Tankar om mål och prestation

[Badger]

Men säger de där studierna ens något om "lätt i skolan"? "Lätt/svårt för sig i skolan" framstår för mig som betydligt mer svårstuderat än resultaten i termer av betyg.Det jag har tagit del av handlar om betygen, där akademikers barn då snittar högre. Men det säger ju inte att det har gått lätt. Det kanske det har i en del fall, inte i andra. vad vet jag.

Nej det är ju det jag säger att statistiken inte säger ett dugg om det utan mer om de faktiskt läste vidare eller inte. Det är mitt enda argument att statistiken inte säger om barnen hade det lätt i skolan, bara om de klarade sig vidare till universitetet.

Så vad jag diskuterar är enbart den lilla lilla detaljen att Mabuse antydde att hennes barn såklart skulle klara skolan lätt eftersom hon var akademiker och statistiken sa att det skulle bli så. Medan jag menade att de rimligen skulle klara skolan, men om det är lätt eller efter att ha kämpat en del är ju faktiskt inte statistiskt belagt. (Det kan man ju däremot kanske räkna ut genom att veta saker om sina barn! såklart. Men ren statistik säger ingenting om lätt eller svårt.)

Dvs det enda man kan säga är att studievana föräldrars barn med mycket stor sannolikhet läser vidare, man kan inte säga något om de får lätt i skolan eller ej utan det är på individnivå. Dvs det finns (det vet jag) akademikerbarn som inte hade det lätt i skolan, gick ut med normala till bra betyg och läste vidare på universitetet.

Och det är där jag tror skillnaden ligger, och jag har sett liknande åsikter i artiklar, orättvisorna representeras av saker som -hjälp av föräldrar med läxorna, stöd, böcker hemma osv. (tidigare även läsa högt för barn, men numera gör en liten andel föräldrar det, runt 30% mot tidigare runt 80% av alla föräldrar. Dvs iofs tidigare läste studieovana för sina barn (Sverige hade högt läskunnande och intresse för böcker), nu gör inte ens studievana det.)

 

[Badger]

Alltså, det här med att ha det lätt i skolan handlar rätt mycket om att förstå hur skolan är upplagd, vad det är meningen att man ska lära sig och hur det är meningen att man ska göra.

Som lärarbarn så har skolan alltid varit väldigt begriplig för mig, så att säga, och det i sin tur har bidragit till att jag fått lätt för mig. För jag har gjort rätt saker hela tiden.

En inte ovanlig anledning till att studenter misslyckas på universitetet fast de pluggar är att de inte förstår hur man ska skriva ett tentasvar, eller misstolkar frågorna. De förstår inte riktigt vad det är meningen att de ska göra. Skolan är uppenbart inte helt begriplig för dem, och då går det svårare.

Att ha det lätt i skolan skulle jag hävda handlar alltså bara till ganska liten del om begåvning, jämfört med hur stor roll flit, motivation och förståelse för hur skolan fungerar spelar. Så om man har barn som kommer från ett föräldrahem med generationer av lärare, så är det ju ingen högoddsare att tänka sig att de kommer ha relativt lätt för sig i skolan, för oavsett begåvning eller fallenhet så kommer de få de andra, mer avgörande, delarna med sig. Som en del av sitt sociala arv. Ungefär som att det är troligt att barnen i en familj med generationer av yrkesmusiker, som spelat piano hemma sen de var fem och sjunger i kör, inte kommer tycka grundskolans musikundervisning är jättesvår.

Fast, det är fortfarande så att det finns barn från studievana hem som har svårt i skolan. Det är möjligt, det finns, det går, jag känner flera, dessa personer existerar. (Jag har lärarvänner som är förtvivlade för att de inte lyckas påverka barnens situation i skolan då barnet ligger efter. Ja ligger efter, dvs är uselt i matte tex. Dessa föräldrar har större möjligheter att hjälpa sitt barn än studieovana föräldrar.)

Svårt i skolan: ej lika med gå ut utan betyg. Utan svårt i skolan=kräver mycket föräldrainsats och oro för att det ska gå vägen.

Jag protesterar ingenting mot vilka fördelar man har! Massor av fördelar! Jag säger fler fördelar än du säger! dvs även fördelen att kunna läsa vidare trots att skolan var svår! Svår, dvs barnet har legat efter i ämnen och sedan kommit ikapp tex.
(och då få chansen att upptäcka att universitetet passade dem bättre!)

