Knasiga typer! Man rekommenderas ju att introducera mat vid 6 mån så det ät väl utmärkt som du tänker?
Nya rekommendationer är att låta barn från 4 månaders ålder få smaka av mat, om barnet är intresserat.
Follow along with the video below to see how to install our site as a web app on your home screen.
OBS: This feature may not be available in some browsers.
Knasiga typer! Man rekommenderas ju att introducera mat vid 6 mån så det ät väl utmärkt som du tänker?
??Eftersom du frågade efter folks tankar så svarar jag att du har rätt och din kollega har fel och är dum i skallen.
Jag håller alltså med dig, inget annat! Är urless på det där gaggandet om aaaaaamning och att det bara är Mamman som kan vara hemma första tiden.
Sen AMNINGEN! Att bröstmjölk är bra är ju en sak, men för vems skull blir man upprörd när någon nämner att det finns fler alternativ?
Jag tror att du går det lite lätt för dig, nu är mina barn stora men amningen var stort, med första barnen fungerade inte amningen alls, nu har det visserligen blivit bättre på den punkten men det var verkligen inte i alla sammanhang som man kunde ge flaska utan att få sig en föreläsning om amningens fördelar, lagom knäckande när man hade slitit som ett djur och det ändå inte fungerade. Men dottern vägrade samtidigt att ta ersättning från någon annan än mig, maken och en nära kompis som var väldigt närvarande under hennes första år.Så bara för att det inte var ett alternativ för dig så klarar du inte ens av att ta det perspektivet i en generell diskussion som inte rör ditt eget barn eller föräldraskap?
I det här fallet pratade vi liksom om fiktiva barn som inte ens är planerade.
Det finns många saker som jag själv inte känner är rätt för mig, men jag klarar ändå av att ta perspektiv när man pratar om andra människor. Känns rätt standard.
Jag tycker också att alla måste hitta det som passar bra i resp familj.Jag tror att du går det lite lätt för dig, nu är mina barn stora men amningen var stort, med första barnen fungerade inte amningen alls, nu har det visserligen blivit bättre på den punkten men det var verkligen inte i alla sammanhang som man kunde ge flaska utan att få sig en föreläsning om amningens fördelar, lagom knäckande när man hade slitit som ett djur och det ändå inte fungerade. Men dottern vägrade samtidigt att ta ersättning från någon annan än mig, maken och en nära kompis som var väldigt närvarande under hennes första år.
Sen kom sonen, jag tänkte ge amningen en chans till men hade ersättning hemma. Då fungerade det utmärkt, så pass att jag till och med kunde pumpa ur, men sonen tvärvägrade att äta ur någon nappflaska, vi hade nog alla varianter hemma som gick att få tag på. Jag åkte hemifrån för att jag inte skulle finnas som alternativ men han bara skrek och tvärvägrade. Visst hade vi härdat ut och låtit honom vara hungrig ett dygn så hade han säkert tagit flaskan tillslut men det kändes verkligen inte humant.
Så jag anser att varje familj och barn måste få reda ut vad som passar dem bäst, med dottern jobbade jag redan när hon var 14 dagar, men då jobbade vi båda. Sonen hann nog bli två månader innan jag började jobba. Men jag hade kontoret hemma och kunde ligga och jobba samtidigt som jag höll på med barnen. Men det är inget jag förespråkar, även om det fungerar.
Oftast diskutera man ur sina egna erfarenheter, det är väldigt svårt att diskutera ur någon annans erfarenheter. Jag kan visserligen se på syrran och hennes familj där maken har varit föräldraledig mer än hälften, men jag vet inte om det har gjort dem mer jämställda. Han har visserligen full koll på barnet, men det är fortfarande syrran som har koll på hemmet. Men jag vet inte hur någon av dem känner innerst inne.
Rent teoretiskt vore det himla käckt om amningen fungerade som den skulle, alla barn accepterade nappflaska och man kunde dela föräldraledigheten rakt av från dag ett, halva dagar, varannan dag eller vad man nu vill. Men i praktiken så är det väldigt sällan såna lösningar fungerar av många olika anledningar, så det ger inte så mycket att diskutera det kan jag tycka.
Det som däremot bör diskuteras är våra attityder mot pappor som är föräldralediga, syrrans make har flera gånger fått frågan om han är gift med en man eftersom han är föräldraledig Det ska vara lika självklart om mamma är föräldraledig som pappan. Det är värt att diskutera att det finns problem med att enbart en part är föräldraledig men vara öppen för att det kan finnas helt rimliga anledningar.
Jag tror att det blir problem när man har bestämt sig för att det jag tänker är rätt och den andra är märklig som reagerar på ett annat sätt, man måste vara öppen för att kunna se saker ur flera synvinklar.
Jag tycker också att alla måste hitta det som passar bra i resp familj.
Men jag tycker det är stor skillnad på att säga tex:
"För mig var det väldigt viktigt att amma på heltid och vi valde också att jag som mamma tog första delen av FL"
Eller typ:
"Men tänk på barnets bästa!!!"
Jag har alltså inga åsikter kring hur andra människor väljer att amma eller inte. Jag har åsikter om att det vore bättre för samhället om pappor tog mer FL, men jag lägger mig inte i enskilda familjers val.
Jag har väldigt svårt att förstå hur det kan vara ok att bete sig som tex min kollega gjorde, med att skuldbelägga och nästan bli aggressiv bara för att man nämner (i ett neutralt sammanhang) alternativa val.
Mitt syfte med tråden var alltså inte att diskutera amning som sakfråga..
En diskussion med en kollega har gnagt i mig sedan förra veckan.
Manlig kollega och kvinnlig kollega pratar om avtal kring ekonomi för att balansera upp pension osv efter ojämnt uttag av föräldraledighet.
Jag sitter bredvid och säger till manlig kollega "eller så ser du bara till att ni delar lika på FL". Han håller med, han vill dela lika!
Kvinnlig kollega säger då "men det blir ju orättvist mot kvinnan, då får hon bara ta den tråkiga första tiden och mannen får den roligare tiden när barnet är lite större".
Jag: "Det finns ju iofs inget som säger att man måste dela upp tiden på det sättet".
Kvinnlig kollega blir väldigt provocerad och säger på ett ganska aggressivt sätt "ja, jag tänker ju på BARNET!" Och så ngt som jag inte minns ordagrant men som syftade på att jag som feminist har löjliga ideer och tappar barnperspektivet. Hon syftar på amningen.
Jag blir rätt ställd av att hon blir så upprörd men påpekar att det inte finns något stöd för att just amning är bättre för barnet. Hon blir arg, men inser att jag syftar på att pumpa bröstmjölk. Jag säger att alternativet finns att utforska om man vill. Då suckar hon och går från fikarummet.
Det här har verkligen hängt kvar i mig. Inte bara för att min kollega betedde sig märkligt men också för att det blev så tydligt för mig hur man använder vilka argument som helst bara för att hålla kvar den traditionella uppdelningen.
Jag argumenterade inte egentligen. Sa bara några neutrala meningar som ifrågasatte det som togs för givet. När ett argument föll så kom nästa.
Det är ju en sak att göra sitt eget val, men när ska vi kunna prata om ex föräldraledighet utan att det blir så konstigt?
Och för vems skull gör man just sin egen uppdelning?
Som min vän.
Först var det ju uppenbarligen mammaperspektivet. Stackars mamma om hon bara får den första tiden, därför ska hon vara hemma längre så hon också får lite av den senare roliga delen.
Sen AMNINGEN! Att bröstmjölk är bra är ju en sak, men för vems skull blir man upprörd när någon nämner att det finns fler alternativ?
Och det hela i en diskussion där mannen i fråga ville dela lika, men knappt fick komma till tals.
Lite rörig trådstart kanske. Tankar?
Ja jag säger inget om att man tänker olika kring sig själv och tex amning. Jag har förståelse för att man väljer amning, och självklart är det upp till var och en.
Men varför bli så upprörd i en generell diskussion? Som min kollega blev?
Hon har barn och vill inte ha fler. Vi pratade inte om hennes val. Det var generellt och jag nämnde att man inte måste amma om det ställer till bekymmer på andra sätt.
Det är vad jag tycker är så märkligt. Som att en generell diskussion skulle bli som ett personligt påhopp?
