Vad är det med mig?

[Minna86]

Sv: Vad är det med mig?

Vad du än gör, skaffa inte barn för att din sambo vill.
Ditt ev. framtida barn har rätt att vara efterlängtad och älskad och det är inte så enkelt som att man bara för att man har burit barnet i nio månader älskar det.
Jag hade (vi umgås inte längre) i min bekantskapskrets ett par där kvinnan gjorde just så, fick barn för att mannen ville.
Hon älskar inte det barnet och det är barnet som får ta allt ovett för att det finns vad det än är så går det ut över den här lilla flickan, hon har aldrig fått något behov tillgodosett av sin mamma och eftersom pappan inte inser hur illa mamman gör barnet så gör han heller inget för att stoppa det
Pappan tillgodoser inte heller sitt barns behov eftersom han anser att hans liv som han hade innan han blev pappa ska fotsätta på samma sätt, dvs. han jobbar lika mycket, spelar fotboll lika mycket, super lika mycket och sover lika mycket.
Det här barnet blev utrett på bup redan som treåring då dagis slog larm om att något måste vara allvarligt fel.

Så snälla, den dagen du bestämmer dej för att försöka få barn så ska du vilja det med tanken att just du vill ha barn, inte att du ska gå igenom detta för att din partner vill ha barn.


Jag tror att orsaken till att du läser på föräldraforum är att du är nyfiken och vetgirig, du vill veta vad du säger nej till och du vill veta hur andra har reagerat.

Det där att inte bli tagen på allvar är så otroligt barnsligt och omoget, jag brukar fundera på hur folk tror att de kan ha rätt att säga -du kommer ändra dej när du blir äldre.

Jag var runt 5 år när jag bestämde att jag ville ha barn innan jag fyllde arton, alla sa till mej, du kommer att ändra dej.
Min son föddes 6 dagar innan min artonårsdag precis som jag hade önskat och drömt om fast då spelade inte längre just åldern någon roll.

Jag kan inte ens fatta vad folk har med att göra om andra vill ha barn eller inte, visst är det en viktig fråga för vi hade dött ut om alla tänkte att de inte vill ha barn, men eftersom det alltid kommer finnas de som vill ha barn och de som inte vill så varför ska andra lägga sig i?

Skaffar jag barn är det för att min sambo vill OCH för att jag är rädd för att ångra mig. Jag kommer inte vakna och tycka det är roligt med barn helt plötsligt.
Det var en hemsk historia du berättade men jag är inte sådan och framförallt är inte min sambo som hennes man.

Jag tror man blir ifrågasatt när man inte vill ha barn eftersom det är så det SKA vara. Man SKA hitta en partner och man SKA skaffa barn. Jag tror det är så enkelt att det är djuret i oss som talar. Jag kan väl erkänna att jag är lite sådan på ett sätt, jag kan tycka det är lite "konstigt" att inte vilja ha en partner. Och det är ju samma grej, det stör moder naturs ideal.

 

[Minna86]

Sv: Vad är det med mig?

Men jag känner ingen som tänker så heller. Självklart vill man ha karriär och egna intressen, oavsett om man har barn eller inte. Jag tror det är en absolut och ganska liten minoritet som ser som sin huvuduppgift i livet att få barn. Jag har då absolut inte den synen, utan tycker snarare att det är en bit jag också vill ha i mitt liv. Men skulle jag tvingas välja mellan att aldrig kunna få något jobb och aldrig kunna få barn, så skulle jag lätt välja det senare.

Bara för att klargöra: Med önskan så menar jag att man aktivt jobbar för det.

Och det finns och har framförallt funnits massor med kvinnor som inte gjort mycket annat än att uppfostrat barnen, det brukar kallas hemmafru. Så jag tycker inte det är så självklart... Min mamma jobbade inte under 10 år när vi var små och hennes stora trädgårdsintresse gick på sparlåga till vi blev tonåringar och jag vet att hon inte är den enda.