 

[Mabuse]

Att det ser ut så är ganska klarlagt, men orsaker till varför det är så är inte lika klara. Det finns en del som funderar på om det är skolans förväntningar på eleverna som gör att de klara sig olika. Om det är så att elever från icke akademikerhem studerar trots att skolan inte har förväntat sig det, så är det ett stort problem. Det vi vill komma till är att alla som vill och kan ska kunna välja att studera vidare oavsett bakgrund, då har skolan gjort ett bra jobb. För även om föräldrar har ett stort inflytande på sina barn som har samhället och skolan ett minst lika stort ansvar. Om läraren redan från förskoleklass signalerar till föräldrar och elev att man få vara glada om eleven överhuvudtaget tar sig igenom grundskolan, ja då ger man inte eleven möjlighet att nå sin potential. Men ett barn från ett akademikerhem skulle aldrig bemötas på det sättet i skolan, vilket jag tror kan vara en del av anledningarna till varför barn från akademikerhem faktiskt klarar sig så pass bra, det finns en förväntan att de ska klara av skolan.
Sen är det även så att föräldrar med akademisk bakgrund har lättare att ställa krav på skolan om det är så att deras barn behöver stöd, och det accepteras på en lättare sätt än om det är en elev som skolan inte har något förväntningar på.
Det är lite farligt att enbart titta på statistiken och luta sig tillbaka och säga "så här är det" utan man måste titta på orsaker och samband och försöka komma till en förändring. Jag kan bara titta på hur lärare behandlar oss väldigt olika även uppe på universitetsnivå, en invandrar tjej ställde en fråga om svenskämnet, läraren började förklara på en väldig grundlig nivå, istället för att faktiskt lyssna på frågan och inse att tjejen ställde en fråga som låg på en högre nivå än vad vi höll på med. Men universitetsläraren var så inställd på att hon inte förstod den grundläggande nivån så hen reflekterade inte över vad eleven frågade om, och sånt här finns med hela tiden.

Vem har förespråkat att man ska luta sig tillbaka och säga "såhär är det"? Man kan ju konstatera ett faktum, och ändå vilja förändra det.

Givetvis är lärare inte fördomsfria, men jag skulle säga att det hör till ovanligheten att lärare vet vad föräldrarna jobbar med. Enda gången det kom upp under min egen skolgång, vad jag minns det, var i lågstadiet när läraren ngn pratade med mig efter att jag tagit mig igenom i princip allt undervisningsmaterial de hade i svenskan att hon gissade att det kanske var så att vi hade mycket böcker hemma? Och så var det såklart, vi hade massor av böcker om min mamma satt jämt och läste på kvällarna, och det gjorde jag också så snart jag lärt mig läsa. Klart man blir bra på stavning och läsförståelse när man växer upp så, skolan spelade rätt liten roll där skulle jag säga.

 

[Mabuse]

Fast, det är fortfarande så att det finns barn från studievana hem som har svårt i skolan. Det är möjligt, det finns, det går, jag känner flera, dessa personer existerar.

Svårt i skolan: ej lika med gå ut utan betyg. Utan svårt i skolan=kräver mycket föräldrainsats och oro för att det ska gå vägen.

Jag protesterar ingenting mot vilka fördelar man har! Massor av fördelar! Jag säger fler fördelar än du säger! dvs även fördelen att kunna läsa vidare trots att skolan var svår! Svår, dvs barnet ha legat efter i matten, legat efter i det ena och i det andra och kommit ikapp.
(och då få chansen att upptäcka att universitetet passade dem bättre!)

Det är klart det finns, jag har t ex en kollega vars barn har underkänt i alla ämnen och inte ens går till skolan, akademikerhemmet till trots. Det jag pekat på att det sannolika utfallet för ett lärarbarn är att det inte går dåligt i skolan. Sannolika, inte en hundraprocentig garanti för framgång för varenda barn där någon av föräldrarna satt sin fot på en högskola.

 

[Badger]

Det är klart det finns, jag har t ex en kollega vars barn har underkänt i alla ämnen och inte ens går till skolan, akademikerhemmet till trots. Det jag pekat på att det sannolika utfallet för ett lärarbarn är att det inte går dåligt i skolan. Sannolika, inte en hundraprocentig garanti för framgång för varenda barn där någon av föräldrarna satt sin fot på en högskola.

Tack! det var allt jag ville höra.