Dessutom väldigt nedvärderande mot de som väljer att avstå amning. Jag kände mig rätt så dömd, det blev tydligt att min kollega alltså kommer anse att jag gör "fel" om jag skulle välja bort amning med ev framtida barn.
Samtidigt rekommenderar socialstyrelsen sjukskrivning i 1-3 veckor vid okomplicerade ingrepp där blindtarm tas bort. 2 veckor vid laparaskopi och patienten har fysiskt krävande arbete. 3 veckor vid traditionell kirurgi.
Jag har svårt att acceptera att en snittad kvinna som jobbar som städare kan anses arbetsförd direkt. Hennes arbetsförmåga bör ställas mot hennes arbete, inte förmågan att ta hand om barnet. Hon kanske planerade för att vara hemma två dagar och sen jobba? Ska hon inte få bli sjukskriven då när hennes kollega med uttagen blindtarm får bli det?
Hur mycket tror ni att föräldrarnas uppdelning av småbarnstiden spelar roll för barnet i slutändan?
Jag kommer inte ens ihåg den tiden. Jag antar att det var mamma som var föräldraledig för så var det då, men jag vet faktiskt inte. Det är inget som har påverkar min relation till pappa eller mamma, jag har en god relation med båda.
Har det påverkat min samhällssyn? Kanske, men inte på ett sätt som får mig att känna mig begränsad eller begränsande.
Jag kan som inte släppa det här med att staten anser att en jämnare fördelning av föräldraledigheten är tillför barnet. Jag kan förstå för föräldarnas skull, men när jag ser till mig själv (som barn) har det verkligen inte spelat någon roll.
När jag tidigare skrev att man inte ska tappa barnperspektivet menade jag snarare ur ett individuellt perspektiv - alltså att man som familj inte glömmer att läsa av barnet, och att man ibland får rucka på sina planer om man märker att det hade varit bättre för barnet. Här vill jag absolut inte göra några generaliseringar om vad som är bäst för barnet, eftersom det ser så fruktansvärt olika ut. Jag skulle ALDRIG säga åt någon att just DETTA är bäst för alla barn. Däremot skulle jag kunna råda någon att inte låsa sig allt för mycket när man planerar hur man vill ha det med sina framtida barn.Jag tycker också att alla måste hitta det som passar bra i resp familj.
Men jag tycker det är stor skillnad på att säga tex:
"För mig var det väldigt viktigt att amma på heltid och vi valde också att jag som mamma tog första delen av FL"
Eller typ:
"Men tänk på barnets bästa!!!"
Jag har alltså inga åsikter kring hur andra människor väljer att amma eller inte. Jag har åsikter om att det vore bättre för samhället om pappor tog mer FL, men jag lägger mig inte i enskilda familjers val.
Jag har väldigt svårt att förstå hur det kan vara ok att bete sig som tex min kollega gjorde, med att skuldbelägga och nästan bli aggressiv bara för att man nämner (i ett neutralt sammanhang) alternativa val.
Mitt syfte med tråden var alltså inte att diskutera amning som sakfråga..
... och om man planerar att ha det så jämställt som möjligt inför sitt kommande barn tror jag att man har väldigt bra förutsättningar för att få det att fungera. Men jag tycker inte att man ska se det som ett misslyckande om man inte riktigt lyckas hela vägen heller.Jag har alltid (av någon outgrundlig anledning eftersom inget sådant fanns i min omgivning när jag växte upp) sett det som självklart att båda föräldrarna ska vara lika mycket föräldrar. Jag har aldrig kunnat tänka mig att skaffa barn där den andra föräldern inte tänker sig vara lika delaktig och har liknande tankar som jag om hur vi vill guida våra barn.
Många tänker snävt och har svårt att tänka utanför sina egna uppfattade ramar.En diskussion med en kollega har gnagt i mig sedan förra veckan.
Manlig kollega och kvinnlig kollega pratar om avtal kring ekonomi för att balansera upp pension osv efter ojämnt uttag av föräldraledighet.
Jag sitter bredvid och säger till manlig kollega "eller så ser du bara till att ni delar lika på FL". Han håller med, han vill dela lika!
