Bilden är ju lite obehaglig också, eftersom andra människor beskrivs rätt trist.
Den svarar ju inte heller på trådens frågeställning, men understryker den desto mer.
Ärligt talat så bodde sambon typ så där när jag träffade honom. Avsides i en liten banvaktarstuga i skogen. Närmsta grannen var ett par km bort. Vi saknar ibland tiden då vi bodde där. Visst, alla känner alla i små byar men det kan vara rätt så trevligt också. Men där var det bara vi och det var aldrig att man behövde störa sig på folk eller känna sig iakttagen.. för det fanns inga andra i närheten. Platsen hade ett eget namn och där fanns bara en liten stuga. Där bodde vi.
Jag tror människor beskrivs rätt trist för att de exemplen av människor faktiskt existerar. Jag känner några av den sorten som dessutom är rätt så dryga.
Varje människa som väljer att bosätta sig så där avsides eller drömmer om det har nog sina egna anledningar. Behöver det vara någon grej att ha långt till grannar? En del vill ha det av olika orsaker medan andra vill bo mitt i smeten. Finns fördelar och nackdelar med båda två.