Trotsiga, bråkiga eller viljestarka barn?

[Bubbla]

Sv: Trotsiga, bråkiga eller viljestarka barn?

Min sambo är ju "arbetaregubbe" så han går i sina skitiga arbetskläder rätt länge. Och det enda han tar rent varje dag är t-shirt, kalsonger och strumpor, vilket han har en hel uppsjö av varje. Så det tar lÅÅÅÅng tid innan hans kläder tar slut. Och stryka? Vad är det? Tror att jag har hört talas om det...hemma hos oss är strykningskläder förbjudet, om det inte är finkläder då...

Just nu gör jag det mesta hemma, men då är jag ju också hemma på halvtid medan han jobbar mer än heltid. Men tvätta sina egna arbetskläder får han göra själv (vem vill ta i dem)...
Fast jag får också tokspel ibland, speciellt när han säger åt ungarna att göra saker som han inte gör själv, snacka om föredöme...

 

[Bubbla]

Sv: Trotsiga, bråkiga eller viljestarka barn?

Känner igen det där med att man måste säga åt dem exakt VAD som ska göras. Det går inte att säga "städar du lite" utan man måste säga "dammsuger du och moppar köket och vardagsrummet" (och till min karl måste man lägga till "NOGA").

 

[Enya]

Sv: Trotsiga, bråkiga eller viljestarka barn?

Tack för alla era svar!!
Detta är något som jag inte pratar med någon om egentligen. Alla tror att vi har det så bra.
Det är så här att jag pluggar till lärare i svenska. Jag är bara i skolan två till tre dagar i veckan, ibland alla 5 dagarna, men det är mer sällan. Jag har lång pendlingstid både före och efter skoltiden. Eftersom jag inte har körkot så får min arbetslösa man köra mig till närmaste hållplats som ligger 1,5 mil från hemmet och även hämta mig där. det finns visserligen en linje som går ca 2 km från vårt hem, men den passaqr inte på morgonen. Barnen går på dagis tre dagar i veckan mellan 9och 14.
I dag lagade han mat. Det gör han ofta nu, eftersom jag strejkade när det gällde det. Tidigare hade jag alltid middagen färdig när han kom hem från jobbet, men nu är orken slut. HAN ska ju också kunna laga mat, så nu är det HANS tur att träna!! Och han lämnar och hämtar barnen på dagis varje dag. MEN, jag diskar, jag dammsugar, jag tvättar, jag viker tvätt och jag lägger in tvätt. Hans uppgifter är att bära in ved och........inget mer som jag kan komma på nu. fast den enda uppgiften är han itne så bra på. Han hämtar det som får plqats i hans famn och tror att det räcker hela kvällen. Jag brukar slita in mer ved. Vi hjälps åt med barnen; påklädnad, tandborstning, blöjbyten osv. Jag plocjar undan maten från bordet när vi har ätit.
Arbetsfördelningen är fel, men jag kan gå med på att vaqra den som diskar och så vidare OM han kan hålla ordning, lägga tvätten i tvättkorgen och så vidare.
Han har inte alltid varit så här. Han har blivit värre hela tiden. Hans familj är inte världens renligaste så han ser inte skiten, som någon sa. Och jag är helt enkelt för rädd för att inte städa och diska hans disk mm. Jag är inte rädd för honom, utan rädd för att han ska lämna mig. Jag älskar honom lika mycket som tidigare, därför är jag fortfarande gift med honom. När jag frågade om han är rädd för att förlora mig så sa han att han inte var det. Han sa att han överlever en skillsmässa. JAG är rädd att frölora honom eftersom jag älskar honom. Han säger att han äslkar mig. Men han är inte beredd att ändra sig för min skull, han säger att jag ska ta honom som han är. Med alla fel och brister. Jag frågar honom ofta om han gifte sig med mig bara för att få ett rent hem, barn och någon att ha kul med i sängen, men då tycker han att jag är löjlig som tror att det är så. Hur är det då?!
Familjerådgiving har jag föreslagit för honom, men han vägrar, tycker inte att vi har så allvarliga problem. Och de problemen vi har är att jag inte är glad och om jag inte tänker vara glad så tänker inte han vara trevlig mot mig heller. Jag försöker le mot honom trots att jag plockar undan hans strumpoir från soffan!

Eric, 3-åringen, verkar ha uppfattat mitt "nya" jag sedan igår. Jag lyssnar på det ni skriver till mig och försöker ändra vissa saker och försöker tänka att visst älskar mina barn mig lika mycket som jag älskar dem. Antingen uppfattar han det eller så är det jag som ser aqllt på ett annat sätt. I dag har det inte varit några konflikter alls med något av barnen och när jag klippte dem mutade jag med en glass och då fick jag klippa dem.
Men helt ärligt vet jag inte vad jag ska göra med min man längre. Jag kan inte ställa krav på honom, han anser att han gör tillräckligt här hemma och om jag inte gillar det så är det bara att skilja sig tycker han. Jag är rädd att förlora honom.
I går berättade jag för honom att jag inte orkar med skolan längre. Jag är mentalt riktigt trött och deprimerad och funderar på att sluta. fast då är jag arbetslös och kommer inte att få några pengar alls! Så jag vet inte vad jag ska göra. Har missat så mycket i skolan också eftersom jag har varit mycket sjuk i influensa och förkylningar. Vad ska jag göra???

 

[Stollan]

Sv: Trotsiga, bråkiga eller viljestarka barn?

Känslomässig utpressning = psykisk misshandel.
Jag lede som barn i ett hushåll där främst min styvfar men även min mamma idkade sådant och jag lovar att det var ett helvete på jorden. Vill du verkligen ha det så för dig och dina barn?
Sätter du inte på stora bromen och slår backut så kommer du och dina barn bara må sämre och sämre. Vem tror du får ta det värsta "smällen" i ett sådant läge?
Jag kan tala om att det är inte din man och inte du utan dina barn!!
Jag är ledsen över att säga det men du har med 99% chans redan förlorat din man iom att han inte är villig att kompromissa och allt tycks cirkulera runt honom som om han var 3 år gammal.
Jag är duktig att spå framtid när det gäller sådana här relationer. Jag har lärt mig utav många människor runt om mig och det är en orsak till mitt förhållande som är stadigt utan utpressningar (förutom en kyss mot en kudde ) inga prestationer för att få uppskattning mm. Jag mår så otroligt bra när jag är med min man och jag känner mig trygg och abslappnad. Han skulle hellre dö än att göra mig illa medvetet.
Aldrig någonsin skulle något få mig att leva ett liv som gör mig illa eller försöker styra mig med utpressningar.
Att han blir värre är ju för du "tillåter" honom att bli så. Han kommer ju åt dig genom utpressning. Om några år kommer dina söner göra likadant om du låter det fortgå.
Säger bara en sak *blinkande röda lampor med ljudliga varningssirener*
Det blir inte bättre har han ju sagt...för han har inte motvation nog att förändra det.. Han är ärlig i detta genom att han talar om att du får ta honom som han är.
Kärlek eller inte kärlek, den kärleken kommer att bytas ut mot hat och bitterhet om situationen inte förändras.
Hade min man hotat med att lämna mig pga att jag tvingade honom att städa osv skulle jag visa honomvar dörren fanns
Jag vet att jag kan älska någon annan igen även om det tar tid och jag vet att för min del är det bättre att bo ensam än att ha någon som misshandlar en psykiskt. Det finns ingen så nedbrytande av ens person som psykisk misshandel hos den man älskar mest.

 

[Enya]

Sv: Trotsiga, bråkiga eller viljestarka barn?

Jag vill inte tro att jag redan har förlorat min man. Vill inte heller ha det så här, och jag försöker prata med honom hela tiden, men jag når inte fram. Vi grälar aldrig i närheten av barnen, aldrig. Vi bråkar övehuvudtaget inte alls lika mycket mer. Jag känner att jag inte är redo att släppa honom ifrån mig, jag älskar honom alldeles för mycket. Jag vet inte om jag har fått det att låta som om mina barn far illa. Så är det inte alls, de är glada och sociala barn, varav den ena är trotsig till tusen. De FÅR uppmärksamhet och blir behandlade väl. Dock har vi lite problem med att få honom att vara mindre trotsig.
Jag känner ännu inte att jag lever i ett helvete och mina barn får inte betala något som det ser ut nu. De blir inte påverkade av detta, mer än av att min man inte är en höjdare på att plocka undan precis.
Jag ska praqta med honom igen. Pratade med honom i kväll, men han tyckte sig vara nöjd med vårt liv nu. Jag sa at jag inte var nöjd, men sedan började ett lätt ordkrig och då sa jag att jag inte ville prata mer utan att vi tar det en anna dag. Vi löser det här. Det måste vi.

 

[Jane_Done]

Sv: Trotsiga, bråkiga eller viljestarka barn?

Du skriver två gånger att du älskar honom. Varför då kan jag undra. Får han dig att skratta? Får han dig att känna dig utvald, viktig, vacker och intelligent? Gör han ditt liv lättare att leva?

/Jane

 

[Enya]

Sv: Trotsiga, bråkiga eller viljestarka barn?

Ja...han får mig att skratta, men han får mig inte att känna mig utvald direkt, men viktig och intelligent. Vacker tycker jag inte ens att jag är så jag har svårt att tro honom när han säger sådana saker till mig. När vi har det bra i hopa så får han mitt liv lättare att leva. När vi har det bra känner jag att det är skönt att ha honom vid min sida. Dock har det inte varit så en tid nu. Men ändå har vi det betydligt bättre nu än vad vi har haft. Kanske för att jag accepterar mer. Han har mycket problem med sig själv med tanke på att han är arbetslös, men det är jobbigt att vara den som får ta allt.

 

[Stollan]

Sv: Trotsiga, bråkiga eller viljestarka barn?

Så antingen är det du skrivit här inte riktigt sant eller så ser du inte skogen för alla träden.

"han anser att han gör tillräckligt här hemma och om jag inte gillar det så är det bara att skilja sig tycker han"

Det är äkta känslomässig utpressning. Mitt sätt eller så får du gå!!
Min mamma hotade min bror med fosterfamilj när vi var små för han var så "jobbig" och jag lovar dig att den ångerst man går omkring med när det gäller rädslan att bli ratad av den man älskar är ett helvete. Då lever man i ett helvete och ser man inte det är frågan om man inte sitter fast i förnekelse.
Är det inte jobbigt att gå omkring på tå och inte våga kräva något pga att du är rädd för att han skall lämna dig?
Det är ett jättebra sätt att skapa utmattningsdepression på om inte annat.
Min man är inget helgon och tappar tålamod mm men aldrig någonsin att han skulle behandla mig som din man gör. Så behandlar man inte någon. Som barn till förälder som hotade med skillsmässa när något inte passade och som körde med känslomässig utpressning i liknande form på oss barn som din man gör så mådde jag otroligt dålig och var under stark press. Rent ut av ett under att jag orkade hålla ut till vuxen ålder och inte avslutade mitt liv där och då.
Slutar inte det hos er kommer era barn att fara illa och det kommer att bli ett helvete för dom.
Du kan komma med hur många ursäkter som helst för din man men han uppför sig på ett sätt som är sårande och stressande för er alla.
Stoppar inte det så kommer inga känslor i hela världen kunna laga det.
Kan också tala om att jag har lagt all min barndom bakom mig men all denna utpressning odyl har gjort att jag har ett stort avstånd från mina föräldrar. Dom har fortfarande inte ändrat på sig fast dom är över 50 år nu
Jag säger inte att du i morgondag skall ta ditt pick och pack och gå men jag råder starkt till familjerådgivning. Visste du att det är så vanligt att föräldrar skiljs innan barnets andra år?
Där vi bodde innan hade man förtur om man hade barn under 2 år.
Så vill du rädda ert äktenskap sparka ditt maken även om han blir skittjurig. Det går att få fram den man du mötte men det krävs en massa jobb från dig och då är konflikträdsla ett stort NEJ.
Du förstår det spelar ingen roll hur mycket du vill att det funkar om maken inte är på samma våglängd. Det är som att kasta pärlor till svin.
Tänk på dig själv men främst på dina barn.
Kan du göra förändringen som krävs?
Den första är att du skiter i "flytta" hot och synar dom. Antingen är dom bara falska och då har din make helt plöstligt ett mindre inflytande över dig eller så är dom sanna och vad är ett äktenskap värt om maken skiljer sig pga att han måste dra mer av sitt lass?

 

[Stollan]

Sv: Trotsiga, bråkiga eller viljestarka barn?

När hade ni det bra och hur skall du få det att komma dit?
En glad mamma och pappa som känner sig väl tillmods ger mer harmoniska barn (mindre "trotsiga" barn). Det tjänar alla på.
Frågan är vill din make ha en förändring eller är han så bekväm att det är lättare (för honom) att vara kvar i det gamla?
Är svaret nej så har du två alternativ
Vänj dig och hitta glädje ändå
Ge upp
Jag menar om han inte är beredd att satsa på ert förhållande är det kört oavsätt om du vill se det eller inte. Din uppgift är att ta reda på vad ert förhållande har för värde hos honom och vad han är redo att göra för att alla skall vara så glada som möjligt.

Jag vill att du funderar mycket.
Jag har haft kompisar där jag sett det brakat åt skogen och dom har själva märkt det men där det har tagit tid för dom att acceptera att det måste bli ett slut. Flera år har det hänt att processen har tagit för personerna att få sig att acceptera även i sitt hjärta det som hjärnan har vetat länge. Jag har under tiden väntat ut och varit där som stöd och som bollplank för full insikt och acceptans är något man måste skaffa själv. Det är ingen anna som kan göra det för en.

Jag vet dock med mig att ett sådant beteende inte ens från barn accepteras i detta hushållet och skulle min karl får någon konstig hjärnskada att han började så och det var obotbar så hade det varit byebye hur mycket jag än älskade honom. Mitt "jag" är viktigt för mitt välbefinnande och det går inte hållas intakt vid psykisk misshandel speciellt på den plats jag skall ladda batterierna...hemma.

-Been there, done that and never ever again in my lifetime!!! -

 

[Enya]

Sv: Trotsiga, bråkiga eller viljestarka barn?

Det är sorgligt det du har upplevt.
Jag lovar dig att jag vet hur det känns att alltid oroa sig över att inte vara bra nog, att han kanske skiljer sig för att jag säger eller gör något han inte gillar. Jag har också talat om just det för honom, att jag är rädd för att han ska lämna mig för att jag säger något kristisk om honom. Han sa att han inte menade så och att han ska sluta. Givetvis talar jag sanning om det här, vad har jag för anledning att ljuga?
Jag lovar att jag ska göra något åt det här. Det blir snarare samtal oss emellan och sedan ska jag försöka få i väg honom på familjerådgivning. Jag vill inte att vårt förhållande tar slut, det är därör jag inget gjort tidigare.
Tack för dina svar! De är uppskattade.

 

[Sar]

Sv: Trotsiga, bråkiga eller viljestarka barn?

Jag blir lite rädd när jag förstår på ditt inlägg att du inte är glad för att arbetsfördelningen är fel men att du inte vågar kräva en förändring för att du är rädd att bli lämnad.
Hur ska du då någonsin bli glad?
Ni två måste sätta er ner och göra ett schema på alla grejer som skall göras och sedan får ni göra en uppdelning. Ser han inte skiten får ni komma överens om att du får säga till honom eller att man gör vissa saker vissa dagar oavsett om det behövs eller ej.
Du skriver att ni inte bråkar, ni kanske skulle behöva bråka mer för att få igång kommunikationen er emellan.
Att ta körkort borde vara en hög prioritet för dig, har du möjlighet att kunna övningsköra med honom till bussen och tillbaka varje dag så har du kanonbra träning.
Jag tror också att du behöver jobba på ditt eget självförtroende så att du vågar älska dig själv och tycka att du är värd något. Du måste kanske också sänka din egna krav så att du inte hamnar i någon sorts städmani. Jag hoppas det kommer att ordna sig för dig!

 

[Bubbla]

Sv: Trotsiga, bråkiga eller viljestarka barn?

Det är inte helt enkelt så att han faktiskt inte fattat att du menar allvar? Att du faktiskt är jättetrött och inte orkar? Att du faktiskt inte tycker att det fungerar som det gör nu? Jag förstår att du har sagt det till honom, men har han fattat att du verkligen menar allvar? (Min sambo kan nämligen vara lite så att man måste skriva det i pannan för att han ska förstå typ.)

Och kan det inte var så att han bara säger att han lika gärna kan ta en skilsmässa för då vet han att du slutar tjata? Lite känslomässig utpressning tycker jag att det är, men frågan är om han verkligen skulle göra allvar av hotet? Ska jag vara helt ärlig så OM han skulle göra allvar av hotet, vad är han värd då? Jag förstår att du älskar din man, men till vilket pris? Jag förstår att du inte vill bli lämnad, har själv suttit där, det är inget kul alls, men såhär i efterhand kan jag se att det nog var det bästa som kunde hända mig, det tärde på både mig och i förlängningen barnen.

Det är klart att man ska acceptera varandra som man är, man ska inte försöka förändra varandra för mycket. MEN jag tycker inte det handlar om att förändra, det handlar om att hjälpas åt så att det funkar för alla.

 

[Inte_Ung]

Sv: Trotsiga, bråkiga eller viljestarka barn?

Men jag undrar varför du måste ha det "fint" hemma så att du inte behöver skämmas?
Det är väl bara att leva i skiten.
Det är ett totalt stök-kaos nar man har småbarn.
Och det går inte över förrän den minsta är uppåt 5 år.
Om man försöker att hålla fint med en 3-åring och en 1½-åring i huset, så dör man av utmattning oavsett vilken karl man lever med.
Så det enda riktiga råd som jag kan ge dig är:
Lär dig leva i och med röran.
Annars så dör du.

Om du behöver en stökfri fristad, håll ett rum (inte vardagsrummet dock) fint och prydlig.
Och bara det rummet.

Reglerna som du försökt att ställa upp för dig 3-åring, är dömda att misslyckas.
Jag har min 3dje 3 åring, och skulle aldrig drömma om att sätta upp sådana regler hemma hos mig.

 

[Bubbla]

Sv: Trotsiga, bråkiga eller viljestarka barn?

Tänkte lite samma sak. Det går helt enkelt inte, jag har bara en liten tvååring och två större men det är halvt kaos här rätt ofta ändå (två hundar iofs också).

Men det är väl också så att ingen förväntar sig att det ska se tiptop ut hos en barnfamilj heller. Och är det det så kan man i så fall spara städkrafterna till de gånger man får hem såna gäster.

 

[Enya]

Sv: Trotsiga, bråkiga eller viljestarka barn?

Varför är mina regler fel? Varför är det fel att lära sina barn redan från början att säga tack för maten? Att de bara får ha sina leksaker i rummet är nu ändrat. Den regeln finns inte mer. Att inte titta på tv dagtid är väl inte fel? Berätta för mig varför min regler är fel, och vilka som är det.

 

[Snurrfian]

Sv: Trotsiga, bråkiga eller viljestarka barn?

Jag tror inte att regeln i sig är så fel, men försök vända det till att lära tre åring att man säger tack för maten istället för att kräva det, vissa dagar är det helkört och då måste man helt enkelt välja sina strider och då känns inte tack för maten så extremt viktig... Sen kan de väldigt snabbt lära in beteendet men inte innebörden, för elin är "tacktack" nu är jag mätt och jag vill inte ha mer mat, men hon kan mycket väl tänka sig att sitta kvar och "konversera" men lika gärna vill hon komma från bordet och göra något.

Att de inte får titta på TV dagtid är en jättebra grej, men jag tror för din egen skull att du har att vinna på att få fem minuters ro för de sitter still och tittar på Tv istället för att du ska se till att de är aktiverade med "rätt" saker, själv behöver jag de där stunderna hon sitter vid tvn, just för att "hämta andan" fixa undan lite andra saker, sitta på toa ifred utan att behöva fundera på vad hon hittar på för bus... Och jag märker på elin att hon behöver få sitta stilla och koppla av en stund efter dagis, för det är jobbigt att vara där! Och läsa en bok för henne är inte avkoppling för hon lever sig in till 100% och berättar egna historier med hjälp av bilderna... Vi har ännu inte lyckats hålla oss till bokens historia en enda gång...

Så jag tror som sagt att du behöver koppla av din egna krav på dig själv, du behöver inte vara rädd att soc ska ta barnen ifrån dig, de skulle säkert hellre vilja lämna tre till hemma hos dig som har det värre...

Jag tror som många andra att ditt största "problem" är din man eller snare konverastionen med din man, ta hand om erat förhållande eller flytta ifrån honom och klara dig själv för det är nog enklare i längden. Men som sagt jag tror ni behöver hjälp av en utomstående, vill din man inte gå till familjerådgivning ja börja ställ krav på honom, och passar det inte honom ja då är det mycket möjligt att han får flytta eller att du gör det.
Skulle du känna dig totalt färdig, stick iväg en helg och var för dig själv och red upp dina tankar, du behöver inte rymma men var klar på att berätta varför du åker, så kanske även han få en tankeställare.
Jag hoppas att det reder upp sig för dig! Ta tag i ditt liv och börja lev! Du är värd så mycket mer än att gå och må dåligt!

 

[mandalaki]

Sv: Trotsiga, bråkiga eller viljestarka barn?

Jag tror inte att regeln i sig är så fel, men försök vända det till att lära tre åring att man säger tack för maten istället för att kräva det, vissa dagar är det helkört och då måste man helt enkelt välja sina strider och då känns inte tack för maten så extremt viktig...

Exakt!

Enya, det som kan se provocerande ut är att du pratar om just regler. Det låter som militärdisciplin och sån funkar sällan på småbarn. Det är som föräldrar som har "regeln" att barnen ska säga förlåt när de gjort fel. Jag reagerar alltid på det, för ett förlåt är inget värt om inte barnet förstår vad förlåt betyder, förstår vad som var fel och inser att det inte var så förbaskat lyckat. Att säga förlåt bara för att mamma eller pappa kräver det innebär däremot ingen förståelse alls.

Jag tror att det skulle bli lättare för dig om du själv släpper regel-tanken och i stället tänker i termer av lärande - precis som Snurrfian säger. Tänker man i regler hamnar man lätt i prestigelägen - "jag SKA få honom att göra som jag säger" - och med 1,5 och 3-åringar innebär det i regel bara att man får väldigt blodig panna :smirk:

 

[Bubbla]

Sv: Trotsiga, bråkiga eller viljestarka barn?

Exakt!

Det är som föräldrar som har "regeln" att barnen ska säga förlåt när de gjort fel. Jag reagerar alltid på det, för ett förlåt är inget värt om inte barnet förstår vad förlåt betyder, förstår vad som var fel och inser att det inte var så förbaskat lyckat. Att säga förlåt bara för att mamma eller pappa kräver det innebär däremot ingen förståelse alls.

Precis den här diskussionen hade jag med en mamma med två barn på 2½ och 1½! Hon hade tillbringat över en timme med att försöka få det större barnet att säga förlåt till det mindre barnet när det hade drämt till det. Något som ju inget av barnen skulle få ut något av eftersom ingen av dem förstod innebörden av det. Det kan ju tom slå tillbaka åt fel håll; om man säger förlåt efteråt får man slå den andra. Jag sa att jag brukar säga till min tvååring att blåsa på den andre eller klappa den istället, för de är de sakerna vi gör på henne om hon har fått ont, och det förstår hon att då blir det bra igen!

Till Enya; en sak jag tänkte på är att du och din man kanske behöver lite mer tid för er själva? Man tappar lätt lite av förhållandet när man har småbarn, och är en dessutom arbetslös kanske självkänslan inte är på topp och då är det viktigt att veta att man har varandra.

 

[Inte_Ung]

Sv: Trotsiga, bråkiga eller viljestarka barn?

Varför är mina regler fel?

Dina regler är fel för att du kommer att driva livet ur dig själv om du försöker att genomdriva dem.
Barnen är för små för att förstå dem, så det kommer att bli en kamp för dig hela tiden att få dem att följa reglerna.
Och eftersom du är så trött, så är ett krig med barnen inte vad du behöver.

Prova att göra det litet lätt för dig själv i stället.
Välj de regler som de måste följa för att du skall stå ut, skit i resten för att spara på dig själv.

Jag har bara några få regler för mina barn.
Och de är jättetrevliga ändå.

Reglerna är.
Man skall vara snälla mot varandra.
Ingen får slå någon annan.
Om man spiller mat i vardagsrummet, så får man bara äta i köket närmaste månaden.
Barn som har egna rum (3-åringen sover i en garderob p.g.s. platsbrist) får sina saker konfiskerade av mig om de glöms kvar i vardagsrummet.
3-åring får bara leka med sina leksaker där han inte är för mycket ivägen.
Vilket varierar efter hur mycket plats vi andra behöver just då.

Och så den viktigaste regeln av dem alla.
Man kör inte med mamma om man egentligen kan själv.

Och vet du, alla säger tack för maten ändå.
Helt utan regel för det.
Och förlåt vet de vad det är.
Och de kan trösta varandra om någon blir ledsen.

Barn, de gör som man själv gör, så man måste inte banka in några regler.

Barnen är 13, 10 och 3.
Huset har 5 rum varav 3 sovrum.
I matrummet så härskar min sambo och jag och alla datorer.

En annan skojjig sak.
Ingen unge ville städa.
Så vi slutade med det .... länge.
Till slut så blev det ganska så otrevligt att vara i huset.
Då så klagade barnen.
-Städa då. Sade jag.
-Vill inte svarade de.
-Inte jag heller. Svarade jag.
Efter ett tag så böjade de plocka litet i skiten och konstaterade att det var jobbigt att städa.
-Jag vet. Svarade jag.
Sedan så städade min sambo hela huset rum för rum.
Och gissa hur glada barnen blev och hur rädda de har varit om den städningen.
Nu så plockar de stora utan tjat undan efter sig.
3-åringen är för liten för det. Tycker jag då i alla fall.

 

[Snuffsan]

Sv: Trotsiga, bråkiga eller viljestarka barn?

Det går inte att sätta upp regler på det sättet för så små barn. Det är du som mamma som ska få barnen att vilja uppföra sig på ett bra sätt. De ska städa efter sig för att de tycker det är kul att ha fint hemma, inte för att det är en regel. Man ska inte åka bil utan bilbälte därför att det är farligt, inte för att det står i reglerna. Förstår du liknelsen? Det är du som formar deras beteende.

Tv på dagen tycker jag är en kass regel för dig. Tv ser man när mamma eller pappa tycker att man får titta. Om det sen är mitt på dagen eller på kvällen eller inte alls kan variera från dag till dag. Enkelt att hålla efter, man låter aldrig barnen ha fjärrisen helt enkelt. Då undviker man dessutom att de ändrar kanal och ser olämpliga program.