 

[Minna86]

Sv: Vad är det med mig?

Jag fattar hur du menar. Fast det grejen är att det behöver inte vara en motsättning bar-karriär/intressen. Visst hade det varit lättare om man bara ville ha barn och inget annat. Men det *går* att få ihop akten.

Nu har jag stora barn, men även när de var små så gjorde jag det jag ville, de har ju en pappa också. Även de barnen vars pappa jag separerade ifrån redan under dräktigheten tog hand om barnen från första stund. Visserligen "bara" ett par kvällar i veckan, men det var alldeles lagom för mig att göra vad jag ville. Jag lämnade barnen med honom, det var inte ens någonting jag funderade över om det var rätt eller fel eller om de eventuellt kanske kunde bli traumatiserade, vad fasen det är ju hans barn..

Det handlar väldigt mycket om vilken ambitionsnivå man har på allt från föräldraskap till fritidsintressen.

jag kan uppriktigt bli lite skraj när jag läser (både här och på andra ställen) vilken ambitionsnivå många verkar ha. Allt skall liksom vara så perfekt. Och jag kan *verkligen* förstå om den som inte har barn ännu blir litet "bortskrämd" av hela grejen. Och med ambitionsnivå menar jag typ allt - från alla dessa UL för att se bebin i 3d och fotosessioner hos proffsfotografer till val av barnvagnar och bilstolar, bilar och aktiviteter för föräldrar/bebisar allt ståhej runt varenda MVC/BVC besök - ingenting får liksom bli FEL....

Jag vet inte om jag är konstig, men jag blev med barn, köpte en begagnad barnvagn och gick och vägde och mätte mig och sen var det liksom bra med det...känns som om det var enklare förr...inte så mycket hype.

Givetvis går det, men är det så roligt att behöva kämpa och stressa och slå knut på sig själv? Är det verkligen värt det, det är de jag funderar på....

Självklart har barnen en pappa oxå men nu är det så att jag gillar att göra saker tillsammans med min sambo. Vi håller på mycket med hundar och hur kul är det att behöva åka på alla tävlingar/utställningar/träffar/kurser och promenader själv? Vi har faktiskt haft en sådan period i några månader för att han har jobbat borta och det är inte alls speciellt roligt...

Det är jättedumt med en hög ambitionsnivå men jag vill vara en bra mamma precis som jag t ex vill vara en bra hundägare. Man kan väl skaffa hund och ställa den i en hundgård och ge den mat och vatten men varför har man då hund? Nu menar jag inte att jag kommer låsa in mitt barn i en bur men jag hoppas ni fattar...

 

[Mabuse]

Sv: Vad är det med mig?

Fast då är det ju inte så konstigt att du inte vill ha barn just nu, du har ju fullt upp med annat. Det är ju inget problem, man måste ju inte skaffa barn lika lite som man måste ha hus eller måste ha en häst. Vad som händer sen får man se då, men just nu vill du inte i alla fall, och det är ju inget konstigt med det. Jag har flera vänner som valt att inte skaffa barn av olika anledningar, det är ju olika vad man vill i livet, och barn är verkligen inget måste.

Om du mot förmodan skulle ångra dig någon gång så kommer hålla på med barnet förmodligen att framstå som roligare än intressen som hund och så, och då blir ju valet inte så svårt. Eller så kommer hundarna alltid att framstå som roligare, och då skaffar du inga barn.

 

[Minna86]

Sv: Vad är det med mig?

Fast då är det ju inte så konstigt att du inte vill ha barn just nu, du har ju fullt upp med annat. Det är ju inget problem, man måste ju inte skaffa barn lika lite som man måste ha hus eller måste ha en häst. Vad som händer sen får man se då, men just nu vill du inte i alla fall, och det är ju inget konstigt med det. Jag har flera vänner som valt att inte skaffa barn av olika anledningar, det är ju olika vad man vill i livet, och barn är verkligen inget måste.

