Tankar om mål och prestation

Finns det forskning som säger att barn till välutbildade föräldrar lyckas bättre med något annat än just utbildning? Lite som att barn till hästägare förmodligen rider oftare än genomsnittet. Jag rider, men jag skulle ju inte se det som att om barnen skaffar häst, då har de lyckats här i livet.

Att skaffa sig en utbildning är i min värld inte att lyckas. Jag förutsätter att de skaffar sig en utbildning, men jag hoppas som alla andra att de lyckas skaffa sig liv de trivs med. Mer än så kan väl ingen människa hoppas på? Och det har ju inte med utbildning att göra. Man kan vara duktig på sitt jobb och trivas utmärkt med sitt liv utan att nånsin satt en fot på universitetet.

Du likställer utbildning med att lyckas på ett sätt som jag inte riktigt förstår.
Jag har nog använt fel ord.
Och blir lätt luddig när jag går in i en allmän diskussion om något.
Att våga sätta lite högre mål i det man gör är egentligen vad jag är ute efter. Oavsett vad man gör så tycker jag vissa människor sätter otroligt höga mål men många gånger når dom oxå. Medans andra håller nere målen och ambitionen och ja- man kan såklart vara nöjd med det oxå men om man inte är det kan det frustrera att tänka att man säkert kan mer än man vågat tro.
 
Det är ungefär så jag är uppvuxen men jag ser det som att min föräldrar gjorde så gott de kunde utifrån de förutsättningar de hade även om det kanske känns valhänt och "ekar tomt" för en del. Min pappa slutade skolan när han var 14 och började som springpojke i mataffären, och min mamma har en ettårig eftergymnasial påbyggnadsutbildning. De har inga vänner eller personliga bekanta som är universitetsutbildade.
Ja, så klart. Det här var jättebra föräldrar på alla vis. Jag hade varit lika valhänt om jag tex hade försökt uppmuntra till lagsporter på ett liknande vis.
 
Jag vill pusha skolan lite mer.
Det är ungefär det enda jag önskar i den vägen var annorlunda från min uppväxt.

(Och slippa berusade päron titt som tätt men det är inget jag behöver fundera på.)
 
  • Gilla
Reactions: Ray
Jag blir lite intresserad av idén om pepp. Min bild är egentligen inte att akademiker direkt peppar sina barn att studera. Sådan muntlig uppmuntran och tillrop har jag snarare mött i hem där föräldrarna haft låg/ingen utbildning. I akademikerhem är universitetsstudier en självklarhet som så att säga gestaltas genom själva livsföringen, inte genom pepp för övrigt särskilt mycket.
Exakt, inget pepp alls, men hjälp såklart.
 
Jag skulle tro att det är vanligare att barn från hem med lågutbildade föräldrar skaffar sig högre utbildning än sina föräldrar, än att barn från hem med högutbildade föräldrar skaffar sig lägre utbildning än sina föräldrar.

Mitt i prick. Mina föräldrar var båda lågutbildade och av fyra barn har tre läst mellan tre och fem år på högskolan.
 
  • Gilla
Reactions: Ray
Det är väl ett ganska bra exempel på hur bakgrund slår igenom? Jag har nog snarare fått med mig att skolan är viktig, och att det är viktigt att göra sitt bästa. Inte för att nån bryr sig om betygen, utan för att man ska ta skolgången på allvar, och det är roligt att lära sig. Och att högsta betyg i allt inte är så märkligt eller konstigt, det är liksom mer en möjlig bieffekt av att göra sitt bästa. Man gör sitt bästa och ser hur långt det räcker, typ, men det år ju inte förvånande eller orimligt om det räcker hela vägen.
Jag förstår nog inte exakt hur du menar egentligen, hur slog bakgrunden igenom? Och vilken var din, var dina föräldrar bankdirektörer och tog skolan mer på allvar och gav mer vikt vid att göra sitt bästa?
 
  • Gilla
Reactions: Ray
Den med Volvo och vovve?
Tja inte jag då, ensam mamma, cykel och hyresrätt. Doktorander är inte så himla rika och inte universitetslektorer (senare) heller. Min väninnas ensamma mamma var professor och körde på cykel, bostadsrätt och kanin.
 