Kvinnlig kollega säger då "men det blir ju orättvist mot kvinnan, då får hon bara ta den tråkiga första tiden och mannen får den roligare tiden när barnet är lite större".
Jag: "Det finns ju iofs inget som säger att man måste dela upp tiden på det sättet".
Kvinnlig kollega blir väldigt provocerad och säger på ett ganska aggressivt sätt "ja, jag tänker ju på BARNET!" Och så ngt som jag inte minns ordagrant men som syftade på att jag som feminist har löjliga ideer och tappar barnperspektivet. Hon syftar på amningen.
Jag blir rätt ställd av att hon blir så upprörd men påpekar att det inte finns något stöd för att just amning är bättre för barnet. Hon blir arg, men inser att jag syftar på att pumpa bröstmjölk. Jag säger att alternativet finns att utforska om man vill. Då suckar hon och går från fikarummet.
Det här har verkligen hängt kvar i mig. Inte bara för att min kollega betedde sig märkligt men också för att det blev så tydligt för mig hur man använder vilka argument som helst bara för att hålla kvar den traditionella uppdelningen.
Jag argumenterade inte egentligen. Sa bara några neutrala meningar som ifrågasatte det som togs för givet. När ett argument föll så kom nästa.
Det är ju en sak att göra sitt eget val, men när ska vi kunna prata om ex föräldraledighet utan att det blir så konstigt?
Och för vems skull gör man just sin egen uppdelning?
Som min vän.
Först var det ju uppenbarligen mammaperspektivet. Stackars mamma om hon bara får den första tiden, därför ska hon vara hemma längre så hon också får lite av den senare roliga delen.
Sen AMNINGEN! Att bröstmjölk är bra är ju en sak, men för vems skull blir man upprörd när någon nämner att det finns fler alternativ?
Och det hela i en diskussion där mannen i fråga ville dela lika, men knappt fick komma till tals.
Lite rörig trådstart kanske. Tankar?
Det gjordes en studie för några år sedan där man frågade barn vem de pratade med om svåra saker. Pappa kom långt ner på listan. Mamma först och både "min lärare" och ingen kom före pappa.
Jag tror absolut att föräldraledigheten spelar roll. Det är med den man befäster sina roller. Ju längre tid man är hemma med barnet ju mer engagerad blir man i allt som har med barnet att göra. Relationen till barnet påverkas med stor sannolikhet av hur mycket tid du spenderar med barnet och i
De första två veckorna är det ju vanligt att båda föräldrar är hemma med barnet.
Om man har planerat att pappan ska vara föräldraledig först, och mamman ska jobba, så jämförs mammans arbetsförmåga med hennes arbete.
Om mamman (vilket ju oftast är fallet) är föräldraledig, jämfört hennes arbetsförmåga med förmågan att ta hand om barnet, eftersom det är hennes arbetuppgifter under föräldraledigheten.
Jag har svårt att tro att man från FK sida skulle neka sjukskrivning till en icke föräldraledig nysnittad mamma.
Ett skäl till att det är svårt att bli sjukskriven under graviditet är att sjukpenning får man om arbetsförmågan är nedsatt pga sjukdom.
Graviditet anses, tack och lov, inte som en sjukdom i Sverige. Därav anses inte heller "normala" graviditetssymtom som sjukdom.
Och förlossning räknas inte heller som en sjukdom, vilket säkert är skälet till att det är svårt att bli sjukskriven efter en "normal" förlossning.
Hur mycket tror ni att föräldrarnas uppdelning av småbarnstiden spelar roll för barnet i slutändan?
Jag kommer inte ens ihåg den tiden. Jag antar att det var mamma som var föräldraledig för så var det då, men jag vet faktiskt inte. Det är inget som har påverkar min relation till pappa eller mamma, jag har en god relation med båda.
Har det påverkat min samhällssyn? Kanske, men inte på ett sätt som får mig att känna mig begränsad eller begränsande.
Jag kan som inte släppa det här med att staten anser att en jämnare fördelning av föräldraledigheten är tillför barnet. Jag kan förstå för föräldarnas skull, men när jag ser till mig själv (som barn) har det verkligen inte spelat någon roll.
Ja det var ju bara tragiskt ... Du råkar inte veta vilken/vilka årskullar med barn det handlade om i studien?