Vad är det med mig?

[Minna86]

Sv: Vad är det med mig?

Ja, det är lite småjobbigt att vara mig ibland... Men jag gillar att ha mål och deadlines att jobba mot. Det är samma sak på jobbet, är mycket effektivare i ett projekt med en tydlig deadline.

Blir nog svårt att få hunden att flytta sig, hon är ju en riktigt gammal tant då så då kan hon ju inte ligga på golvet Men bebis kan ju få ärva bädden
Vi hade velat hitta ett stort hus oavsett barn men nu fick man helt plötsligt en praktisk anledning oxå.

Perfekt och perfekt, jag gillar att få som jag vill... Att jag vill vara snygg när jag gifter mig tycker jag inte är så konsigt. Jag var tjock när jag tog studenten och det är skittråkigt eftersom det är kort som förföljer en hela livet. För jag antar att det var det du syftade på?

 

[havreflinga]

Sv: Vad är det med mig?

Dessutom är mamma som mormor så varför skulle inte jag bli som henne?

För att du inte vill!
Att veta hur man INTE vill vara är en väldigt bra början. Fast sen har man lite jobb kvar: Att bestämma hur man VILL vara, in i detalj, så att man kan agera så i livets alla olika vardagssituationer. Så småningom fastnar det i ryggmärgen, och ersätter de ryggmärgs-reaktioner du har nu, som sannolikt är en spegling av dina föräldrars agerande. (Det är därför man blir lik sina föräldrar, om man inte aktivt jobbar emot.)

Vad menar du med påfylling?

Det har med det att göra, som du skriver om din mamma. Om din mamma var olycklig har hon antagligen inte fyllt dig med positiva känslor om dig själv och livet i allmänhet. Jag gissar att det finns bitar (som t ex självkänsla, trygghet, bekräftelse) som inte är helt färdiga hos dig.

En del har tur. De kommer från varma, kärleksfulla, väl fungerade familjer, och när de flyttar hemifrån är de mogna, kloka, harmoniska (trots att de är så unga) och kan bilda egen familj direkt.

De som inte har samma tur får försöka fylla på sig själva med det som föräldrarna borde ha fixat. Man får bli sin egen kärleksfulla förälder. Det är förresten en bra metod när man vill lära sig andra handlingsalternativ än de som man fått automatiskt av att iakta sina föräldrar. Ofta vet man ju själv vad föräldern borde ha sagt istället för att tjata, bli sur, skälla, kränka eller liknande, om man tänker sig tillbaka till situationer då man var liten och kände sig orättvist behandlad. En del har förträngt många sådana minnen. Då blir det svårare. Men jag får känslan av att du faktiskt kommer ihåg en del. Tillåter du dig att känna dig kränkt?

Skaffar vi barn blir iaf han lycklig och jag är antagligen såpass mycket kvinna att lite "rosa fluff-hormoner" gör mig lycklig oxå.

Räkna inte med några rosa hormoner!!! Man kan lika gärna bli sorgsen av de där hormonerna. Risken för förlossningsdepression är större om man varit deprimerad tidigare.

Öva nu på att vara en bra förälder till dig själv, och prata massor om barnuppfostran med din kille, så hinner ni säkert bli fullfjädrade föräldrar på fyra år!

 

[Minna86]

Sv: Vad är det med mig?

Jo, givetvis är det bra att veta hur man inte vill vara men jag tycker ändå det verkar kämpigt att vara någon annan än sig själv hela tiden. Men jag ska givetvis försöka

Jag är väldigt dålig på sånt här med psykologi men jag upplever inte att jag saknar något, men det kan ju vara omedvetet. Jag har alltid haft irriterande bra självförtroende och mina föräldrar ställer alltid upp.

Kränkt har jag nog aldrig känt mig, jag och mamma har ju varit som katt och hund under mååånga år och då gick vi rätt hårt åt varandra men det var ju i stridens hetta så jag kan inte komma på något som har fastnat hos mig. Idag är vi ju bra vänner.

Jag tror det har mycket med våra personligheter att göra för hon har ett helt annat förhållande till min lillebror som är väldigt olik henne. De kan prata om saker och har aldrig bråkat så som jag och mamma har bråkat eftersom han inte hetsar upp sig. Blir vårt barn likt min sambo är det inga problem men min stora fasa är ju att den ska bli lik mig...

Ne, räkna med rosa fluff behöver man kanske inte göra men i alla barn/inte barn diskussioner är alla eniga om att man inte ångrar sina barn och man kan ju faktiskt inte låta bli att älska dom, naturen är ju så fiffig
Jag har dock aldrig varit i närheten av någon depression eller känt mig speciellt nere öht (inte mer än normala upp/ner-perioder) så jag skulle inte tro att jag ligger i en riskgrupp för förlossningsdepression.

