Tankar om mål och prestation

[Petruska]

Enligt min erfarenhet, visa mig en högpresterande människa, och jag ska visa dig en människa med en liten prestationsdjävul på axeln. Där det finns prestation, där finns det i regel också lite ångest.

Det är ju det. Vi pratar rätt avspänt om det på jobbet. Vilken sorts ångest driver vem och hur, är ett förhållandevis normalt samtalsämne på mitt jobb.

Att alla gör bedömningen att det är värt det, får nog sägas ingå i symtombilden.

 

[Ray]

Det är ju det. Vi pratar rätt avspänt om det på jobbet. Vilken sorts ångest driver vem och hur, är ett förhållandevis normalt samtalsämne på mitt jobb.

Att alla gör bedömningen att det är värt det, får nog sägas ingå i symtombilden.

Och vad kommer det ifrån?
Det som gör att allt ska vara bäst?

 

[Badger]

Tror inte heller att så många svarar på svarsalternativet "Ja, hård press om att prestera är centralt i uppfostran".

Det jag inte fattar är varför frågan om stress och press ens kommer upp i diskussionen om barns förmodade framtida utbildning och skolgång.

För att folk gör det lite oavsett om de borde.

 

[Mabuse]

Och vad kommer det ifrån?
Det som gör att allt ska vara bäst?

Inte bäst, men så bra man kan. Jag vet inte, jag har alltid varit sån. Gör man något, ska man göra det så bra man kan. Födsel och ohejdad vana?

Det har alltid känts självklart för mig. Mina föräldrar har aldrig manat på eller pressat på ngt sätt, utan det handlar väl mer om att de funkar så, och då har det känts normalt för mig att vara så. Barn gör inte som föräldrar säger, de gör som föräldrar gör, säger man ju ibland, och det är väl så socialt arv fungerar, tänker jag mig. Sen är man ju inte en kopia av sina föräldrar, men man påverkas av dem.

 

[Petruska]

Och vad kommer det ifrån?
Det som gör att allt ska vara bäst?

Jag tänker bara att det inte är så lätt att vara människa, och det där är en sorts uttryck för det.

Lite ångest kan man ju leva med. Om uttrycken för ångesten är prestationer, har man ju haft tur. Det kunde ha varit väldigt mycket värre.

Edit: fast jag tänker inte bäst. Bara bra.

 

[Petruska]

Inte bäst, men så bra man kan. Jag vet inte, jag har alltid varit sån. Gör man något, ska man göra det så bra man kan. Födsel och ohejdad vana?

Det har alltid känts självklart för mig. Mina föräldrar har aldrig manat på eller pressat på ngt sätt, utan det handlar väl mer om att de funkar så, och då har det känts normalt för mig att vara så. Barn gör inte som föräldrar säger, de gör som föräldrar gör, säger man ju ibland, och det är väl så socialt arv fungerar, tänker jag mig. Sen är man ju inte en kopia av sina föräldrar, men man påverkas av dem.

Jag tänker något liknande.

För mig personligen är det jag vill prestera dock ofta ganska mycket på tvärs och i konflikt med rådande normsystem. Både på jobbet och i andra sammanhang och skolan. Men även det är mycket lätt att spåra mot min familjebakgrund. Milt uttryckt.

Jag kunde tex inte respektera de saker man ska prestera och prestera för i skolan, men jag hittade egna vägar för prestationer som jag upplevde mer personligt angelägna.

 

[Sar]

Men att klara sig genom skolan och en högskoleutbildning av något slag är ju inte så märkvärdigt. Jag fattar inte varför man inte skulle klara en utbildning. Det är en väldigt rimlig förväntan att ha. Inte alls som att drömma om att barnet ska bli världsberömt och få nobelpris.
Om man inte vill ha någon högskoleutbildning är ju en annan sak, och för min del oproblematiskt.

Du tycker inte att det är så märkvärdigt, jag tycker inte att det är så märkvärdigt. Men vi har ju gjort det där. Men för många som inte har utbildade föräldrar och heller inte utbildat sig själva så är det stort att läsa på universitet. Egentligen oavsett vad du läser även om vissa utbildningar har högre "rang".