Om du mot förmodan skulle ångra dig någon gång så kommer hålla på med barnet förmodligen att framstå som roligare än intressen som hund och så, och då blir ju valet inte så svårt. Eller så kommer hundarna alltid att framstå som roligare, och då skaffar du inga barn.

Helt sant! Men nu sa du emot dig själv lite. Alldeles nyss var det självklart med egna intressen och karriär och nu säger du lite tvärt om...

 

[Mabuse]

Sv: Vad är det med mig?

Nej, det gör jag inte, du missförstår. Att det är självklart att ha flera saker i sitt liv hindrar ju inte att man satsar på olika saker olika mycket under olika perioder av sitt liv. Det är inte realistiskt att tro att man ska kunna satsa 100% på jobbet och samtidigt 100% på sina intressen, t ex. Bägge är kanske viktiga, men periodvis kanske intressena får stå tillbaka för jobbet, och vice versa. Vill man ha barn så är det ju inte så svårt att dra ner på något annat, vill man inte ha barn så känns det inte så lockande. Det är ju inte så svårt. För den som älskar hästar mer än allt annat är det ju inte så svårt att lägga en massa tid och pengar på en häst, för den som är ointresserad av hästar så framstår ju ett hästinköp som rena kvarnstenen.

Det innebär ju inte att man ser som sin livsuppgift att göra karriär eller odla sina intressen. Jag vill ha ett liv som innehåller både jobb och intressen och helst barn också, men jag inser att jag inte kan satsa på allt 100% hela tiden. Alltså får vissa saker gå på sparlåga vissa perioder, och andra saker prioriteras, beroende på hur livet ser ut.

Du vill ju inte ha barn, så för din del består ekvationen av jobb och intressen.

 

[Minna86]

Sv: Vad är det med mig?

Det är tur jag inte har tänkt lägga tid på den ekvationen, det får bli min sambos uppgift...det är ju som sagt för honom det är viktigt. Frågade honom igår hur han hade tänkt att vi skulle få plats i bilen, men det hade han givetvis inte tänkt på.
För mig är det helt främmande att vilja något som man inte har tänkt över ordentligt. Jag ville köpa häst men tänkte igenom alla scenarion och kom fram till att pengar och tid inte riktigt räcker... Men han är ju lite sån, vill ha massa saker och sen när jag frågar hur han har tänkt att det ska gå till så blir det tyst

 

[Mabuse]

Sv: Vad är det med mig?

Bara för att klargöra: Med önskan så menar jag att man aktivt jobbar för det.

Och det finns och har framförallt funnits massor med kvinnor som inte gjort mycket annat än att uppfostrat barnen, det brukar kallas hemmafru. Så jag tycker inte det är så självklart... Min mamma jobbade inte under 10 år när vi var små och hennes stora trädgårdsintresse gick på sparlåga till vi blev tonåringar och jag vet att hon inte är den enda.

Men tiderna förändras ju. Idag, bland yngre människor, skulle jag säga att en sådan inställning är mycket ovanlig. Jag känner ingen i min egen ålder (runt 30) eller yngre som planerar att vara hemma 10 år med barnen.

I din mammas generation var det säkert annorlunda, jämställdheten har ju tack och lov gått framåt sedan dess. Kvinnor idag har större möjligheter att göra mer i sitt liv än att bara vara mammor.

 

[cirkus]

Sv: Vad är det med mig?

Jag tycker som du !

Och jag har upplevt min situation med barn exakt så !
Vill poängtera att jag aldrig känt att jag gjort någon uppoffring eller en prioritering som inte känts bra. Någonsin faktiskt.
Sen var det litet lättare att vara mamma på 90-talet än vad det är nu har jag trots allt en känsla av. Kraven och frväntningarna som många tycks uppleva nu skulle påverka mitt val om jag vart tvungen att göra det idag - löjligt men jag tror nog det.

