Sv: Tonåring med lågt BMI
Hej, jag har själv haft nån form av ätstörning i 13-15 års åldern. Jag ville bara säga att det är en jättestor skillnad på om man har anorexi/bulimi eller om man som jag bara inte var hungrig och började må dåligt ifall jag åt. Om man har anorexi så svälter man sig fast man är hungrig. Man räknar kalorier och vill bli smalare, vill ha kontroll.
I mitt fall var det inte så. Jag mådde psykiskt dåligt och det reulterade i att jag inte åt. Det kunde lätt gå 3-4dagar utan att jag ätit mer än en macka, druckit lite te eller varm kakao. Åt jag mer än en sked mat började jag må så illa att jag höll på att spy. Jag vet att om mina föräldrar hade blandat sig i vad jag åt, så hade jag antagligen slutat äta helt. Jag ljög redan för dem och för alla andra, typ "jag åt så mycket i skolan" osv, bara för att inte behöva må dåligt av alla korsförhör.
Jag klarade detta tack vare en pojkvän, hans syster och min familj, som ingen blandade sig eller klagade. De serverade åt mig en fjärdedels potatis och en köttbulle, och lämnade mig sedan ensam så jag fick äta ifred. Jag kunde nämligen inte äta ifall nån såg på.
Så småningom började hungerskänslan komma tillbaka och jag kunde då äta fyra pyttesmå portioner om dagen som ökade i storlek allt som tiden gick.
Visst hade jag ibland återfall då jag föräter mig vilket slutade med att jag spydde upp allt jag ätit. Minns speciellt en julafton då maten var så god och jag åt ganska mycket enligt mej och plötsligt märkte jag hur kallsvetten rann och jag mådde väldigt illa. Jag satte mig på trappan på altanen och försökte svalka mig om det skulle hjälpa, men till sist måste jag gå bakom knuten och allt kom upp.
Som minst vägde jag 40kg, så jag var ju inte dödligt mager(nu 47). Jag är 158 lång(kort) så jag är ju liten och smal, precis som mamma.
Har man anorexi/bulimi är det ju en annan femma då man medvetet svälter sig, men i mitt fall hjälpte det att jag visste att mina närmaste förstod, men att ingen försökte tvinga mig till nåt!!
oj, va inlägget blev långt...