 

[havreflinga]

Sv: Vad är det med mig?

Jo, givetvis är det bra att veta hur man inte vill vara men jag tycker ändå det verkar kämpigt att vara någon annan än sig själv hela tiden. Men jag ska givetvis försöka

Fast nu fattar jag inte riktigt... Är du den du vill vara? Om du har beteenden som du INTE vill ha, så är du ju inte dig själv. Den man VILL vara är den man är menad att vara. Allt det andra är bara skit som man har dragit på sig under livets gång.

 

[TinyWiny]

Sv: Vad är det med mig?

Dessutom är mamma som mormor så varför skulle inte jag bli som henne? Varför finns det ett "ordspråk" som säger att killar ska se på sin svärmor för att se sin fru i framtiden? Och avslutningsvis: Min mamma ville inte ha barn fram till hennes klocka satte igång!
*suck*

Du kommer inte bli som din mamma för du är medveten om problemet.

Hade jag varit som min mamma hade jag slagit mina barn, hånat dem, lämnat dem åt sitt öde när jag inte hade lust att ta dem med, lämnat dem ensamma på nätterna oavsett om de var 1 eller 5 år, jag hade aldrig kramat dem, aldrig sagt att jag älskar dem, sagt att de som åtta åringar kan leva på varma koppen eftersom de är feta, sagt att nej nu får du inte äta mer för nu ska pappa ha resten även om det innebar att middagen bestod av en pannkaka så skulle tio lämnas till min gravt överviktiga far min mamma har aldrig funnits för mej, jag lärde mej klara mej själv när jag var två år för att jag var tvungen eftersom jag alltid blev lämnad ensam oavsett om de skulle vara borta en timme eller ett dygn och när jag var tretton kastade de ut mej förgott.

Jag har älskat mina barn varenda sekund, jag har sagt till dem att jag älskar dem så ofta att de aldrig kan tveka på att de alltid har min kärlek, jag har kramat dem och varit närvarande, jag har aldrig lämnat dem ensamma förren de var tillräckligt stora för att klara sig själva, alltså i 14-15 års åldern.
Jag har stöttat dem när livet varit hårt och jag har lärt dem hantera sina känslor.
Jag har hållt om dem när de varit ledsna, peppat dem när de har haft svåra saker framför sig, och i hemlighet önskar jag att jag alltid ska få ha det så, att jag alltid ska få ha dem så nära.
Jag har lärt dem att de är värdefulla, att deras åsikt och vilja är lika mycket värd som alla andras och att ingen någonsin får tvinga dem till något.
Jag har ändå släppt lite då och då så att de är redo att stå på egna ben, sonen redan nu och dottern inom några år.
Jag har lärt dem att argumentera, att stå för det som de tror på, jag har lärt dem att ta egna beslut.
Det är med lyckligt vemod jag ser på mina barn idag, de som nyss låg i min famn och var helt beroende av mej är nu stora och kan fatta egna beslut och klarar sig alldeles utmärkt själva.

Jag tror att om man är medveten så går man aldrig i fällan att bli som sin mor, då kan man ge allt till sina barn.

 

[Minna86]

Sv: Vad är det med mig?

Nu håller jag inte riktigt med, man kan ju vara sig själv även fast man har dåliga sidor. Annars finns det ju inte en enda människa som är sig själv eftersom alla har någon dålig sida. Den dåliga sidan som oroar mig är att jag har dåligt tålamod och det har jag svårt att göra något åt. Jag har ju "tränat" i de sex åren som jag har haft hunden, men jag kan inte säga att det har växt. Det jag är rädd för är att jag har ännu mindre tålamod med ett barn eftersom de förstår vad man säger men helt enkelt skiter i det (jag har själv varit barn så det är inga fördomar)... Men som tur är så har min sambo ett ENORMT tålamod så han får väl göra de aktiviteter som kräver det

TinyWiny: Vilken fantastiskt mamma du verkar vara
Men jag kan inte låta bli att slås av tanken att en del i att du har blivit så annorlunda är kanske att du inte är så lik din mamma. Man får ju egenskaper av båda sina föräldrar och det ser man som sagt tydligt i min familj, jag och min yngsta bror är mest lika mamma och min andra lillebror är mest lik pappa...

Men jag ska som sagt göra mitt allra bästa men jag hoppas innerligt att det är som alla säger, att det är skillnad på mina barn och andras ungar...

 

[TinyWiny]

Sv: Vad är det med mig?

TinyWiny: Vilken fantastiskt mamma du verkar vara
Men jag kan inte låta bli att slås av tanken att en del i att du har blivit så annorlunda är kanske att du inte är så lik din mamma. Man får ju egenskaper av båda sina föräldrar och det ser man som sagt tydligt i min familj, jag och min yngsta bror är mest lika mamma och min andra lillebror är mest lik pappa...

