Det spelar väl ingen roll vilken av föräldrarna som är hemma och ska ta hand om "hanteringen". I vårt hem har det varit stor variation på vem som dämpar bråk mellan lekkamrater, gör middag, skjutsar, pratar med lekkamratens föräldrar och allt sånt som hört ihop med processen "ha kompisar hemma". Det är klart att du och din partner kan komma överens om att det är han som ska ta hand om allt det där.
Jag menar ändå att det är svårt att undvika att träffa andras barn när de sitter med vid middagsbordet.
Och jag har helt sluppit att ta hand om andra snoriga näsor och nedkissade byxor än de som tillhört mit eget barn (som numera är vuxen). "Hemligheten" är att som förälder inte hålla på och arrangera lekdejter mm förrän barnen själva efterfrågar det. Och i vårt fall inträffade det ungefär när dottern nådde skolåldern. Innan dess hade hon såklart också kompisar, men dem träffade hon ju varje dag på förskolan och det fanns absolut ingen tid på vardagarna att ta med någon kompis hem, utan då var det ett ganska strikt schema med hundpromenad, middag, eventuell TV-stund, godnattsaga och så sova... Och helgerna hade vi ganska mycket aktiviteter som familj. Det känns väl som om det är först i skolåldern som barnen får "egen fritid" och idén att leka hemma hos varandra dyker upp.
Har väl pågått sen de var 5 kanske. Toabesök och allt. Fruktansvärt bisarrt. 
