Jag fattar så klart också att alla barn är olika men för mig är det helt väsensfrämmande att vara en pest mot husdjur, syskon i kompisens hem och kleta ner sig med mat när man är ganska stor. Jag har aldrig råkat ut för ett barn som beter sig så, det är därför jag inte förstår. Jag hade aldrig betett mig så hemma hos någon annan och med något enstaka undantag har ingen annan betett sig så hemma hos oss heller. Att ha kompisar på besök om dessa kan uppföra sig normalt och civiliserat hade jag inte haft något som helst problem med.
Kan du inte bete dig och respektera mina husdjur åker du ut och är inte välkommen igen förrän du kan uppföra dig. Men självklart är detta beroende på åldern på barnet. Jag lämnar ju inte min systerson ensam med katterna som är ett och ett halvt, för även om han inte menar illa kan han råka dra dem i svansen eller peta i ansiktet. Han är för liten för att förstå. Han är dessutom för liten för att det riktigt ska gå att förklara för honom att han inte får dra katten i svansen heller. Hade han betett sig likadant när han är tio hade han åkt ut och min syster hade dessutom fått höra att ungen inte kan uppföra sig.
Fast merparten av de barnen jag pratar om menar inte att vara "pester". De är bara inte hemma i vårt hem och har andra vanor.
Ena killen är t ex väldigt förståndig och lillgammal på många vis(och en mycket fin och uppskattad kompis!)men klart van vid större vuxet deltagande än vad som bjuds hemma hos oss. Jag ser ju också när jag hämtar sonen hos den kompisen att hemmet är inrett för små barn(inga prydnadssaker/växter i barnhöjd t ex), helt logiskt då där finns två barn till som är under 3 år. Inte helt märkligt för mig att jag måste påminna om att här finns ömtåliga saker. På sonen förstår jag också att nån av de vuxna i den familjen nästan alltid är med i bakgrunden av barnens lek/aktiviteter. De tycker det är roligt.
Jag gör inte det och ställer inte upp på att putta i gungan(de kan ju ta fart själva!), vara "fiende" eller tyda hemgjorda otydbara skattkartor.
Däremot rycker jag in om barnen får svårt att komma överens - ofta är det min tjurskallige, temperamentsfulle son som ställer till det faktiskt.
Killen som gärna retar storasyster - han hakar bara på. Min son brukar inte reta sin syster men av nån anledning är det jättekul med en kompis... Jag får såklart gå in och sätta stopp när de inte respekterar hennes nej. Pratar vi om det? Jepp. Säger jag till på skarpen till slut? Jodå, jag kan vara riktig surkärring. Gör de så efter det? Nej. Gör de om det nästa gång kompisen kommer? Mja, han har bara varit här ett par gånger och då har de det men förhoppningsvis trillar poletten ner. Annars får de låta bli att vara här.
Min son är mycket energisk och högljudd och behöver dessutom sägas till att gå på toa annars hinner han inte i tid. Han får ju leka hos kompisar vars föräldrar är ok med att säga till. Hittills har jag aldrig fått höra annat än att han är väluppfostrad och snäll och han har alltid varit välkommen tillbaka. Men jag vet ju att han för oväsen hos andra också liksom.
Barn som är ovana vid/rädda för katten. De är ju just det. Inte ouppfostrade. De flesta har lärt sig hur man ska bete sig, en är riktigt rädd ännu dock. Hon är ändå här relativt ofta då mamman är vän till vår familj. Är vädret ok får katten gå ut medan vi äter så att tösen kan äta i lugn och ro. Vilket han gärna gör. Annars sätter jag henne bredvid mig så att hon inte behöver hantera att katten kommer för nära. Hon är inte från Sverige och hennes enda erfarenhet av djur är vakthundar(som inte bara larmar...)och vildkatter som absolut kan gå till attack om de vill åt mat man har tex. Dessutom i ett land där man behöver ha rabies i åtanke om man blir biten. Hon är genuint rädd.
Andra barn har helt klart varit ouppfostrade. Rotat i lådor, skrikit åt oss, jagat husdjur, krävt annan maträtt, förstört inredning/planteringar/leksaker. De barnen får ett par chanser där jag MYCKET tydligt gör klart vad man gör och inte gör hos oss. Iaf om jag uppfattar dem som bra och viktiga kompisar för mina barn. Men de flesta av dem är numer "portade" hos oss.
För båda mina barn är nämligen kompisar jätteviktigt. Själv älskade jag att leka ensam som barn. De här brås på sin pappa
Skulle jag inte tillåta kompisar hemma så skulle jag antingen ha sorgsna barn eller knappt få se dem eftersom de hade varit hos andra och lekt. Jag står ut(till en viss gräns)för deras skull. Jag gråter av stress och ångest inför varenda kalas men skulle inte vägra dem det ändå den enda gången per år.
Dessutom vill jag känna deras kompisar med föräldrar den dagen barnen är äldre tonåringar som kanske inte direkt kommer och ber om lov riktigt på samma sätt som lågstadiebarn gör....
Och jag har helt sluppit att ta hand om andra snoriga näsor och nedkissade byxor än de som tillhört mit eget barn (som numera är vuxen). "Hemligheten" är att som förälder inte hålla på och arrangera lekdejter mm förrän barnen själva efterfrågar det. Och i vårt fall inträffade det ungefär när dottern nådde skolåldern. Innan dess hade hon såklart också kompisar, men dem träffade hon ju varje dag på förskolan och det fanns absolut ingen tid på vardagarna att ta med någon kompis hem, utan då var det ett ganska strikt schema med hundpromenad, middag, eventuell TV-stund, godnattsaga och så sova... Och helgerna hade vi ganska mycket aktiviteter som familj. Det känns väl som om det är först i skolåldern som barnen får "egen fritid" och idén att leka hemma hos varandra dyker upp.
Jag har inte heller massor av tidiga minnen, men det betyder ju inte att jag inte gjorde något alls innan jag fyllde 4.
jag har även en snart 3 åring nu så jag lär väl uppleva det igen 