Men jag ska som sagt göra mitt allra bästa men jag hoppas innerligt att det är som alla säger, att det är skillnad på mina barn och andras ungar...

Tack
Jag vet inte vem jag skulle vara lik av mina föräldrar i så fall för enda skillnaden mellan mamma och pappa är att pappa var/är fysiskt starkare och därmed slog hårdare, annars är det ingen skillnad alls.
Jag själv anser inte att jag är lik någon av dem och det finns inget som kan kränka mej så mycket som när någon säger att jag eller mina barn är lika dem på något vis, jag vill inte vara lik dem och hur någon kan tycka att mina barn är lika dem kan jag omöjligt förstå.
Visst, kanske vissa drag men inte annars.
Den jag kan tänka mej att jag är lik är min mormor, hon var min livräddare, utan henne hade jag inte varit den jag är.

Jag tror tvärtom att när ens barn är lika en själv så är det enklare att hantera, jag har ju sett mej själv i mina barn och kunnat hjälpa dem då eftersom jag vet ungefär hur de tänker, och eftersom jag kände deras pappa väldigt väl och visste vad han hade för behov så kunde jag ge dem den biten med.
Som detta för mej självklara att man alltid tröstar sina barn oavsett varför de är arga och ledsna, jag låg alltid själv och grät som liten eftersom det var totalförbud att visa några känslor, och därför har jag alltid erbjudit mina barn tröst.
Jag har inte tvingat mej på dem, det skulle jag aldrig göra, men erbjudit så att de vet att de inte behöver vara ledsna/arga/besvikna ensamma.
Jag tror att det är lika viktigt som att dela glädjen.

Ang. tålamod, innan jag fick barn hade jag (nästan) hur långt tålamod som helst med djur men inte med människor men med mina barn har jag (tack och lov) fått ett enormt tålamod.
Det är skillnad på ens egna barn, fast idag har jag inga problem med att ha ett superlångt tålamod med andras barn heller

Mitt mål har varit att mina barn ska bli självständiga och lyckliga, därför har jag uppmuntrat dem att säga emot när de har haft en annan åsikt än jag.
Jag vill ju inte att mina barn ska hoppa för att någon annan säger hoppa, jag vill ju att mina barn ska tänka själva och därför har jag uppmuntrat dem att inte lyda blint utan alltid ifrågasätta.
När man har den tanken är det lättare att ta en diskussion eftersom barnen vet att den med bäst argument vinner, då behöver det inte bli onödigt tjafs.
Att jag som förälder tar hand om dem i deras besvikelse över att inte få som de ville gör att de då lär sig att alla känslor är ok att känna, de lär sig hantera dem.
De lär sig att känslor är inte farliga utan att det är helt normalt att känna sig så som man känner och att man får lov att känna så.
Istället för att bli arg (som många människor blir) när de egentligen är ledsna gör att de kan leva ett rikare liv tror jag.

(Som en parantes kan jag säga att jag själv inte vågade gråta förr för jag visste inte om jag kunde sluta, jag vågade inte vara glad för min mamma hade präntat in i mej att då kommer olyckan direkt, de enda känslor jag hade var ilska och likgiltighet, jag har alltså lärt mej hantera mina känslor efter att mina föräldrar kastade ut mej.)

 

[havreflinga]

Sv: Vad är det med mig?

Nu håller jag inte riktigt med, man kan ju vara sig själv även fast man har dåliga sidor. Annars finns det ju inte en enda människa som är sig själv eftersom alla har någon dålig sida.

Jag tänker inte så. Som jag ser det har vi människor sidor/egenskaper. De är varken bra eller dåliga. Men de kan användas på bättre och sämre sätt. Om man t ex har en fallenhet för att ordna och strukturera saker, så kan man använda det negativt och bli pedantisk på områden där det bara stör, eller så kan man använda det positivt och bli familjens (eller jobbets) materialförvaltare som vet var varje sak har sin rätta plats och som har koll på viktiga tider, datum o s v. Om man får familjens godkännande att ta den rollen, så får man uppskattning och kan känna stolthet, istället för att gå och gnälla för att man plockar och håller koll åt andra.

Den dåliga sidan som oroar mig är att jag har dåligt tålamod och det har jag svårt att göra något åt.

Dåligt tålamod ser jag nog inte som en egenskap som är unik för ens personlighet. Jag ser det mer som en konsekvens av att man inte är tillfreds eller i balans. Det är irritation som pyser ut lite här och var. Man är redan lite missnöjd/stressad över andra saker (fast man kanske inte känner det hela tiden), och när det uppstår något nytt strul har man liksom inte plats för mer "missflyt" och då blir man irriterad direkt.