 

[Mabuse]

Du tycker inte att det är så märkvärdigt, jag tycker inte att det är så märkvärdigt. Men vi har ju gjort det där. Men för många som inte har utbildade föräldrar och heller inte utbildat sig själva så är det stort att läsa på universitet. Egentligen oavsett vad du läser även om vissa utbildningar har högre "rang".

Är inte det en stor anledning till akademikerbarn läser på universitetet? Just för att det ses som en rätt självklar sak som man självklart kommer klara, inget stort eller märkvärdigt utan bara normalt. Och man behöver ju inte ha enormt självförtroende för att våga sig på något normalt och självklart, jämfört med att göra något stort och märkvärdigt.

 

[Sar]

Är inte det en stor anledning till akademikerbarn läser på universitetet? Just för att det ses som en rätt självklar sak som man självklart kommer klara, inget stort eller märkvärdigt utan bara normalt. Och man behöver ju inte ha enormt självförtroende för att våga sig på något normalt och självklart, jämfört med att göra något stort och märkvärdigt.

Jo, det tror jag. Det är en mindre tröskel att passera än om man är den första i släkten.

 

[Mabuse]

Jo, det tror jag. Det är en mindre tröskel att passera än om man är den första i släkten.

Och det är ju bl a det som gör att det är rätt rimligt att tro att ens barn kommer läsa på universitetet, när de växer upp i en universitetslärarfamilj. Jag skulle inte bli besviken om de t ex blev kakelugnsmakare eller konstnärer istället, men jag skulle bli förvånad.

Besviken, mest på mig själv som förälder förmodligen, skulle jag däremot bli om de inte ville något alls, bara ta det lugnt och göra så lite som möjligt, utan större ambitioner eller driv eller ens lust att göra något mer än minsta möjliga.

Jag tänker att man skiljer på en förväntan och en förhoppning. Jag förväntar mig det mest troliga utfallet, jag hoppas på ett bra utfall. Och förväntningen inte infrias blir jag förvånad, om förhoppningen inte infrias blir jag besviken. För mig blir det mer precist att inte använda samma begrepp (förväntan) för en blandning av båda.

 

[Petruska]

Du tycker inte att det är så märkvärdigt, jag tycker inte att det är så märkvärdigt. Men vi har ju gjort det där. Men för många som inte har utbildade föräldrar och heller inte utbildat sig själva så är det stort att läsa på universitet. Egentligen oavsett vad du läser även om vissa utbildningar har högre "rang".

Så är det ju så klart. Det är ju ungefär vad @Mabuse har skrivit i inlägg efter inlägg under stort motstånd från flera.

Men jag tror ändå att det svåra är att alls ta sig för med en utbildning, om man tex är den första i sin släkt, än att klara av utbildningen ifråga när man väl har vågat sig dit.

 

[Mabuse]

Så är det ju så klart. Det är ju ungefär vad @Mabuse har skrivit i inlägg efter inlägg under stort motstånd från flera.

Men jag tror ändå att det svåra är att alls ta sig för med en utbildning, om man tex är den första i sin släkt, än att klara av utbildningen ifråga när man väl har vågat sig dit.

Man brukar väl säga (eller snarare, Bourdieu säger, och andra brukar hålla med honom. ) att det som krävs för att man ska ta sig fram trots sin bakgrund, så att säga, är en oavbruten serie framgångar. Alltså, om en student från ett studievant hem börjar på universitetet och det går dåligt första terminen, då tänker man kanske att det där ämnet var inget för mig, och läser ngt annat istället, börjar plugga mer för att klara tentorna, eller vad det nu är. Studenten från ett studieovant hem är mer ofta mer benägen att tänka att tja, studier var väl kanske inget för mig, och så gör man något annat istället. En motgång bekräftar ens misstanke, snarare än att vara en liten sten på vägen.

 

[Petruska]

Man brukar väl säga (eller snarare, Bourdieu säger, och andra brukar hålla med honom. ) att det som krävs för att man ska ta sig fram trots sin bakgrund, så att säga, är en oavbruten serie framgångar. Alltså, om en student från ett studievant hem börjar på universitetet och det går dåligt första terminen, då tänker man kanske att det där ämnet var inget för mig, och läser ngt annat istället, börjar plugga mer för att klara tentorna, eller vad det nu är. Studenten från ett studieovant hem är mer ofta mer benägen att tänka att tja, studier var väl kanske inget för mig, och så gör man något annat istället. En motgång bekräftar ens misstanke, snarare än att vara en liten sten på vägen.

