Oops, vi skrev samtidigt! Bör vara 5 x 1km ja!Men det är väl på riktigt inte 5 x 10 km? Det låter vrååååålmycket för ett vanligt träningspass. 5 x 1 km köper jag
Follow along with the video below to see how to install our site as a web app on your home screen.
OBS: This feature may not be available in some browsers.
Oops, vi skrev samtidigt! Bör vara 5 x 1km ja!Men det är väl på riktigt inte 5 x 10 km? Det låter vrååååålmycket för ett vanligt träningspass. 5 x 1 km köper jag
Tror hon menade att 5*1mil är väldigt mycketMan kan oftast byta mot ngt annat, jag springer aldrig iofs pga skador men ändå.
Kan säga att både mitt blodsocker och pollenhalten i luften höll på att ta livet av mig5 varv med 10000 m löpning??
Jag som precis började bli lite sugen på crossfit känner mig genast avskräckt igen om jag ska behöva springa ultramaror
Jag kan ha satt en 0 för mycket5 varv med 10000 m löpning??
Jag som precis började bli lite sugen på crossfit känner mig genast avskräckt igen om jag ska behöva springa ultramaror
Du har så rätt. Jag kopplade inte ens att jag skrivit fel så mycket 0orOch oavsett vilket så är jag tämligen övertygad om att @YaHilweh menade 1000 m löpning, inte 10 000
@Happimess
Du har så rätt. Jag kopplade inte ens att jag skrivit fel så mycket 0orOch oavsett vilket så är jag tämligen övertygad om att @YaHilweh menade 1000 m löpning, inte 10 000
@Happimess
Jag springer alltid åt motsatt håll från alla andra, eller altinerar håll jag springer åt för att inte ha någon som stressar mig bakom.På tal om löpning så är det precis vad som står på schemat på dagens crossfit och jag har varit nervös för det sedan i måndags typ Jag har varit så sjukt nära att avboka flera gånger och hittat på minst 34 ursäkter, men jag tror jag måste försöka ta mig iväg ändå. Jag vet ju att jag kan och att det går, att det främst är hjärnspöken som står i vägen. Och de hjärnspökena lär ju inte bli bättre av att jag undviker samtliga löpningspass. Ju mer jag undviker dem, desto större blir den mentala spärren. Så jag ska gå dit. Jag ska klara det. Jag ska släppa på kraven på mig själv. Jag ska göra så gott jag kan, skita i vad andra tycker, fokusera på andningen och låta bli att hata mig själv efteråt. Det är ju en löjligt liten grej egentligen, och jag kan så mycket mer än jag tror. Måste bara få ordning på det mentala!
Fy tusan vad grym du ärJag överlevde, men det var precis lika hemskt som jag väntat mig Dock hade jag ju laddat upp rätt bra mentalt och tyckte ändå att jag lyckades ta mig igenom det utan att själen dog alltför mycket
Jag blir ju så fruktansvärt stressad av löpning, och ännu mer så av löpning i grupp. Det har varit ett problem från mig ända sedan jag som 12-åring sprang mitt livs första Cooper-test i skolan och gick hem och grät efteråt för att jag tyckte att jag var så dålig. Det känns överdrivet att kalla det trauma, men det är verkligen något som jag kämpat med i hela mitt liv och jag minns ångesten inför varje idrottslektion då löpning eventuellt skulle kunna komma på tal. Min pappa och min bror, som båda är löpentusiaster, försökte hjälpa mig men det slutade alltid i tårar och självhat där också. Jag vet inte vad det beror på, men jag har så fruktansvärt många mentala spärrar när det kommer till löpning och det har nog blivit lite av en ond cirkel där jag blir stressad och spänd -> får svårt att andas -> blir långsam -> blir ännu mer stressad och spänd -> får ännu svårare att andas, och så vidare. Därför ger jag mig en stor jäkla klapp på axeln just ikväll för att jag vågade.
Efter en massa olika övningar blandat med 4x100m löpning gjorde vi idag följande i par:
30 synkroniserade marklyft
30 synkroniserade burpees
400 m löpning
20 synkroniserade marklyft
20 synkroniserade burpees
400 m löpning
10 synkroniserade marklyft
10 synkroniserade burpees
400 m löpning
Idealtid mellan 15-20 minuter, jag och min partner blev klara på 16:58.
Jag sprang tillsammans med en kille som förmodligen hade hållit ett dubbelt så högt tempo om det inte vore för mig, men han var jätteschysst och peppade mig att fortsätta när jag var nära att ge upp under sista löpturen Just det här att gå direkt från burpees till löpning är ju också lite extra äckligt sådär, jag hatar att börja springa när jag redan är superandfådd!
Nu ska jag belöna mig själv med massor av middag och en slö kväll i soffan!
