Mineur
Moderator
Alltså hörni, i morse var jag ute på mitt livs bästa löprunda. 7 km traillöpning med omväxlande terräng, många branta backar (som vi gick upp för) och en helt fantastisk solig, krispig höstmorgon. Jag sprang tillsammans med tre väldigt erfarna löpare men kände faktiskt att jag kunde hänga med riktigt bra. Framförallt höll sig hjärnan i schack och jag hamnade aldrig i det här "gud vad jobbigt det är, gud vad dålig jag är, gud vad de andra ska tycka att jag är otränad"-träsket där jag så lätt hamnar när jag springer själv. Jag bara njöt och kroppen kändes STARK. Helt underbart! Det kanske bor en liten traillöpare i mig trots allt?
Nu ska jag och mina trötta ben gå på bröllop!
Nu ska jag och mina trötta ben gå på bröllop!