Vad är det med mig?

[Minna86]

Sv: Vad är det med mig?

När jag var 20 skulle jag aldrig ha barn. Hade 2 st när jag var 24.
När jag var 29 skulle jag aldrig skaffa barn senare än 30. När jag var 37 och 38 fick jag 2 barn till.

Sluta fundera och lev i stället. imorgon kan du bli överkörd av bussen , som min sambo brukar säga.
Vill du inte göra abort, se till att du är skyddad.
Ta saker när de är aktuella istället för att försöka planera för 5 år framåt.

Jag skulle aldrig bo på landet , men har gjort det i 4 år, och då snackar vi skogen utan riktig väg och 2 mil till by-Ican.

Man förändras med tiden och utvecklas och har man samma åsikter om 5 år så tar man diskussionen om 5 år.
Att älta saker som kanske händer i framtiden gör en bara olycklig tror jag.

Lev nu, och ta det som kommer när det kommer!

Hmm, om du hade 2 barn när du var 24 så tvivlar jag på att du aldrig skulle ha barn när du var 20, så fort ändrar man sig inte om man har bestämt sig.
Om folk inte var så snabba att säga att de aldrig vill ha barn kanske jag hade blivit tagen på allvar istället för att folk flinar åt mig.

Alla mina kompisar man har sagt att de inte vill ha barn men när man luskar lite så vill de bara inte ha barn nu...vilket är en enorm skillnad...

Det är så svårt att leva nu eftersom jag tycker om att se fram emot saker. Jag vill kunna längta efter saker, det är ju halva nöjet Hur kul hade det varit om man inte vetat när julafton var utan helt plötsligt när man vaknar är det jul...

 

[Minna86]

Sv: Vad är det med mig?

Jag menade med exakt att jag också sa aldrig , kanske lite otydlig!
Jag och min man bestämde för två år sen att jo, vi vill nog ha barn så småningom och för ett år sen kändes det bra. Innan det hade jag aldrig varit redo. Fast nu såhär med facit i hand känns det som att jag kanske var redo, men inte ett dugg förberedd

Jag misstänkte det....

Jag hade hoppats att jag skulle få höra att det är ganska normalt att hålla på som jag gör, men precis som jag misstänkte är jag väldigt konstigt.

 

[Calazirya]

Sv: Vad är det med mig?

Hmm, om du hade 2 barn när du var 24 så tvivlar jag på att du aldrig skulle ha barn när du var 20, så fort ändrar man sig inte om man har bestämt sig.

Nu tycker jag du är lite ful faktiskt, vem är du att tala om för andra att deras tankar inte stämmer och att du tvivlar på denne bara för att du själv inte kan tänka så nu?!

 

[Alexandra_W]

Sv: Vad är det med mig?

Men jag känner mig som freak så jag vill inte hålla på såhär... Ingen annan gör ju såhär så då är det svårt att inte känna som att man gör något fel...
När jag vill kolla på Unga Mödrar, Förlossningskliniken m.m. frågar min sambo varför jag ska kolla på det. Och det känns jättekonstigt att säga "jag vet inte"...

Nästa gång, svara att det är för att du vill grunda din åsikt att inte vilja ha barn på all tillgänglig information

Det är helt rätt att jag har prestige i de åsiker jag har men det gäller alla ämnen, jag ser det som ett nederlag om jag ändrar mig... En väldigt dålig egenskap men så är det.

Det där behöver du jobba på ja..

Jag är nog rädd för att lämna frågan öppen för att det sätter krav på mig, då förväntar sig min sambo och hans mamma att det kommer bli barn. Som det är nu är läget glasklart vilket gör att min sambo (i teorin) har något att ta ställning till.

Fast du kan inte styra vad de tycker. Säg bara att som det känns nu vill du inte ha barn, varken nu, om 5 år eller om 10 år.

