Att hantera andras barn (utbruten från Skaffa barn eller inte)

[Hermelin]

Och det ska jag sköta alltså? Inte barnets far?

Det spelar väl ingen roll vilken av föräldrarna som är hemma och ska ta hand om "hanteringen". I vårt hem har det varit stor variation på vem som dämpar bråk mellan lekkamrater, gör middag, skjutsar, pratar med lekkamratens föräldrar och allt sånt som hört ihop med processen "ha kompisar hemma". Det är klart att du och din partner kan komma överens om att det är han som ska ta hand om allt det där.

Jag menar ändå att det är svårt att undvika att träffa andras barn när de sitter med vid middagsbordet.

 

[sthu]

Det spelar väl ingen roll vilken av föräldrarna som är hemma och ska ta hand om "hanteringen". I vårt hem har det varit stor variation på vem som dämpar bråk mellan lekkamrater, gör middag, skjutsar, pratar med lekkamratens föräldrar och allt sånt som hört ihop med processen "ha kompisar hemma". Det är klart att du och din partner kan komma överens om att det är han som ska ta hand om allt det där.

Jag menar ändå att det är svårt att undvika att träffa andras barn när de sitter med vid middagsbordet.

Spelar väl stor roll tänker jag. Om jag, som inte är intresserad av barn annat än mitt eget, inte behöver ta hand om snoriga näsor och nedkissade byxor är det väl inget problem.
Jag säger inte att jag inte skulle göra det, självklart skulle jag det. Men jag är inte intresserad.

 

[Roheryn]

Fast det är ju precis det jag menar med att "hantera" andras barn. Att bjuda andra barn på middag är att hantera dem, att hjälpa till att lösa konflikter som uppstår i leken (även om man inte deltar själv) är att hantera dem. Om en femåring på besök råkar kissa på sig så hanterar man det. Att säga ja eller nej till saker de frågar om de får göra (vilket med kompisar kan vara något helt annat än vad man är van vid) är att hantera dem. Osv osv.

Jo till viss del är det ju "hantering" men precis som @Svartkatt säger så har detta "leka hemma hos varandra" tagit sin början vid skolstarten ungefär. Och då är ju barnen ganska "självgående", kan gå på toa själva osv, så det har faktiskt inte varit mer än just bjuda på mat/fika om vi själva ätit samt att skjutsa (men då främst min egen dotter till någon kompis).

 

[Svartkatt]

Jo till viss del är det ju "hantering" men precis som @Svartkatt säger så har detta "leka hemma hos varandra" tagit sin början vid skolstarten ungefär. Och då är ju barnen ganska "självgående", kan gå på toa själva osv, så det har faktiskt inte varit mer än just bjuda på mat/fika om vi själva ätit samt att skjutsa (men då främst min egen dotter till någon kompis).

Det är så här jag minns det från min uppväxt också. Jag och två klasskompisar red i samma grupp på ridskolan också, så våra föräldrar turades om att köra dit var tredje gång. Men det var ju för att jag red. Inte hade mamma och pappa kört de andra två tjejerna till ridskolan om inte jag hade ridit i samma grupp, ens om jag hade velat följa med. Annars så skjutsade de mig och mina syskon till kompisar, körde inte runt på andra barn. Och som du säger - åt vi och kompisen ville ha fick hen förstås också äta, men då var det ju för att familjen skulle äta just när kompisen var där.

 

[Roheryn]

Spelar väl stor roll tänker jag. Om jag, som inte är intresserad av barn annat än mitt eget, inte behöver ta hand om snoriga näsor och nedkissade byxor är det väl inget problem.
Jag säger inte att jag inte skulle göra det, självklart skulle jag det. Men jag är inte intresserad.

Jag är också noll intresserad av andras barn, åtminstone fram tills de nått skolåldern och helst lite till Och jag har helt sluppit att ta hand om andra snoriga näsor och nedkissade byxor än de som tillhört mit eget barn (som numera är vuxen). "Hemligheten" är att som förälder inte hålla på och arrangera lekdejter mm förrän barnen själva efterfrågar det. Och i vårt fall inträffade det ungefär när dottern nådde skolåldern. Innan dess hade hon såklart också kompisar, men dem träffade hon ju varje dag på förskolan och det fanns absolut ingen tid på vardagarna att ta med någon kompis hem, utan då var det ett ganska strikt schema med hundpromenad, middag, eventuell TV-stund, godnattsaga och så sova... Och helgerna hade vi ganska mycket aktiviteter som familj. Det känns väl som om det är först i skolåldern som barnen får "egen fritid" och idén att leka hemma hos varandra dyker upp.

 

[Roheryn]

Det är så här jag minns det från min uppväxt också. Jag och två klasskompisar red i samma grupp på ridskolan också, så våra föräldrar turades om att köra dit var tredje gång. Men det var ju för att jag red. Inte hade mamma och pappa kört de andra två tjejerna till ridskolan om inte jag hade ridit i samma grupp, ens om jag hade velat följa med. Annars så skjutsade de mig och mina syskon till kompisar, körde inte runt på andra barn. Och som du säger - åt vi och kompisen ville ha fick hen förstås också äta, men då var det ju för att familjen skulle äta just när kompisen var där.

Precis sådär såg det ut för mig också, både under min egen uppväxt (70-80-tal) och under dotterns uppväxt (00-tal).

 

[Imogen]

Jo till viss del är det ju "hantering" men precis som @Svartkatt säger så har detta "leka hemma hos varandra" tagit sin början vid skolstarten ungefär. Och då är ju barnen ganska "självgående", kan gå på toa själva osv, så det har faktiskt inte varit mer än just bjuda på mat/fika om vi själva ätit samt att skjutsa (men då främst min egen dotter till någon kompis).

Jo jag förstår att du och @Svartkatt har en annan upplevelse. Här är upplevelsen att de två sista åren på förskolan så har det i princip varje dag vid hämtning de frågar "får x följa med oss hem", "kan jag och y leka" (det betyder verkligen inte att de också fick göra det varje dag...). Förskolan tar upp på föräldramöten och har önskemål om att sådant ska bestämmas dagen innan för att det blir så roddigt vid hämtning. Samma sak första året i skolan. Och 5-6 år som de är när de börjar skolan har iaf bland mina barn och deras kompisar inte inneburit att de har haft koll på allt själva och leker helt självständigt.

Men om barnen inte umgås med andra barn på fritiden då är det ju en icke-fråga att man som förälder inte vill hantera dem, absolut.

Men ja, sidospår!

 

[Inte_Ung]

Och det ska jag sköta alltså? Inte barnets far?

Han kanske inte alltid finns tillgänglig.
Skall ditt barn inte få ha kompisar på besök när du är ensam vuxen hemma?

 

[sthu]

Han kanske inte alltid finns tillgänglig.
Skall ditt barn inte få ha kompisar på besök när du är ensam vuxen hemma?

Vad far du efter egentligen?

 

[Inte_Ung]

Vad far du efter egentligen?

Att det inte handlar om könsroller utan om tillgänglighet för stunden.

 

[sthu]

Att det inte handlar om könsroller utan om tillgänglighet för stunden.

Jaha? Har jag påstått något annat? Har jag någonstans skrivit att jag kommer "förbjuda" mitt barn att ha hem kompisar? Jag har bara skrivit att jag inte är intresserad av andras barn.

 

[Sel]

Jag tror det här har kommit upp tidigare men är det bara jag som har typ NOLL minnne från tiden innan jag var runt fem-sex? Vad gör man ens när man är så liten?
Jag tror med andra ord inte att jag bad om lekkamrater innan dess, alltså innan förskola/första klass. Jag minns inte att jag hade några fritidsintressen innan det heller - och vid det laget är nog de flesta både toaletttränade och kan äta på egen hand.

 

[SaraXX]

Dotterns kompis hade plötsligt smörjt in benet med kebabsås. De är 9. Mina barn har inte gjort sånt sen de var typ 2.

Jag har verkligen inget intresse av andras barn. Tycker "hanterandet" är jobbigt.

Älskar mina barn, så här är jag mitt i hanterandet Har väl pågått sen de var 5 kanske. Toabesök och allt. Fruktansvärt bisarrt.

 

[SpanskaLoppan]

Mjo, barnens kompisar måste man hantera. De ramlar och slår sig, spiller, behöver påminnas om vad man får och inte får i just det här hushållet, blir hungriga, blir osams med husets barn, vill visa saker etc. En del av våra barns kompisar är också ovana vid husdjur och behöver antingen guidning i hur man umgås med en katt eller är rädda/obekväma runt katten. Det här är ju kattens hem och alla besökare får liksom acceptera att han finns och är tillåten att vara i rummen, men vi vuxna behöver "hantera" rädda/ovana påhälsande barn. De kan inte förväntas anpassa sig lika självständigt som en vuxen.
Kompisarna utesluts inte ur måltider i vårt hus men det innebär också att de behöver hanteras vid bordet. Antingen det handlar om att de ljudligt talar om att de; "inte äter det och inte det och inte det och kan man få macka istället?"
Eller att de tyst sitter och äter men ser obekväma ut. Iaf jag är inte okej med att som vuxen nonchalera att ett barn ser obekvämt ut, då behöver jag hantera situationen att barnet kanske verkligen inte gillar maten men inte vågar säga det. Helst lite snyggt så att de slipper höra diskussioner.

Med kompisar på besök behöver jag dessutom hantera påhitt och idéer som mina barn aldrig kommit med själva. Och jag måste göra det lite mindre auktorativt än om det bara är mina barn. Mina kan jag ju säga ifrån till betydligt skarpare. De känner ju mig och är trygga i sitt eget hem. För ett besökande barn, som inte bara kan åka hem när de vill, kan det bli obehagligt om de uppfattar den vuxna som skarp/arg.

Jag kan inte välja mer än att jag ibland säger nej till besök med hänvisning till att jag inte har tid/ork just den dagen och att jag väljer vem och hur länge.
Vill "pelle" leka ett par timmar? Fine, det brukar gå relativt lugnt till och "pelle" brukar respektera våra regler. Så helt okej även om jag känner mig hängig eller trött.
Men vill "danne" leka? Som brukar orsaka uppror, har svårt att respektera katten, gillar lekar som går ut på att reta upp storasyster och som behöver påminnas varje halvtimme om toabesök? Njae då behöver jag ha gott omtid och energi. Helst möjlighet att sticka iväg nånstans.

 

[Svartkatt]

Är barn så fruktansvärt ouppfostrade som en del som beskrivs i den här tråden? Jag har aldrig betett mig så hemma hos någon annan, inte någon av mina kompisar hemma hos mig heller. Och jag har tre småsyskon som alla har haft kompisar hemma. Jag var nästan vuxen när de yngsta var i låg- och mellanstadieåldern. Helt ärligt minns jag bara en kompis till syrran som var gräslig och började gå och rota i våra garderober (sådär kul att ha henne rotandes bland trosorna) och svarade snäsigt på alla tilltal. Syrran tyckte själv det var jättejobbigt och frågade aldrig om hon ville komma igen. Tror de lekte nån gång hemma hos den kompisen däremot.

Kan man inte uppföra sig är man inte välkommen i mitt hem. Så klart skillnad på en treåring och en nioåring, men treåringen utgår jag dels från inte vet bättre än att smeta ner sig med mat och dels så utgår jag också från att en förälder följer med och passar ett så pass litet barn. Likadant om ett barn skulle börja terrorisera mina husdjur. Då hade den ungen aldrig någonsin varit välkommen in igen.

 

[cambodia]

Jaha? Har jag påstått något annat? Har jag någonstans skrivit att jag kommer "förbjuda" mitt barn att ha hem kompisar? Jag har bara skrivit att jag inte är intresserad av andras barn.

Men du uttrycker dig onekligen så att man tror att du knappt vill se på ett annat barn än ditt eget.

Jag gillar generellt inte heller andras barn men självklart måste jag ”hantera” dem för mitt barns skull. Och för det mesta är de ganska trevliga individer!

Idag ska en kompis följa med oss hem efter skolan. Det känns lite jobbigt för mig, men måste göras.

 

[SaraXX]

Är barn så fruktansvärt ouppfostrade som en del som beskrivs i den här tråden? Jag har aldrig betett mig så hemma hos någon annan, inte någon av mina kompisar hemma hos mig heller. Och jag har tre småsyskon som alla har haft kompisar hemma. Jag var nästan vuxen när de yngsta var i låg- och mellanstadieåldern. Helt ärligt minns jag bara en kompis till syrran som var gräslig och började gå och rota i våra garderober (sådär kul att ha henne rotandes bland trosorna) och svarade snäsigt på alla tilltal. Syrran tyckte själv det var jättejobbigt och frågade aldrig om hon ville komma igen. Tror de lekte nån gång hemma hos den kompisen däremot.

Kan man inte uppföra sig är man inte välkommen i mitt hem. Så klart skillnad på en treåring och en nioåring, men treåringen utgår jag dels från inte vet bättre än att smeta ner sig med mat och dels så utgår jag också från att en förälder följer med och passar ett så pass litet barn. Likadant om ett barn skulle börja terrorisera mina husdjur. Då hade den ungen aldrig någonsin varit välkommen in igen.

I mitt hem får man göra misstag utan att bli portad. Visst finns det nolltolerans, om någon skulle vara dum mot katterna tex. Men att barnen inte skulle få umgås med sina vänner för att de har spillt ut vatten över hela badrumsgolvet, tappat bort alla sina kläder eller glömt skorna när de var gud vet var på utflykt känns inte ok för mig. Vi pratar om det såklart. Ungar är olika. Vissa har fler myror i brallan än andra men är ju folk de också.

 

[DarkInNight]

..

Kan man inte uppföra sig är man inte välkommen i mitt hem. Så klart skillnad på en treåring och en nioåring, men treåringen utgår jag dels från inte vet bättre än att smeta ner sig med mat och dels så utgår jag också från att en förälder följer med och passar ett så pass litet barn. Likadant om ett barn skulle börja terrorisera mina husdjur. Då hade den ungen aldrig någonsin varit välkommen in igen.

När ens egna barn mår bra av att ha kompis på besök så biter man som förälder ihop och står ut med förvånansvärt mycket.. Menar inte som att barnen får härja som hen vill, utan stå ut som i form av att påminna om regler, skapa trygga aktiviteter, skydda (lära ut hur man hanterar) djur, osv. Även om det kräver sjukt mycket av en själv.

Man står ut eftersom det är värt så mycket för ens egna barn att ha kompisar.

 

[Inte_Ung]

Är barn så fruktansvärt ouppfostrade som en del som beskrivs i den här tråden? Jag har aldrig betett mig så hemma hos någon annan, inte någon av mina kompisar hemma hos mig heller

De är olika.
Vissa har sämre impulskontroll än andra.
Vissa är livliga och andra är lugna.

Det har inte så mycket med uppfostran att göra utan mest så handlar det om personligheten.

 

[Roheryn]

Jag tror det här har kommit upp tidigare men är det bara jag som har typ NOLL minnne från tiden innan jag var runt fem-sex? Vad gör man ens när man är så liten?
Jag tror med andra ord inte att jag bad om lekkamrater innan dess, alltså innan förskola/första klass. Jag minns inte att jag hade några fritidsintressen innan det heller - och vid det laget är nog de flesta både toaletttränade och kan äta på egen hand.

Jag har massor av minnen från knappt 3 års ålder fram tills jag började skolan. Minns till exempel när vårt hus byggdes under sommar/höst 1973, då var jag 2½. Och så har jag ganska många minnen från när jag var "dagbarn" hos mormor och morfar. Kan inte tidssätta de minnena helt, men de hade hand om mig på vardagarna från 1 till 6 års ålder. Jag minns att jag hängde med mormor i köket, gick på promenad med mormor, morfar och hund, följde med och handlade, åkte på utflykt till Slottsskogen, gick ner till havet och matade svanarna, satt inne och ritade på något papper som kom i långa rullar, så man kunde rita långa historier, bara att rulla ut mer papper... Och så lekte jag med en annan flicka som mormor och morfar tog hand om under en period (mamma med psykisk ohälsa). Så hos mig finns det massor av minnen från den tiden, har dock förstått att det är väldigt olika hur mycket man minns.