Att hantera andras barn (utbruten från Skaffa barn eller inte)

[DarkInNight]

Exakt. Detta kan man inte ens jämföra. Skulle hovslagare eller veterinär vara riktigt otrevliga att prata med kan man faktiskt byta. Precis som du kan byta frisör om du inte klickar med den du har. Om mitt barn hade gillat ett barn men jag verkligen inte kunde med föräldrarna hade jag inte velat umgås med dem på min fritid. Därmed inte sagt att barnen inte skulle få umgås.

Suck. Grejen är ju att man biter ihop för någon annans skull. Det behöver inte vara just hovslagare eller veterinär.

Har du egna barn?

 

[Roheryn]

Grejen var att man biter ihop för sitt barns skull.

Om du tycker umgänge är bekymmersfritt så är det ju toppen.
Det gör inte jag. Men mitt barn har behov av att umgås för att må bra, och då är det mitt ansvar som förälder att tillgodose hans behov. Även om det handlar om att bita ihop och vara trevlig mot folk fastän jag inte har lust.
Jag kan ju inte hålla honom borta från det sociala för att jag tycker det är jobbigt. Det skulle missgynna honom enormt i livet.

Visst, det finns tillfällen då man biter ihop för sitt barns skull. Min poäng var att jag inte kan tänka mig att göra så mycket våld på mig själv och mitt eget sociala liv att jag under 5-10-15 års tid biter ihop och umgås med människor jag inte vill umgås med. Det innebär inte att min dotter inte har fått umgås med vem hon vill - bara att jag inte för den sakens skull känt mig det minsta tvungen att umgås med hennes vänners föräldrar.

Tillägg: Det har OCKSÅ hänt under min dotters uppväxt att jag sagt nej till att ta hem kompisar en viss dag när det inte passat. Det innebär inte att jag totalt sett hållit henne borta från socialt liv.

 

[Imogen]

Jag har inte hatat alla barn. Jag var helt normal under hela min skoltid och umgicks med mina kompisar. Jag har däremot inte velat umgås med barn som jag inte gillar och som definitivt signalerat att de verkligen inte gillar mig heller bara för att våra föräldrar umgås. En del barn klickade jag med men inte mina syskon. Mina föräldrar har tack och lov varit lyhörda och inte tvingat oss att umgås med någon vi inte vill umgås med.

Även barn är individer och tvingas till umgänge genom skola och fritidsaktiviteter som de inte valt själva. Precis som vi vuxna tvingas umgås med kollegor och andra som vi kanske inte heller har valt själva. Jag tycker inte de ska behöva umgås med fler påtvingade personer på sin fritid. Gillar barnen varandra är det väl bara att köra på?

Nej det påstod jag inte heller att du hade sagt att du hatade alla barn. Det jag menade var att om mitt barn hade så starka negativa känslor om ett annat barn som hat, så skulle jag ha större bekymmer än att jag inte kunde umgås med min vän (barnets förälder) så ofta som jag ville.

 

[Imogen]

Har du ofta hamnat i de situationerna - som "värd" eller som medföljande förälder? Jag gjorde det inte en enda gång under hela dotterns uppväxt.

Som värd, ja ett par gånger när barnen så där i gränsen mellan att kunna leka "själva" hos kompisar och inte. Oftast är det ju mer att det är opraktiskt för en själv för att man egentligen hade behövt städa eller ngt när barnen är upptagna med lek. Någon gång lite jobbigt för att det är en förälder man inte känner så väl och så ska man helt plötsligt umgås ett par timmar. Men det är ju inte värre än att man klarar av det, såklart. Jag skulle aldrig neka en förälder som ville följa med sitt barn, pga stycket nedan.

För som medföljande förälder händer det tyvärr mest hela tiden. Men vi har en speciell situation. Ett av mina barn har diabetes och fram till alldeles nyligen (han blir äldre och mer självständig) så har det varit helt nödvändigt att en av oss föräldrar följer med för att han ska kunna vara som sina vänner och ibland leka hemma hos en kompis. Har varit med om flera gånger att mitt barn inte kunnat leka hos en kompis eftersom det inte passat för dem att en av oss vuxna följer med, eller att vi slagit knut på oss själva för att ändå få det att fungera (typ gå på promenad i kvarteret eller väntat i bilen medan mitt barn är där och leker).

Jag fattar givetvis att vår situation är speciell, och som jag skrev till @Lingon så förstår jag mycket väl känslan eftersom jag haft den som "värd" också.

 

[Roheryn]

Som värd, ja ett par gånger när barnen så där i gränsen mellan att kunna leka "själva" hos kompisar och inte. Oftast är det ju mer att det är opraktiskt för en själv för att man egentligen hade behövt städa eller ngt när barnen är upptagna med lek. Någon gång lite jobbigt för att det är en förälder man inte känner så väl och så ska man helt plötsligt umgås ett par timmar. Men det är ju inte värre än att man klarar av det, såklart. Jag skulle aldrig neka en förälder som ville följa med sitt barn, pga stycket nedan.

För som medföljande förälder händer det tyvärr mest hela tiden. Men vi har en speciell situation. Ett av mina barn har diabetes och fram till alldeles nyligen (han blir äldre och mer självständig) så har det varit helt nödvändigt att en av oss föräldrar följer med för att han ska kunna vara som sina vänner och ibland leka hemma hos en kompis. Har varit med om flera gånger att mitt barn inte kunnat leka hos en kompis eftersom det inte passat för dem att en av oss vuxna följer med, eller att vi slagit knut på oss själva för att ändå få det att fungera (typ gå på promenad i kvarteret eller väntat i bilen medan mitt barn är där och leker).

Jag fattar givetvis att vår situation är speciell, och som jag skrev till @Lingon så förstår jag mycket väl känslan eftersom jag haft den som "värd" också.

Okej, tack för svar! Jag har som sagt aldrig upplevt det varken som "värd" eller medföljande, men kan förstå att er situation är lite speciell. Min hållning har generellt varit att ska barnen leka hemma hos varandra ska de också vara självständiga nog att vara "borta" utan medföljande förälder. Men då gäller det ju barn utan några särskilda behov.

 

[Amha]

Nu fultolkar du. Självklart kommer det vara andra barn i mitt hem. Det innebär inte att jag måste hantera dem. Jag kan låta barnen leka med varandra utan mig. Det går utmärkt.

Nej det kommer inte att gå utmärkt.
Och du kommer att behöva hantera det.

Men vi kan ta det då, när det kommer.

Mina barn börjar ju bli stora nu. Både barnen och barnens kompisar reder sig själva sedan flera år tillbaka. De gånger jag upplever att jag behövt hantera andras barn kan jag nog räkna på mina fingrar. Jag har väl försökt reda ut något mindre tjafs någon gång kanske men inget annat direkt. Någon gång har jag varit barnvakt (tjänster och gentjänster) och jag har serverat mat. Jag har hållit barnkalas på lekland och liknande för att någon annan ska rodda ihop det, tills när barnen blev så stora att de ville styra upp sina kalas ensamma.

Meeen jag gissar att man kan definiera ordet "hantera" olika när det gäller att ta hand om andras barn.

 

[Sel]

Bara för du inte kommer ihåg vad du gjorde innan 5-6 års ålder betyder det ju inte att du inte gjorde något när du var yngre? Fattar inte alls resonemanget Jag har inte heller massor av tidiga minnen, men det betyder ju inte att jag inte gjorde något alls innan jag fyllde 4.

Nej så är det förstås. Jag vet att jag gjorde en hel drös med saker genom både foton, berättelser och små brottstycken jag tror jag kommer ihåg. Jag tog mest upp det som en passus för att jag tycker det är så himla märkligt hur mycket folk kommer ihåg från småbarnstiden då mitt eget huvud i princip är tomt därifrån.
Största anledningen till att jag inte bad om lekkamrater innan skolåldern var väl för att jag inte träffade särskilt mycket ungar innan dess om det inte var för att familjerna umgicks allesammans och utöver det fanns väl inget behov? Vi bodde lantligt och några av föräldrarnas vänner hade barn i samma ålder så vi umgicks bara om föräldrarna också gjorde det.
Bara i skolåldern började det bli aktuellt med att hemsöka någon annans hus utan föräldrar och då är man ju såpass gammal att man är rätt självgående.

Jag tror det här är jätteolika både kulturellt och beroende på hur man bor.

 

[WildWilma]

Min äldsta dotter började leka själv hemma hos kompisar redan vid 3 års ålder, nu är hon 5,5 och är sällan hemma utan en kompis på helgerna. Mest en några år äldre tjej som klarar sin behov själv men också var/är duktig på att hitta på aktiviteter som inte var helt lämpliga enligt mig. Det känns fortfarande konstigt att behöva argumentera med min dotters vänner men det händer nästan varje gång hon är på besök (inget otrevligt bara lite tjat). Jag var nog så blyg som barn att jag inte hade vågat stå på mig så mot mina vänners föräldrar. Kompisarna i samma ålder som min dotter behöver ju fortfarande hjälp på toaletten ibland så det får man ju göra.

Ofta börjar de ju leka ute på lekplatsen men sen vill de ju ofta gå hem till någon. Det är oftast helt ok för mig att de är här men då vill jag bara ha med det barnet/barnen min dotter vill leka med och inte ev. småsyskon för de har jag ingen lust alls att ta hand om och hålla koll på. Några av de barn som finns i området är rätt knepiga upplever jag så de umgås jag helst så lite som möjligt med. Tack och lov är de inte de bästa lekkompisarna heller.

 

[Imogen]

Bara i skolåldern började det bli aktuellt med att hemsöka någon annans hus utan föräldrar och då är man ju såpass gammal att man är rätt självgående

Känns ändå skönt för de barnen att du väntade till skolåldern

(Hemsöka = haunt )

 

[Sel]

Känns ändå skönt för de barnen att du väntade till skolåldern

(Hemsöka = haunt )

Jag tror min reptilhjärna valde rätt ord ändå.

 

[Tassa]

Jag är egentligen inte särskilt barnkär. Men har ett barn. Jag har behövt hantera andras barn även om han inte tog med kompisar hem innan han började skolan. Ibland har de hittat på bus och ibland har de glömt bort att man inte går i leran med tennisskor osv. Vissa perioder har jag faktiskt fått säga att om ni inte kan sköta er när ni är tillsammans får ni inte leka! Men jag har fått hålla ett öga på dem när de har varit här även om de egentligen är ganska självgående.

Nu när de är tonåringar är jag glad att jag har lärt känna hans närmsta kompisar. Jag tycker att det är viktigt att ha koll på hur snacket går mellan dem, hur de beter sig mot varandra och andra. Ett tag var det tex mycket skitsnack om en annan klasskompis och där fick jag sätta ner foten. Jag vet vilka som är mest pålitliga och inte. Hans bästa kompis föräldrar är också väldigt vettiga och vi har bra dialoger kring det som rör barnen vilket känns viktigt nu när de börjar bli större med tanke på hur det ser ut i samhället.

Så även om jag inte är en så värst barnkär person har jag ändå uppskattat att lära känna hans vänner. Jag har dock inte varit med och lekt med dem. Kompisarna är ju en väldigt viktig del i hans liv, så då vill jag gärna vara med på ett hörn om jag kan,som förälder.

 

[Roheryn]

Känns ändå skönt för de barnen att du väntade till skolåldern

(Hemsöka = haunt )

Jag tror min reptilhjärna valde rätt ord ändå.

Fun fact i sammanhanget är att besök heter heimsókn på isländska. Fnissar alltid lite eftersom det ordet alltid översätts till "hemsöka" i min hjärna. Och det är säkert samma ord ursprungligen, bara att betydelsen har glidit isär mellan de nordiska språken

 

[Badger]

Jo jag förstår att du och @Svartkatt har en annan upplevelse. Här är upplevelsen att de två sista åren på förskolan så har det i princip varje dag vid hämtning de frågar "får x följa med oss hem", "kan jag och y leka" (det betyder verkligen inte att de också fick göra det varje dag...). Förskolan tar upp på föräldramöten och har önskemål om att sådant ska bestämmas dagen innan för att det blir så roddigt vid hämtning. Samma sak första året i skolan. Och 5-6 år som de är när de börjar skolan har iaf bland mina barn och deras kompisar inte inneburit att de har haft koll på allt själva och leker helt självständigt.

Men om barnen inte umgås med andra barn på fritiden då är det ju en icke-fråga att man som förälder inte vill hantera dem, absolut.

Men ja, sidospår!

Vi tog inte hem från förskolan speciellt mycket, någon gång bara. Hämtade sent och det hände mer i föräldrarna som varit länge på förskolan och var en bekantskapskrets.

Men det kunde drypa in barn i 4-6 årsåldern från grannarna. De var ganska självgående, fick inget att äta och det enda problemet var att mota ut dem när de borde gå hem och mota ut dem i trädgården om de hotade inredningen.

Jag är ingen stor entusiast inför att initiera kontakt med främmande barn. Om jag stöter på vuxen + barn interagerar jag bara med den vuxna oftast och bara hälsar på barnet. Dock har jag märkt att flertalet mammor i ridgruppen interagerar mer med barnet så jag försöker justera för att smälta in.

Nåja slutsatsen var att jag inte tycker att det var så mycket barninteragerande och min man tog det mesta på kalas och jag mer dirigerade -här är tårtan. Ta en bit smörgås. Eller ledde lek praktiskt som i -jagade (det är bara kul) eller visade typ bågskytte. Det har fungerat hyggligt att hålla sig till "vuxenton" röst.

 

[Badger]

Oj! Jag lekte för fullt med kompisar som 5-6 åring! En kompis vars mamma kände min och bodde granne med oss. Jag minns när jag var så liten att jag behövde hjälp med toabesök och var hemma hos dem. Men våra mammor umgicks redan när vi var 1 och 2 år gamla.

Några andra grannarna lektes det också med ute på gården och när jag var 6 år blev jag bästis med en flicka på lekis och hon var ofta hos oss och jag hos henne!

Min dotter har haft kompis över som var så liten att hon behövde hjälp på toaletten.

Ja men den springande punkten är ju just, föräldrar med barn i samma ålder känner varandra och bor nära varandra och barnen funkar tillsammans. Så har inte vi haft det.

Den andra delen, grannarna släpper ut sina barn. Flertalet av våra grannar gjorde inte det utan barnet var bara ute på aktiviteter, aldrig lekplats eller själv.

 

[Badger]

Är jättetrevlig att umgås med trevliga föräldrar men tror vi har kompisar hemma oftare än er om du tycker det är ett alternativ att alltid umgås så.., jag måste få saker hemma gjorda samtidigt som barnen leker. Annars hade jag ALDRIG fått ihop livet. Häng med både barn och föräldrar på helger när man har tid däremot är jättekul (tycker jag..)

Jag blev jätteförvånad över barnkalas när ungen var liten. Föräldrar dök upp, dumpade ungen (gärna fem minuter tidigt) och försvann som blixten, utan att ens säga -vassegod en unge, utan skaran bara ökade exponentiellt hela tiden. Inte en enda stannade på kaffe utan de litade helt på att vi skulle kunna hantera deras 5-6 åringar helt själva. Som tur är är min man bra på barn i flock. Sedan vid sluttiden försvann ungarna lika mystiskt och man höll tummarna för att ingen skulle bli kvar och att de försvann för att det var föräldrar som snappade upp dem, inte en Pterodaktyl. (nåja föräldrarna var gulliga vid hämtning sedan när barnen var äldre 7-9 och hjälpte till lite då ) De flesta föräldrar var smarta nog att köra kalas på Lekland och minskade därmed sin inblandning lite.

 

[jeennnnyy]

Jag blev jätteförvånad över barnkalas när ungen var liten. Föräldrar dök upp, dumpade ungen (gärna fem minuter tidigt) och försvann som blixten, utan att ens säga -vassegod en unge, utan skaran bara ökade exponentiellt hela tiden. Inte en enda stannade på kaffe utan de litade helt på att vi skulle kunna hantera deras 5-6 åringar helt själva. Som tur är är min man bra på barn i flock. Sedan vid sluttiden försvann ungarna lika mystiskt och man höll tummarna för att ingen skulle bli kvar och att de försvann för att det var föräldrar som snappade upp dem, inte en Pterodaktyl. (nåja föräldrarna var gulliga vid hämtning sedan när barnen var äldre 7-9 och hjälpte till lite då ) De flesta föräldrar var smarta nog att köra kalas på Lekland och minskade därmed sin inblandning lite.

Aha, intressant, jag har nämligen gjort den omvända analysen. När jag var barn kan jag aldrig någonsin minnas att någons förälder någonsin stannade på ett kalas. Nu tycker jag de allra flesta föräldrar stannar. Även om kalaset är på lekland. Intressant att det kan vara så olika.

 

[Badger]

Aha, intressant, jag har nämligen gjort den omvända analysen. När jag var barn kan jag aldrig någonsin minnas att någons förälder någonsin stannade på ett kalas. Nu tycker jag de allra flesta föräldrar stannar. Även om kalaset är på lekland. Intressant att det kan vara så olika.

Det är iofs ca 9 år sedan men vi hade förberett kaffe och så och hade trott att några skulle stannat.

 

[miumiu]

Sonen har ett par kompisar som jag verkligen genuint tycker om och uppskattar att umgås med själv också, typ gärna tar med till stallet eller åker och badar ihop eller såna saker. Eftersom att sonen är endabarn upplever jag dessa vänner mer som en avlastning och stimulans för honom i såna sammanhang, och dom vill absolut inte ha med någon förälder ”i leken” längre (9 år).

Sen har han också haft kompisar som det blivit en del konflikter med och då måste ju en vuxen kunna gå in och medla/avleda, men det har mest varit när han var yngre och dessa kompisar har liksom sorterat ut sig själva litegrann då han hellre umgås med andra. Har på riktigt aldrig upplevt att det varit betungande att hantera någon annans barn, tycker tvärt om att dom flesta är väldigt artiga och väluppfostrade även om det såklart ballar ur lite ibland, men aldrig så att dom varit respektlösa eller inte lyssnat på tillsägelser. Tror generellt att barn beter sig bättre borta än hemma?

 

[Roheryn]

Jag blev jätteförvånad över barnkalas när ungen var liten. Föräldrar dök upp, dumpade ungen (gärna fem minuter tidigt) och försvann som blixten, utan att ens säga -vassegod en unge, utan skaran bara ökade exponentiellt hela tiden. Inte en enda stannade på kaffe utan de litade helt på att vi skulle kunna hantera deras 5-6 åringar helt själva. Som tur är är min man bra på barn i flock. Sedan vid sluttiden försvann ungarna lika mystiskt och man höll tummarna för att ingen skulle bli kvar och att de försvann för att det var föräldrar som snappade upp dem, inte en Pterodaktyl. (nåja föräldrarna var gulliga vid hämtning sedan när barnen var äldre 7-9 och hjälpte till lite då ) De flesta föräldrar var smarta nog att köra kalas på Lekland och minskade därmed sin inblandning lite.

I min värld är det så barnkalas "alltid" har funkat, eller iaf både när jag själv var liten och när dottern var det (hon är 24 år nu, så åtminstone 15 år sen hon var i "barnkalasålder"). Jag har varken haft medföljande föräldrar som stannat när jag ordnat kalas eller själv stannat när dottern varit bjuden till någon. Och det var samma sak när jag själv var liten (är 53 nu).

 

[Badger]

I min värld är det så barnkalas "alltid" har funkat, eller iaf både när jag själv var liten och när dottern var det (hon är 24 år nu, så åtminstone 15 år sen hon var i "barnkalasålder"). Jag har varken haft medföljande föräldrar som stannat när jag ordnat kalas eller själv stannat när dottern varit bjuden till någon. Och det var samma sak när jag själv var liten (är 53 nu).

Jag hade nog inga barnkalas innan jag fyllde 7 i alla fall, det var nog mellan 7-12. Nu var det 5-10 typ.