Vad är grejen med att ha långt till grannar?

[MiniLi]

Har precis den motsatta upplevelsen. Som tidigare nästan uteslutande hus-boende fick jag verkligen en chock i vår lägenhet i Linné över att det var ungefär fyra meter max över till nästa fönster, och innebörden av att de såg rakt in i vår hall dit man sprang på toa på natten. Sjukt obekvämt att liksom behöva springa lite hukande och inte tända någonstans för att inte bo i ett akvarium typ.

Annars stördes jag inte av att ha grannar alls i lägenhet, jag stördes mer av att behöva visa hänsyn och vinnlägga mig om att inte störa själv. Långa kontorsdagar med tidig start = kändes som jag störde på morgonen när jag gick upp och duschade tidigt eftersom jag visste att grannens barn sov precis bakom vår dusch, sena kvällar hem från stallet = behov av att kunna både tvätta, köra diskmaskin, dammsuga osv på tider när det ska vara tyst. Vi var liksom aldrig hemma på normal tid för sådana aktiviteter och jag var alltid stressad av att hålla hunden lugn på morgonen så att hon inte började studsa i hallen pga lyckan över att få gå ut vid 05-tiden och av att liksom behöva lägga om mitt gångsätt (är en hälgångare annars, som under dessa år började gå på tå).

Det bästa med villaliv är att inte behöva tänka på sådant, vilket gör mitt tidsmässigt optimerade liv lättare att hantera. Jag kan starta en tumlare vid 23 när jag kommer hem från stallet och på så sätt ha torra underkläder till morgonen, jag kan duscha 04.00 när jag ska med första tåget till Stockholm utan att behöva bry mig om att störa någon och jag kan ligga i badet och lyssna på ljudbok högt nog för att överrösta bubblandet utan att störa någon alls, trots att det sker vid midnatt. För att inte tala om att dottern kan vakna 06 och börja rusa runt med sina leksaker utan att behöva stilla henne.

Villaliv faller dock nog ganska lätt med bara en usel granne. Just nu har vi tur, bara trevliga, äldre grannar som har utflugna barn och som därför uppskattar en högaktiv treåring. I tidigare boende så bodde vi dock i Cop Land. På riktigt. Den grannen var inte att leka med alltså, han hotade tom med att punktbevaka oss med hjälp av sina trafikpoliskollegor om vi inte hade snyggt nog på tomten (som vi på den tiden sket högaktningsfullt i, så slarviga unga studenter vi var). Efter den upplevelsen var det en dröm att flytta in i lägenhet kan jag säga.

Här kanske du sätter fingret på något avgörande. Jag undrar om vi alla är lite olika gällande hur långt vi drar det här med att inte störa andra?
Jag vill såklart inte heller störa mina grannar men jag måste ju ändå kunna leva i lägenheten och skulle aldrig ens fundera innan jag hoppar in i duschen mitt i natten. Likaså hur man går eller att hunden kan bli glad.

Jag tror att man i lägenhet generellt är bra på att ta hänsyn till varandra, man vill själv inte bli störd och tänker också på att inte störa andra. Men det finns ju också den aspekten att man i lägenhet behöver ha lite mer acceptans till störningar än annars och att man får gilla läget på vissa punkter.
Men jag kan helt klart förstå att det blir belastande om man känner att man liksom måste vända ut och in på sig själv för att försöka leva utan att störa grannarna.

Igenkänning på det där med insynen. Vi har också fri insyn genom går lägenhet (bor dessutom på markplan) men har satt upp lite insynsskydd som ger tillräckligt med skydd för att jag kan fortsätta gå naken till köket på morgonen

 

[parellikusken]

Jag vill bo utan grannar och medföljande läppar i trapphuset. Har startat ett projekt att laminera dom och sätta tillbaka dom som ett ironiskt statement.
Men hellre utan grannar än med dessa.

 

[Wysiwyg]

Jag uppfattar balkonger till lägenheter som ofta mer privata/avskilda än många villaträdgårdar och uteplatser.

Ja det är sant. Jag kan sitta ute på min balkong i pyjamas utan att nån ser speciellt mycket.

Min fundering kring altaner och kaffe är bara just en fundering, hus är långt bort för mig. Men för mig hade själva grejen med hus varit en altan och en trädgård man kan spatsera runt i hyfsat anonymt.

 

[Görel]

Och jag kan absolut uppskatta stadsliv, och vet hur många saker förenklas väldigt när man bor mer centralt. Kan ibland sakna att enkelt och spontant bara kunna dra iväg till någon trevlig restaurang (och att det finns massor att välja mellan!), och att inte vara beroende av bil. Men samtidigt så skulle ju den verkligheten innebära att jag inte kan ha häst hemma där jag bor, att jag inte kan avsluta sommarkvällarna med ett dopp i sjön direkt innan läggdags, att jag skulle få kompromissa bort mitt stora växthus, att jag förmodligen inte skulle ha lika nära till jättefina och snösäkra längdskidspår, att jag inte bara skulle kunna gå utanför dörren för att få chans att se norrsken, att jag inte bara kan gå ner till min brygga och "bara andas" efter jobbet, att jag aldrig får uppleva riktig TYSTNAD etc. Och jag vet att detta påverkar mig mycket mer än vad jag uppskattar det som staden har att erbjuda.

Men, jag skulle verkligen inte heller tacka nej till om det var möjligt att få exakt allt det där, OCH samtidigt ha nära till centralt stadsliv.

Jag skulle bli självmordsbenägen efter en vecka i den miljön! Jag tycker spontant synd om människor som bor långt ut på landsbygden med allt mörker och enslighet och är beroende av bil, och tänker att de inte har råd att bosätta sig mer centralt.

Och du vill inte bo som jag och det är tur att vi båda haft möjlighet att välja boende efter våra behov och önskemål.

 

[Jejjessica]

Jag uppfattar trådens fråga som frågan om vad som är poängrn med att slippa folk.

En sådan kan då vara en folktom utsikt.

Vad som är "bäst" är ju en helt annan fråga.

Jag har också ofta undrat var "inga grannar" anses vara grejen.

Sant, jag svävade iväg lite för mycket rent allmänt.

Då är det framför allt tystnaden jag uppskattar allra mest. Det är tystnad, djur och natur som på samma gång ger mig både lugn och energi medan människor i många avseenden tröttar ut eller i värsta fall stressar mig.

En sak jag också minns var jobbig med att bo i lägenhet var rädslan för att JAG skulle störa någon annan. Den känslan var mycket mer påtaglig än att jag själv stördes av andra. Kändes lite som att jag ständigt trippade på tå för att inte ge någon anledningen att störa sig på mig. Den känslan bottnar nog mycket i min egna konflikträdsla, men också något som spätts på av att ha haft flera "noterande" grannar av typen "jag noterade att du har katt, men det är okej för jag gillar katter", "jag noterade att det låter som att din badrumskran droppar", "jag noterade att din sambo inte verkat vara hemma på några dagar, är han bortrest?".
Alltså aldrig några direkta klagomål, men väldigt mycket "jag ser vad du gör" vilket fick mig att bli väldigt mån om att se till att det inte eskalerade till "jag ser vad du gör och jag gillar det INTE" och medförde en känsla av instängdhet som jag inte alls känner av så som jag bor nu.

 

[Angel]

"Inga grannar" låter ju helt fantastiskt! Jag skulle absolut helst bo med närmaste granne minst ett par km bort. Varför? För att människor låter och stör eller blir störda. Jag älskar tystnad och att kunna höra skogen och djurlivet men vill samtidigt kunna spela hög musik mitt i natten om jag skulle vilja. Jag vill inte höra andra människor klippa gräset, grannars barn som leker eller någon som kräks på bakfyllan (har hänt regelbundet sist jag bodde i lägenhet). Jag jobbar konstiga tider och är väldigt selektiv med vem jag umgås med och då vill jag inte behöva lägga energi på att tvingas kallprata med folk jag inte har annat gemensamt med än att jag bor nära. Jag vill kunna gå ut och hämta posten eller gå en sväng med hunden utan att träffa människor. Vill jag träffa människor utanför jobb eller plugg så åker jag istället gärna in till stan eller hälsar på folk jag tycker om.

 

[Jejjessica]

Och du vill inte bo som jag och det är tur att vi båda haft möjlighet att välja boende efter våra behov och önskemål.

Ja verkligen, jag känner mig enormt privilegierad. Det var inte helt självklart eftersom jag samtidigt vill jobba med något vars arbetstillfällen är väldigt storstadscentrerade.