Ja det sannolika för ett lärarbarn är att det inte går dåligt i skolan. Men de kan fortfarande ha en svår och trasslig väg till slutet. Det känns som en av skillnaderna, dvs när ett barn från ett studievant hem får problem i skolan, rejäla sådana, så tycker fortfarande föräldrarna att det är en 70% att barnet går ut med hyggliga betyg och läser vidare.

 

[Ray]

Just det färdiga med att kunna ta motgångar är vad JAG personligen tror utmärker de som jag tycker lyckas ovanligt bra i livet. Förmågan att tro på att man kommer nå målet trots att det är motigt.
Och det är den förmågan jag skulle vilja ge mitt barn och det är den jag saknar lite hos mig själv. Man försöker sikta högre men när det inte går så bra Har man lätt att svikta och sänka målen.
Samtidigt ska man ju inte stånga sig blodig - det gör en ju bara olycklig. Men nånstans är det kanske så att dessa "vinnarskallar" haft mycket obruten framgång som gör att de inte tappar modet? Kanske är det för att banan var lite bättre sopad från början?

Ser jag till hästar och ridning önskar jag att jag kommit längre. Men samtidigt har jag fått göra allt själv utan föräldrar och utan pengar och så ser det till viss del fortfarande ut. De som kommit längre har i de flesta fall haft bättre förutsättningar att slippa mycket av de motgångar jag haft.
Lagom curling tycks vara receptet....

 

[Mabuse]

Tack! det var allt jag ville höra.

Ja det sannolika för ett lärarbarn är att det inte går dåligt i skolan. Men de kan fortfarande ha en svår och trasslig väg till slutet. Det känns som en av skillnaderna, dvs när ett barn från ett studievant hem får problem i skolan, rejäla sådana, så tycker fortfarande föräldrarna att det är en 70% att barnet går ut med hyggliga betyg och läser vidare.

Där tror vi nog helt enkelt lite olika. Jag tror lärarbarnen har det lättare i snitt också, för jag tror det finns ett samband mellan studieresultat och hur lätt man hade det i skolan. Jag tror det är ovanligt att ha det lätt för sig i skolan (dvs förstå uppgifterna och tycka skolan är viktig och intressant, och lyckas göra uppgifterna bra) och ändå få dåliga resultat.

Så jag tror inte det handlar bara om mer stöd när det blir svårigheter, jag tror svårigheterna blir färre i första läget.

Det innebär återigen inte att det går lätt för alla, utan att sannolikheten att det går lätt är större.

 

[Petruska]

Just det färdiga med att kunna ta motgångar är vad JAG personligen tror utmärker de som jag tycker lyckas ovanligt bra i livet. Förmågan att tro på att man kommer nå målet trots att det är motigt.
Och det är den förmågan jag skulle vilja ge mitt barn och det är den jag saknar lite hos mig själv. Man försöker sikta högre men när det inte går så bra Har man lätt att svikta och sänka målen.
Samtidigt ska man ju inte stånga sig blodig - det gör en ju bara olycklig. Men nånstans är det kanske så att dessa "vinnarskallar" haft mycket obruten framgång som gör att de inte tappar modet? Kanske är det för att banan var lite bättre sopad från början?

Ser jag till hästar och ridning önskar jag att jag kommit längre. Men samtidigt har jag fått göra allt själv utan föräldrar och utan pengar och så ser det till viss del fortfarande ut. De som kommit längre har i de flesta fall haft bättre förutsättningar att slippa mycket av de motgångar jag haft.
Lagom curling tycks vara receptet....

Jag tror snarare att bakgrunden påverkar VILKA motgångar man kan ta. Exemplet med studier illustrerar det. Vid motgång är risken större att unga utan studiebakgrund i hemmet ger upp, än att akademikerbarnen gör det.

Själv fick jag ingen som helst uppmuntran att idrotta som barn, och jag gav också upp i princip genast vad gäller alla former av lagsport och bollspel.

Min grundskoletid var ett smärre helvete, men jag är trots det högutbildad idag.

 

[Ray]

Jag tror snarare att bakgrunden påverkar VILKA motgångar man kan ta. Exemplet med studier illustrerar det. Vid motgång är risken större att unga utan studiebakgrund i hemmet ger upp, än att akademikerbarnen gör det.

Själv fick jag ingen som helst uppmuntran att idrotta som barn, och jag gav också upp i princip genast vad gäller alla former av lagsport och bollspel.

Min grundskoletid var ett smärre helvete, men jag är trots det högutbildad idag.

