Uppdelning av föräldraledighet - för vems skull?

MiniLi

Trådstartare
En diskussion med en kollega har gnagt i mig sedan förra veckan.

Manlig kollega och kvinnlig kollega pratar om avtal kring ekonomi för att balansera upp pension osv efter ojämnt uttag av föräldraledighet.
Jag sitter bredvid och säger till manlig kollega "eller så ser du bara till att ni delar lika på FL". Han håller med, han vill dela lika!

Kvinnlig kollega säger då "men det blir ju orättvist mot kvinnan, då får hon bara ta den tråkiga första tiden och mannen får den roligare tiden när barnet är lite större".

Jag: "Det finns ju iofs inget som säger att man måste dela upp tiden på det sättet".

Kvinnlig kollega blir väldigt provocerad och säger på ett ganska aggressivt sätt "ja, jag tänker ju på BARNET!" Och så ngt som jag inte minns ordagrant men som syftade på att jag som feminist har löjliga ideer och tappar barnperspektivet. Hon syftar på amningen.

Jag blir rätt ställd av att hon blir så upprörd men påpekar att det inte finns något stöd för att just amning är bättre för barnet. Hon blir arg, men inser att jag syftar på att pumpa bröstmjölk. Jag säger att alternativet finns att utforska om man vill. Då suckar hon och går från fikarummet.

Det här har verkligen hängt kvar i mig. Inte bara för att min kollega betedde sig märkligt men också för att det blev så tydligt för mig hur man använder vilka argument som helst bara för att hålla kvar den traditionella uppdelningen.

Jag argumenterade inte egentligen. Sa bara några neutrala meningar som ifrågasatte det som togs för givet. När ett argument föll så kom nästa.

Det är ju en sak att göra sitt eget val, men när ska vi kunna prata om ex föräldraledighet utan att det blir så konstigt?
Och för vems skull gör man just sin egen uppdelning?

Som min vän.
Först var det ju uppenbarligen mammaperspektivet. Stackars mamma om hon bara får den första tiden, därför ska hon vara hemma längre så hon också får lite av den senare roliga delen.

Sen AMNINGEN! Att bröstmjölk är bra är ju en sak, men för vems skull blir man upprörd när någon nämner att det finns fler alternativ?

Och det hela i en diskussion där mannen i fråga ville dela lika, men knappt fick komma till tals.

Lite rörig trådstart kanske. Tankar?
 
Amningen är helig. Jag upplever att jag har fått väldigt starka reaktioner när jag hävdat att amningen är en ojämställdhetsfälla som är ganska svårt att väga upp för. Redan i starten är det ofta svårt att upprätthålla nån slags jämställdhet när en får barn, och amning gör det ännu svårare enligt mig. Jag ammade ändå till dottern var 10 månader, men upplever att jag blev väldigt kritiserad när jag problematiserade det.

Så, det är en reflektion. En annan reflektion är att när folk menar att de delar på föräldraledigheten så menar de just DELAR, dvs att mamman är hemma heltid ca 6-7 månader, och därefter mannen. Att gå omlott och vara hemma några dagar i veckan är en svår tanke för många, verkar det som, därför att de första månaderna liksom är vikta åt kvinnan och kvinnan borde njuuuuta av dem.

Men det blir ju väldigt ologiskt att både argumentera för att jämställd föräldraledighet är viktig, och att det är synd om kvinnan som är hemma den trista tiden, och att hon därför borde få mer av föräldraledigheten totalt sett.
 
Jag tycker att man gör uppdelningen för hela familjen.

Jag tycker det är viktigt att båda föräldrarna är hemma en längre period.

Jag tycker inte att första hälften av föräldraledigheten är den tråkiga och den andra hälften är den roliga.

Jag hade absolut inte velat jobba och pumpa till ett barn från start. Alltså att barnet dagtid enbart åt utpumpad bröstmjölk. Då hade pumpandet blivit ett deltidsjobb utöver mitt vanliga. Efter en några månader när barnet är lite stabilare och mer förutsägbart i amningen känns det som en mer rimlig idé.