Min spontana tanke är höftlyft kan ju göras med vikt eller på ett ben om man vill öka belastningen.Var hos sjukgymnasten idag och fick några övningar att jobba på. Han tittade, klämde och kände och meddelade att han tror på en rejäl lårkaka (eller buttcake) mer än avslitna muskelfibrer vilket är lugnande. Med en läktid på 3-6v (det kan tom ta någon/några veckor till) så är det inte konstigt att jag fortfarande är svullen och öm emellanåt (även om jag, som oftast hittat blåmärkena efter att eventuell smärta och svullnad försvunnit, tidigare var av annan åsikt).
Dock konstaterade han att jag troligtvis under lång tid använt musklerna runt om mer än de påverkade musklerna, något som bör korrigeras. Är väl inte helt förvånad att jag inte använder musklerna som jag ska med tanke på tidigare låsningar i rygg och bäcken... Får väl ringa kiropraktorn igen om några veckor, har inte varit där alls under pandemin.
Nåväl, har några övningar att göra var dag och en telefontid om två veckor. Vill dock jobba mer på det området även i framtiden så ni får gärna dela era favoriter när det kommer till bakbyggande övningar Kan tillägga att squats har en tendens att göra mer för låren än för baken för min del.
Det är en av övningarna som jag fick av sjukgymnasten (liggandes på golvet, inte med axlarna på bänk eller liknande), men då kör jag på lite vikter om några veckorMin spontana tanke är höftlyft kan ju göras med vikt eller på ett ben om man vill öka belastningen.
Jag överlevde, men det var precis lika hemskt som jag väntat mig Dock hade jag ju laddat upp rätt bra mentalt och tyckte ändå att jag lyckades ta mig igenom det utan att själen dog alltför mycket
Jag blir ju så fruktansvärt stressad av löpning, och ännu mer så av löpning i grupp. Det har varit ett problem från mig ända sedan jag som 12-åring sprang mitt livs första Cooper-test i skolan och gick hem och grät efteråt för att jag tyckte att jag var så dålig. Det känns överdrivet att kalla det trauma, men det är verkligen något som jag kämpat med i hela mitt liv och jag minns ångesten inför varje idrottslektion då löpning eventuellt skulle kunna komma på tal. Min pappa och min bror, som båda är löpentusiaster, försökte hjälpa mig men det slutade alltid i tårar och självhat där också. Jag vet inte vad det beror på, men jag har så fruktansvärt många mentala spärrar när det kommer till löpning och det har nog blivit lite av en ond cirkel där jag blir stressad och spänd -> får svårt att andas -> blir långsam -> blir ännu mer stressad och spänd -> får ännu svårare att andas, och så vidare. Därför ger jag mig en stor jäkla klapp på axeln just ikväll för att jag vågade.
Efter en massa olika övningar blandat med 4x100m löpning gjorde vi idag följande i par:
30 synkroniserade marklyft
30 synkroniserade burpees
400 m löpning
20 synkroniserade marklyft
20 synkroniserade burpees
400 m löpning
10 synkroniserade marklyft
10 synkroniserade burpees
400 m löpning
Idealtid mellan 15-20 minuter, jag och min partner blev klara på 16:58.
Jag sprang tillsammans med en kille som förmodligen hade hållit ett dubbelt så högt tempo om det inte vore för mig, men han var jätteschysst och peppade mig att fortsätta när jag var nära att ge upp under sista löpturen Just det här att gå direkt från burpees till löpning är ju också lite extra äckligt sådär, jag hatar att börja springa när jag redan är superandfådd!
Nu ska jag belöna mig själv med massor av middag och en slö kväll i soffan!
Ja precis, det är likadant för mig. Har aldrig tänkt på att springa åt motsatt håll, får kanske testa det om det blir något pass där man ska springa ensam!Grymt att du tog dig igenom det!!!
Jag avskyr verkligen att springa i grupp, därför springer jag oftast åt andra hållet när det är löpning samt undviker teampassen nu på våren när det är mkt löpning.
Jag blir stressad av att höra någon flåsa mig i nacken och får prestationsångest av att se andra spinga ifrån mig.
Jag gör det för att slippa känna att jag tävlar mot någon annan. Då gör jag det verkligen i mitt egna tempo och flertalet gånger (inte varje) blir jag positivt överraskad över att jag håller ganska jämna steg med de flesta (inte de snabbaste). Det ger en bättre självkänsla, för mig i vart fallJa precis, det är likadant för mig. Har aldrig tänkt på att springa åt motsatt håll, får kanske testa det om det blir något pass där man ska springa ensam!
Ja alltså grejen är att jag är egentligen inte särskilt långsam, oftast ligger jag ganska jämnt med de andra tjejerna. Men jag blir ändå superstressad, prestationsångesten skjuter i höjden och jag blir superspänd vilket gör att jag hatar varenda steg. Ska helt klart be att få springa på "fel" håll nästa gång, tack för tipset!Jag gör det för att slippa känna att jag tävlar mot någon annan. Då gör jag det verkligen i mitt egna tempo och flertalet gånger (inte varje) blir jag positivt överraskad över att jag håller ganska jämna steg med de flesta (inte de snabbaste). Det ger en bättre självkänsla, för mig i vart fall