Det illustrerar ju väl ännu en svårighet för unga med studieovana hem. Eftersom serier av framgångar inte kan garanteras.

 

[Snurrfian]

Att akademikerbarn i snitt lyckas bättre i skolan än andra, det är ingen fördom, det är ett faktum. Möjligen ett beklagligt faktum som ger ett underbetyg åt skolväsendets förmåga att kompensera för sociala ojämlikheter, men icke desto mindre ett faktum.

Att det ser ut så är ganska klarlagt, men orsaker till varför det är så är inte lika klara. Det finns en del som funderar på om det är skolans förväntningar på eleverna som gör att de klara sig olika. Om det är så att elever från icke akademikerhem studerar trots att skolan inte har förväntat sig det, så är det ett stort problem. Det vi vill komma till är att alla som vill och kan ska kunna välja att studera vidare oavsett bakgrund, då har skolan gjort ett bra jobb. För även om föräldrar har ett stort inflytande på sina barn som har samhället och skolan ett minst lika stort ansvar. Om läraren redan från förskoleklass signalerar till föräldrar och elev att man få vara glada om eleven överhuvudtaget tar sig igenom grundskolan, ja då ger man inte eleven möjlighet att nå sin potential. Men ett barn från ett akademikerhem skulle aldrig bemötas på det sättet i skolan, vilket jag tror kan vara en del av anledningarna till varför barn från akademikerhem faktiskt klarar sig så pass bra, det finns en förväntan att de ska klara av skolan.
Sen är det även så att föräldrar med akademisk bakgrund har lättare att ställa krav på skolan om det är så att deras barn behöver stöd, och det accepteras på en lättare sätt än om det är en elev som skolan inte har något förväntningar på.
Det är lite farligt att enbart titta på statistiken och luta sig tillbaka och säga "så här är det" utan man måste titta på orsaker och samband och försöka komma till en förändring. Jag kan bara titta på hur lärare behandlar oss väldigt olika även uppe på universitetsnivå, en invandrar tjej ställde en fråga om svenskämnet, läraren började förklara på en väldig grundlig nivå, istället för att faktiskt lyssna på frågan och inse att tjejen ställde en fråga som låg på en högre nivå än vad vi höll på med. Men universitetsläraren var så inställd på att hon inte förstod den grundläggande nivån så hen reflekterade inte över vad eleven frågade om, och sånt här finns med hela tiden.

 

[Petruska]

Att det ser ut så är ganska klarlagt, men orsaker till varför det är så är inte lika klara. Det finns en del som funderar på om det är skolans förväntningar på eleverna som gör att de klara sig olika. Om det är så att elever från icke akademikerhem studerar trots att skolan inte har förväntat sig det, så är det ett stort problem. Det vi vill komma till är att alla som vill och kan ska kunna välja att studera vidare oavsett bakgrund, då har skolan gjort ett bra jobb. För även om föräldrar har ett stort inflytande på sina barn som har samhället och skolan ett minst lika stort ansvar. Om läraren redan från förskoleklass signalerar till föräldrar och elev att man få vara glada om eleven överhuvudtaget tar sig igenom grundskolan, ja då ger man inte eleven möjlighet att nå sin potential. Men ett barn från ett akademikerhem skulle aldrig bemötas på det sättet i skolan, vilket jag tror kan vara en del av anledningarna till varför barn från akademikerhem faktiskt klarar sig så pass bra, det finns en förväntan att de ska klara av skolan.
Sen är det även så att föräldrar med akademisk bakgrund har lättare att ställa krav på skolan om det är så att deras barn behöver stöd, och det accepteras på en lättare sätt än om det är en elev som skolan inte har något förväntningar på.
Det är lite farligt att enbart titta på statistiken och luta sig tillbaka och säga "så här är det" utan man måste titta på orsaker och samband och försöka komma till en förändring. Jag kan bara titta på hur lärare behandlar oss väldigt olika även uppe på universitetsnivå, en invandrar tjej ställde en fråga om svenskämnet, läraren började förklara på en väldig grundlig nivå, istället för att faktiskt lyssna på frågan och inse att tjejen ställde en fråga som låg på en högre nivå än vad vi höll på med. Men universitetsläraren var så inställd på att hon inte förstod den grundläggande nivån så hen reflekterade inte över vad eleven frågade om, och sånt här finns med hela tiden.