 

[Minna86]

Sv: Vad är det med mig?

Men tiderna förändras ju. Idag, bland yngre människor, skulle jag säga att en sådan inställning är mycket ovanlig. Jag känner ingen i min egen ålder (runt 30) eller yngre som planerar att vara hemma 10 år med barnen.

I din mammas generation var det säkert annorlunda, jämställdheten har ju tack och lov gått framåt sedan dess. Kvinnor idag har större möjligheter att göra mer i sitt liv än att bara vara mammor.

Ja, det gör dom och jag har aldrig påstått att det är en vanlig eller i allmänhet önskvärd inställning!

Det enda jag sa var att det hade underlättat min situation i detta avseende om jag varit sådan, sen sa du att sånna kvinnor inte finns och då sa jag att de gör dom visst. Att det är mycket ovanligt och blir ovanligare är vi helt överrens om!

 

[havreflinga]

Sv: Vad är det med mig?

Det är jättedumt med en hög ambitionsnivå men jag vill vara en bra mamma precis som jag t ex vill vara en bra hundägare. Man kan väl skaffa hund och ställa den i en hundgård och ge den mat och vatten men varför har man då hund? Nu menar jag inte att jag kommer låsa in mitt barn i en bur men jag hoppas ni fattar...

Jag håller med Mabuse. Detta är anledningen till att du inte vill ha barn. Och det är oxå anledningen till att du funderar så mycket över barn.

Du är en av de få som ser "barn-skaffandet" som ett allvarligt, ansvarsfullt, krävande och svårt uppdrag. Inga rosa bebisdrömmar. Jag tycker det är en jättebra inställning. Det visar att du respekterar människors (barns) rättigheter och behov.

Samtidigt är du kanske inte riktigt färdig med dig själv. Du kanske har behov av att t ex stå i centrum, självständighet, frihet, bekräftelse eller något annat. Du kanske inte har fått full påfyllning på något område än. (Enligt min filosofi borde dina föräldrar har fyllt alla dina behov, men det är få föräldrar som känner sina barn så väl. Jag fick fylla på själv, och det tog låååång tid.)

Din egen situation (med vissa behov som står på minus) i kombination med din ambitiösa inställning till vad som förväntas av föräldrar krockar. Din egen slutsats blir att du inte vill ha barn. Jag ser det mer som att du inte är redo för barn. Du kanske aldrig blir redo. Men OM du blir redo, då kommer du vara en utmärkt förälder. Du har en inbyggd spärr i din personlighet, som gör att du aldrig skulle skaffa barn för att fylla dina EGNA behov.

 

[Mabuse]

Sv: Vad är det med mig?

Och jag tror tvärtom att Minna86 har sin egen mamma som modell. Att detta att vara mamma innebär att man ställer precis allt annat åt sidan, och i minst tio år är hemma och inte gör något annat än ägnar sig helhjärtat åt barnen. Om det var min bild av vad det innebär att vara mamma skulle inte jag heller vilja skaffa barn, någonsin. Jag vill gärna ha barn, men inte tillräckligt för att vika minst tio år av mitt liv på heltid till det.

Mammor är ju också människor, självklart kan man ha behov av frihet, självständighet, bekräftelse etc och ändå vara en alldeles utmärkt mamma. Min egen mamma t ex yrkesarbetade och/eller studerade, oftast mer än heltid, under hela min uppväxt. De första tio åren jobbade hon dessutom kvällar. Hon har alltid värderat sin frihet och sin självständighet mycket högt, och blir rejält sur om man tar henne för given och inte ger henne någon bekräftelse för det som hon gjort. Och hon har varit en väldigt bra mamma ändå, ellerr snarare tack vare det. Jag skulle inte önska mig en bättre mamma. En uppväxt med en sån mamma gör ju att jag också har vågat satsa på jobbet, att se jobbet inte som något tråkigt måste som tar tid från familjen, utan som något kul och utvecklande. Att man inte behöver förneka sig själv och stå åt sidan för att man är kvinna. Att man kan vara en självständig och fri människa och samtidigt en bra förälder.

 

[havreflinga]

Sv: Vad är det med mig?

Mammor är ju också människor, självklart kan man ha behov av frihet, självständighet, bekräftelse etc och ändå vara en alldeles utmärkt mamma. Min egen mamma t ex yrkesarbetade och/eller studerade, oftast mer än heltid, under hela min uppväxt. De första tio åren jobbade hon dessutom kvällar. Hon har alltid värderat sin frihet och sin självständighet mycket högt, och blir rejält sur om man tar henne för given och inte ger henne någon bekräftelse för det som hon gjort. Och hon har varit en väldigt bra mamma ändå, ellerr snarare tack vare det. Jag skulle inte önska mig en bättre mamma. En uppväxt med en sån mamma gör ju att jag också har vågat satsa på jobbet, att se jobbet inte som något tråkigt måste som tar tid från familjen, utan som något kul och utvecklande. Att man inte behöver förneka sig själv och stå åt sidan för att man är kvinna. Att man kan vara en självständig och fri människa och samtidigt en bra förälder.

Jag håller fullständigt med. Alla har ju behov, och att vara medveten om sina behov, och stå upp för dem, är en nödvändighet för att kunna fungera bra i alla sina olika roller, t ex mammarollen.

Det jag skrev om behov till TS handlade snarare om underskott på något behovs-område. Alltså när man INTE respekterar sina egna behov, utan letar utanför sig själv efter någon som ska fylla det man längtar efter.

 

[jerseyko]

Sv: Vad är det med mig?

Jag vet inte om det är så mycket föreställningar, läser man en tidning är det ganska tydligt att barnfamiljens bristvara är tid. Det är mycket imponerande att du lyckas ha både barn, jobb och häst. För mig räcker inte dygnets timmar till , jag är inte en sån energisk tyvärr. Berätta gärna hur du får ihop det!

Bristvara tid *hrm*
<<---- Kolla antalet inlägg

Jag tycker jag har mer tid nu för jag är tvingen att planera lite mer.


Bara skummat igenom de senaste inläggen, men jag tycker du förändrats sen du skrev TS!

Och appropå smärta och tatuering. Smärtan när man tatuerar sig och efteråt upplevde jag som mycket värre än att föda barn! Jag haltade i typ 1 vecka, kunde inte ha strumpor/byxor/skor som kom åt tatueringen för då kändes de som någon högg en yxa i smalbenet på mig. Jag kunde inte äta på 3 dagar för jag hade så ont i tänderna efter att ha bitit ihop så j*vligt

 

[Minna86]

Sv: Vad är det med mig?

Jag håller med Mabuse. Detta är anledningen till att du inte vill ha barn. Och det är oxå anledningen till att du funderar så mycket över barn.

Du är en av de få som ser "barn-skaffandet" som ett allvarligt, ansvarsfullt, krävande och svårt uppdrag. Inga rosa bebisdrömmar. Jag tycker det är en jättebra inställning. Det visar att du respekterar människors (barns) rättigheter och behov.

Samtidigt är du kanske inte riktigt färdig med dig själv. Du kanske har behov av att t ex stå i centrum, självständighet, frihet, bekräftelse eller något annat. Du kanske inte har fått full påfyllning på något område än. (Enligt min filosofi borde dina föräldrar har fyllt alla dina behov, men det är få föräldrar som känner sina barn så väl. Jag fick fylla på själv, och det tog låååång tid.)

Din egen situation (med vissa behov som står på minus) i kombination med din ambitiösa inställning till vad som förväntas av föräldrar krockar. Din egen slutsats blir att du inte vill ha barn. Jag ser det mer som att du inte är redo för barn. Du kanske aldrig blir redo. Men OM du blir redo, då kommer du vara en utmärkt förälder. Du har en inbyggd spärr i din personlighet, som gör att du aldrig skulle skaffa barn för att fylla dina EGNA behov.

Det var ett djupt inlägg så jag fattade inte riktigt... Vad menar du med påfylling?
Jag tror säkert att jag blir redo för barn men jag misstänker att jag kommer vara typ 50 år då och så länge kan man ju inte vänta

Det var ett väldigt fint inlägg, tack så jättemycket

 

[Minna86]

Sv: Vad är det med mig?

Och jag tror tvärtom att Minna86 har sin egen mamma som modell. Att detta att vara mamma innebär att man ställer precis allt annat åt sidan, och i minst tio år är hemma och inte gör något annat än ägnar sig helhjärtat åt barnen. Om det var min bild av vad det innebär att vara mamma skulle inte jag heller vilja skaffa barn, någonsin. Jag vill gärna ha barn, men inte tillräckligt för att vika minst tio år av mitt liv på heltid till det.

Mammor är ju också människor, självklart kan man ha behov av frihet, självständighet, bekräftelse etc och ändå vara en alldeles utmärkt mamma. Min egen mamma t ex yrkesarbetade och/eller studerade, oftast mer än heltid, under hela min uppväxt. De första tio åren jobbade hon dessutom kvällar. Hon har alltid värderat sin frihet och sin självständighet mycket högt, och blir rejält sur om man tar henne för given och inte ger henne någon bekräftelse för det som hon gjort. Och hon har varit en väldigt bra mamma ändå, ellerr snarare tack vare det. Jag skulle inte önska mig en bättre mamma. En uppväxt med en sån mamma gör ju att jag också har vågat satsa på jobbet, att se jobbet inte som något tråkigt måste som tar tid från familjen, utan som något kul och utvecklande. Att man inte behöver förneka sig själv och stå åt sidan för att man är kvinna. Att man kan vara en självständig och fri människa och samtidigt en bra förälder.

Jag vet inte om jag ställer min egen mamma som modell för hon är verkligen inte en mysmamma som gör allt för sina barn (som t ex min sambos mamma är). Att vara hemma är inte ett alternativ överhuvudtaget eftersom jag gillar pengar
Jag ville egentligen inte ta upp detta men nu blir det så... Den absolut största och mest avgörande anledningen till att jag inte vill skaffa barn har just med min mamma att göra. Min mamma har inte varit lycklig under min uppväxt och har på grund av det inte varit en speciellt bra mamma. När jag bråkar med pappa/bröder/sambo och någon säger att jag är precis som min mamma är det det värsta man kan säga till mig.
Min bästa kompis säger tvärt om att jag inte alls är som henne och att man blir den förälder man vill. Men det är inte sant. Jag tvivlar att min mamma hade planerat att hennes liv skulle bli som det blev. Dessutom är mamma som mormor så varför skulle inte jag bli som henne? Varför finns det ett "ordspråk" som säger att killar ska se på sin svärmor för att se sin fru i framtiden? Och avslutningsvis: Min mamma ville inte ha barn fram till hennes klocka satte igång!
*suck*

 

[Minna86]

Sv: Vad är det med mig?

Bristvara tid *hrm*
<<---- Kolla antalet inlägg

Jag tycker jag har mer tid nu för jag är tvingen att planera lite mer.


Bara skummat igenom de senaste inläggen, men jag tycker du förändrats sen du skrev TS!

Och appropå smärta och tatuering. Smärtan när man tatuerar sig och efteråt upplevde jag som mycket värre än att föda barn! Jag haltade i typ 1 vecka, kunde inte ha strumpor/byxor/skor som kom åt tatueringen för då kändes de som någon högg en yxa i smalbenet på mig. Jag kunde inte äta på 3 dagar för jag hade så ont i tänderna efter att ha bitit ihop så j*vligt

Jag har helt klart förändrats för jag har pratat med min sambo och då insett att barn blir det. Det är pest eller kolera, antingen förlorar jag honom eller så skaffar vi barn. Skaffar vi barn blir iaf han lycklig och jag är antagligen såpass mycket kvinna att lite "rosa fluff-hormoner" gör mig lycklig oxå.

Så nu har jag räknat efter lite så om fyra år slutar jag med p-pillren... Så sambon har nu fyra år på sig att få ihop vårt liv... Och på fyra år måste vi få ihop så mycket pengar att vi kan köpa nytt hus och gifta oss, så jag får nog börja spela på hästar.

Det är väldigt ångestfyllt men på något sätt även väldigt skönt. En stor stressfaktor har ju varit att jag inte vetat och då inte haft något att ta ställning till. Nu vet jag och kan då utgå från det. Nu vet jag t ex att min dröm att importera en hund från USA (är ju hundnörd) helt enkelt får vänta en jäkla massa år. Känns skittråkigt men nu vet jag att det inte är någon idé att längta efter det.

Så jag är så glad att jag startade denna tråden, den gav mig tillräckligt med motivation att prata med sambon. Nu ska jag bara våga prata med pappa om orsaken till att mamma inte var lycklig så jag kan göra annorlunda!

 

[cirkus]

Sv: Vad är det med mig?

Så nu har jag räknat efter lite så om fyra år slutar jag med p-pillren... Så sambon har nu fyra år på sig att få ihop vårt liv... Och på fyra år måste vi få ihop så mycket pengar att vi kan köpa nytt hus och gifta oss

Nu förstår jag inte, måste inte NI få ihop ERT liv ? Det är väl bägges ansvar.
Och varför måste ni gifta er och köpa ett nytt hus ?

Jag tycker det är bra att du har fattat nån sorts beslut, jag tror också att du skulle vara behjälpt av proffs när det gäller din mamma(och egentligenhela föräldraskapet). Aatt bara prata med pappa tror jag inte kommer att räcka, det är n god början, men jag tror att du har litet hårdare knutar än att det bara är "att göra annorlunda"

 

[Minna86]

Sv: Vad är det med mig?

Det är jag som planerar ihop vårt liv nu och eftersom det är han som vill ha barn så tycker jag han kan anstränga sig lite oxå. Det är ju han som vill förändra saker och ting så då tycker jag det är hans uppgift att komma på en lösning som fungerar.

Vi måste gifta oss för att jag vill vara "on top" när jag gifter mig och jag kommer bli smällfet av graviditeten. Dessutom tror jag det är lätt att åren går väldigt fort och rätt som det är börjar man närma sig 40. GIVETVIS kan man vara ursnygg även om 40-åring men de flesta var ju "snyggare" i 20-års åldern. Nu kommer det världens protester antar jag men i min familj har alla varit snyggare som 25 än 45 och det är ju dom generna jag bär på.

Nytt hus måste vi ha för att helt enkelt få plats. Vad jag har förstått kan man inte lägga bebisen i bia-bädden

Och psykologer tror jag inte på (för min del), känns som att man får mer realistiska svar från någon som har känt min mamma och hennes familj i 35 år och mig i hela mitt liv. Alla andra klappar än bara huvudet och säger att så behöver det inte alls bli.
Och vad en psykolog skulle kunna berätta om barn/föräldraskap förstår jag inte riktigt...

Usch, nu blev det ett lite negativt inlägg igen...

 

[cirkus]

Sv: Vad är det med mig?

Usch - det låter jobbigt att vara du !

Om man har såna krav på sig själv och sin tillvaro är det jobbigt. Det var litet det jag var inne på förut - att allt måste vara så perfekt.

Bebisar kan visst ligga i BIA bäddar - men då får hunden flytta sig :-)