Att hantera andras barn (utbruten från Skaffa barn eller inte)

[jeennnnyy]

När barnen var små så träffade vi kompisar ute generellt. De var på lekplats osv, alla andvarar för sitt eget barn. Likaså när de var mindre, föräldrar och barn umgicks. Nu när minsta är i skolålder träffas vi föräldrar, man utfodrar, medlar och kan finnas i bakgrunden men mer är det inte. Mitt bästa tips är att hitta andra vuxna man gillar så man har ett eget umgänge. Vi vuxna hänger, barnen leker.
Det är trevligast om du frågar mig.

Är jättetrevlig att umgås med trevliga föräldrar men tror vi har kompisar hemma oftare än er om du tycker det är ett alternativ att alltid umgås så.., jag måste få saker hemma gjorda samtidigt som barnen leker. Annars hade jag ALDRIG fått ihop livet. Häng med både barn och föräldrar på helger när man har tid däremot är jättekul (tycker jag..)

 

[Roheryn]

Vi föräldrar sms:ade varandra jättemycket i början när våra småttingar lekte

"Nu går de till er"

"Nu är de framme"

10 min senare... "De går ut till lekplatsen nu"

10 min senare... "De är hos oss".

Ja, och så gjorde vi ju inte alls, eftersom de valde en plats och skjutsades dit, liksom Hos oss var det mer kommunikation kring upplägg av dagen, hur länge kan de vara hos er, vem bjuder på fika osv.

 

[Tantan]

Sånt har jag lite svårt för och tycker är rätt jobbigt. Att behöva umgås med barnets kompisar föräldrar bara för att barnen vill leka. Jag föredrar helt klart att föräldrarna lämnar av och så kan jag pyssla hemma, städa, laga mat etc medan barnen leker. Ja, jag får ta mig tid att hålla koll på barnen men slipper å andra sidan sitta och vara social när jag inte känner för det..

Jag lyckades hitta föräldrar jag gillade, så barnen blev mer ihoptussade. Random föräldrar vill jag inte umgås med, detta var mer att jag hittade nån jag ville hänga med på grund av att vi hade barn på samma förskola.

 

[Tantan]

Är jättetrevlig att umgås med trevliga föräldrar men tror vi har kompisar hemma oftare än er om du tycker det är ett alternativ att alltid umgås så.., jag måste få saker hemma gjorda samtidigt som barnen leker. Annars hade jag ALDRIG fått ihop livet. Häng med både barn och föräldrar på helger när man har tid däremot är jättekul (tycker jag..)

Sen kan det vara ett storstadsfenomen, generellt träffar jag oftare folk utanför hemmet än i det. Vi går ut och äter, socialiserar osv. Jag umgås sällan eller aldrig med vänners partner.

 

[Roheryn]

Sånt har jag lite svårt för och tycker är rätt jobbigt. Att behöva umgås med barnets kompisar föräldrar bara för att barnen vill leka. Jag föredrar helt klart att föräldrarna lämnar av och så kan jag pyssla hemma, städa, laga mat etc medan barnen leker. Ja, jag får ta mig tid att hålla koll på barnen men slipper å andra sidan sitta och vara social när jag inte känner för det..

Håller helt med! Visst lärde vi känna en del av dotterns kompisars föräldrar under den perioden då barnen lekte hemma hos varandra, men något regelrätt umgänge var det inte. En snabb kopp kaffe, möjligen, i samband med hämtning/lämning hos varandra och lite vardagsprat i dörren, men inte mer. Jag tyckte det var skönt

 

[jeennnnyy]

Sen kan det vara ett storstadsfenomen, generellt träffar jag oftare folk utanför hemmet än i det. Vi går ut och äter, socialiserar osv. Jag umgås sällan eller aldrig med vänners partner.

Det tror inte jag. Vi bor i Stockholm innerstad, jag träffas otroligt mkt mer ofta folk hemma än ute. Det du skriver får mig än mer att tro att det handlar om hur ofta man har hemma kompisar. Och ev. hur mkt annat man gör. Vi har sportaktiviteter för barnen varje dag och kompisar hemma flera dagar i veckan och (mer än) heltidsjobb. Jag har verkligen inte tid att gå på lokal eller umgås med andra föräldrar varje gång mina barn vill ha med kompisar hem.

 

[Tantan]

Det tror inte jag. Vi bor i Stockholm innerstad, jag träffas otroligt mkt mer ofta folk hemma än ute. Det du skriver får mig än mer att tro att det handlar om hur ofta man har hemma kompisar. Och ev. hur mkt annat man gör. Vi har sportaktiviteter för barnen varje dag och kompisar hemma flera dagar i veckan och (mer än) heltidsjobb. Jag har verkligen inte tid att gå på lokal eller umgås med andra föräldrar varje gång mina barn vill ha med kompisar hem.

Sant, så social är jag inte. Jag träffar folk och går ut och äter rätt ofta varvat med lugna hemmakvällar. Sportaktivitet har vi en dag plus simskola. Känns lagom för alla här, andra gör på sitt sätt

 

[Svartkatt]

Vad gör man om man hittar föräldrar som man vill umgås med då och så hatar barnen varandra? Tvingar man barnen att umgås ändå, "för föräldrarna är ju så trevliga"? Mina föräldrar umgicks under min barndom med flera par med barn i samma ålder. En del av dem trivdes jag med och någon fullständigt hatade jag. Det första vi blev så stora så att vi fick en egen åsikt skrek och bråkade vi för att slippa följa med till familjen med det jobbiga barnet. Till slut upphörde det umgänget eftersom mamma och pappa inte tyckte det var värt att starta ett världskrig varje gång.

Jag vill också verkligen betona att jag inte ser det som något konstigt att man pratar med barnens kompisar, bjuder på mat/fika om barnet är hemma hos en och rent allmänt uppför sig som en civiliserad person. Om jag kräver att barnet ska uppföra sig civiliserat så gäller det naturligtvis även för mig. Jag hade inte alls haft något emot att mina barn hade haft kompisar hemma. Däremot vill jag inte behöva byta blöjor eller torka bajs på någon annans unge. Jag hade därför inte legat på och tjatat på mitt barn om att hen skulle vilja leka med en kompis när barnen fortfarande är så små att detta är aktuellt.

Jag tycker det är ganska orättvist när alla som skriver att de inte gillar vissa handhavanden som bara har med småbarn att göra anklagas för att inte tillåta sina barn att ha ett socialt liv. Det är klart att barnen ska få ha kompisar, även hemma hos sig. Men jag hade personligen inte jobbat för att detta skulle ske före skolstart just för att barnen då åtminstone är hyfsat självgående. Däremot har jag inte sagt att jag skulle vara jättearg och otrevlig och inte ens prata med barnet, det är ju helt sjukt?

Och jag hade hellre skjutit mig i foten än tvingas sitta och konversera andra föräldrar bara för att barnen ska leka.

 

[Tantan]

Vad gör man om man hittar föräldrar som man vill umgås med då och så hatar barnen varandra? Tvingar man barnen att umgås ändå, "för föräldrarna är ju så trevliga"? Mina föräldrar umgicks under min barndom med flera par med barn i samma ålder. En del av dem trivdes jag med och någon fullständigt hatade jag. Det första vi blev så stora så att vi fick en egen åsikt skrek och bråkade vi för att slippa följa med till familjen med det jobbiga barnet. Till slut upphörde det umgänget eftersom mamma och pappa inte tyckte det var värt att starta ett världskrig varje gång.

Jag vill också verkligen betona att jag inte ser det som något konstigt att man pratar med barnens kompisar, bjuder på mat/fika om barnet är hemma hos en och rent allmänt uppför sig som en civiliserad person. Om jag kräver att barnet ska uppföra sig civiliserat så gäller det naturligtvis även för mig. Jag hade inte alls haft något emot att mina barn hade haft kompisar hemma. Däremot vill jag inte behöva byta blöjor eller torka bajs på någon annans unge. Jag hade därför inte legat på och tjatat på mitt barn om att hen skulle vilja leka med en kompis när barnen fortfarande är så små att detta är aktuellt.

Jag tycker det är ganska orättvist när alla som skriver att de inte gillar vissa handhavanden som bara har med småbarn att göra anklagas för att inte tillåta sina barn att ha ett socialt liv. Det är klart att barnen ska få ha kompisar, även hemma hos sig. Men jag hade personligen inte jobbat för att detta skulle ske före skolstart just för att barnen då åtminstone är hyfsat självgående. Däremot har jag inte sagt att jag skulle vara jättearg och otrevlig och inte ens prata med barnet, det är ju helt sjukt?

Och jag hade hellre skjutit mig i foten än tvingas sitta och konversera andra föräldrar bara för att barnen ska leka.

Nej, det gör man inte. Våra barn slutade leka ihop, jag och min vän umgås. Barnen har utvecklats åt så olika håll och har inget utbyte av varandra längre.

 

[Svartkatt]

Nej, det gör man inte. Våra barn slutade leka ihop, jag och min vän umgås. Barnen har utvecklats åt så olika håll och har inget utbyte av varandra längre.

Ja, det är så jag tänker? Min mamma har ett tjejgäng som jobbade ihop när de började jobba för 45 år sen och de träffas fortfarande en gång i månaden. Genom alla dessa år har de lyckats hålla ihop. Jag tror verkligen hemligheten är att de aldrig har försökt blanda ihop respektive och barn i detta umgänget.

Jag tänker bara på hur ombytlig man var med kompisar i en viss ålder. Mardrömmen om man hade varit låst vid ett visst umgänge bara för att föräldrarna umgicks. Nu hade mina föräldrar mest umgänge med par med barn i samma ålder som jag när jag var riktigt liten. Eftersom mamma och pappa "började om" och fick nya barn (med varandra) när vi var ganska stora så rann det mesta av deras umgänge ut i sanden eftersom det blev mycket jobbigare när det blev småbarn inblandade igen och de andra familjernas barn började bli stora. De umgicks sen med ett grannpar som hade två pojkar i mina småsyskons ålder. Då var jag lite för stor för att behöva tvingas vara med.

 

[Lingon]

Jag lyckades hitta föräldrar jag gillade, så barnen blev mer ihoptussade. Random föräldrar vill jag inte umgås med, detta var mer att jag hittade nån jag ville hänga med på grund av att vi hade barn på samma förskola.

Mitt barn har fått välja kompisar själv. Och även de kompisar vars föräldrar vi blivit vänner med har vi inte alltid tid att umgås med varje gång barnen vill. Barnen har ju mer fritid än vi vuxna.

 

[DarkInNight]

Och jag hade hellre skjutit mig i foten än tvingas sitta och konversera andra föräldrar bara för att barnen ska leka.

Man får lite andra perspektiv när det gäller ens egna barn.
Man står helt enkelt ut med mycket för att någon man tycker om ska må bra.

Precis som att man står ut att vara trevlig mot veterinär, hovslagare, m.fl bara för att ens häst ska må bra.
Nyligen hade jag migrän, men bokat tandkontroll till hästen, så jag stod ut och var trevlig mot veterinären trots migränen eftersom jag vill att min häst mår bra.

Det är samma sak.
Om mitt barn mår bra av umgänge ned kompis står jag ut med en massa saker, till exempel att vara trevlig mot folk jag i vanliga fall aldrig umgåtts med, för att jag vill att mitt barn mår bra.

 

[Imogen]

Vad gör man om man hittar föräldrar som man vill umgås med då och så hatar barnen varandra? Tvingar man barnen att umgås ändå, "för föräldrarna är ju så trevliga"? Mina föräldrar umgicks under min barndom med flera par med barn i samma ålder. En del av dem trivdes jag med och någon fullständigt hatade jag. Det första vi blev så stora så att vi fick en egen åsikt skrek och bråkade vi för att slippa följa med till familjen med det jobbiga barnet. Till slut upphörde det umgänget eftersom mamma och pappa inte tyckte det var värt att starta ett världskrig varje gång.

Ja, det är så jag tänker? Min mamma har ett tjejgäng som jobbade ihop när de började jobba för 45 år sen och de träffas fortfarande en gång i månaden. Genom alla dessa år har de lyckats hålla ihop. Jag tror verkligen hemligheten är att de aldrig har försökt blanda ihop respektive och barn i detta umgänget.

Jag tänker bara på hur ombytlig man var med kompisar i en viss ålder. Mardrömmen om man hade varit låst vid ett visst umgänge bara för att föräldrarna umgicks. Nu hade mina föräldrar mest umgänge med par med barn i samma ålder som jag när jag var riktigt liten. Eftersom mamma och pappa "började om" och fick nya barn (med varandra) när vi var ganska stora så rann det mesta av deras umgänge ut i sanden eftersom det blev mycket jobbigare när det blev småbarn inblandade igen och de andra familjernas barn började bli stora. De umgicks sen med ett grannpar som hade två pojkar i mina småsyskons ålder. Då var jag lite för stor för att behöva tvingas vara med.

Det behöver väl inte vara så svart eller vitt, allt eller inget?

I min värld är det inte ett dugg konstigt eller ovanligt att vänskapsrelationer följer med generationerna. Dvs jag har flera vänner som jag lärt känna för att våra föräldrar är vänner, och nu är också våra barn vänner med varandra.

Men det betyder ju inte att det är så med alla mina vänner, eller barnens vänner för den delen. Andra vänner har noll koppling till föräldrar eller barn. Vissa har haft det förut. En av mina närmaste vänner träffade jag när vi hamnade i samma föräldragrupp på bvc när mitt första barn föddes. Våra barn lekte mycket i förskoleåldern då de träffades genom oss. Nu har de vuxit ifrån varandra, har olika intressen, och träffas sällan. Jag och min vän fortsätter vår relation, ibland ses vi hela familjerna och då är det väl inte så mycket mer med det. Om mitt barn skulle börja hata andra barn skulle jag nog tänka att det minsta problemet var min egen vänskapsrelation.

 

[Imogen]

Sånt har jag lite svårt för och tycker är rätt jobbigt. Att behöva umgås med barnets kompisar föräldrar bara för att barnen vill leka. Jag föredrar helt klart att föräldrarna lämnar av och så kan jag pyssla hemma, städa, laga mat etc medan barnen leker. Ja, jag får ta mig tid att hålla koll på barnen men slipper å andra sidan sitta och vara social när jag inte känner för det..

Jag känner lika, om det inte är vänner jag skaffat på egen hand då. Och inte blir det bättre när jag själv är föräldern som måste följa med sitt barn för att det ska kunna leka hos andra, jag vet ju hur jag själv upplevt det som "värd"

 

[Roheryn]

Jag känner lika, om det inte är vänner jag skaffat på egen hand då. Och inte blir det bättre när jag själv är föräldern som måste följa med sitt barn för att det ska kunna leka hos andra, jag vet ju hur jag själv upplevt det som "värd"

Har du ofta hamnat i de situationerna - som "värd" eller som medföljande förälder? Jag gjorde det inte en enda gång under hela dotterns uppväxt.

 

[Roheryn]

Man får lite andra perspektiv när det gäller ens egna barn.
Man står helt enkelt ut med mycket för att någon man tycker om ska må bra.

Precis som att man står ut att vara trevlig mot veterinär, hovslagare, m.fl bara för att ens häst ska må bra.
Nyligen hade jag migrän, men bokat tandkontroll till hästen, så jag stod ut och var trevlig mot veterinären trots migränen eftersom jag vill att min häst mår bra.

Det är samma sak.
Om mitt barn mår bra av umgänge ned kompis står jag ut med en massa saker, till exempel att vara trevlig mot folk jag i vanliga fall aldrig umgåtts med, för att jag vill att mitt barn mår bra.

Jag tycker att alla parter, både föräldrar och barn, förtjänar att må bra. Mitt barns uppväxt är en ganska stor del av mitt eget liv och att då hela tiden göra stora uppoffringar och behöva slå knut på mig själv, det funkar bara inte tycker jag. Det går att lägga sig någonstans i mitten, på en nivå som gör att alla kan få må bra större delen av tiden. Jag har aldrig behövt umgås timmevis med andra föräldrar för att mitt barn ska leka med deras barn, jag har aldrig torkat andra barns rumpor eller snoriga näsor eller stått ut med besökande barn som lever rövare i mitt hem. Och ändå har min dotter fått leka med kompisar hemma hos oss, även övernattande kompisar, och haft ett fungerande socialt liv. Så jag menar att det finns mellanlägen där både föräldrar och barn får utrymme att själva välja sitt sociala umgänge.

(beträffande hovslagare och veterinär så har jag aldrig känt det betungande att vara trevlig mot dem, men dem träffar jag ju i deras yrkesroll och för mig är det något helt annat än att umgås privat)

 

[fijja]

Vem har sagt något om jobbigt? Inte jag åtminstone; jag tycker nämligen (ofta) inte det är särskilt jobbigt att ”hantera” andras barn. Tyckte bara jag konstaterade att jag måste hantera andras barn. Inte att det var jobbigt.

Ja jag fattar. Jag tycker nog inte att konversera lite och finnas tillgänglig är att hantera någon. Om man nu inte vill engagera sig mer

 

[Svartkatt]

(beträffande hovslagare och veterinär så har jag aldrig känt det betungande att vara trevlig mot dem, men dem träffar jag ju i deras yrkesroll och för mig är det något helt annat än att umgås privat)

Exakt. Detta kan man inte ens jämföra. Skulle hovslagare eller veterinär vara riktigt otrevliga att prata med kan man faktiskt byta. Precis som du kan byta frisör om du inte klickar med den du har. Om mitt barn hade gillat ett barn men jag verkligen inte kunde med föräldrarna hade jag inte velat umgås med dem på min fritid. Därmed inte sagt att barnen inte skulle få umgås.

 

[Svartkatt]

Om mitt barn skulle börja hata andra barn skulle jag nog tänka att det minsta problemet var min egen vänskapsrelation.

Jag har inte hatat alla barn. Jag var helt normal under hela min skoltid och umgicks med mina kompisar. Jag har däremot inte velat umgås med barn som jag inte gillar och som definitivt signalerat att de verkligen inte gillar mig heller bara för att våra föräldrar umgås. En del barn klickade jag med men inte mina syskon. Mina föräldrar har tack och lov varit lyhörda och inte tvingat oss att umgås med någon vi inte vill umgås med.

Även barn är individer och tvingas till umgänge genom skola och fritidsaktiviteter som de inte valt själva. Precis som vi vuxna tvingas umgås med kollegor och andra som vi kanske inte heller har valt själva. Jag tycker inte de ska behöva umgås med fler påtvingade personer på sin fritid. Gillar barnen varandra är det väl bara att köra på?

 

[DarkInNight]

Jag tycker att alla parter, både föräldrar och barn, förtjänar att må bra. Mitt barns uppväxt är en ganska stor del av mitt eget liv och att då hela tiden göra stora uppoffringar och behöva slå knut på mig själv, det funkar bara inte tycker jag. Det går att lägga sig någonstans i mitten, på en nivå som gör att alla kan få må bra större delen av tiden. Jag har aldrig behövt umgås timmevis med andra föräldrar för att mitt barn ska leka med deras barn, jag har aldrig torkat andra barns rumpor eller snoriga näsor eller stått ut med besökande barn som lever rövare i mitt hem. Och ändå har min dotter fått leka med kompisar hemma hos oss, även övernattande kompisar, och haft ett fungerande socialt liv. Så jag menar att det finns mellanlägen där både föräldrar och barn får utrymme att själva välja sitt sociala umgänge.

(beträffande hovslagare och veterinär så har jag aldrig känt det betungande att vara trevlig mot dem, men dem träffar jag ju i deras yrkesroll och för mig är det något helt annat än att umgås privat)

Grejen var att man biter ihop för sitt barns skull.

Om du tycker umgänge är bekymmersfritt så är det ju toppen.
Det gör inte jag. Men mitt barn har behov av att umgås för att må bra, och då är det mitt ansvar som förälder att tillgodose hans behov. Även om det handlar om att bita ihop och vara trevlig mot folk fastän jag inte har lust.
Jag kan ju inte hålla honom borta från det sociala för att jag tycker det är jobbigt. Det skulle missgynna honom enormt i livet.