Jag är snart 32 år gammal. Jag vill inte ha barn. När jag var liten drömde jag 'mamma-pappa-barn' som alla andra. Sen när jag var lite äldre, typ 11 - 12 ville jag ha barn sen men INTE egna, jag skulle adoptera. Sen när jag var i tonåren och strax under 20 ville jag ha barn, men sen. Men innan 30 skulle jag ha barn, helst 2. Sen började jag skjuta den där gränsen

Sen jag var cirka 25 har jag sagt helt enkelt att 'jag vill inte ha barn som det känns nu, och som det känns nu vill jag inte ha det om 5 eller 10 år heller. Men jag kan inte lova att min biologiska klocka plötsligt får stora spelet och skriker BARN! NU!! när jag är 3X år..'

Värre än så behöver det inte vara. För varje år som går nu känner jag mig mer och mer säker på att nej, jag vill inte. Jag älskar barn, och när brorsan nu fått barn (första var snart tre år sen, andra nyss) och jag INTE drabbades av barnvagnssjuka kände jag mig än mer 'trygg' i mitt beslut. Däremot försöker jag kidnappa brorsans ungar titt som tätt *S*

Men jag ser ingen prestige i om jag skulle ändra mig, kroppen styr man inte över. Och min biologiska klocka må verka stendöd och för många år sen gått i permanent ide. Men imorgon, eller om två år, kanske den vaknar. Eller så träffar jag någon som av någon anledning får mig att känna 'med dig vill jag ha barn!'

Jag vet dock - numera, det tog många år - VARFÖR jag inte vill trots att jag tycker så mycket om barn. Vilket känns lite bättre. I 'min ålder' är det på ett vis ett 'handikapp' att inte vilja ha barn ur perspektivet att träffa någon. Folk har lättare att acceptera det när man har en anledning. Det är inget DU i din ålder 'behöver' dock.

Så, släpp prestigen, fortsätt läs och titta. Oavsett om du vill det eller ej så är allt det du läser och tittar på ju någonting som påverkar dina beslutsgrunder och det är ju bra!

Sen är jag högst ambivalent till alla 'du är så ung, du hinner ändra dig ska du se'. För visst hinner du det, och du kanske gör det. Eller så gör du det inte. Men folk har lätt att förutsätta att det är ungdomligt oförstånd.

Min mamma förresten, vill ha barnbarn. Hon har inte varit glad åt mitt beslut, det har tjatats liiite. Hon accepterade dock med tiden, och när brorsan gav henne de där barnbarnen slapp jag helt. Pappa är övertygad om att jag nog är lesbisk, 30+ ingen man och inga barn - det är kört. (Jo, han har sagt det till mig också *S*)

 

[Badger]

Sv: Vad är det med mig?

Jag hade hoppats att jag skulle få höra att det är ganska normalt att hålla på som jag gör, men precis som jag misstänkte är jag väldigt konstigt.

Äsh inte så fasligt ovanligt tror jag. Men majoriteten människor skaffar väl eller vill ha förmodar jag. Jag har ju två väninnor varav en inte ska ha barn och en ev ev kanske vill ha barn, som gör research åt mig, en om foglossningar och en om hormonnivåer och amning haha (Fick veta bara häromdagen att tex stons hormonnivåer avstannar och inte stiger hela graviditeten, att människors o vissa primaters foster ligger närmre modern än andra däggdjurs och att det är därför amningen inte är lika extremt viktig för människobarn. Antikroppar och sådant delas mellan människomoder och foster medan föl bara måste få det med första mjölken. Fast det är ju viktigt för människor också såklart.) De är forskare en inom typ cellbiologi, och en på fortplantning av husdjur...

Själv har jag alltid haft någorlunda koll och läst här och var även om jag inte tänkte få barn. Jag skyller det på att jag är nyfiken av naturen och läser på om lite av varje. (men lite dum har man kanske känt sig)

 

[Hooloovoo]

Sv: Vad är det med mig?