Precis. Lagom curlad på ena hållet men inte på andra. Hade du blivit uppmuntrad att sporta hade det säkert gjort skillnad.
Men det finns oxå dom som lyckas ta motgångar inom många olika områden. Diskussionen har mest handlat om utbildning men det kan ju vara vad som helst i livet.
Vissa ser alltid möjligheterna och är bra på att hålla fanan i topp. Och det är vad jag vill ge mitt barn. Den där orubbliga "om jag vill så fixar jag det" känslan.

 

[Petruska]

Men det finns oxå dom som lyckas ta motgångar inom många olika områden. Diskussionen har mest handlat om utbildning men det kan ju vara vad som helst i livet.
Vissa ser alltid möjligheterna och är bra på att hålla fanan i topp. Och det är vad jag vill ge mitt barn. Den där orubbliga "om jag vill så fixar jag det" känslan.

Då tror jag att bästa sättet är att odla den känslan hos dig själv och att leva på det viset.

 

[Ray]

Då tror jag att bästa sättet är att odla den känslan hos dig själv och att leva på det viset.

Växtnäring och soligt läge...

 

[Snurrfian]

Vem har förespråkat att man ska luta sig tillbaka och säga "såhär är det"? Man kan ju konstatera ett faktum, och ändå vilja förändra det.

Givetvis är lärare inte fördomsfria, men jag skulle säga att det hör till ovanligheten att lärare vet vad föräldrarna jobbar med. Enda gången det kom upp under min egen skolgång, vad jag minns det, var i lågstadiet när läraren ngn pratade med mig efter att jag tagit mig igenom i princip allt undervisningsmaterial de hade i svenskan att hon gissade att det kanske var så att vi hade mycket böcker hemma? Och så var det såklart, vi hade massor av böcker om min mamma satt jämt och läste på kvällarna, och det gjorde jag också så snart jag lärt mig läsa. Klart man blir bra på stavning och läsförståelse när man växer upp så, skolan spelade rätt liten roll där skulle jag säga.

Det är det intrycket jag har fått när jag har läst tråden helt enkelt och jag vill peka på att det finns anledning att fundera på orsakerna istället för att enbart titta på resultatet.
Att lärarna i skolan inte skulle ha koll på vad föräldrarna jobbar med känns rätt otroligt, jag gjorde praktik i fem veckor på en gymnasieskola och kunde rätt snabbt förstå vad flera av föräldrarna jobbade med utan att ens ha träffat föräldrarna. Självklart inte till alla elever, men till de elever jag hann prata lite mer med var det lätt att få koll. Skulle man fråga eleverna så skulle de antagligen inte ha en susning om att de hade pratat om sina föräldrar och vad de jobbar med.
Jobbar man sen i en mindre kommun så stöter man antagligen på föräldrarna, antingen på deras arbetsplatser om de arbetar med såna yrken eller på andra sätt, sen kan det vara lätt att dra förhastade slutsatser men eftersom människan som varelse är snabb på att sortera in allt de stöter på så tror jag att de allra flesta lärare skulle kunna säga vad barnen föräldrar arbetar med. Kanske inte exakt företag och exakta arbetsuppgifter men i allmänna drag.

 

[Omega]

Intressant ämne! Jag har inte läst hela tråden så svarar bara utifrån trådstarten.

Jag vill att mitt barn ska veta att hen är älskad alltid, att den ska vara trygg i den vetskapen även när vi bråkat eller när den gjort något som den tänker att jag inte kommer tycka är så bra.
Jag vill att mitt barn vet att hen duger jättebra som hen är.
Jag vill lära mitt barn att visa respekt mot andra människor (och mot djur också för den delen), bidra till att hen får en människosyn som utgår ifrån alla människors lika värde och att hen står upp för sig själv och för andra om hen hör eller ser något som går emot detta (luddig förklaring, men..).
Jag vill uppmuntra mitt barn till att ägna sig åt den hen brinner för, vad detta än må vara. Jag kommer att anstränga mig hårt för att inte försöka skuffa hen åt något håll bara för att jag t ex skulle tycka att det vore roligt om hen blev hästintresserad.
Jag vill lära mitt barn att alla gör misstag och man kan inte vara bäst på allt eller lyckas med precis allt, det man kan är att göra sitt bästa och det vill jag uppmuntra hen att alltid göra.
Jag vill lära hen att man har både rättigheter och skyldigheter i samhället. Man kan inte bara åberopa sina rättigheter jämt utan man bör ofta tänka ett varv till och fundera över vilka skyldigheter man själv har.

Detta är det jag kan komma på så här på rak arm