Senast ändrad:
  • Gilla
Reactions: Ray
Jag menar att jag förväntar mig att de kommer ha lätt för sig i skolan. Därför att det rent statistiskt är det man kan förvänta sig med den bakgrund de har. Men om de visar sig ha någon funktionsnedsättning, så kan det förstås göra att de avviker från det förväntade.

Jag förväntar mig att de som i princip alla andra barn följer det sociala arvet i skolan, helt enkelt för att det absolut vanligaste är att man gör det. Rent statistiskt, om man ska förutse någon utbildningsbana (betyg, utbildningsval, etc) så säger föräldrarnas utbildning och yrke mycket mer än vilka egenskaper/intressen/fallenheter man själv har.

Jag förväntar mig alltså att de kommer få bra betyg, inte för att inget annat är gott nog för mig, utan för att det är det mest sannolika givet deras bakgrund, om man tittar till forskningen. Det är helt enkelt det troliga utfallet, oavsett vad vi föräldrar tycker eller säger om saken.

Ok jag tror vi tänker helt olika här, totalt. Man behöver inte ha ett dugg lätt för sig i skolan bara för att man har ett visst socialt arv.
 
Ok jag tror vi tänker helt olika här, totalt. Man behöver inte ha ett dugg lätt för sig i skolan bara för att man har ett visst socialt arv.

Fast det är ju inte en åsiktsfråga, det är fakta. den enskilt viktigaste faktorn som förklarar framgång i skolan är föräldrarnas utbildning. Det är viktigare än egen fallenhet, ekonomisk situation, osv.

Det är ett vetenskapligt faktum, på samma sätt som klimatförändringen inte är en åsiktsfråga.
 
Jag menar att jag förväntar mig att de kommer ha lätt för sig i skolan. Därför att det rent statistiskt är det man kan förvänta sig med den bakgrund de har. Men om de visar sig ha någon funktionsnedsättning, så kan det förstås göra att de avviker från det förväntade.

Jag förväntar mig att de som i princip alla andra barn följer det sociala arvet i skolan, helt enkelt för att det absolut vanligaste är att man gör det. Rent statistiskt, om man ska förutse någon utbildningsbana (betyg, utbildningsval, etc) så säger föräldrarnas utbildning och yrke mycket mer än vilka egenskaper/intressen/fallenheter man själv har.

Jag förväntar mig alltså att de kommer få bra betyg, inte för att inget annat är gott nog för mig, utan för att det är det mest sannolika givet deras bakgrund, om man tittar till forskningen. Det är helt enkelt det troliga utfallet, oavsett vad vi föräldrar tycker eller säger om saken.

Jag vet inte om det handlar om ordval eller hur man är funtad rent allmänt, men jag har otroligt svårt att se på min avkomma med någon form av förväntningar. Jag har en massa förhoppningar, men förväntningar har jag väldigt få, om några alls.
 
Jag förstår nog inte exakt hur du menar egentligen, hur slog bakgrunden igenom? Och vilken var din, var dina föräldrar bankdirektörer och tog skolan mer på allvar och gav mer vikt vid att göra sitt bästa?

Nej, varför skulle bankdirektörers barn ta skolan på allvar, nödvändigtvis? Du blandar ihop ekonomiskt och kulturellt kapital.

Bakgrunden slog igenom i termer av värderingar, yrkesval, hobbyval, etc. Ett exempel: Min mormorsfar var stallförman på en remontstation, så barnen växte upp på remontstationen omgivna av hästar. Min mormor var väl aldrig särskilt intresserad av hästar, men med den uppväxten så fick hon ändå bilden av att detta med att lära sig rida var ungefär lika självklart som att lära sig cykla eller simma. Under min mammas uppväxt fanns inga möjligheter till ridning, men när hon var student så hamnade hon i en stad där man kunde rida, och eftersom det där med ridning ändå låg nära tillhands med tanke på remontstationen osv, det kändes helt enkelt som en rimlig och normal sak att göra, så började hon rida. Vi syskon har alla satts i ridskola som barn, eftersom man i vår familj som sagt har tanken att det där med att lära sig rida är en självklar sak. Nu i vuxen ålder så rider vi allihop. Och det är ju ganska lätt att se hur det kan komma sig.