*KL*

Jag har ännu inte tagit ställning i frågan om jag ska ha barn eller inte, blir jag gravid nu kommer jag mest troligt att ta bort det. Jag börjar närma mig 30.

Däremot är jag likadan som du i att jag sitter och läser alldeles för mycket på diverse föräldraforum! Jag har inte funderat tidigare över vad det kan bero på, det verkar bara vara diskussioner som intresserar mig. Kanske för att jag jämför med hur det var när jag var liten eller så förbereder jag mig på något undermedvetet plan på barn? Jag vet inte.

Å andra sidan läser jag också alldeles för mycket om olika dieter, är det då för att jag oroar mig för att jag ska vilja gå ner i vikt och veta hur jag står i dietfrågan då?
Nä, det är nog bara ett allmänt intresse för hälsa, så varför kan man inte vara smygintresserad av barn och barnuppfostran fast man just nu bestämt inte vill ha några egna?

 

[Minna86]

Sv: Vad är det med mig?

Calazirya: Okej, det var fel av mig men räknar man lite så vände hon totalt på två år vilket gör att det låter otroligt att hon hade den benhårda ALDRIG inställningen. Sen är det givetvis inget fel med att hon ändrat sig!

Alexandra_W: Vilket härligt och uppiggande inlägg, tack! Att inte bli tagen på allvar för att man är ung är något jag har irriterat mig något fruktansvärt på sen jag gick på högstadiet. Nu närmar jag mig 24 år och är vuxen på alla sätt och vis men tydligen fortfarande för ung för att bli tagen på allvar.

Jag kommer nog fortsätta läsa så länge jag känner för det eftersom jag helt enkelt inte kan låta bli. Men det stör mig att jag inte vet varför...

Det bästa hade kanske varit om alla kompisar skaffar barn så man verkligen får bekräftat om och om igen att jag inte har något sug efter det...

 

[M-Meduza]

Sv: Vad är det med mig?

Haha du låter precis som mig. Jag är 26 år nu. när jag va 23 så skulle jag aldrig skaffa barn, men nu läser jag forum som en tok!! haha..
Tycker det är intressant att läsa om hur andra har det osv även att jag själv i skrivande stund inte är redo att skaffa barn så hoppas jag faktiskt att jag någongång i livet är det =)

så jag tror att någonstans inom dig vill du nog ha en bebis =) Kanske inte just nu men tror ändå det finns i ditt bakhuvud =)

 

[Minna86]

Sv: Vad är det med mig?

Gott, en till som är lite som jag iaf

Jäkla moder natur säger jag bara! Det är ju helt knäppt att undermedvetet vilja ha något som bara har nackdelar (jag vet att ni mammor inte ser det så men jag som inte har några barn ser inga fördelar). Ingen längtar ju undermedvetet efter en trasig bil lixom (konstig jämförelse jag vet men det var det första jag kom på utan fördelar).

Men jag känner mig inte så gråtfärdig idag som jag gjorde igår så lite har det hjälpt att få skriva av sig lite

 

[Teilani]

Sv: Vad är det med mig?

30 år, inga barn, ingen önskan om barn, men kollar ändå in föräldraforumet då och då

Jag skulle inte säga att jag är besatt precis, men det är intressant att läsa om hur andra har det och vad de gör. Jag har inget emot barn som sådana, och tycker särskilt tråden med barn-citat är oslagbar om man behöver uppmuntring en dålig dag.

Däremot har jag och alla jag känner ändrat sig väldigt mycket i så många olika frågor att jag skulle säga att om jag träffade någon som var precis som de var när de var 23 och tyckte samma om allting. Då skulle jag nog tro att den människan varit med i en olycka och fått en omfattande skallskada.

Du kan inte lägga så mycket prestige i en fråga, som du redan har fått höra, om du gör det kommer du att uppfattas som knepig och du kommer kanske tom att må dåligt över att du inte kan växa som människa. Det är klart att man ska stå för det man tycker, men man får lov att ändra sig, och det är ingen som tycker det är konstigt. I alla fall ingen som inte själv är inne i prestige-träsket.

