Sv: Tråden för oss ridskoleryttare!
Åh, äntligen hittade jag den perfekta tråden!
Jag är ridskoleryttare sedan 7-8 år tillbaka, men har lallat omkring i stallet sen jag var ungefär 6-7 (är 17 nu). Har alltid dhaft en passion för hästar, följde med mammsen och pappsen till stallet när jag var riktigt liten och det var väl då det hela började.
För tillfället rider jag lektion 1 gång i veckan samt 4 ggr utanför ridskolan.
Jag började vara fodervärd på en kraftig D-ponny när jag gick i åttan, och det var ett riktigt stort kliv upp i utvecklingen! Hon hette Irish Cream (står på Fenix Park nu tror jag) och var den suraste hästen i stallet, högg och försökte sparkas. Men jag älskade henne för den hon var, hon var nämligen underbar att rida. Det var även den första hästen som jag fick ner i form, underbar känsla var det!
Problemet med henne var att hon simulerade skador lite då och då. Ibland kunde hon vara halt en dag och dagen efter var hon det inte. Men då fick hon ju vila ett par dagar ifall det verkligen var något, så det blev inte alltid så mycket ridning på henne. Red henne på lektion 1 gg i veckan samt varannan helg. Hon försvann tyvärr från ridskolan efter ungefär ett år...
Min andra sköthäst var en stor och förnäm dam vid namn Mirabella. Med sina 166 cm och hög hals var hon en respektingivande syn första gången jag såg henne (hon var ny terminen efter att min första foderhäst försvunnit). hon fångade mitt hjärta direkt och jag blev fodervärd på henne. Hon var riktigt bra att hoppa på, de gångerna jag red ordentligt. Har en tendens att bli lite passiv i hoppningen, så ibland slutade man mitt i hindret, men det är bara att jobba vidare
Mirabella var t.ex. den första hästen som jag hoppade en bana på 90 cm med (är lite feg i hoppningen), och gissa om jag var stolt! Hade 16 fel första gången, men kom ändå 2:a i KM på det. Dagen efter skulle jag helt plötsligt vara med i DM, och då blev det 8 fel då jag tog fel väg = 4 fel och kom fel på ett hinder = rivning. Efter ett par underbara månader började hon dock bli trött på att gå lektioner någon timme om dagen. Hon började skena runt i ridhuset som en vilding och bockade av folk till höger och vänster. Själv ramlade jag av en gång, och red rena rama rodeo ridningen ett par lektioner. Bad då min ridlärare om att få prova en annan häst, spelade ingen roll vilken ("Jasså, jag trodde du skulle ge upp för flera veckor sen" sa hon)
Det var då min tid med Passi började, min tredje och nuvarande foderhäst. Detta var i februari-mars 2009. Ett par veckor tidigare, under min rodeo period, hade två nya hästar kommit till stallet från Visingsö; Poloneze & Pasaza. Min ridlärare sa då åt mig att prova en kort uteritt på Pasaza, men jag skulle inte ha för höga förväntningar. Jag har nu i efterhand hört att stallet fick med henne bara för att hon skulle komma iväg någonstans, det var nämligen ingen som ville ha henne!
Jag red ut på Passi som vi kallar henne, och gissa om jag blev kär! Hon är mycket proportionell i exteriören, mörkbrun med en stor stjärn mitt i pannan.
GOTT FOLK, JAG BER OM URSÄKT FÖR MIN ESSÄ, MEN DET KAN INTE HJÄLPAS!
Jag började rida Passi på helgerna men var inte jätteimponerad i början; hon var väldigt nervös och stod gärna och skrek i stallet om hon inte hade en häst i närheten. Blev lite avskrämd men fick lära mig att hålla mig kolugn för att lugna ner henne, och det fungerade! Sen började jag rida henne ordentligt på lektionerna. Jag kommer fortfarande ihåg den allra första lektionen med henne, efter ca 30 minuter hade jag en häst i form med världens travsteg och höjd rygg. Gissa om jag var imponerad! att denna lilla lurvboll kunde gå riktigt snyggt och rent! Efteråt var jag helt euforisk och hästen var dyngsur av svett (gått utan täcke på vintern)
Under våren red jag henne varannan helg och på lektionerna, och det gick bara bättre och bättre. Hon höll formen längre och längre och blev stadigare och stadigare. Hon har alltid haft problem med att hålla galoppen, speciellt på böjt spår, men under slutet av våren och under sommaren började hon bygga upp tillräckligt med muskler för att galoppera på en liten volt ett bra tag.
Jag har nu haft Passi i ungefär ett år, och det går bara bättre och bättre, visst är det underbart när ridläraren skriker utmärkt över hela ridhuset? Jag rider Passi varje helg, samt en lektion i veckan och ibland privatlektion. Det var mitt krav till mina föräldrar när jag började gymnasiet, jag måste få rida och vara i stallet minst varje helg, annars kommer jag drunkna i skolarbete och gå in i väggen. Men med hästarna orkar jag allt, de är min största inspirationskälla, speciellt min älskade Pasaza
Som sagt, gott folk, så ber jag om ursäkt för min essä, roman, whatever you call it! Lägger in lite bilder i ett extra inlägg, bukefalos gnäller om att det är för mycket saker i inlägget
Tack alla som orkade läsa allting!