Så, någorlunda kort och koncist ;)
 
Jag tänker att det såklart är fritt fram att göra på det sätt som passar var och en bäst, men man kommer inte ifrån att det är omöjligt att få det helt jämställt när det gäller barn. Däremot finns det saker man kan göra för att minska klyftan. Jag tycker även att det är viktigt att inte tappa barnperspektivet heller i jakten på millimeterrättvisa, och det kan se olika ut i olika familjer. I vissa familjer kanske det fungerar jättefint att göra de saker du föreslår, i andra hade det inneburit oerhört mycket slit.

Personligen hade jag inte velat pumpa ur så pass att vi skulle gått omlott ända från start, och amningen förenklade vårt familjeliv oerhört mycket av flera olika anledningar. Det är en av de saker jag inte hade velat göra avkall på för att vi skulle få en mer jämställd familjekonstellation. Däremot var det självklart för oss att dela lika på föräldraledigheten.

Det är också självklart att vi måste få prata och problematisera det ur ett jämställdhetsperspektiv på en högre nivå. Amning ÄR en av de saker som absolut tåls att diskutera, men som sagt, för individen är det inte alltid ett alternativ.

Delen med att det är orättvist för mamman tycker jag personligen inte är ett skäl nog till att mamman ska ta hela föräldraledigheten, men det tycker uppenbarligen inte alla :).
 
Jag är gravid med mitt första barn och beräknad i slutet på januari, så jag och min sambo pratar av naturliga skäl mycket om just föräldraledigheten just nu. Vi har som plan att han ska vara hemma ungefär en månad i samband med förlossningen, därefter är jag hemma själv på heltid i cirka fem månader och sedan tar han över på heltid. Vi väljer denna uppdelning av flera anledningar. Dels är det jätteviktigt för oss att dela lika på föräldraledigheten, gärna ganska tidigt, och dels har jag ett projekt på mitt jobb som slutförs under hösten 2018 och som jag vill vara delaktig i. Min sambo känner själv att han skulle ha svårt att vara deltidsföräldraledig (t.ex. 2 dagar/vecka) därför att han har så svårt att stänga av jobbet. Han vill hellre fokusera helt på föräldraledigheten under en längre period. Hur vi gör när vi båda varit lediga i 6 månader har vi inte bestämt än.

När det gäller amning har jag samma synsätt som jag har kring förlossningen. Jag tar det som det kommer. Jag kan tänka mig att helamma de första månaderna, förutsatt att amningen fungerar bra. Min drömsituation därefter är att det fungerar att både amma och att pumpa/ge ersättning i flaska, just för att min sambo ska kunna vara delaktig även i matningen. Efter 6 månader måste vi hitta ett system som gör att sambon kan mata, eftersom jag tänker börja jobba. Många ammar såklart längre tid än så, men många ammar också kortare tid så jag tänker att det förhoppningsvis inte borde vara ett stort problem.
 
Föräldraledigheten sägs finnas till för barnet, samtidigt blir inte mammor med smärtsamma/besvärande förlossningsskador eller som genomgått kejsarsnitt sjukskriva - dessa ska ta föräldraledigt. Staten talar alltså med kluven tunga.

Jag tycker att föräldraledigheten bör fördelas så att det passar familjen. Så kommer i alla fall vi resonera, hur fördelningen blir mellan mig och mannen kvittar så länge alla (vi och barnet) är nöjda med det. Jag tror att nöjda föräldrar är det bästa för barnet.
 
Är det värt att avstå amningen (om amningen funkar) för att få det exakt jämnställt? Vi kommer att var hemma lika många månader, jag var hemma ca 6 månader, sambon är nu hemma under 9 månader och sedan tar jag 3 månader till. Sonen är 8 månader och jag ammar än, kommer troligen amma tills han är runt ett, om han inte vill sluta tidigare. Både jag och sambon tror på amningen och dess positiva effekter, eftersom att jag kan amma, så därför vill vi göra det. Jag var dock helt inställd på att inte kunna amma eftersom min mamma inte kunde det och vi har varit väldigt lika för övrigt när vi jämfört våra graviditeter och förlossningar. Kanske därför som jag ännu mera vill amma nu när jag kan?
 
Är det värt att avstå amningen (om amningen funkar) för att få det exakt jämnställt?
För oss var det inte det. I just den aspekten lever jag hellre ojämställt. Dock tror jag det är bra för alla par som väntar barn att ställa den frågan och åtminstone reflektera kring hur man vill ha det och vilka anpassningar man är beredd att göra för att göra ens relation mer jämställd.
 
För oss var det inte det. I just den aspekten lever jag hellre ojämställt. Dock tror jag det är bra för alla par som väntar barn att ställa den frågan och åtminstone reflektera kring hur man vill ha det och vilka anpassningar man är beredd att göra för att göra ens relation mer jämställd.

Jag tycker debatten överlag är svår, för ersättningen vi har idag är ju bra, men dels kostar den pengar och dels anpassar den sig inte på samma sätt som mjölken ”lärt sig” göra genom evolutionen. Sen är det ju så att det inte funkar att amma för alla, förr jobbade folk som ammor men idag har vi ju ersättningen istället. Så jag tycker absolut inte man ska känna sig sämre för att man behöver ge ersättning, men jag hade nog inte valt att ge ersättning bara för att få det exakt jämnställt.
Nu pluggar jag ju på distans så jag är ju hemma mycket ändå. Hade jag inte pluggat så hade jag nog valt att vara hemma 9 månader sammanhängande istället innan jag började jobba men troligen fortsatt amma deltid även efter jobbstart!
 
Jag tycker debatten överlag är svår, för ersättningen vi har idag är ju bra, men dels kostar den pengar och dels anpassar den sig inte på samma sätt som mjölken ”lärt sig” göra genom evolutionen. Sen är det ju så att det inte funkar att amma för alla, förr jobbade folk som ammor men idag har vi ju ersättningen istället. Så jag tycker absolut inte man ska känna sig sämre för att man behöver ge ersättning, men jag hade nog inte valt att ge ersättning bara för att få det exakt jämnställt.
Nu pluggar jag ju på distans så jag är ju hemma mycket ändå. Hade jag inte pluggat så hade jag nog valt att vara hemma 9 månader sammanhängande istället innan jag började jobba men troligen fortsatt amma deltid även efter jobbstart!
Visst är debatten svårt. Och jag vill poängtera att jag absolut inte tycker att man är sämre förälder för att man väljer att ge ersättning istället, oavsett vilka anledningar man har :). Det är jättebra att vi faktiskt har ett alternativ till amning så att alla kan välja det sätt som passar dem bäst.

Det är just argumentet att ge ersättning för att det ska bli mer jämställd som vi inte tyckte övervägde fördelarna med amning.
 
Ja jag säger inget om att man tänker olika kring sig själv och tex amning. Jag har förståelse för att man väljer amning, och självklart är det upp till var och en.
Men varför bli så upprörd i en generell diskussion? Som min kollega blev?

Hon har barn och vill inte ha fler. Vi pratade inte om hennes val. Det var generellt och jag nämnde att man inte måste amma om det ställer till bekymmer på andra sätt.

Det är vad jag tycker är så märkligt. Som att en generell diskussion skulle bli som ett personligt påhopp?

Dessutom väldigt nedvärderande mot de som väljer att avstå amning. Jag kände mig rätt så dömd, det blev tydligt att min kollega alltså kommer anse att jag gör "fel" om jag skulle välja bort amning med ev framtida barn.
 
Jag tänker att det såklart är fritt fram att göra på det sätt som passar var och en bäst, men man kommer inte ifrån att det är omöjligt att få det helt jämställt när det gäller barn. Däremot finns det saker man kan göra för att minska klyftan. Jag tycker även att det är viktigt att inte tappa barnperspektivet heller i jakten på millimeterrättvisa, och det kan se olika ut i olika familjer. I vissa familjer kanske det fungerar jättefint att göra de saker du föreslår, i andra hade det inneburit oerhört mycket slit.

Personligen hade jag inte velat pumpa ur så pass att vi skulle gått omlott ända från start, och amningen förenklade vårt familjeliv oerhört mycket av flera olika anledningar. Det är en av de saker jag inte hade velat göra avkall på för att vi skulle få en mer jämställd familjekonstellation. Däremot var det självklart för oss att dela lika på föräldraledigheten.

Det är också självklart att vi måste få prata och problematisera det ur ett jämställdhetsperspektiv på en högre nivå. Amning ÄR en av de saker som absolut tåls att diskutera, men som sagt, för individen är det inte alltid ett alternativ.

Delen med att det är orättvist för mamman tycker jag personligen inte är ett skäl nog till att mamman ska ta hela föräldraledigheten, men det tycker uppenbarligen inte alla :).
Exakt vad menar du när du skriver att man inte ska tappa barnperspektivet "i jakt på millimeterrättvisa"?
 
Ja jag säger inget om att man tänker olika kring sig själv och tex amning. Jag har förståelse för att man väljer amning, och självklart är det upp till var och en.
Men varför bli så upprörd i en generell diskussion? Som min kollega blev?

Hon har barn och vill inte ha fler. Vi pratade inte om hennes val. Det var generellt och jag nämnde att man inte måste amma om det ställer till bekymmer på andra sätt.

Det är vad jag tycker är så märkligt. Som att en generell diskussion skulle bli som ett personligt påhopp?

Dessutom väldigt nedvärderande mot de som väljer att avstå amning. Jag kände mig rätt så dömd, det blev tydligt att min kollega alltså kommer anse att jag gör "fel" om jag skulle välja bort amning med ev framtida barn.
Vi har ju valt att dela föräldraledigheten, men när vi pratar med föräldrar som inte har valt att göra det brukar de vilja försvara det, utan att jag eller maken ens börjat ifrågasätta varför de valt att göra så. Det är uppenbarligen en öm tå, det här med jämställdhet, och det är lätt att ta det personligt trots att man diskuterar i generella termer.
 
Exakt vad menar du när du skriver att man inte ska tappa barnperspektivet "i jakt på millimeterrättvisa"?
Om jag utgår från mig själv så har min äldsta son ett stort närhetsbehov, och har så haft sedan den dagen han föddes. Han har haft ett stort behov av att vara i ens famn och kunde amma i timtal. Det var tydligt att han inte gjorde det enbart av hunger utan för att det gjorde honom trygg. Vi försökte med både napp och flaska men det resulterade i en tvärilsk bebis och han blev bara nöjd när han fick amma igen. För oss hade det känts fel att fortsätta kämpa med flaskan om det enda skälet hade varit att vi skulle ha det mer jämställt.

Vi försökte väga upp det på andra sätt. T.ex. genom att maken tog alla blöjor när han var hemma och att han tog sonen i bärsele direkt när han kom hem från jobbet.
 
Jag hade aldrig kunnat pumpa ur såpass mycket bröstmjölk. Jag har ett stort barn som var oerhört hungrig första halvåret och jag släpper jättedåligt med mjölk till pumpen. Hade inte velat ge ersättning pga risk för förstoppning och magproblem och hon har heller inte tagit flaska överhuvudtaget. Jag var dessutom helt omtumlad och yr i bollen i flera månader efter förlossningen av hela omställningen och hormoner och sömnbrist. Hade någon av mina kollegor hävdat att man som kvinna kan "utforska alternativet" att pumpa ur bröstmjölk och jobba heltid den första tiden efter förlossningen av jämställdhetsskäl så hade jag nog också bara suckat och släppt diskussionen, helt ärligt. :o För mig känns det så totalt verklighetsfrämmande.
 
Om jag utgår från mig själv så har min äldsta son ett stort närhetsbehov, och har så haft sedan den dagen han föddes. Han har haft ett stort behov av att vara i ens famn och kunde amma i timtal. Det var tydligt att han inte gjorde det enbart av hunger utan för att det gjorde honom trygg. Vi försökte med både napp och flaska men det resulterade i en tvärilsk bebis och han blev bara nöjd när han fick amma igen. För oss hade det känts fel att fortsätta kämpa med flaskan om det enda skälet hade varit att vi skulle ha det mer jämställt.

Vi försökte väga upp det på andra sätt. T.ex. genom att maken tog alla blöjor när han var hemma och att han tog sonen i bärsele direkt när han kom hem från jobbet.
Men är det någon som brukar säga att man ska strunta i ledsna barn "i jakten på jämställdhet"?
Jag får nämligen ofta liknande motargument om jag pratar om mina personliga målsättningar kring föräldraskap och jämställdhet, men jag har aldrig själv ens tänkt tanken och jag har heller aldrig hört någon annan säga att man ska strunta i barnet.
Vart kommer det ifrån? Varför känner du/folk ens behov av att påpeka att man inte tänker låta barnet vara ledsen "bara för att få det jämställt"?
 
Föräldraledigheten sägs finnas till för barnet, samtidigt blir inte mammor med smärtsamma/besvärande förlossningsskador eller som genomgått kejsarsnitt sjukskriva - dessa ska ta föräldraledigt. Staten talar alltså med kluven tunga.

Detta är faktiskt helt galet egentligen. Många mammor har ju inte något val annat än att vara föräldraledig i början, många har tom inte heller något val annat än att ta ut dubbeldagar i början då de inte kan klara sig själv hemma med barnet och ändå (!) kan man inte bli sjukskriven.
Jag som snittades hade ju inte kunnat jobba direkt efter vi kommit hem från BB ens om jag velat, inte på minst 1 månad då jag inte fick lyfta och inte kunde röra mig tillräckligt obehindrat för att kunna arbeta. Nog blir man väll sjukskriven för annan öppen bukkirurgi liksom eller motsvarande skador och efterföljande smärta man kan få vid en vaginal förlossning. :banghead:

Borde verkligen ändras :mad:
 
Jag hade aldrig kunnat pumpa ur såpass mycket bröstmjölk. Jag har ett stort barn som var oerhört hungrig första halvåret och jag släpper jättedåligt med mjölk till pumpen. Hade inte velat ge ersättning pga risk för förstoppning och magproblem och hon har heller inte tagit flaska överhuvudtaget. Jag var dessutom helt omtumlad och yr i bollen i flera månader efter förlossningen av hela omställningen och hormoner och sömnbrist. Hade någon av mina kollegor hävdat att man som kvinna kan "utforska alternativet" att pumpa ur bröstmjölk och jobba heltid den första tiden efter förlossningen av jämställdhetsskäl så hade jag nog också bara suckat och släppt diskussionen, helt ärligt. :o För mig känns det så totalt verklighetsfrämmande.
Så bara för att det inte var ett alternativ för dig så klarar du inte ens av att ta det perspektivet i en generell diskussion som inte rör ditt eget barn eller föräldraskap?

I det här fallet pratade vi liksom om fiktiva barn som inte ens är planerade.

Det finns många saker som jag själv inte känner är rätt för mig, men jag klarar ändå av att ta perspektiv när man pratar om andra människor. Känns rätt standard.
 
Detta är faktiskt helt galet egentligen. Många mammor har ju inte något val annat än att vara föräldraledig i början, många har tom inte heller något val annat än att ta ut dubbeldagar i början då de inte kan klara sig själv hemma med barnet och ändå (!) kan man inte bli sjukskriven.
Jag som snittades hade ju inte kunnat jobba direkt efter vi kommit hem från BB ens om jag velat, inte på minst 1 månad då jag inte fick lyfta och inte kunde röra mig tillräckligt obehindrat för att kunna arbeta. Nog blir man väll sjukskriven för annan öppen bukkirurgi liksom eller motsvarande skador och efterföljande man kan få vid en vaginal förlossning. :banghead:

Borde verkligen ändras :mad:
Ja jag har också uppmärksammat detta. Helt sjukt!
Men jag har också hört att de flesta inte heller tar striden så jag vet inte riktigt hur hårt det egentligen är? Vet du?
 

Liknande trådar

Övr. Barn Hej på er alla kloka! Förlåt för ett långt inlägg men jag har verkligen ett behov av råd och tips. Jag har sen en tid tillbaka...
2
Svar
26
· Visningar
3 775
Senast: Anonymisten
·
Ekonomi & Juridik Jag har försökt googla, men hittar inget riktigt tillämpligt och tänker att här inne finns ganska mycket erfaret hästfolk som brukar ha...
2 3 4
Svar
79
· Visningar
9 802
Senast: Svartkatt
·
Samhälle Kan ni hjälpa mig att hitta en lagom informationstext att sätta i händerna på någon. Läskapacitet för abstrakt och akademisk text finns...
Svar
0
· Visningar
226
Senast: MiaMia
·
Övr. Hund Hej! Jag ber om ursäkt för en låång text. Jag är förtvivlad över situationen med min 7 månader gamla valp, jag känner mig så jävla...
2 3
Svar
42
· Visningar
4 760
Senast: fixi
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp