Hur hanterar man trots hos andras barn?

[Badger]

Jag låter bli sidospåret med att skämma ut sina barn som uppfostringsmetod då jag känner att jag har ganska bra koll på den biten med mina egna barn. Även om den lilla är tämligen het i humöret, liksom jag själv.

Jag blir som sagt fundersam över att så få upplever samma problem med kompisars oförmåga att respektera gränser. Här är det väl säg... 8 av 10 som liksom inte kan ta ett nej. Och det är som sagt trevliga barn annars. Det verkar vara just när de vill göra nåt och inte får som det tar stopp. Och jag står med hakan i golvet och vet liksom inte vad jag ska göra för att få dem att lyssna. Utom att bli skitarg då men då är risken att mina barn blir utan kompisar... Jag vill inte att de enbart leker hos kompisarna då jag dels får se väldigt litet av mina barn då och dels för att jag upplever att det är mycket skärm hos kompisarna och dessutom oövervakad användning av Youtube och sociala media(våra barn får bara se på Youtube om en vuxen har lite koll och de får ej ha konton på media där andra kan kontakta dem/kommentera deras inlägg. Vi hsr provat för den stora men hen hade tillslut över 150 "vänner" och svarade på alla meddelanden oavsett vad de skrev...).
De barn som oftast kommer hit bor i samma kvarter så det är lätt att skicka hem dem men svårt att undvika att de står där på tröskeln igen nästa dag... Ett syskonpar har jag avstyrt besök av hela vintern faktiskt då de är helt gränslösa och förstör inredning, drar upp plantor från krukor och rabatter, släpper ut och jagar djuren och sliter saker ur händerna på mina barn. Jag har hittat dem i vår trädgård flera gånger utan att de ens knackat på, plötsligt är de bara där och har dragit fram leksaker och repat alla bär från mina bärbuskar för att göra "soppa". Vi får se hur det går i sommar. Förra sommaren var det så illa att jag gömde mig inomhus om jag hörde dem för jag orkar inte. De nonchalerar en totalt när man säger att de ska gå hem, bara vänder sig om oh fortsätter med det de höll på med... Får man bunta ihop andras barn och bära hem dem? De går ju nämligen inte hem när jag ber dem och får jag iväg dem är de snart tillbaka igen...

Jag tar till mig metoden att tydligt säga nej och vid fortsatt tjat tala om att de får lyssna på oss som bor här annars får de gå hem/åka hem. Och kaninernas bur kommer nog få ett lås, även om det känns tråkigt men jag känner att det är höga odds på att hela kvarterets barnaskock kommer vara på dem annars.

Hmm gissningsvis gör de inte så på förskolan eller skolan, eftersom de framstår som i övrigt empatiska och trevliga? Går det att återkoppla till sådana situationer för att få dem att förstå, att du är en auktoritet som en lärare?

Hur gamla sa du att de var igen? 7? det låter jättekonstigt.

 

[Badger]

Och då är de tillbaka lika fort igen, ettriga som terriers Men kanske får jag ta semestern iår till att sätta mig vid staketet och bara konsekvent bära ut och rings föräldrarna tills de tröttnar...Slitigt för grannsämjan dock...

Högt staket? med grind, med knepigt lås?

Det där @Lingon sa med ersättning kanske faktiskt kan fungera.

 

[Sel]

Jag har inte sagt några av de sakerna. Suck.

Fast det är ju de bekymren som diskuteras i tråden.

 

[Nytant]

Fast det är ju de bekymren som diskuteras i tråden.

Ja jag förstår frågeställningen i tråden, och har förhållit mig till den flera gånger, dock inte på sättet du antydde i ditt svar på min kommentar Det betyder alltså fortfarande inte att man kan förvänta sig att empati händer av sig självt OCH bara för att jag säger det betyder det inte att det är TS ansvar att lära främmande barn det OCH det betyder inte heller att det är TS djurs uppgift att stå ut med saker tills de främmande barnen lärt sig det. Det har jag sagt från början, och det är därför jag blir frustrerad när du citerar mig och tillägger det.

(Anledningen till att jag gav kontext till barns utveckling av empati var att jag tycker det är bra med medvetenhet kring att de behöver vår hjälp i den utvecklingen, och därför ville jag inte låta ditt inlägg om barn som "saknar empati" stå okommenterat, särskilt som det i delar av diskussionen handlat om barn i just den åldern.)