Om de tycker du är konstig som trots att du inte vill ha barn, vill läsa, titta och lära om det, kan du hälsa dem att "bara för att man vill veta hur människor i andra miljöer har det, och tycker att det är intressant, betyder inte det att man vill flytta dit" Jag gillar tex att lära mig mer om hur människor har det i fattigare delar av världen, hur de lever och hur de klarar sig. Det betyder inte att jag vill flytta dit, eller göra mig av med alla mina bekvämligheter som jag har här hemma.

 

[lobell]

Sv: Vad är det med mig?

Hmm, om du hade 2 barn när du var 24 så tvivlar jag på att du aldrig skulle ha barn när du var 20, så fort ändrar man sig inte om man har bestämt sig.Om folk inte var så snabba att säga att de aldrig vill ha barn kanske jag hade blivit tagen på allvar istället för att folk flinar åt mig.

Alla mina kompisar man har sagt att de inte vill ha barn men när man luskar lite så vill de bara inte ha barn nu...vilket är en enorm skillnad...

Det är så svårt att leva nu eftersom jag tycker om att se fram emot saker. Jag vill kunna längta efter saker, det är ju halva nöjet Hur kul hade det varit om man inte vetat när julafton var utan helt plötsligt när man vaknar är det jul...

Det var så enkelt att jag spydde upp p-pillren och blev med barn. Sambon ville väldigt gärna ha och jag tyckte det var svårt att göra abort.
När jag väl förlikade mej med tanken och fick barnet så var det en känsla jag inte velat vara utan, så det blev en till. Och en till och en till.

Nu kanske jag inte hade så stark anti-barn känsla som du verkar ha, men jag menade att man kan ändra sig när man står med beslutet i sin hand. För mej var det inte en princip att inte ha barn utan en känsla av att jag inte gillade barn och inte skulle sakna att vara utan.


Sen om andra tjatar så förstår jag att det är jobbigt, men jag skulle nog hellre säga att vi får se när det är dags, än att benhårt säga att jag inte vill ha. Då får folk en tendens att vilja övertala/omvända en istället.

 

[Tassetass]

Sv: Vad är det med mig?

*kl*

Jag tvivlar på att jag kommer att skaffa barn av den enkla anledning att jag tycker att barn är oerhört ointressanta, ser liksom inte nöjet i hela grejen. Men jag läser väldigt mycket t.ex. här på förälder av den enkla anledningen att FÖRÄLDRAR är väldigt intressanta. Det är intressant vad barn gör med folk och vilka känslor det rör upp. Det är fascinerande. Det är som en realityshow man aldrig vill vara med i.

Kanske inte alls så det är för dig, men jag tänkte bidra med varför jag läser en hel del om "barnvärlden".

Tillägg: En väldigt intressant grej är resonemanget "När jag var yngre så ville jag inte ha barn men nu har jag barn och inser hur fåååånig jag var som var så envis tidigare". Säkert inte illa menat, men det är - än en gång - intressant hur känslor värderas och i många fall förringas i sådana diskussioner. Känslor är aldrig fåniga. Punkt.

 

[mino]

Sv: Vad är det med mig?

Jag tror inte att det är något fel på dig eller att det finns någon förtäckt barnlängtan som du inte släpper fram. Däremot tror jag att du är intresserad av att diskutera och är det något som är upplagt för starka ordväxlingar, smaskiga detaljer och motstridiga åsikter så är det väl verkligen barn och föräldraskap. Kanske kan det vara så att du förfasas på ett samtidigt lite skönt sätt över vissa inlägg och diskussioner, ungefär som man kollar på trafikolyckor. Glad att det inte är du? Eller så är det ditt sätt att förhålla dig till vad det innebär att vara kvinna. Eller kanske lite av alltihop?

