Så brukade jag känna ofta. Jag kunde inte tänka på annat än mitt craving, och när jag gav efter kände jag mig värdelös och fortsatte köpa skräp. Min räddning var att sluta med kolhydrater, allt sug efter onyttigheter är helt borta nu nästan ett år senare. Det är bara en väg av många, men för mig var det räddaren i nöden.
Det enda jag kan säga är att ja, i början måste man genomlida lite sug. Bryta vanor är alltid svårt, och sötsaker har ett stort dopaminpåslag för hjärnan och är då svårt att avstå. Men att andas, äta ordentligt med mat så man är mätt, och bara hålla ut kommer ge förbättring i längdenSen skall jag inte säga att alla har svårt att avstå sötsaker, men hur det är för andra är ju inte intressant när det är ens egen situation vi talar om. Man har den kropp/hjärna man har helt enkelt, och får jobba med det.
Jag vet att jag bara behöver stå ut ett par dagar, så försöker att ta det för vad det är! Förhoppningsvis har jag inte överskridit min budget av kalorier idag trots en dag av några dåliga eftergifter. Som sagt, små steg, dag för dag, det tar tid att ändra vanorna. Huruvida jag kan stå emot sötsaker eller vad det nu är som ger mig crawings, beror på min mentala situation. Just nu håller det på att stabiliseras tror jag.
Lite låg motivation här på sista tiden, trots att jag är och nosar på 89 kilo, något jag inte minns när jag vägde sist. Gjorde misstaget för några veckor sedan att poppa popcorn, och nu har jag popcorn på hjärnan - Jag väljer att inte göra det, och det känns bra i stunden, men dagen efter kan jag nästan ångra att jag inte gjorde det. Popcorn är ju inte så farligt, men jag har börjat inse att det är de små fällorna som gör att jag misslyckas, inte att jag en dag skulle få för mig att åka och chockhandla 1 kg godis. Störda, störda hjärna.
Nu ska jag hålla ut och pressa mot 89 innan februari är slut, så kan jag åka till Bruksprovet som en ny människa (skämt)
Kämpa på, själv börjar jag också närma mig 89, men det är INTE bra!
När jag når dit har jag gått ned 36 kilo sedan Maj - 18 