 

[Badger]

Jag vet inte riktigt hur jag tänker om det här egentligen, men på tal om att forma samhällen så relaterat till hur det var ”förr” (ja, men ändå efter stenåldern liksom) var det väl inte så vanligt att vi bodde och levde så tätt inpå varandra som vi gör nu? Inte bara bokstavligt på varandra i lägenhet inne städerna, utan även i villakvarter, där onekligen egna och ganska bestämda normer tycks kunna råda för hur saker och ting ska se ut och vara.

Jag tror nog man bodde tätt inpå varandra. Tänk tex innan skiftet så bodde folk i byar, inte i gårdar ute bland åkrar. De få som är kvar har ju hus väldigt tätt inpå varandra. Inne i städer delade väl folk nästan säng (under medeltiden ibland även om man var hialöst rik, typ prinsessa dela säng med hovdamer.).

I Rom under antiken så hade de tydligen lägenheter i flervåningshus, gatukök, regler om att varuleveranser bara fick ske på nätterna osv. typ som en helt vanlig stad nuförtiden.

Hela Birka ser ju på kartor ut som ett tätt villakvarter/radhusområde, med grisar.

 

[Görel]

Måste bara visa min underbara utsikt som jag lyckats hitta centralt i den kommun där vi bara har 14 meter mellan varandra.

 

[cirkus]

Det kan vara så.

Jag tycker att kombon är jättebra, och jag är även uppvuxen så, men det är ändå så att jag ofta undrar om folk som delar bilder på sina tomheter är ironiska eller inte.

Fast det du tycker är en tomhet kanske inte uppfattas som just Den Stora Tomheten av den som delat bilden.

 

[Petruska]

Ja, urk! Ibland gottar jag mig lite åt att de är rasister men bor i ett så otroligt invandrartätt område. De måste vara så sjukt miserabla och det är så rätt åt dom! Det är ju dock fruktansvärt såklart att de sprider skiten och utsätter andra för det.

Jag tänkte just på det. Att du bor i invandrartätt område. Jag är mer van att möta (varianter av) rasistiska uttryck i relativt vita områden. (Inte jag personligen, men rasifierade vänner och familj.)

 

[Petruska]

Fast det du tycker är en tomhet kanske inte uppfattas som just Den Stora Tomheten av den som delat bilden.

Naturligtvis inte.

 

[SaraMara]

Här kanske du sätter fingret på något avgörande. Jag undrar om vi alla är lite olika gällande hur långt vi drar det här med att inte störa andra?
Jag vill såklart inte heller störa mina grannar men jag måste ju ändå kunna leva i lägenheten och skulle aldrig ens fundera innan jag hoppar in i duschen mitt i natten. Likaså hur man går eller att hunden kan bli glad.

Jag tror att man i lägenhet generellt är bra på att ta hänsyn till varandra, man vill själv inte bli störd och tänker också på att inte störa andra. Men det finns ju också den aspekten att man i lägenhet behöver ha lite mer acceptans till störningar än annars och att man får gilla läget på vissa punkter.
Men jag kan helt klart förstå att det blir belastande om man känner att man liksom måste vända ut och in på sig själv för att försöka leva utan att störa grannarna.

Igenkänning på det där med insynen. Vi har också fri insyn genom går lägenhet (bor dessutom på markplan) men har satt upp lite insynsskydd som ger tillräckligt med skydd för att jag kan fortsätta gå naken till köket på morgonen

Vi fick fina "hintar" om hur rädd ungen blev när duschen eller tvättmaskinen startade, så vågade inte annat... Lite samma med hunden "ja, vi har ju hört att hon blir väldigt glad på morgonen, oj så morgonpigga ni är". Inte så subtila, passivt aggressiva hintar alltså. Jag är väldigt känslig för sådant och avskyr att inte vara till lags i sådana sammanhang så kände mig väldigt begränsad. Detta till trots längtar jag ibland tillbaka och önskar jag var rik nog att ha kvar en lägenhet i samma område (men större) och samtidigt ha tillgång till lantställe. Sommartid i asvarm lägenhet utan tillgång till uteplats var vidrigt (och blev svindyrt, eftersom det blev Linnégatans uteserveringar som blev vår trädgård för både frukost, lunch och middag) och var det som fällde avgörandet - eftersom vi inte har ekonomi för två boenden.

 

[MiniLi]

Vi fick fina "hintar" om hur rädd ungen blev när duschen eller tvättmaskinen startade, så vågade inte annat... Lite samma med hunden "ja, vi har ju hört att hon blir väldigt glad på morgonen, oj så morgonpigga ni är". Inte så subtila, passivt aggressiva hintar alltså. Jag är väldigt känslig för sådant och avskyr att inte vara till lags i sådana sammanhang så kände mig väldigt begränsad. Detta till trots längtar jag ibland tillbaka och önskar jag var rik nog att ha kvar en lägenhet i samma område (men större) och samtidigt ha tillgång till lantställe. Sommartid i asvarm lägenhet utan tillgång till uteplats var vidrigt (och blev svindyrt, eftersom det blev Linnégatans uteserveringar som blev vår trädgård för både frukost, lunch och middag) och var det som fällde avgörandet - eftersom vi inte har ekonomi för två boenden.

Jag förstår! Jag har aldrig varit med om att grannar påpekat sånt, då är det såklart lättare.

 

[Narcissa]

Det där är ju många saker som inte har så mycket med grannavstånd att göra. Jag tänker att frågan inte handlar om varför en del vill bo på landet utan varför en del anger just isolering från grannar som en av de främsta skälen till att bo på landet.
Häst, sjön, bryggan, norrsken, skidspår osv skulle ju finnas där oavsett hur långt eller nära det finns grannar. Det är väl tystnadsaspekten som kommer in, och där man måste ha VÄLDIGT långt till grannarna för att aldrig höra dem.

Vi har inte jättelångt till grannarna. Närmsta gården ligger väl 70 meter bort. Jag hör dem ytterst sällan och det är när de håller på med sina bilar. De andra hör jag aldrig någonsin. Jo, kanske hundskall då och då. Det jag önskar jag slapp hos oss är att vi har en från början liten landsväg utanför oss men som nu är ganska hårt trafikerad.
Dock har jag väldigt mycket mindre problem med billjud än vad jag har problem med andra människor så det får vara ok för tillfället. Kanske för att jag är uppväxt i Malmö.

 

[SaraMara]

Jag förstår! Jag har aldrig varit med om att grannar påpekat sånt, då är det såklart lättare.

Ja, maken är helt okänslig för sådant, själv får jag krypningar i hela kroppen av obehag och tycker att det är svinjobbigt. Han svarade mest "japp, vi är morgonpigga!" med ett glatt leende och så rann det av. Jag fick obehagskänslor och kände mig trängd. Hans approach är ju bekvämare, om än inte för mig...

 

[cirkus]

Naturligtvis inte.

Och ändå funderar du på om de är ironiska?

 

[MiniLi]

Ja, maken är helt okänslig för sådant, själv får jag krypningar i hela kroppen av obehag och tycker att det är svinjobbigt. Han svarade mest "japp, vi är morgonpigga!" med ett glatt leende och så rann det av. Jag fick obehagskänslor och kände mig trängd. Hans approach är ju bekvämare, om än inte för mig...

Jag hade nog svarat som din make

 

[MiniLi]

Vi har inte jättelångt till grannarna. Närmsta gården ligger väl 70 meter bort. Jag hör dem ytterst sällan och det är när de håller på med sina bilar. De andra hör jag aldrig någonsin. Jo, kanske hundskall då och då. Det jag önskar jag slapp hos oss är att vi har en från början liten landsväg utanför oss men som nu är ganska hårt trafikerad.
Dock har jag väldigt mycket mindre problem med billjud än vad jag har problem med andra människor så det får vara ok för tillfället. Kanske för att jag är uppväxt i Malmö.

Jag tänker att hur mkt man hör sina grannar på landet beror väldigt mycket på vilka grannar man har och vad de håller på med. Likaså vilka ljud som stör och inte. Det lär också påverka om man bor i skogen eller om det är fält och åkrar där ljudet tar sig längre.
Det räcker ju med att en granne har en skällig hund så hörs det långt om det är öppna marker omkring. Likså hörs maskiner osv rejält också när de väl är igång. Om man är så lättstörd att man måste isolera sig för att trivas så blir det ju lite risky tänker jag.

 

[Elisha]

Jag hade 150 meter åt vardera håll till mina två dåvarande grannar (nyss flyttat från gård till bostadsrätt), och det var lagom! Hade öppna men lite kuperade hästhagar mellan så man skymtade ena grannen, men inte mer än så. Jag har dock gärna grannar, men inte vem som helst.