har jag vid ett flertal tillfällen försökt prata om hur han enligt mig har en osund relation till alkohol, något jag förklarade min oro över redan som tonåring när jag själv valde att bli total nykterist (och är fortfarande) på grund av att jag såg hur förändrad och läskig man (han) kunde bli. Då tycker han ännu mer synd om sig själv. Han kanske dricker "lite mindre" vid nästa högtid men då talar han väldigt högt om det inför alla på middagen och berättar om hur fruktansvärt jobbigt det är att hålla igen lite på drickat. Han vill ha en klapp på axeln och få höra att han är duktig, men jag klarar verkligen inte av det. Mina syskon kommer lite lindrigare eftersom de bor längre bort och endast träffar honom på högtider.
Jag har själv funderat på att flytta bara på grund av detta, men jag bor med min drömsambo i vårt drömhus, har jobb, vänner och allt annat här - jag vill verkligen inte flytta. Och jag bor dessvärre väldigt nära min far, så jag måste liksom träffa honom flera gånger i veckan. Sen vill jag väl egentligen träffa honom också, jag vet att många skulle bryta helt med en sådan förälder men han har verkligen sina bra sidor också (även om jag bara skriver om de dåliga här) och jag vill inte bli av med relationen till honom, även om den är långt ifrån den bästa. Finns det någon som känner igen sig? Hur ska man bemöta sådan självömkan? Ska jag ignorera den och vara överdrivet glad (det är den linjen jag kör med just nu, och jag har märkt att han spelar ännu mer olycklig, nästan så att han ber om att jag ska sluta vara så glad och istället tycka synd om honom)? Eller ska jag faktiskt tycka synd om honom och ge honom en massa bekräftelse? Jag inbillar mig att det bara blir värre då men nu när jag har kört glad-linjen i några månader så kan jag inte påstå att det har blivit bättre av det heller, mer än att jag själv har lite lättare att inte dras med ned i hans djupa svarta hål, vilket i och för sig är väldigt bra. Det måste finnas någon mer som har en sådan här person i sin närmsta krets och som kanske har lite tips på hur man kan hantera det. Om inte annat fick jag ju skrivit av mig (rejält), vilket är skönt i sig.