På liknande sätt ser det ut med andra saker.
 
Fast det är ju inte en åsiktsfråga, det är fakta. den enskilt viktigaste faktorn som förklarar framgång i skolan är föräldrarnas utbildning. Det är viktigare än egen fallenhet, ekonomisk situation, osv.

Det är ett vetenskapligt faktum, på samma sätt som klimatförändringen inte är en åsiktsfråga.
Nej inte alls, vad du läser är statistiken om resultaten. Inte om vad barnen faktiskt gjorde hemma för att komma ut med betygen. Statistiken berättar inte om barnen är glassglidare i skolan eller har kämpat med hjälp av sina föräldrar.

Jag skulle vilja säga att en sak som skiljer här snarare är att de barnen som är medelbra går vidare och läser på universitetet istället för att välja en annan väg. De läser vidare trots ok eller rent av dåliga betyg och de får färre ok och dåliga betyg för när det är på väg åt helskotta så hjälper mamma och pappa med läxorna och oroar sig och planerar.

Skulle snarare säga att din akademiska familj kanske varit glassglidare i skolan ;). Men jag vet att många av mina gamla släktingar kämpat och pluggat sig till sina. Statistiken mäter slutresultatet, inte vägen dit.

Och jag vet att de två kusiner som glassat på med riktigt bra betyg fick bra mycket stöd av mamma när de var 4-9 år, ännu mer stöd än jag fick av min. Jag fick stöd med läxor och läxförhör (läst tjat) och ännu mer när det behövdes, de fick undervisning av mamma innan de började skolan och hade lite tidig start.

Jag skulle känna att det var klart hybris av mig att föreställa mig att mitt barn aldrig skulle kunna få problem.
 
Jag vet inte om det handlar om ordval eller hur man är funtad rent allmänt, men jag har otroligt svårt att se på min avkomma med någon form av förväntningar. Jag har en massa förhoppningar, men förväntningar har jag väldigt få, om några alls.

En förväntning för mig är helt enkelt något jag tror kommer hända, för att det är sannolikt att det kommer att bli så. Jag förväntar mig att solen går upp imorgon, jag förväntar mig att mina barn kommer att vara längre om tre år än vad de är idag, jag förväntar mig att om jag äter mer kakor så går jag upp i vikt.

Det är vad jag menar med förväntningar.
 
Nej inte alls, vad du läser är statistiken om resultaten. Inte om vad barnen faktiskt gjorde hemma för att komma ut med betygen. Statistiken berättar inte om barnen är glassglidare i skolan eller har kämpat med hjälp av sina föräldrar.

Jag skulle vilja säga att en sak som skiljer här snarare är att de barnen som är medelbra går vidare och läser på universitetet istället för att välja en annan väg. De läser vidare trots ok eller rent av dåliga betyg och de får färre ok och dåliga betyg för när det är på väg åt helskotta så hjälper mamma och pappa med läxorna och oroar sig och planerar.

Skulle snarare säga att din akademiska familj kanske varit glassglidare i skolan ;). Men jag vet att många av mina gamla släktingar kämpat och pluggat sig till sina. Statistiken mäter slutresultatet, inte vägen dit.

Jag förstår inte vad du menar. Vad är en glassglidare?
 
En förväntning för mig är helt enkelt något jag tror kommer hända, för att det är sannolikt att det kommer att bli så. Jag förväntar mig att solen går upp imorgon, jag förväntar mig att mina barn kommer att vara längre om tre år än vad de är idag, jag förväntar mig att om jag äter mer kakor så går jag upp i vikt.

Det är vad jag menar med förväntningar.

Jag tror att för mig har ordet "förväntan" i den här kontexten lite mer laddning än vad det har för dig. Det förklarar varför en del av dina inlägg känts väldigt märkliga att läsa.
 
Jag förstår inte vad du menar. Vad är en glassglidare?
Jag menar en person som ligger på topp skolan igenom utan att egentligen behöva läsa läxor eller anstränga sig ett vitten. Föräldrarna behöver inte lägga sig i skolan alls, barnet sköter det helt själv från 7 års ålder. Det lät lite som att det var vad du förväntade dig av dina barn och vad du själv gjort, på beskrivningen.