 

[Snowball]

Detta har jag tankar på faktiskt... Jag är intresserad av trädgård och odling och har därmed mycket blommor, grönsaker och bär I min trädgård. Även ett växthus som inga barn får vara i där jag har satt upp en grind av kompostgaller. Syskonparet hämtade äppellådor i förrådet och klättrade över ändå... Mamman tyckte att "ja men rackarns ungar, vad de är påhittiga va!" Jag tyckte nog mer att det var skit tråkigt att omogna vindruvor, gurkor, tomater och nejlikor nu var ihopmosade i en sörja i den lilla dammen som står i växthuset....

Men jösses
Skicka en räkning till föräldrarna
Era barn har förstört frukt till ett värde av x kr

 

[Enya]

Extremfallet med syskonen är just ett extremfall. Som tur är. Och övriga är liksom inte så extrema utan det är bara det att jag blir helt handfallen av att de inte kan ta ett nej utan att tjafsa emot. Att mina barn gör det med mig är ju inget konstigt men att kompisar gör likadant... Det är det som får mig att fundera på om det är i vårt hus vi är extrema. De får ju leka och vara barn men inte på ett sånt sätt att andra far illa eller saker går sönder hej vilt.

Det här är helt nytt för mig! Helt sanslöst att så många barn uppför sig så borta!
Har haft en del kompisar till mina barn hemma hos mig genom åren och alla har varit väldigt artiga, även de som rent faktiskt var små jävlar (tonåringar) med visst kriminalitet och även dåligt beteende i skolan har burit sig väldigt väl åt här hemma.

Att barn tjafsar med föräldrarna sägs ju vara vanligt och jag har alltid tänkt "Tack Gode Gud" när folk sagt att mina barn är snälla, trevliga och väluppfostrade. För väl liksom, så att de inte har uppfört sig som här hemma när de varit hos kompisar!

 

[Imogen]

Detta har jag tankar på faktiskt... Jag är intresserad av trädgård och odling och har därmed mycket blommor, grönsaker och bär I min trädgård. Även ett växthus som inga barn får vara i där jag har satt upp en grind av kompostgaller. Syskonparet hämtade äppellådor i förrådet och klättrade över ändå... Mamman tyckte att "ja men rackarns ungar, vad de är påhittiga va!" Jag tyckte nog mer att det var skit tråkigt att omogna vindruvor, gurkor, tomater och nejlikor nu var ihopmosade i en sörja i den lilla dammen som står i växthuset....

Jag tycker det låter som att det inte bara är barnen som har en oförståelse för både djur och trädgård. Utan att föräldrarna är helt omedvetna om vad det innebär att ha djur eller vilket jobb det är med en trädgård som din.

Jag vet inte riktigt vad man ska göra om det inte hjälper att ha föräldrarna närvarande. Vet du om andra familjer också har problem med dessa besök eller det bara är hos er de ”trakasserar”?

Jag tror nästan enda sättet är att säga att barnen inte är välkomna eftersom de inte respekterar vad ni säger och det måste man göra i ett hus där det finns djur och odlingar. Kanske blir obekvämt med på något sätt måste ju föräldrarna inse att deras barn inte klarar av att leka hos andra.

 

[Tuvstarr]

Jag hade liknande problem med några av barnens vänner då de var i lågstadieåldern. Ett nej hjälpte inte alls. Det blev helt enkelt så tillslut att barnen inte bjöd hem andra än sådana som kunde bete sig. De andra skickade jag hem, med orsaken att det passar inte att leka nu.

Fortfarande har jag visserligen problem med att kvarterets ungar vandaliserar min trädgård, och då är det barn som är mycket yngre än mina som är i farten. Det verkar helt enkelt som om många föräldrar helt missat att lära sina barn att man bryter inte sönder andras träd, äter deras bär, cyklar omkring bland blommorna, osv.

Så jag är väl känd i stan som surkärringen som grälar på andras barn, men det får jag väl leva med.

 

[Sel]

Det hela låter så otroligt konstigt. Som barn minns jag att alla vuxna som inte var mina föräldrar var rätt skrämmande auktoritära figurer och att det tog mycket hårdare om de sa ifrån än om mamma och pappa gjorde det, det är också känslan jag fått när jag som vuxen själv sagt ifrån om någon unge gjort något de inte borde - och då är jag ändå en rätt mesig människa.

 

[Tuvstarr]

Det hela låter så otroligt konstigt. Som barn minns jag att alla vuxna som inte var mina föräldrar var rätt skrämmande auktoritära figurer och att det tog mycket hårdare om de sa ifrån än om mamma och pappa gjorde det, det är också känslan jag fått när jag som vuxen själv sagt ifrån om någon unge gjort något de inte borde - och då är jag ändå en rätt mesig människa.

Så tänkte jag också som barn, att det var otroligt genant om man betett sig så att någon annan vuxen sa till.

Men pojken i åttaårsåldern som stod och kastade sten på mitt hus förra sommaren tänkte tydligen inte så. Då jag rusade ut och sade honom att sluta så höjde han i stället handen med stenen och siktade mot mig med ett flin. Då är nog något allvarligt på tok.

 

[startpompe]

Det hela låter så otroligt konstigt. Som barn minns jag att alla vuxna som inte var mina föräldrar var rätt skrämmande auktoritära figurer och att det tog mycket hårdare om de sa ifrån än om mamma och pappa gjorde det, det är också känslan jag fått när jag som vuxen själv sagt ifrån om någon unge gjort något de inte borde - och då är jag ändå en rätt mesig människa.

Håller verkligen med! Jag har i och med den här tråden funderar lite halvt om någon annan vuxen sa åt mig när jag var liten, men samtidigt känt att jag inte vill fundera allt för mycket på det för jag skulle nog få skamkänslor än idag 20 år senare

 

[westernsuzie]

Ja att vara väldigt bestämd har jag provat också. Med varierande framgång. Inga mer förklaringar utan bara "NEJ". De säger ju ändå emot!

×Gårdagens dialog med kompis, 7 år gammal och skriker att kaninungen bits så fort den rör sig:
- Får vi gå till kaninerna?
- Nej jag är upptagen just nu.
- Men om vi inte tar upp dom?
- Nej.
- Men jo?
- Nej.
- Men vi ska bara klappa dem på marken!
- NEJ.
- Men jag vill det! De är så söta!
- NEJ säger jag X! *går ut ur rummet*
Går ut 5 min senare för att hämta en sak i förrådet och hör X skrika från kaninhänget, "aaaj den biter mig!!!" Utanför står mina två barn och säger "varför vill du vara där när du är så rädd? Kasta inte ner ungen!"
Alltså ska jag behöva sätta lås och gömma nyckeln? Så att mina barn, som är jättelugna och fina men kaninerna inte heller kan gå in när de vill?

Det har varit exakt samma här, fast jag säger nej tydligt och bestämt säger de emot och gör sedan när jag gått ändå tvärt emot vad jag har sagt. Det är därför de aktuella barnen bara får leka här när jag kan hålla 100 % koll och det blir ju inte superofta direkt för man har ju annat att göra om dagarna också. Väldigt tråkigt men jag kan inte se någon annan lösning på det.

 

[athena_arabians]

Alltså... spontant känner jag att flera ungar som beskrivs i tråden borde orosanmälas till soc för det måste vara något fel i hemmet!

Hade jag ens varit i närheten av att bete mig på liknande sätt hade mina föräldrar aldrig släppt ut mig. Klart att allt inte var bättre förut men allt är inte bättre idag heller. Vi mådde inte ett dugg illa av att ha gränser som var absoluta, barn är barn och ska inte få regera familjen. Ett barn dör inte av att få ett nej.

 

[athena_arabians]

Håller verkligen med! Jag har i och med den här tråden funderar lite halvt om någon annan vuxen sa åt mig när jag var liten, men samtidigt känt att jag inte vill fundera allt för mycket på det för jag skulle nog få skamkänslor än idag 20 år senare

Det var illa nog om föräldrarna sa till... och mina föräldrar var på intet sätt våldsamma eller speciellt strikta. Men blev en tillsagd för att en inte uppfört sig väl var det ju vansinnigt skämmigt

 

[startpompe]

Det var illa nog om föräldrarna sa till... och mina föräldrar var på intet sätt våldsamma eller speciellt strikta. Men blev en tillsagd för att en inte uppfört sig väl var det ju vansinnigt skämmigt

Kan relatera även till det!