Hur irriterad/stressad man blir i olika situationer kan man styra med sina tankar. Du skrev att du var skeptiskt till terapi eller coachning, men det finns ju även böcker.

Du kan ju även välja att låta det vara en del av din personlighet, men i så fall är du inte särskilt ambitiös i din mamma-roll, tycker jag. Det hjälper inte att din sambo har massor av tålamod. Även om han skulle vara närvarande 100% av tiden som du umgås med barnet, och ständigt vara beredd att hoppa in som ett filter mellan dig och barnet när ditt tålamod tryter, så skulle barnet ändå uppfatta ditt kroppspråk. Och antagligen skulle barnet söka sig extra mycket till dig, och "provocera" dina gränser, för att försöka komma innanför ditt skal. Jag har en idé! Läs någon av Jesper Juuls böcker. Både som en förberedelse för att bli förälder, men oxå för att lära känna dig själv, och varför du blev som du blev.

 

[havreflinga]

Sv: Vad är det med mig?

Jag tror att om man är medveten så går man aldrig i fällan att bli som sin mor, då kan man ge allt till sina barn.

Fantastiskt att du lyckats bryta kedjan, tycker jag!
Men var det verkligen så enkelt för dig, som det låter?

Min man blev misshandlad under hela uppväxten. Han skulle aldrig, aldrig slå sina egna barn, men han får kämpa hårt för att inte bli arg. I många situationer saknar han verktyg för vad man ska säga/göra. Han kan inte göra det som han fått med sig i ryggmärgen - att skälla och slå. Han vet vad han INTE vill göra, men han har inte alltid något bra alternativ. Han får tänka, och då blir det liksom inte den där naturliga och direkta reaktionen. När det gäller barn har man ju inte alltid så lång tid på sig att fundera. (Eller...ofta har man ju det, om man säger att man behöver fundera - men det alternativet glömmer han ofta bort, för han har höga krav på sig själv att göra rätt direkt.)

Räckte det för dig att bestämma dig för vad du INTE ville göra/säga? Kom alternativen naturligt?

 

[TinyWiny]

Sv: Vad är det med mig?

Fantastiskt att du lyckats bryta kedjan, tycker jag!
Men var det verkligen så enkelt för dig, som det låter?

Min man blev misshandlad under hela uppväxten. Han skulle aldrig, aldrig slå sina egna barn, men han får kämpa hårt för att inte bli arg. I många situationer saknar han verktyg för vad man ska säga/göra. Han kan inte göra det som han fått med sig i ryggmärgen - att skälla och slå. Han vet vad han INTE vill göra, men han har inte alltid något bra alternativ. Han får tänka, och då blir det liksom inte den där naturliga och direkta reaktionen. När det gäller barn har man ju inte alltid så lång tid på sig att fundera. (Eller...ofta har man ju det, om man säger att man behöver fundera - men det alternativet glömmer han ofta bort, för han har höga krav på sig själv att göra rätt direkt.)

Räckte det för dig att bestämma dig för vad du INTE ville göra/säga? Kom alternativen naturligt?

Det var enkelt på ett sätt för jag visste att om jag bara en enda gång skulle gjort något av allt det mina föräldrar gjorde mot mej så skulle jag inte kunna leva med mig själv, jag hade aldrig kunnat se mej själv i spegeln mer.
Det var enkelt på så sätt att jag visste vad jag ville haft av mina föräldrar, Jag ville att de skulle ge mej det jag behövde och det har jag försökt ge mina barn. Jag har försökt se deras behov och alltid tänka till att inte ge dem det jag hade velat ha/behövde utan de som de vill ha/behöver.

Jag ville vara den bästa mamma de någonsin kunde få/ha och det innebar för mej att jag måste hitta sätt att hantera mitt hat och min ilska, jag var tvungen att lära mej hantera mina känslor för annars skulle jag aldrig kunna lära dem att hantera sina.

Det mesta av mitt liv har helt enkelt gått ut på att jag ska bli en så bra människa som bara är möjligt för att kunna ge mina barn allt.

Jag har tagit en enkel väg när frågorna har haglat, jag har sagt att jag måste tänka en stund innan jag svarar och eftersom jag har bemött mina barn med respekt så har de respekterat det.

När jag har blivit riktigt arg så har jag med låg röst sagt, nu är det bra.
För jag vet att ju mer man skriker på ett barn desto mindre hör de för man orkar inte höra på någon som skriker, det är för jobbigt och det är enklare att stänga av.
Den insikten gjorde att jag kunde ta hand om min ilska och visa den utan att bli destruktiv, jag hade inte behov av att slå och skrika utan jag hade behov av att de lyssnade på mej och de gjorde det när jag sa -nu är det bra. De visste då att de hade passerat gränsen med råge.

En annan sak som jag saknade som barn var klara tydliga regler, jag visste aldrig om jag fick ropa hej eller om jag tyst skulle smita upp på mitt rum för båda sakerna kunde resultera i psykiska och fysiska bestraffningar.
Därför gjorde jag en enkel regel -du får göra vad du vill så länge det inte skadar dej själv eller någon annan, den regeln gällde (gäller) både mej och mina barn.
Givetvis anpassad och förklarad efter ålder men istället för tusen konstiga regler så var det den enda.
Jag vill att mina barn ska bli harmoniska kännande lyckliga människor med förmåga att fatta egna beslut, att de helt enkelt ska kunna tänka själva och inte hoppa för att någon annan säger det.

Att jag fått den lyckan det innebär att få guida dessa barn är fortfarande ofattbar för mej, klumpen i halsen kommer och tårarna trillar bara jag tänker på att jag som i mina föräldrars ögon var så värdelös kunde få något så oerhört fint.

Så nej, det har inte varit enkelt inte alls, mina sår har varit djupa och mitt existens berättigande har varit ifrågasatt så många gånger, men mitt sätt blev att sluta hata och göra tvärtom mot vad de gjorde.
Mitt hat blev till likgiltighet för dem därför att kärleken till mina barn är så stark, så oerhört mycket viktigare.

Nu ska jag åka och hämta min älskade tös som har varit ute och svirat

 

[havreflinga]

Sv: Vad är det med mig?

Det var enkelt på så sätt att jag visste vad jag ville haft av mina föräldrar, Jag ville att de skulle ge mej det jag behövde och det har jag försökt ge mina barn.

Det här kan jag känna igen mig i. Jag kallar det att bli sin egen förälder. Men min man är på vissa områden så förstörd att han tror att han förtjänade stryk. Istället för att känna vad han egentligen hade behövt från sina föräldrar, känner att han han önskar att han hade varit snällare/lugnare/duktigare. Han vill ändra på sig istället för dem. Förnuftsmässigt fattar han att det var fel av hans förälder att misshandla honom. Men känslomässigt sitter han ibland fast i barnets önskan att vara till lags.

Jag har det ganska ofta från människor som växt upp med stryk och andra bestraffningar. Istället för att ta avstånd menar de att de antagligen förtjänade det de blev utsatta för, och att de inte har tagit nån skada.

Så säger, tack och lov, inte min man. Han tycker alla förtjänar kärlek och respekt. Men när det kommer till honom själv har han ibland väldiga självtvivel, och tror att just han var så jobbig att det kanske var okej att behandla honom illa...

 

[TinyWiny]

Sv: Vad är det med mig?

Det här kan jag känna igen mig i. Jag kallar det att bli sin egen förälder. Men min man är på vissa områden så förstörd att han tror att han förtjänade stryk. Istället för att känna vad han egentligen hade behövt från sina föräldrar, känner att han han önskar att han hade varit snällare/lugnare/duktigare. Han vill ändra på sig istället för dem. Förnuftsmässigt fattar han att det var fel av hans förälder att misshandla honom. Men känslomässigt sitter han ibland fast i barnets önskan att vara till lags.

Jag har det ganska ofta från människor som växt upp med stryk och andra bestraffningar. Istället för att ta avstånd menar de att de antagligen förtjänade det de blev utsatta för, och att de inte har tagit nån skada.

Så säger, tack och lov, inte min man. Han tycker alla förtjänar kärlek och respekt. Men när det kommer till honom själv har han ibland väldiga självtvivel, och tror att just han var så jobbig att det kanske var okej att behandla honom illa...

Att jag på något underligt vis som jag inte förstod förtjänade det var jag helt övertygad om men mina barn förtjänade det inte.
Jag tyckte så synd om mina barn som var tvungna att leva i min mage för jag var ju så äcklig och så hemsk

Så jag känner igen det du berättar om din man, vetskapen om att alla förtjänar kärlek och respekt visste jag med hjärnan, men det tog väldigt lång tid att få hjärtat att förstå att det även gäller mej.
Så ja, att bli förälder till sig själv är en bra beskrivning.

Jag har för att förstå begärt ut alla journaler om mej själv och jag har insett att det är inget fel på mej, jag föddes bara av fel föräldrar.
De klarade inte av ett barn med min känslighet, min fantasi och starka vilja, de ville att jag skulle vara som mina syskon som sa ja och amen åt allt av rädsla.
Att de inte kunde knäcka mej gjorde att de blev frustrerade och tog i ännu hårdare istället för att fundera på vad de egentligen gjorde.

Jag hade min fantasi och kunde drömma mej bort och "göra om" min verklighet så att den klarade omvärldens granskning.
Så många gånger jag har lånat Astrid Lindgrens jular, sommarlov och händelser för att få ihop min värld med omvärlden.
För inte kunde jag säga efter jullovet att julafton varit lika kaotisk och hemsk som vanligt, att den slutade som den alltid gjorde med att jag satt i ett hörn skakande av rädsla och gråt, nej jag berättade om bullerbyjular och om julklapparna jag hade önskat mej och fått.
Inte kunde jag säga efter sommarlovet att jag inte fick följa med på semestern det här året heller, inte kunde jag säga att vi barn den mesta tiden varit ensamma hemma även nattetid, nej jag berättade om hur roligt vi hade haft när vi varit där och där och om hur mycket vi hade badat!
Ibland var det nästan så att jag trodde på allt det där själv.
Jag hade min mormor som jag visste tyckte om mej och jag hade hästarna, grannar med hästar blev ständigt terroriserade av mej och det blev min känslomässiga räddning.

Mina föräldrar kan inte skylla på taskig uppväxt eller missbruk, inte ens på arbetslöshet. Den enda förklaring som finns är att de aldrig hade lärt sig att bara för att de var sina föräldrars prins/prinsessa så betydde inte det att man kan bete sig hur som helst mot andra och alltid sätta sig själv främst.
De har aldrig insett att det spelar ingen roll hur duktig man är på sitt jobb om man inte kan älska sina barn med ett rent hjärta utan att vilja ändra på dem för att de skulle passa in i deras mall.
Min mamma har t.om. berättat om sin dröm, om husets färg och antalet barn.
De flesta drömmer väl, men få anklagar sina barn att det är deras fel att livet inte blev som de tänkte och ville och ännu färre straffar sina barn för att de inte blev som de var i drömmen.

 

[havreflinga]

Sv: Vad är det med mig?

De flesta drömmer väl, men få anklagar sina barn att det är deras fel att livet inte blev som de tänkte och ville och ännu färre straffar sina barn för att de inte blev som de var i drömmen.

Jag vill hoppas det, men jag vet inte...

 

[TinyWiny]

Sv: Vad är det med mig?

Jag vill hoppas det, men jag vet inte...

Jo det tror jag för annars skulle det vara normalt att barn får veta att allt är deras fel och så är det ju faktiskt inte.
Det är ju inte heller så att det är normalt att barn blir slagna sönder och samman för att föräldrarnas drömmar inte går i uppfyllelse.
Däremot är det säkert många som anklagar sina barn inom sig men att de ändå inser att det är inte barnets fel och att barnet aldrig kommer lida av föräldrarnas tankar.

Men även om det bara är en promille som lider av att föräldrarna anklagar sina barn så är det alldeles för många.
Alla borde få bli accepterade och älskade precis som de är, vilket innebär att alla föräldar skulle vara tvungna att rannsaka sig själva.

Tänk vilken underbar värld vi skulle få, då hade man kunnat prata om en människovänlig värld.

 

[Minna86]

Sv: Vad är det med mig?

Fantastiskt att du lyckats bryta kedjan, tycker jag!
Men var det verkligen så enkelt för dig, som det låter?

Min man blev misshandlad under hela uppväxten. Han skulle aldrig, aldrig slå sina egna barn, men han får kämpa hårt för att inte bli arg. I många situationer saknar han verktyg för vad man ska säga/göra. Han kan inte göra det som han fått med sig i ryggmärgen - att skälla och slå. Han vet vad han INTE vill göra, men han har inte alltid något bra alternativ. Han får tänka, och då blir det liksom inte den där naturliga och direkta reaktionen. När det gäller barn har man ju inte alltid så lång tid på sig att fundera. (Eller...ofta har man ju det, om man säger att man behöver fundera - men det alternativet glömmer han ofta bort, för han har höga krav på sig själv att göra rätt direkt.)

Räckte det för dig att bestämma dig för vad du INTE ville göra/säga? Kom alternativen naturligt?

Det är detta jag tycker verkar väldigt ansträngande. Med djuren går det ganska bra när jag verkligen anstränger mig men jag har verkligen inget tålamod med människor. Människor förstår ju vad man säger så därför är ända anledningen att de inte gör som man säger att de skiter i det... Jag vet t ex mycket väl varför jag åt i vardagsrummet fast jag inte fick, för att jag ville och tyckte mamma var löjlig...

 

[TinyWiny]

Sv: Vad är det med mig?

Det är detta jag tycker verkar väldigt ansträngande. Med djuren går det ganska bra när jag verkligen anstränger mig men jag har verkligen inget tålamod med människor. Människor förstår ju vad man säger så därför är ända anledningen att de inte gör som man säger att de skiter i det... Jag vet t ex mycket väl varför jag åt i vardagsrummet fast jag inte fick, för att jag ville och tyckte mamma var löjlig...

Men är det verkligen därför som man inte gör som någon säger? och vad är det som säger att man ska lyda i alla lägen?

I många fall (är min erfarenhet iallafall) är orsaken att man inte förstår, om jag säger en sak till min sambo så kan han ju uppfatta det helt annorlunda än vad jag menade, det beror ju inte på att jag varit otydlig eller att han inte bryr sig utan det beror på att man har olika referensramar.
Om jag ber honom att hänga upp tvätten och han struntar i det/glömmer det och jag blir besviken/arg så kan jag antingen förklara för honom varför jag ville att han skulle hänga upp tvätten, dvs jag har för ont för att kunna det själv, eller så kan jag ställa mej och skrika på honom att han är en värdelös idiot.
Han kan då höra att jag säger att han är en idiot fast jag säger att jag har för ont för att kunna det själv.
Dvs. han hör det han tror att han ska få höra, inte det jag faktiskt säger.

(Ja han är tyvärr van vid från sin mor och sin fd att få höra att han är en värdelös idiot och är van vid att höra mycket gnäll)

Om jag då lugnt och stilla kan få honom att lyssna på vad jag faktiskt säger så har vi ju vunnit oerhört mycket bägge två.

Som i fallet med din mamma som inte vill att du ska äta i storarummet, fick du någonsin reda på varför hon inte ville det? hörde du någonsin henne säga varför eller hörde du bara att du inte fick och var tvungen att göra tvärtemot bara för att hävda din rätt?

Jag vill absolut inte att mina barn ska lyda mej, jag vill att de ska tänka själva.
Säger jag att de ska städa sitt rum och de säger -ja mamma så hade jag tagit tempen på dem för då hade det varit något fel, hade de däremot svarat, -japp, jag ska bara göra färdigt det här först, eller frågat varför måste jag göra det just nu så hade det varit normalt.

Bara för att man talar samma språk så innebär inte det att det är enkelt att förstå.
Vi har här hemma ett skämtsamt uttryck -nu äter du upp, med glimten i ögat. Hade någon sagt så till mej för drygt 20 år sedan så hade det gjort att jag hade spytt upp maten och inte ätit något på länge efter.
Jag var anorektiker då, påväg att kämpa mej tillbaka, men om någon påpekade vad jag åt, hur jag åt eller hur mycket/lite jag åt eller bara att jag åt, så innebar det att det låste sig precis och jag bara spydde.
Orsaken var att jag blev anorektiker för att det var det enda i mitt liv jag kunde kontrollera och när jag då uppfattade någon som att de skulle bestämma över mitt ätande, även om de sa det med skämtsam ton så klarade jag inte det. För mina referensramar sa mej att allt som har med mat att göra är tvingande.

Så det är inte så enkelt som att människor förstår vad man säger, precis som min hund fattar det mesta av vad jag säger så missuppfattar han mej ibland.

Men, har man gemensamt tagit sig igenom den där väggen av missförtånd och verkligen lär sig att lyssna på vad den andre säger och inte vad man tror att hen säger, då har man kommit väldigt långt.
Har man sedan insikten om att respekt krävs från båda håll så har man kommit ännu en bit längre.
Människor som pratar svenska pratar ändå väldigt många olika språk.

 

[Minna86]

Sv: Vad är det med mig?

Jag säger det igen, du måste vara en fantastisk mamma/partner

Hmm, varför ska man lyda i alla lägen. Det har jag faktiskt aldrig funderat på men jag har uppfattat det så att de flesta föräldrar vill att sina barn ska göra som dom säger... I vissa situationer kan det ju blir väldigt opraktiskt och i vissa helt livsfarligt om de inte gör det.

Jag är tyvärr inte så förstående som du... Gud vad dåligt samvete jag får nu... Jag försöker dock lite med min sambo, jag frågar honom varför han inte har gjort något som jag bett honom. Jag förklarar även för honom att jag uppskattar att han säger nej om han ändå inte tänker göra det. Han är som ett barn så det är perfekt att öva på honom

Ja, jag fick reda på varför jag inte fick äta i vardagsrummet men jag tyckte hon hade fel så det struntade jag i. Hon tyckte att jag smutsade ner när jag visste att jag var så stor att jag inte gjorde det. Jag kunde äta där i smyg eftersom det inte syntes, mina bröder kunde det inte eftersom de smutsade ner.

Du verkar som sagt fantastisk men jag är inte sådan och jag får kallt räkna med att mitt barn kan bli likt mig och då blir den en som tänker och tycker alldeles för mycket själv.

Givetvis kan människor oxå missförstå men så enkla budskap som städa ditt rum, byt tröja, häng upp tvätten osv går inte att missförstå, inte i min värld iaf... Det kommer inte bli lätt detta, tur jag har lång tid på mig

 

[TinyWiny]

Sv: Vad är det med mig?

Jag är långt ifrån fantastisk, men tack ändå
Hade jag varit fantastisk så hade jag varit frisk också så jag hade kunnat göra allt det där jag vill och inte av smärta bara gråtit ibland och jag lovar, då tryter även mitt tålamod.

Givetvis ska man veta när man måste lyda, det är det man har ramarna till regeln jag skrev här ovan, du får göra vad du vill så länge det inte skadar dej själv eller någon annan, i livsfarliga situationer skriker även jag AKTA typ...skillnaden är att eftersom jag inte brukar skrika så lyssnar de ju då, hade jag skrikit i tid och otid hade de förmodligen inte lyssnat då heller.
Men jag vill inte ha barn som säger ja och amen, jag vill att de ska lära sig att argumentera för sin sak och den med bäst argument vinner

Ta bara en sådan sak som alkohol, jag har sagt att jag inte vill att de dricker och jag skulle aldrig ge eller köpa något till dem innan de fyllt. Men jag är ju inte så dum att jag tror att de aldrig skulle dricka innan och därför har jag bett dem att när de ska dricka så vill jag veta det så att jag kan komma och hämta dem om det skulle behövas. (jag tar extra starka mediciner ibland och det gör jag inte om de är ute+ att jag behöver sömntabletter för att kunna sova)
Om de istället sagt att de skulle sova över hos någon och ha filmkväll så hade jag ju tagit medicinerna och inte kunnat hämta dem om det hade behövts.
Likadant att jag vill veta var de är, just för att inte behöva fundera på var de är om jag hör om någon olycka.
Mitt argument är ju i det här fallet starkt och de har aldrig ifrågasatt min "order"/önskan vilket har lett till att vi har en så öppen dialog att det förvånar deras vänner ibland.
Som när jag frågar om hen ska dricka, eller påminner om att du ska göra det och detta imorgon så ta det lugnt med drickandet när deras kompisar hör.
Min sons flickväns föräldrar tror att hon aldrig har druckit, hon vågar inte säga det och hon blir snart 19 sådan relation skulle jag inte vilja ha med mina barn.

Det bästa sättat att möta andra är att försöka möta dem som man själv vill bli bemött, ingen vill ju bli skriken åt för att man har glömt och ingen vill bli skriken åt för att man gjorde som man själv ansåg var bäst.
Jag tror att det för många handlar om kontroll och viss del makt, kan man släppa det (det har min sjukdom/skada lärt mej) så mår man faktiskt bättre.
Att man inte tror att saker ska bli som när man själv har gjort något utan att det blir som det blir och det är bra ändå.

 

[havreflinga]

Sv: Vad är det med mig?

Men jag vill inte ha barn som säger ja och amen, jag vill att de ska lära sig att argumentera för sin sak och den med bäst argument vinner

Precis! Det blir ju en trygghet även för mig, att folk i min omgivning vågar ifrågasätta när jag resonerar galet.

I diskussionen om äta-i-vardagsrummet hade Minna86 kanske vunnit mot sin mamma. Argumentet "men jag har ätit där många gånger i smyg, och du har aldrig märkt det, alltså klarar jag att äta utan att smutsa ner" är ju väldigt starkt. Mamman skulle kunna svara "aha, är det därför det är så smuligt i soffan" eller "har du?!" Om hon svarade det sistnämnda skulle det (i mina ögon) vara ett naturligt steg att fortsätta: "Okej, vi provar i en vecka. Du får äta var du vill, och sen ser vi ifall vi måste städa mer eller mindre." Efter en vecka utvärderar man och bestämmer vilken regel som ska gälla.

Argument av den här typen köper jag inte alls: "Du kanske klarar att inte smutsa ner, men om du får äta där vill dina syskon oxå äta där, och då blir det garanterat smutsigt. Därför får ingen äta där. Det blir mest rättvist."

 

[havreflinga]

Sv: Vad är det med mig?

Givetvis kan människor oxå missförstå men så enkla budskap som städa ditt rum, byt tröja, häng upp tvätten osv går inte att missförstå, inte i min värld iaf...

Nej, jag håller med; man fattar ju vad "byt tröja" betyder. Men jag skulle inte göra det i alla fall, om jag inte själv tyckte att det behövdes.

Och även om jag verkligen tyckte att jag skulle behöva byta tröja, så skulle jag nog vägra om det kom som en order.