Det är inte vad jag förväntar mig av mitt barn riktigt och jag tror nog att bakgrund mosfull av akademiker finns här med. Så vi tänker olika. Här är det snarare, håll tummarna för att det ska gå bra, går det inte bra hjälper vi till, går det sämre så gör vi allt för att hjälpa till.

Min uppfattning av skillnaderna mellan akademiker och andra föräldrar var att de hjälper även de barn som har det lite trassligt på vägen med lite påminnelser och tjat. Men också såklart att de inte stjälper genom att sakna böcker och sådant hemma.
 
Jag tror att för mig har ordet "förväntan" i den här kontexten lite mer laddning än vad det har för dig. Det förklarar varför en del av dina inlägg känts väldigt märkliga att läsa.

Jag tänker att om man inte är van att se samhållet i form av sociala mönster, så kan det vara lite provocerande att tänka utifrån dem. Ungefär som att det för en del kan kännas märkligt eller provocerande att läsa att det finns en könsordning i Sverige, att det finns klassskillnader, osv. Man tänker sig gärna att det finns människor som står utanför de sociala strukturerna, men så är det inte. Man vill vara en unik tiger och sin egen lyckas smed, då vill man inte höra att man är ett får i fållan. ;)
 
Jag tänker att om man inte är van att se samhållet i form av sociala mönster, så kan det vara lite provocerande att tänka utifrån dem. Ungefär som att det för en del kan kännas märkligt eller provocerande att läsa att det finns en könsordning i Sverige, att det finns klassskillnader, osv. Man tänker sig gärna att det finns människor som står utanför de sociala strukturerna, men så är det inte. Man vill vara en unik tiger och sin egen lyckas smed, då vill man inte höra att man är ett får i fållan. ;)

Jag är högst medveten om sociala mönster. Jag är dock försiktig på att applicera vad som funnits gälla på gruppnivå på en enskild individ, vad de än månde gälla. Ser liksom ingen vits med det.
 
Jag menar en person som ligger på topp skolan igenom utan att egentligen behöva läsa läxor eller anstränga sig ett vitten. Föräldrarna behöver inte lägga sig i skolan alls, barnet sköter det helt själv från 7 års ålder. Det lät lite som att det var vad du förväntade dig av dina barn och vad du själv gjort, på beskrivningen.

Min uppfattning av skillnaderna mellan akademiker och andra föräldrar var att de hjälper även de barn som har det lite trassligt på vägen med lite påminnelser och tjat. Men också såklart att de inte stjälper genom att sakna böcker och sådant hemma.

Ok, en sådan människa, som ligger på topp skolan igenom utan att egentligen behöva läsa läxor eller anstränga sig ett vitten, har jag aldrig träffat. Och då har jag tillbringat större delen av mitt liv i utbildningsväsendet.

Att ha lätt för sig i skolan innebär för mig inte att högsta betyg landar på ens bord utan att man lyft ett finger eller öppnat en bok, det innebär att när man gör sitt bästa, läser böckerna, gör sina läxor, osv, så fattar man det som det är meningen att man ska fatta. Men man måste såklart fortfarande plugga och lära sig, kunskapen flyger inte in i huvudet av sig självt.
 

Liknande trådar

Övr. Barn Hej på er alla kloka! Förlåt för ett långt inlägg men jag har verkligen ett behov av råd och tips. Jag har sen en tid tillbaka...
2
Svar
26
· Visningar
3 777
Senast: Anonymisten
·
Relationer Vill bara berätta ang detta ensam när man bor på äldreboende, där jag jobbar är det flera med många barn/barnbarn men inga kommer och...
3 4 5
Svar
84
· Visningar
7 241
Senast: cewe
·
  • Låst
  • Artikel Artikel
Dagbok Ni som vet vem jag är IRL får gärna hålla det för er själva. Skiter i att ha nåt anonymt nick, jag har ju ändå redan ältat allt detta i...
2
Svar
36
· Visningar
8 457
Senast: _Taggis_
·
Kropp & Själ Jag har en fråga hur jag ska bete mig mot just gällande hennes förhållande till hennes kropp och på bästa sätt stötta min allra bästa...
2
Svar
22
· Visningar
3 339
Senast: Qelina
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp