Hur hanterar man trots hos andras barn?

[Badger]

Det har jag som utbildad fritidspedagog frågat mig länge. Fram till 1990 lärde föräldrarna sina barn, vad som var OK och inte... Men numera ser man överallt på olika föräldracommunities och facebookgrupper att det är skolans, kommunens, socialtjänsten och polisens sak att fostra alla barn... Många (läs nu inte något jag inte skrivit, jag menar INTE alla) föräldrar verkar piroritera sin egen hälsa... med spa', träningsrutiner och fritidsintressen, före att se vad deras barn gör och lära dem vad som är OK och inte...

De barn som inte respekterar tillsägelse, skulle inte vara välkomna hemma hos mig, förrän de vet hur man uppför sig hos andra och respekterar hur man behandlar djur, vare sig de är ens egna eller andras. Ta upp det med barnets föräldrar skulle jag säga.

Jag ringer ofta till min hemvårds enhetschef och schemaläggare och säger ifrån, då flera av ungdomarna som är timanställda inom kommunen, anser att det är helt OK att knacka och bulta på mina akvarier, för att glatt titta på fiskarna som livrädda gömmer sig, så det tar flera dagar innan de vågar visa sig igen... Detta trots, att jag vänligt men bestämt bett ungdomarna att låta bli.

Har ingen aning men ibland känns det som att det händer oftare att föräldrar inte klarar att göra ett nej in i väggen och inte ge sig vid tjat? (har tänkt på det när jag sett en förälder i en affär säga nej och nej och nej, länge, och sedan vid ett uäääää, plötsligt säja ja. Eller som någon tror jag på Buke sa en gång för länge sedan, att då är det ju bättre att säga ja direkt helt enkelt? eller säga funderar på det? Dvs ngt om att tänka över sina nej väldigt noga.). Samtidigt har det kanske alltid varit så iofs.

Samtidigt kan det ju inte ha med tid och spa att göra tänker jag. Det tar ju kortare tid att säga ja och ge godiset eller vad det är än att tjafsa och säja nej i tio minuter för att sedan ge sig. Och då finns ju nejet kvar till när man behöver det och inte tänker ge sig? Det är liksom inte förstört? Kanske är det toleransen inför sorgen som kan bli vid ett nej som är lägre snarare? Eller att man säger nej mer ofta på slentrian?

 

[Imogen]

Det har jag som utbildad fritidspedagog frågat mig länge. Fram till 1990 lärde föräldrarna sina barn, vad som var OK och inte... Men numera ser man överallt på olika föräldracommunities och facebookgrupper att det är skolans, kommunens, socialtjänsten och polisens sak att fostra alla barn... Många (läs nu inte något jag inte skrivit, jag menar INTE alla) föräldrar verkar piroritera sin egen hälsa... med spa', träningsrutiner och fritidsintressen, före att se vad deras barn gör och lära dem vad som är OK och inte...

De barn som inte respekterar tillsägelse, skulle inte vara välkomna hemma hos mig, förrän de vet hur man uppför sig hos andra och respekterar hur man behandlar djur, vare sig de är ens egna eller andras. Ta upp det med barnets föräldrar skulle jag säga.

Jag ringer ofta till min hemvårds enhetschef och schemaläggare och säger ifrån, då flera av ungdomarna som är timanställda inom kommunen, anser att det är helt OK att knacka och bulta på mina akvarier, för att glatt titta på fiskarna som livrädda gömmer sig, så det tar flera dagar innan de vågar visa sig igen... Detta trots, att jag vänligt men bestämt bett ungdomarna att låta bli.

Alltså jag lovar dig att år 1990 fanns det drösvis med äldre som beklagade sig över dagens slappa föräldraskap och menade att fram till år 1960 så lärde minsann föräldrarna sina barn vad som var ok och inte.

(Utan att på något sätt påstå att situationerna som TS beskriver är okej någonstans)

 

[Imogen]

Ja att vara väldigt bestämd har jag provat också. Med varierande framgång. Inga mer förklaringar utan bara "NEJ". De säger ju ändå emot!

×Gårdagens dialog med kompis, 7 år gammal och skriker att kaninungen bits så fort den rör sig:
- Får vi gå till kaninerna?
- Nej jag är upptagen just nu.
- Men om vi inte tar upp dom?
- Nej.
- Men jo?
- Nej.
- Men vi ska bara klappa dem på marken!
- NEJ.
- Men jag vill det! De är så söta!
- NEJ säger jag X! *går ut ur rummet*
Går ut 5 min senare för att hämta en sak i förrådet och hör X skrika från kaninhänget, "aaaj den biter mig!!!" Utanför står mina två barn och säger "varför vill du vara där när du är så rädd? Kasta inte ner ungen!"
Alltså ska jag behöva sätta lås och gömma nyckeln? Så att mina barn, som är jättelugna och fina men kaninerna inte heller kan gå in när de vill?

Jag tänker att sjuåringen som beskrivs ovan uppenbarligen inte klarar av eller är mogen för vad det innebär att leka hemma hos andra på egen hand. Om det beror på att föräldrarna inte brytt sig om att lära sitt barn vad som är ok eller inte, eller någon sorts svårighet hos barnet, är ju oklart men det spelar ju mindre roll för dig. Problemet kvarstår ju.

Jag hade sagt till föräldrarna att tyvärr fungerar det inte att barnen leker hemma hos er själv eftersom de inte lyssnar på och respekterar vad du säger. Men att de gärna får komma och leka någon dag om föräldrarna följer med.

 

[IngelaH]

Alltså jag lovar dig att år 1990 fanns det drösvis med äldre som beklagade sig över dagens slappa föräldraskap och menade att fram till år 1960 så lärde minsann föräldrarna sina barn vad som var ok och inte.

(Utan att på något sätt påstå att situationerna som TS beskriver är okej någonstans)

Och återigen, det var inte det jag skrev att det på något vis var bättre förr.

Men jag ser på andra som svarat i tråden att de ser det hela som jag har gjort och som jag menar.

Jag ber som vanligt om ursäkt för att jag är otydlig.

 

[Teilani]

Fullt så illa har vi inte haft det, en eller ett par nej har respekterats.

Det barnet du beskriver hade jag inte varit pigg på att få hem igen. Och jag hade varit arg nog efteråt för att berätta det för föräldrarna när de hämtade. Givetvis med en tydlig förklaring kring vad som hänt och att jag inte har tid att punktmarkera ungarna.

Här leks och härjas mer än friskt, men inte så att djur eller barn far illa.

 

[Poison-heart]

Har tyvärr varit med om likande, med mina bonusbarns kompisar som varit här en del i perioder. Ens kompisen var riktigt jobbig emellanåt och lyssnade inte alls på mig. Exempelvis när vi åt så tog han sin tallrik och satte sig vid tvn och kollade youtube. Gjort klart för honom att i detta hus äter vi i köket. Han kunde även slänga sig i garderoben och hänga i klädstången så den nästan gick av. Ja, det har varit många diskussioner med det barnet. Tror inte han är så glad i mig längre men nu har han respekt och lyssnar. Mamman är dock väldigt bra och vill att vi ska säga ifrån.

 

[DarkInNight]

Jag tänker att sjuåringen som beskrivs ovan uppenbarligen inte klarar av eller är mogen för vad det innebär att leka hemma hos andra på egen hand. Om det beror på att föräldrarna inte brytt sig om att lära sitt barn vad som är ok eller inte, eller någon sorts svårighet hos barnet, är ju oklart men det spelar ju mindre roll för dig. Problemet kvarstår ju.

Jag hade sagt till föräldrarna att tyvärr fungerar det inte att barnen leker hemma hos er själv eftersom de inte lyssnar på och respekterar vad du säger. Men att de gärna får komma och leka någon dag om föräldrarna följer med.

Sådär pedagogisk, eftertänksam och lugn skulle jag också vilja vara

 

[Sel]

Sedan upplever jag att det Alltid funnits barn som haft dålig hand med/ingen empati för djur- det är verkligen ingenting nytt. Upplevde det när jag växte upp och ser det lika ofta idag. Jag skulle absolut ha låst in kaninerna när kompisarna varit på besök, om de fick komma över alls.

 

[Nytant]

Sedan upplever jag att det Alltid funnits barn som haft dålig hand med/ingen empati för djur- det är verkligen ingenting nytt. Upplevde det när jag växte upp och ser det lika ofta idag. Jag skulle absolut ha låst in kaninerna när kompisarna varit på besök, om de fick komma över alls.

Empati är ju också en sak man måste lära och visa barn Det är en relativt komplex process som kräver en hel del och jag har för mig att den börjar falla på plats i 6-7-årsåldern.

 

[Millicent]

Vi har kaniner i ett utehägn och de har ungar just nu. Jag förstår att det är lockande men flera av kompisarna saknar djurvana och är lite rädda egentligen vilket gör att de kastar ifrån sig kaninerna när de blir rädda att bli bitna/rivna. Därför får barnen bara vara där när en vuxen är med. Ändå hittar jag dem där hela tiden/mina barn berättar skamset att kompisen gick in fast de sa nej.
Hur avstyr man sånt här?

Stackars djur.

 

[Sel]

Empati är ju också en sak man måste lära och visa barn Det är en relativt komplex process som kräver en hel del och jag har för mig att den börjar falla på plats i 6-7-årsåldern.

Visst, men det ska ju inte vara på bekostnad av djuren, och en del ungar verkar verkligen inte begripa det där förrän långt senare ändå, om alls. Tycker inte att det är TS jobb.

 

[SpanskaLoppan]

Jag låter bli sidospåret med att skämma ut sina barn som uppfostringsmetod då jag känner att jag har ganska bra koll på den biten med mina egna barn. Även om den lilla är tämligen het i humöret, liksom jag själv.

Jag blir som sagt fundersam över att så få upplever samma problem med kompisars oförmåga att respektera gränser. Här är det väl säg... 8 av 10 som liksom inte kan ta ett nej. Och det är som sagt trevliga barn annars. Det verkar vara just när de vill göra nåt och inte får som det tar stopp. Och jag står med hakan i golvet och vet liksom inte vad jag ska göra för att få dem att lyssna. Utom att bli skitarg då men då är risken att mina barn blir utan kompisar... Jag vill inte att de enbart leker hos kompisarna då jag dels får se väldigt litet av mina barn då och dels för att jag upplever att det är mycket skärm hos kompisarna och dessutom oövervakad användning av Youtube och sociala media(våra barn får bara se på Youtube om en vuxen har lite koll och de får ej ha konton på media där andra kan kontakta dem/kommentera deras inlägg. Vi hsr provat för den stora men hen hade tillslut över 150 "vänner" och svarade på alla meddelanden oavsett vad de skrev...).
De barn som oftast kommer hit bor i samma kvarter så det är lätt att skicka hem dem men svårt att undvika att de står där på tröskeln igen nästa dag... Ett syskonpar har jag avstyrt besök av hela vintern faktiskt då de är helt gränslösa och förstör inredning, drar upp plantor från krukor och rabatter, släpper ut och jagar djuren och sliter saker ur händerna på mina barn. Jag har hittat dem i vår trädgård flera gånger utan att de ens knackat på, plötsligt är de bara där och har dragit fram leksaker och repat alla bär från mina bärbuskar för att göra "soppa". Vi får se hur det går i sommar. Förra sommaren var det så illa att jag gömde mig inomhus om jag hörde dem för jag orkar inte. De nonchalerar en totalt när man säger att de ska gå hem, bara vänder sig om oh fortsätter med det de höll på med... Får man bunta ihop andras barn och bära hem dem? De går ju nämligen inte hem när jag ber dem och får jag iväg dem är de snart tillbaka igen...

Jag tar till mig metoden att tydligt säga nej och vid fortsatt tjat tala om att de får lyssna på oss som bor här annars får de gå hem/åka hem. Och kaninernas bur kommer nog få ett lås, även om det känns tråkigt men jag känner att det är höga odds på att hela kvarterets barnaskock kommer vara på dem annars.

 

[Lingon]

Jag låter bli sidospåret med att skämma ut sina barn som uppfostringsmetod då jag känner att jag har ganska bra koll på den biten med mina egna barn. Även om den lilla är tämligen het i humöret, liksom jag själv.

Jag blir som sagt fundersam över att så få upplever samma problem med kompisars oförmåga att respektera gränser. Här är det väl säg... 8 av 10 som liksom inte kan ta ett nej. Och det är som sagt trevliga barn annars. Det verkar vara just när de vill göra nåt och inte får som det tar stopp. Och jag står med hakan i golvet och vet liksom inte vad jag ska göra för att få dem att lyssna. Utom att bli skitarg då men då är risken att mina barn blir utan kompisar... Jag vill inte att de enbart leker hos kompisarna då jag dels får se väldigt litet av mina barn då och dels för att jag upplever att det är mycket skärm hos kompisarna och dessutom oövervakad användning av Youtube och sociala media(våra barn får bara se på Youtube om en vuxen har lite koll och de får ej ha konton på media där andra kan kontakta dem/kommentera deras inlägg. Vi hsr provat för den stora men hen hade tillslut över 150 "vänner" och svarade på alla meddelanden oavsett vad de skrev...).
De barn som oftast kommer hit bor i samma kvarter så det är lätt att skicka hem dem men svårt att undvika att de står där på tröskeln igen nästa dag... Ett syskonpar har jag avstyrt besök av hela vintern faktiskt då de är helt gränslösa och förstör inredning, drar upp plantor från krukor och rabatter, släpper ut och jagar djuren och sliter saker ur händerna på mina barn. Jag har hittat dem i vår trädgård flera gånger utan att de ens knackat på, plötsligt är de bara där och har dragit fram leksaker och repat alla bär från mina bärbuskar för att göra "soppa". Vi får se hur det går i sommar. Förra sommaren var det så illa att jag gömde mig inomhus om jag hörde dem för jag orkar inte. De nonchalerar en totalt när man säger att de ska gå hem, bara vänder sig om oh fortsätter med det de höll på med... Får man bunta ihop andras barn och bära hem dem? De går ju nämligen inte hem när jag ber dem och får jag iväg dem är de snart tillbaka igen...

Jag tar till mig metoden att tydligt säga nej och vid fortsatt tjat tala om att de får lyssna på oss som bor här annars får de gå hem/åka hem. Och kaninernas bur kommer nog få ett lås, även om det känns tråkigt men jag känner att det är höga odds på att hela kvarterets barnaskock kommer vara på dem annars.

Jag blir helt chockad när jag läser vad du skriver!

Vi bor i ett mycket barntätt och barnvänligt område. Här är alltså MYCKET barn som springer runt på området och leker. Här har varit ett stort antal barn hemma hos oss och lekt och de har varit i vår lilla trädgård med vårt barn osv. De enda gånger jag behövt säga till ett annat barn har varit nån gång när de (och vårt barn) hoppat i vårt barns säng när de var små. Och en vän som gärna bara öppnade ytterdörren och kom in för att fråga om det gick att leka. Jag förklarade vänligt att jag vill att hen ringer på dörren i fortsättningen. När barnet med kompis hoppade i sängen sa jag vänligt till dem att jag inte vill att de gör det. Inget annat liknande har hänt här. Vad är det folk du har i din närhet??! Jag blir helt ärligt chockad och hade nog inte känt att det var en förlust om mitt barn inte längre umgicks med såna barn. Och hade mitt barn börjat visa samma tendenser till fullständigt gränslöst beteende så hade jag definitivt avbrutit den vänskapen och uppmuntrat mitt barn att umgås med de vänner som kan uppföra sig.

 

[Sel]

Jag låter bli sidospåret med att skämma ut sina barn som uppfostringsmetod då jag känner att jag har ganska bra koll på den biten med mina egna barn. Även om den lilla är tämligen het i humöret, liksom jag själv.

Jag blir som sagt fundersam över att så få upplever samma problem med kompisars oförmåga att respektera gränser. Här är det väl säg... 8 av 10 som liksom inte kan ta ett nej. Och det är som sagt trevliga barn annars. Det verkar vara just när de vill göra nåt och inte får som det tar stopp. Och jag står med hakan i golvet och vet liksom inte vad jag ska göra för att få dem att lyssna. Utom att bli skitarg då men då är risken att mina barn blir utan kompisar... Jag vill inte att de enbart leker hos kompisarna då jag dels får se väldigt litet av mina barn då och dels för att jag upplever att det är mycket skärm hos kompisarna och dessutom oövervakad användning av Youtube och sociala media(våra barn får bara se på Youtube om en vuxen har lite koll och de får ej ha konton på media där andra kan kontakta dem/kommentera deras inlägg. Vi hsr provat för den stora men hen hade tillslut över 150 "vänner" och svarade på alla meddelanden oavsett vad de skrev...).
De barn som oftast kommer hit bor i samma kvarter så det är lätt att skicka hem dem men svårt att undvika att de står där på tröskeln igen nästa dag... Ett syskonpar har jag avstyrt besök av hela vintern faktiskt då de är helt gränslösa och förstör inredning, drar upp plantor från krukor och rabatter, släpper ut och jagar djuren och sliter saker ur händerna på mina barn. Jag har hittat dem i vår trädgård flera gånger utan att de ens knackat på, plötsligt är de bara där och har dragit fram leksaker och repat alla bär från mina bärbuskar för att göra "soppa". Vi får se hur det går i sommar. Förra sommaren var det så illa att jag gömde mig inomhus om jag hörde dem för jag orkar inte. De nonchalerar en totalt när man säger att de ska gå hem, bara vänder sig om oh fortsätter med det de höll på med... Får man bunta ihop andras barn och bära hem dem? De går ju nämligen inte hem när jag ber dem och får jag iväg dem är de snart tillbaka igen...

Jag tar till mig metoden att tydligt säga nej och vid fortsatt tjat tala om att de får lyssna på oss som bor här annars får de gå hem/åka hem. Och kaninernas bur kommer nog få ett lås, även om det känns tråkigt men jag känner att det är höga odds på att hela kvarterets barnaskock kommer vara på dem annars.

Det där låter ju helt vansinnigt! Kan du ringa föräldrarna ooch be dem hämta hem barnen när de vandaliserar i trädgården?

 

[SiZo]

Jag låter bli sidospåret med att skämma ut sina barn som uppfostringsmetod då jag känner att jag har ganska bra koll på den biten med mina egna barn. Även om den lilla är tämligen het i humöret, liksom jag själv.

Jag blir som sagt fundersam över att så få upplever samma problem med kompisars oförmåga att respektera gränser. Här är det väl säg... 8 av 10 som liksom inte kan ta ett nej. Och det är som sagt trevliga barn annars. Det verkar vara just när de vill göra nåt och inte får som det tar stopp. Och jag står med hakan i golvet och vet liksom inte vad jag ska göra för att få dem att lyssna. Utom att bli skitarg då men då är risken att mina barn blir utan kompisar... Jag vill inte att de enbart leker hos kompisarna då jag dels får se väldigt litet av mina barn då och dels för att jag upplever att det är mycket skärm hos kompisarna och dessutom oövervakad användning av Youtube och sociala media(våra barn får bara se på Youtube om en vuxen har lite koll och de får ej ha konton på media där andra kan kontakta dem/kommentera deras inlägg. Vi hsr provat för den stora men hen hade tillslut över 150 "vänner" och svarade på alla meddelanden oavsett vad de skrev...).
De barn som oftast kommer hit bor i samma kvarter så det är lätt att skicka hem dem men svårt att undvika att de står där på tröskeln igen nästa dag... Ett syskonpar har jag avstyrt besök av hela vintern faktiskt då de är helt gränslösa och förstör inredning, drar upp plantor från krukor och rabatter, släpper ut och jagar djuren och sliter saker ur händerna på mina barn. Jag har hittat dem i vår trädgård flera gånger utan att de ens knackat på, plötsligt är de bara där och har dragit fram leksaker och repat alla bär från mina bärbuskar för att göra "soppa". Vi får se hur det går i sommar. Förra sommaren var det så illa att jag gömde mig inomhus om jag hörde dem för jag orkar inte. De nonchalerar en totalt när man säger att de ska gå hem, bara vänder sig om oh fortsätter med det de höll på med... Får man bunta ihop andras barn och bära hem dem? De går ju nämligen inte hem när jag ber dem och får jag iväg dem är de snart tillbaka igen...

Jag tar till mig metoden att tydligt säga nej och vid fortsatt tjat tala om att de får lyssna på oss som bor här annars får de gå hem/åka hem. Och kaninernas bur kommer nog få ett lås, även om det känns tråkigt men jag känner att det är höga odds på att hela kvarterets barnaskock kommer vara på dem annars.

Rent tekniskt är det hemfridsbrott så du har rättighet att fysiskt få ut dem med stöd av nödvärnsrätten. Men du kan nog inte gå hela vägen hem med dem - bara till din tomtgräns.

 

[SpanskaLoppan]

Jag blir helt chockad när jag läser vad du skriver!

Vi bor i ett mycket barntätt och barnvänligt område. Här är alltså MYCKET barn som springer runt på området och leker. Här har varit ett stort antal barn hemma hos oss och lekt och de har varit i vår lilla trädgård med vårt barn osv. De enda gånger jag behövt säga till ett annat barn har varit nån gång när de (och vårt barn) hoppat i vårt barns säng när de var små. Och en vän som gärna bara öppnade ytterdörren och kom in för att fråga om det gick att leka. Jag förklarade vänligt att jag vill att hen ringer på dörren i fortsättningen. När barnet med kompis hoppade i sängen sa jag vänligt till dem att jag inte vill att de gör det. Inget annat liknande har hänt här. Vad är det folk du har i din närhet??! Jag blir helt ärligt chockad och hade nog inte känt att det var en förlust om mitt barn inte längre umgicks med såna barn. Och hade mitt barn börjat visa samma tendenser till fullständigt gränslöst beteende så hade jag definitivt avbrutit den vänskapen och uppmuntrat mitt barn att umgås med de vänner som kan uppföra sig.

Nej just det här syskonparet, som bor 10 m bort har jag bestämt mig för att inte acceptera besök från. Jag undrar också vad som händer... Föräldrarna verkar vettiga och säger själva att jag bara ska säga till deras barn men säga till hjälper ju inte... Och jag är verkligen inte mjäkig utan kan rya ordentligt. Men då är det ju synd om barnen för man får ju inte skrämma barn...

 

[SpanskaLoppan]

Det där låter ju helt vansinnigt! Kan du ringa föräldrarna ooch be dem hämta hem barnen när de vandaliserar i trädgården?

Jag har vid ett par tillfällen ropat åt föräldrarna men det tar en evighet för dem att få med sig dessa ungar. De vill nämligen inte använda "våld" dvs böra iväg dem utan vill samtala med barnen. Som under tiden river upp min trädgård och springer och gömmer sig i mitt hus....

 

[Imogen]

Jag låter bli sidospåret med att skämma ut sina barn som uppfostringsmetod då jag känner att jag har ganska bra koll på den biten med mina egna barn. Även om den lilla är tämligen het i humöret, liksom jag själv.

Jag blir som sagt fundersam över att så få upplever samma problem med kompisars oförmåga att respektera gränser. Här är det väl säg... 8 av 10 som liksom inte kan ta ett nej. Och det är som sagt trevliga barn annars. Det verkar vara just när de vill göra nåt och inte får som det tar stopp. Och jag står med hakan i golvet och vet liksom inte vad jag ska göra för att få dem att lyssna. Utom att bli skitarg då men då är risken att mina barn blir utan kompisar... Jag vill inte att de enbart leker hos kompisarna då jag dels får se väldigt litet av mina barn då och dels för att jag upplever att det är mycket skärm hos kompisarna och dessutom oövervakad användning av Youtube och sociala media(våra barn får bara se på Youtube om en vuxen har lite koll och de får ej ha konton på media där andra kan kontakta dem/kommentera deras inlägg. Vi hsr provat för den stora men hen hade tillslut över 150 "vänner" och svarade på alla meddelanden oavsett vad de skrev...).
De barn som oftast kommer hit bor i samma kvarter så det är lätt att skicka hem dem men svårt att undvika att de står där på tröskeln igen nästa dag... Ett syskonpar har jag avstyrt besök av hela vintern faktiskt då de är helt gränslösa och förstör inredning, drar upp plantor från krukor och rabatter, släpper ut och jagar djuren och sliter saker ur händerna på mina barn. Jag har hittat dem i vår trädgård flera gånger utan att de ens knackat på, plötsligt är de bara där och har dragit fram leksaker och repat alla bär från mina bärbuskar för att göra "soppa". Vi får se hur det går i sommar. Förra sommaren var det så illa att jag gömde mig inomhus om jag hörde dem för jag orkar inte. De nonchalerar en totalt när man säger att de ska gå hem, bara vänder sig om oh fortsätter med det de höll på med... Får man bunta ihop andras barn och bära hem dem? De går ju nämligen inte hem när jag ber dem och får jag iväg dem är de snart tillbaka igen...

Jag tar till mig metoden att tydligt säga nej och vid fortsatt tjat tala om att de får lyssna på oss som bor här annars får de gå hem/åka hem. Och kaninernas bur kommer nog få ett lås, även om det känns tråkigt men jag känner att det är höga odds på att hela kvarterets barnaskock kommer vara på dem annars.

Håller med om att det låter helt vansinningt! Hade det bara handlat om det där syskonparet hade jag trott att de hade riktigt tråkiga hemförhållanden och därför undvek att gå hem. Men det lär ju knappast vara fallet med samtliga…

Hur bra känner ni föräldrarna till de andra barnen? Kan ni diskutera gemensamt och komma fram till lite ”regler” för när man leker hos andra?

 

[SpanskaLoppan]

Rent tekniskt är det hemfridsbrott så du har rättighet att fysiskt få ut dem med stöd av nödvärnsrätten. Men du kan nog inte gå hela vägen hem med dem - bara till din tomtgräns.

Och då är de tillbaka lika fort igen, ettriga som terriers Men kanske får jag ta semestern iår till att sätta mig vid staketet och bara konsekvent bära ut och rings föräldrarna tills de tröttnar...Slitigt för grannsämjan dock...

 

[villhöver]

Jag tar till mig metoden att tydligt säga nej och vid fortsatt tjat tala om att de får lyssna på oss som bor här annars får de gå hem/åka hem. Och kaninernas bur kommer nog få ett lås, även om det känns tråkigt men jag känner att det är höga odds på att hela kvarterets barnaskock kommer vara på dem annars.

Blir också helt mållös över vad du beskriver. Jösses, jag blir liksom arg inombords bara av att läsa.... Och känner inte igen beteendet från barnen i min närhet utan det låter ju extremt.

Jag tänker på att det ovan låter som en bra väg, i kombination med något liknande det @Imogen skrev på sid.2 om att de här barnen får gärna leka hos er - med föräldrar i sällskap, på grund av att de inte lyssnar och respekterar de regler som gäller. Och att föräldrarna får hjälpa till att förhålla sig till era regler, och funkar det inte får de ta med sina barn hem.