Vad invänder du mot?

Nu har jag läst ditt inlägg tre gånger och för varje gång tycker jag alltmer övertygat att du säger samma sak som det du citerar, fast med fler ord.

Inget av det du skriver motsäger att barn från akademikerhem lyckas bättre i skolan (om man tittar på just betygen, då) och oftare studerar vidare på universitet/högskola.

 

[Badger]

Så är det ju så klart. Det är ju ungefär vad @Mabuse har skrivit i inlägg efter inlägg under stort motstånd från flera.

Men jag tror ändå att det svåra är att alls ta sig för med en utbildning, om man tex är den första i sin släkt, än att klara av utbildningen ifråga när man väl har vågat sig dit.

Mja, mitt motstånd berodde inte alls på förhållandet i sak och statistiken. Där håller jag med absolut. Det var först när det drogs till person som jag protesterade.

Dvs man behöver inte räkna med att en akademikers barn kommer att få det lätt i skolan, däremot håller jag med om att det är ganska stor chans att barnet läser på universitetet oavsett (om det hade det lätt i skolan eller ej.).

Och såklart som Mabuse sa om universitetet, det är kanske mer ofta ett studievant hems barn som kört första kurserna tänker att då får jag ta om dem och jobba hårdare. Och sedan finns kanske inte heller någon hemma som kan säga vad var det jag sa (det finns väl än idag folk som tycker studier är för andra).

 

[Petruska]

Mja, mitt motstånd berodde inte alls på förhållandet i sak och statistiken. Där håller jag med absolut. Det var först när det drogs till person som jag protesterade.

Dvs man behöver inte räkna med att en akademikers barn kommer att få det lätt i skolan, däremot håller jag med om att det är ganska stor chans att barnet läser på universitetet oavsett (om det hade det lätt i skolan eller ej.).

Och såklart som Mabuse sa om universitetet, det är kanske mer ofta ett studievant hems barn som kört första kurserna tänker att då får jag ta om dem och jobba hårdare. Och sedan finns kanske inte heller någon hemma som kan säga vad var det jag sa (det finns väl än idag folk som tycker studier är för andra).

Men säger de där studierna ens något om "lätt i skolan"? "Lätt/svårt för sig i skolan" framstår för mig som betydligt mer svårstuderat än resultaten i termer av betyg.Det jag har tagit del av handlar om betygen, där akademikers barn då snittar högre. Men det säger ju inte att det har gått lätt. Det kanske det har i en del fall, inte i andra. vad vet jag.

 

[Mabuse]

Det illustrerar ju väl ännu en svårighet för unga med studieovana hem. Eftersom serier av framgångar inte kan garanteras.

Nej, precis. Därför tycker jag egentligen inte det är rättvisande när man gör individualpsykologi eller vad man ska kalla det av alltihop, "Så går det om man har dåligt självförtroende" om förklaringen kanske mer ligger i "så går det givet de sociala mönster man är en del av". Orsaken är inte personligheten, det är den sociala bakgrunden.

Och det gäller ju inte bara problem, om man nu är född med en akademisk silversked i munnen så tycker jag att man åtminstone bör se sitt privilegium, snarare än att hänföra eventuell akademisk framgång enligt förväntan till sin egen förträfflighet.

Om allt bara handlar om personliga egenskaper, så blir ju de sociala mönstren osynliga, och därmed också svåra att förändra.

Det handlar inte om "skomakare bliv vid din läst" som @TinyWiny (tror jag?) skrev, utan att man inser att det kanske inte bara beror på begåvning om det sen visar sig att skomakarbarnen är bättre på att göra skor än bagarbarnen.

 

[Mabuse]

Mja, mitt motstånd berodde inte alls på förhållandet i sak och statistiken. Där håller jag med absolut. Det var först när det drogs till person som jag protesterade.