 

[Minna86]

Sv: Vad är det med mig?

Teilani: Mycket skönt att se en till som är lite som jag
Jag vet att jag måste få bort prestigen men nu är det ju faktiskt så att det är inte så att jag har exakt samma åsikter om allting som jag hade för 10 år sedan men just sånna här "djupa" saker som känns väldigt motigt att ändra på. Nu går ju ingenting att jämnföra med barn men jag har t ex alltid älskat djur och om jag helt plötsligt skulle göra mig av med alla mina djur och avsky allt med päls så är ju det lite konstigt.
Det är ju inte så att jag vägrar börja äta tomat om jag en dag kom på att jag tyckte om det...

Tassetass: Som sagt mycket upplyftande med en som är intresserad trots att det inte är någon bebis i syne

mino: Du har helt rätt i att jag älskar att diskutera (finns inget bättre än en smaskig diskussion på förfesten efter lagom många starka)!

 

[Tscabo]

Sv: Vad är det med mig?

Teilani: Mycket skönt att se en till som är lite som jag
Jag vet att jag måste få bort prestigen men nu är det ju faktiskt så att det är inte så att jag har exakt samma åsikter om allting som jag hade för 10 år sedan men just sånna här "djupa" saker som känns väldigt motigt att ändra på. Nu går ju ingenting att jämnföra med barn men jag har t ex alltid älskat djur och om jag helt plötsligt skulle göra mig av med alla mina djur och avsky allt med päls så är ju det lite konstigt.
Det är ju inte så att jag vägrar börja äta tomat om jag en dag kom på att jag tyckte om det...

Jag kan ju bara utgå från mig själv nu, men jag var precis likadan som dig fram till några månader sedan. Jag vet iofs inte varför du inte vill ha barn, men för mig var det hela äckligheten med graviditeten, smärtan vid födseln. Det hela skrämde mig ärligt talat från vettet och jag tyckte det var fullkomligt vidrigt. Jag förstod inte vitsen med barn, varför man ska ha dem, vad ska man göra med dem? Jorden är så överbefolkad, det finns massor av barn som inte har en förälder som älskar dem osv osv i oändlighet. Jag läste allt jag kunde komma åt om graviditet, föräldrar och födseln, antagligen för att jag ville ha något att kunna säga när folk skulle hetsa på en. Jag och pojkvännen hade ett tredje världskrig om det och slutade med att båda grät.

Sen dog min mamma. Och det bara vände, på en dag. Antagligen för att mina argument jag använde mig av var små skitlöjliga saker i jämförelse med den vanvettiga smärtan jag kände då. Helt plötsligt kändes det självklart för mig att ha en liten knodd i framtiden.

Jag vet inte vad jag vill säga med detta egentligen, men jag tror att vissa ändrar sig på denna punkten, andra gör det inte. Man får respektera någons åsikter oavsett vad de väljer.

 

[Minna86]

Sv: Vad är det med mig?

Jag har samma anledningar som du skrev plus mycket mer personliga saker som är alldeles för krångliga att berätta om (det är dock inget fysiskt fel på mig). Undrar när det där världskriget kommer för oss, antagligen aldrig eftersom min kille är så (dum)snäll.

Men (ta verkligen inte detta fel nu) jag tycker du reagerade väldigt bakvänd när din mamma dog. Jag hade nog snarare tänkt att jag inte ska skaffa barn för att inte utsätta dom för samma sorg som jag själv just genomlidit.
Det är en till av min anledningar nämligen (dock inte den tyngst vägande), alla andra mina nära har jag inte valt men ett barn gör jag ett aktivt beslut att skaffa. Sorgen om något skulle hända vill jag inte vara med om och med mina övriga nära har jag lixom inget val men det har jag med barn... En jättekonstig tanke återigen och jag vet precis vad ni har att säga om det men så är det.

 

[Tscabo]

Sv: Vad är det med mig?

Jag har samma anledningar som du skrev plus mycket mer personliga saker som är alldeles för krångliga att berätta om (det är dock inget fysiskt fel på mig). Undrar när det där världskriget kommer för oss, antagligen aldrig eftersom min kille är så (dum)snäll.

Men (ta verkligen inte detta fel nu) jag tycker du reagerade väldigt bakvänd när din mamma dog. Jag hade nog snarare tänkt att jag inte ska skaffa barn för att inte utsätta dom för samma sorg som jag själv just genomlidit.
Det är en till av min anledningar nämligen (dock inte den tyngst vägande), alla andra mina nära har jag inte valt men ett barn gör jag ett aktivt beslut att skaffa. Sorgen om något skulle hända vill jag inte vara med om och med mina övriga nära har jag lixom inget val men det har jag med barn... En jättekonstig tanke återigen och jag vet precis vad ni har att säga om det men så är det.

Ah, men jag tänkte så med. Att jag kan inte utsätta någon för den sorgen jag och mina syskon gått igenom. Men om alla tänkte så så skulle aldrig någon föda barn någonsin, eftersom allas föräldrar dör någon gång. Min ena dog bara lite tidigare än vad man var beredd på. Så det är inget argument för mig, och var aldrig till varför jag inte ville skaffa barn då. Jag är väldigt tacksam för att min mamma födde mig. Att jag fick träffa henne. Och jag är lite nyfiken numer på vem jag ska få träffa, när det är dags för mig att plocka ut bullen ur ugnen.
Det var skittradigt med morsan som tjatade om barnbarn och jag sade nej nej nej, absolut inte, aldrig i livet, alla andra som sade att jag skulle ändra på mig. Nu ångrar jag lite att jag inte bestämde mig för att skaffa barn innan, för nu får mamma aldrig veta att hon skulle bli mormor en gång.
Jag tycker dock fortfarande att detta med födseln är skitvidrigt, och jag tänker skrika och sparka ända in i ett kejsarsnitt

Det var faktiskt jag som skapade det världskriget i mitt förhållande. Jag oroade mig över att om 10 år kanske han är svinsugen på barn, och inte jag, så lämnar han mig då. Så jag var tvungen att klämma fram ur honom hur han kände, om han ändå ville satsa, fast jag var så säker. Och snäll som han är sade han att han hellre är med mig och är barnlös. Även fast jag vet att han så otroligt gärna vill ha barn. För mig hade det inte heller känts rätt att neka honom den framtiden heller.

 

[Minna86]

Sv: Vad är det med mig?

Se där, jag var inte ensam om att tänka så

Men detta är som sagt ett av de lättare argumenten jag har och är inte avgörande på något vis!

Jag har sådan tur att min mamma inte är barnkär och skulle aldrig komma på tanken att tjata om barnbarn, jag har dessutom två bröder så barnbarn lär det bli oavsett mitt beslut. Mina föräldrar lärde sig för länge sen att när jag har bestämt mig för något så är det så och prata om saken är lönlöst, slutar endast med att vi blir ovänner.
Däremot har min farfar pratat om det, när vi hade förlovat oss blev han eld och lågor och ville ha barnbarnsbarn och då fick jag lugnt säga att det kan han glömma. Och visst är det en fin tanke att alla generationer får träffas men samtidigt kan jag ju inte ta ett livsavgörande beslut för att min farfar (som är 77 år) ska få träffa ett barnbarnsbarn... Min kusin är dessutom 5 veckor äldre än mig så det är hans tur först

Jag sa till min sambo när vi varit tillsammans några veckor att jag inte vill ha några barn och att han inte skall räkna med att jag kommer ångra mig och han var okej med det så egentligen borde jag bli sur om han ändrar sig.... Tanken har ju givetvis slagit mig om vad jag gör om han inte kan tänka sig ett liv utan barn (inte ett lyckligt iaf) och då får jag väl ge honom en unge... Men då ska det ske med k-snitt under narkos för där går gränsen för mina uppoffringar
Men då är jag livrädd för att bli bitter istället, att han kommer få äta upp det resten av våra liv... Suck, nu blev jag ledsen igen...

 

[Tscabo]

Sv: Vad är det med mig?

Se där, jag var inte ensam om att tänka så

Men detta är som sagt ett av de lättare argumenten jag har och är inte avgörande på något vis!

Jag har sådan tur att min mamma inte är barnkär och skulle aldrig komma på tanken att tjata om barnbarn, jag har dessutom två bröder så barnbarn lär det bli oavsett mitt beslut. Mina föräldrar lärde sig för länge sen att när jag har bestämt mig för något så är det så och prata om saken är lönlöst, slutar endast med att vi blir ovänner.
Däremot har min farfar pratat om det, när vi hade förlovat oss blev han eld och lågor och ville ha barnbarnsbarn och då fick jag lugnt säga att det kan han glömma. Och visst är det en fin tanke att alla generationer får träffas men samtidigt kan jag ju inte ta ett livsavgörande beslut för att min farfar (som är 77 år) ska få träffa ett barnbarnsbarn... Min kusin är dessutom 5 veckor äldre än mig så det är hans tur först

Jag sa till min sambo när vi varit tillsammans några veckor att jag inte vill ha några barn och att han inte skall räkna med att jag kommer ångra mig och han var okej med det så egentligen borde jag bli sur om han ändrar sig.... Tanken har ju givetvis slagit mig om vad jag gör om han inte kan tänka sig ett liv utan barn (inte ett lyckligt iaf) och då får jag väl ge honom en unge... Men då ska det ske med k-snitt under narkos för där går gränsen för mina uppoffringar
Men då är jag livrädd för att bli bitter istället, att han kommer få äta upp det resten av våra liv... Suck, nu blev jag ledsen igen...

Jag tror inte att han "kommer få äta upp det". Jag känner iallafall ingen som inte börjar älska bebisen när den börjar växa i magen och blir extremt efterlängtad när den kommer, även fast man kanske inte ville ha den från början.
Min pojkvän sade med att det var ok, men jag pressade som sagt fram det och man kunde se på honom att han egentligen väldigt gärna ville ha en liten en någon dag.

Neej, jag tycker att det här med förlossningar är skitläskigt. Blir alldeles yrslig när jag läser om folk som spricker och inkontinens och blod och bajs och.. örk. Som sagt, söv ned mig, sen när jag vaknar får jag en alldeles fräsch och varm bebis att hålla i, utan att behöva skrika mig blå i ansiktet Sen så har jag varit stenhård med att sambon ska ta halva ansvaret, så allt ska funka. Då behöver man nog inte vara rädd för att bli bitter heller, om man har avlastning.

 

[Minna86]

Sv: Vad är det med mig?

Självklart älskar man sitt barn, naturen är ju så fiffig så man har ju inget val Men jag har förstått genom egna erfarenheter, media och forum att det kan vara extremt jobbigt tidvis. Och jag är verkligen en sådan person som skulle kunna säga att "nu får du gå upp för det var du som vill ha barn" om ungen t ex skriker på natten... Eller när tonåringen blir hemkörd av polisen, "detta är ditt problem för det var du som ville ha honom/henne"...

Detta med att dela lika är en fin tanke och det är även vår målsättning när det gäller djuren och hemmet men det fungerar inte. Så jag inbillar mig ingenting. Att jag får ta mer ansvar när det gäller djuren och hemmet är irriterande men jag kan leva med det eftersom jag vill ha ett hus och några djur. Men en unge vill jag inte ha så det känns inte okej alls...
Bara en av de som är hyfsat nära mig har en "hälsosam" uppdelning av arbetet med barnen men hennes man är typ sänd från gudarna så det räknas inte (Älskar givetvis min sambo massor men han har brister precis som alla andra)