MiniLi
Trådstartare
En diskussion med en kollega har gnagt i mig sedan förra veckan.
Manlig kollega och kvinnlig kollega pratar om avtal kring ekonomi för att balansera upp pension osv efter ojämnt uttag av föräldraledighet.
Jag sitter bredvid och säger till manlig kollega "eller så ser du bara till att ni delar lika på FL". Han håller med, han vill dela lika!
Kvinnlig kollega säger då "men det blir ju orättvist mot kvinnan, då får hon bara ta den tråkiga första tiden och mannen får den roligare tiden när barnet är lite större".
Jag: "Det finns ju iofs inget som säger att man måste dela upp tiden på det sättet".
Kvinnlig kollega blir väldigt provocerad och säger på ett ganska aggressivt sätt "ja, jag tänker ju på BARNET!" Och så ngt som jag inte minns ordagrant men som syftade på att jag som feminist har löjliga ideer och tappar barnperspektivet. Hon syftar på amningen.
Jag blir rätt ställd av att hon blir så upprörd men påpekar att det inte finns något stöd för att just amning är bättre för barnet. Hon blir arg, men inser att jag syftar på att pumpa bröstmjölk. Jag säger att alternativet finns att utforska om man vill. Då suckar hon och går från fikarummet.
Det här har verkligen hängt kvar i mig. Inte bara för att min kollega betedde sig märkligt men också för att det blev så tydligt för mig hur man använder vilka argument som helst bara för att hålla kvar den traditionella uppdelningen.
Jag argumenterade inte egentligen. Sa bara några neutrala meningar som ifrågasatte det som togs för givet. När ett argument föll så kom nästa.
Det är ju en sak att göra sitt eget val, men när ska vi kunna prata om ex föräldraledighet utan att det blir så konstigt?
Och för vems skull gör man just sin egen uppdelning?
Som min vän.
Först var det ju uppenbarligen mammaperspektivet. Stackars mamma om hon bara får den första tiden, därför ska hon vara hemma längre så hon också får lite av den senare roliga delen.
Sen AMNINGEN! Att bröstmjölk är bra är ju en sak, men för vems skull blir man upprörd när någon nämner att det finns fler alternativ?
Och det hela i en diskussion där mannen i fråga ville dela lika, men knappt fick komma till tals.
Lite rörig trådstart kanske. Tankar?
Manlig kollega och kvinnlig kollega pratar om avtal kring ekonomi för att balansera upp pension osv efter ojämnt uttag av föräldraledighet.
Jag sitter bredvid och säger till manlig kollega "eller så ser du bara till att ni delar lika på FL". Han håller med, han vill dela lika!
Kvinnlig kollega säger då "men det blir ju orättvist mot kvinnan, då får hon bara ta den tråkiga första tiden och mannen får den roligare tiden när barnet är lite större".
Jag: "Det finns ju iofs inget som säger att man måste dela upp tiden på det sättet".
Kvinnlig kollega blir väldigt provocerad och säger på ett ganska aggressivt sätt "ja, jag tänker ju på BARNET!" Och så ngt som jag inte minns ordagrant men som syftade på att jag som feminist har löjliga ideer och tappar barnperspektivet. Hon syftar på amningen.
Jag blir rätt ställd av att hon blir så upprörd men påpekar att det inte finns något stöd för att just amning är bättre för barnet. Hon blir arg, men inser att jag syftar på att pumpa bröstmjölk. Jag säger att alternativet finns att utforska om man vill. Då suckar hon och går från fikarummet.
Det här har verkligen hängt kvar i mig. Inte bara för att min kollega betedde sig märkligt men också för att det blev så tydligt för mig hur man använder vilka argument som helst bara för att hålla kvar den traditionella uppdelningen.
Jag argumenterade inte egentligen. Sa bara några neutrala meningar som ifrågasatte det som togs för givet. När ett argument föll så kom nästa.
Det är ju en sak att göra sitt eget val, men när ska vi kunna prata om ex föräldraledighet utan att det blir så konstigt?
Och för vems skull gör man just sin egen uppdelning?
Som min vän.
Först var det ju uppenbarligen mammaperspektivet. Stackars mamma om hon bara får den första tiden, därför ska hon vara hemma längre så hon också får lite av den senare roliga delen.
Sen AMNINGEN! Att bröstmjölk är bra är ju en sak, men för vems skull blir man upprörd när någon nämner att det finns fler alternativ?
Och det hela i en diskussion där mannen i fråga ville dela lika, men knappt fick komma till tals.
Lite rörig trådstart kanske. Tankar?