Dvs man behöver inte räkna med att en akademikers barn kommer att få det lätt i skolan, däremot håller jag med om att det är ganska stor chans att barnet läser på universitetet oavsett (om det hade det lätt i skolan eller ej.).

Och såklart som Mabuse sa om universitetet, det är kanske mer ofta ett studievant hems barn som kört första kurserna tänker att då får jag ta om dem och jobba hårdare. Och sedan finns kanske inte heller någon hemma som kan säga vad var det jag sa (det finns väl än idag folk som tycker studier är för andra).

Alltså, det här med att ha det lätt i skolan handlar rätt mycket om att förstå hur skolan är upplagd, vad det är meningen att man ska lära sig och hur det är meningen att man ska göra.

Som lärarbarn så har skolan alltid varit väldigt begriplig för mig, så att säga, och det i sin tur har bidragit till att jag fått lätt för mig. För jag har gjort rätt saker hela tiden.

En inte ovanlig anledning till att studenter misslyckas på universitetet fast de pluggar är att de inte förstår hur man ska skriva ett tentasvar, eller misstolkar frågorna. De förstår inte riktigt vad det är meningen att de ska göra. Skolan är uppenbart inte helt begriplig för dem, och då går det svårare.

Att ha det lätt i skolan skulle jag hävda handlar alltså bara till ganska liten del om begåvning, jämfört med hur stor roll flit, motivation och förståelse för hur skolan fungerar spelar. Så om man har barn som kommer från ett föräldrahem med generationer av lärare, så är det ju ingen högoddsare att tänka sig att de kommer ha relativt lätt för sig i skolan, för oavsett begåvning eller fallenhet så kommer de få de andra, mer avgörande, delarna med sig. Som en del av sitt sociala arv. Ungefär som att det är troligt att barnen i en familj med generationer av yrkesmusiker, som spelat piano hemma sen de var fem och sjunger i kör, inte kommer tycka grundskolans musikundervisning är jättesvår.

 

[Badger]

Att det ser ut så är ganska klarlagt, men orsaker till varför det är så är inte lika klara. Det finns en del som funderar på om det är skolans förväntningar på eleverna som gör att de klara sig olika. Om det är så att elever från icke akademikerhem studerar trots att skolan inte har förväntat sig det, så är det ett stort problem. Det vi vill komma till är att alla som vill och kan ska kunna välja att studera vidare oavsett bakgrund, då har skolan gjort ett bra jobb. För även om föräldrar har ett stort inflytande på sina barn som har samhället och skolan ett minst lika stort ansvar. Om läraren redan från förskoleklass signalerar till föräldrar och elev att man få vara glada om eleven överhuvudtaget tar sig igenom grundskolan, ja då ger man inte eleven möjlighet att nå sin potential. Men ett barn från ett akademikerhem skulle aldrig bemötas på det sättet i skolan, vilket jag tror kan vara en del av anledningarna till varför barn från akademikerhem faktiskt klarar sig så pass bra, det finns en förväntan att de ska klara av skolan.
Sen är det även så att föräldrar med akademisk bakgrund har lättare att ställa krav på skolan om det är så att deras barn behöver stöd, och det accepteras på en lättare sätt än om det är en elev som skolan inte har något förväntningar på.
Det är lite farligt att enbart titta på statistiken och luta sig tillbaka och säga "så här är det" utan man måste titta på orsaker och samband och försöka komma till en förändring. Jag kan bara titta på hur lärare behandlar oss väldigt olika även uppe på universitetsnivå, en invandrar tjej ställde en fråga om svenskämnet, läraren började förklara på en väldig grundlig nivå, istället för att faktiskt lyssna på frågan och inse att tjejen ställde en fråga som låg på en högre nivå än vad vi höll på med. Men universitetsläraren var så inställd på att hon inte förstod den grundläggande nivån så hen reflekterade inte över vad eleven frågade om, och sånt här finns med hela tiden.

Det bygger iofs på att lärarna vet en del om föräldrarna eller att man kan se på föräldrarna vad de har för utbildning. (så lite som vi ser förskole och skolpersonalen vette sjutton om de har någon aning om vad vi pysslar med.)