Jag är rädd för barn, har aldrig behövt hantera barn, har aldrig heller behövt lära känna barn. Så fick jag egna av egen fri vilja och behövde således lära mig att även hantera andras barn om än med väldigt långa armar. Är i dags tacksam över barnen och deras vänner som även har skaffat oss föräldrar våra vänner. Vi är ett föräldragäng som har hängt i hop sedan öppna förskolan med våra 12
r som nu mer går i samma sporter. Så där får små och stora syskon hänga på om än de vill eller inte.
Men tillbaka till småbarnsåren så ville jag gärna att maken också skulle vara hemma när det kom kompisar över, han är så mycket bättre med att hantera barn än mig. Åren där kring förskoleklass och ettan var lite väl intensiva, barnen var som en gräshoppesvärm som drog fram i kvarteret, ena stunden hade man 8 stycken sjuåringar och tre småbröder springandes i källaren för att sedan höra hur skor plockades på i rask takt innan de drog vidare. Det var många messengergrupper på den tiden - har någon sett Kalle? Vet någon var barnen är?
(vi fick införa lugna timmen i området vid klockan 12-13 på helger och lov för att förhindra att någon familj fick in 8 extra gäster till lunch medan andra stod och lagade lunch som ingen kom hem och åt)
Nu med barn på väg in i tonåren är det betydligt lugnare (än så länge) och roligare. Familjemiddagarna får lite mer krydda när det ringer på en kompis som får en cola och en andra middag (vi äter sent i vår familj) och lite trevliga samtal.
Jag tror det jobbigaste för mig är att jag är extrovert/introvert älskar att träffa nya människor, men när jag är hemma vill jag vara ensam med min familj eller väldigt betrodda nära vänner för att kunna ladda batterierna. Under gräshoppeåren fick jag inte riktigt den återhämtningen.