Tankar om mål och prestation

[Mabuse]

Jag är högst medveten om sociala mönster. Jag är dock försiktig på att applicera vad som funnits gälla på gruppnivå på en enskild individ, vad de än månde gälla. Ser liksom ingen vits med det.

Hur menar du? Att statistiskt sett så leder rökning till ohälsa, men det innebär inte att jag har ökad risk att bli sjuk om jag röker? De konstaterade sambanden gäller inte för mig?

 

[Badger]

Ok, en sådan människa, som ligger på topp skolan igenom utan att egentligen behöva läsa läxor eller anstränga sig ett vitten, har jag aldrig träffat. Och då har jag tillbringat större delen av mitt liv i utbildningsväsendet.

Att ha lätt för sig i skolan innebär för mig inte att högsta betyg landar på ens bord utan att man lyft ett finger eller öppnat en bok, det innebär att när man gör sitt bästa, läser böckerna, gör sina läxor, osv, så fattar man det som det är meningen att man ska fatta. Men man måste såklart fortfarande plugga och lära sig, kunskapen flyger inte in i huvudet av sig självt.

Jag tror nog vi pratar olika nivå här.

Tror vi menar lite olika med -anstränga sig.

 

[Tassetass]

Hur menar du? Att statistiskt sett så leder rökning till ohälsa, men det innebär inte att jag har ökad risk att bli sjuk om jag röker? De konstaterade sambanden gäller inte för mig?

Att rökning leder till ohälsa är väl inte ett socialt mönster? Det är ju ett medicinskt faktum, med reservationen att graden ohälsa som rökare drabbas av varierar väldigt mycket.

När det gäller sociala mönster så gäller inte konstaterade samband alltid för alla individer, då är man väl snarare inne på någon form av determinism. Vilka konstaterade samband som kommer att gälla för en specifik individ får tiden utvisa. Jag är helt enkelt inte intresserad av att skapa förväntningar som baseras exempelvis på min brokiga akademiska bana eller på makens mer praktiska approach till arbetsliv och hobbys. Jag ser bara inte poängen med den typen av spekulationer, speciellt inte om de sedan leder till förväntningar som avkomman ska "uppfylla".

Förväntningar nöjer jag mig med att lägga på mig själv, för jag har - någorlunda - kontroll på mig och mitt liv. Avkomman får skapa sina egna förväntningar på sitt liv, jag nöjer mig med att hoppas.

 

[Badger]

Jag blir väl lite förvånad, ungefär som om jag skulle bli förvånad om något av barnen visar sig vara en stor idrottsbegåvning (inga tecken på det, iofs. ) eller om någon av dem blir jättelång trots att vi inte har några långa människor i släkten.

Men jag vet inte varför de skulle ha svårt i skolan - de fattar snabbt och kommer från ett studievant hem, med fyra generationer lärare i släkten: varför skulle skolan bli ett problem? Varken arv eller miljö pekar ju i den riktningen.

Annat då än att något annat strular, så att skolan blir lidande, men då är det ju det som är problemet.

Fast det jag undrar ursprungligen egentligen är, skulle du hjälpa barnet om det fick det svårt i skolan?
Det tror jag väl? Eller rycka på axlarna och låta det krascha.

Du var lärare, har du funderat över hur en lärares förväntningar påverkar barnen i klassen?
Dvs märker barnen att du förväntar dig att de med akademisk bakgrund kommer att lyckas bättre?

 

[Mabuse]

Fast det jag undrar ursprungligen egentligen är, skulle du hjälpa barnet om det fick det svårt i skolan?
Det tror jag väl? Eller rycka på axlarna och låta det krascha.

Du var lärare, har du funderat över hur en lärares förväntningar påverkar barnen i klassen?
Dvs märker barnen att du förväntar dig att de med akademisk bakgrund kommer att lyckas bättre?

Det är klart jag kommer hjälpa dem, skolan är viktig för mig.

Jag undervisar på universitetet, och vilken bakgrund mina studenter har har jag ingen aning om. Jag träffar dem max fyra gånger, och hinner i regel inte lära mig så mycket om dem att jag ens vet vad de heter. Tentorna, som är individuella, bedöms anonymt, så ens om jag visste de hette skulle det inte påverka. När det gäller eventuell påverkan för lärare i grundskolan, så är väl i regel ändå kunskap bättre än okunskap, och jag vet att lite utbildningssociologi ofta ingår i lärarutbildningar. Så då antar jag att man har gjort bedömningen att det inte är fel om lärarstudenter känner till något lite om utbildningsmönster. Men jag är inte närmare insatt i hur tankarna har gått när man gjort deras utbildning.

 

[Badger]

Det är klart jag kommer hjälpa dem, skolan är viktig för mig.

Jag undervisar på universitetet, och vilken bakgrund mina studenter har har jag ingen aning om. Jag träffar dem max fyra gånger, och hinner i regel inte lära mig så mycket om dem att jag ens vet vad de heter. Tentorna, som är individuella, bedöms anonymt, så ens om jag visste de hette skulle det inte påverka. När det gäller eventuell påverkan för lärare i grundskolan, så är väl i regel ändå kunskap bättre än okunskap, och jag vet att lite utbildningssociologi ofta ingår i lärarutbildningar. Så då antar jag att man har gjort bedömningen att det inte är fel om lärarstudenter känner till något lite om utbildningsmönster. Men jag är inte närmare insatt i hur tankarna har gått när man gjort deras utbildning.

Vad bra!
Tydligen har man sett i studier att lärarens fördomar kan påverka ganska mycket i undervisningen av yngre barn.

 

[Badger]

Fast det är ju inte en åsiktsfråga, det är fakta. den enskilt viktigaste faktorn som förklarar framgång i skolan är föräldrarnas utbildning. Det är viktigare än egen fallenhet, ekonomisk situation, osv.

Det är ett vetenskapligt faktum, på samma sätt som klimatförändringen inte är en åsiktsfråga.

Så de enskilda barn som får anstränga sig i skolan, finns de inte eller är det fel på dem? Min lillebror till exempel, har han blivit hemligt adopterad, eller just ja miljö, de hemligt uppfostrar honom någon annanstans?

Att jag kämpade med mina läxor, betyder det att jag borde skämts och inte pluggat vidare? Eller var det min bakgrund (mamma) som hjälpte mig till de betyg jag fick. Universitetet passade mig väldigt mycket bättre i hm lärstil.

 

[Badger]

Nåja jag säger såhär. (bortsett från betygsinflationen då). Man behöver inte haft lätt för sig i skolan för att lyckas på universitetet. Det är visst värt det att hjälpa barn som har det svårt med skolarbetet. Det är visst värt att söka universitetet med medelgoda betyg. Det är visst roligt att plugga på universitetet. Det är visst värt att kämpa med skolan om man vill. Och ja, dagens skola är oändligt mycket sämre än gårdagens på att kompensera för bakgrund, men den måste kunna bli bättre på det igen. Jag tror att bakgrund ger hjälp hemifrån och kämpa på och böcker i bokhyllan.

 

[Ray]

Nåja jag säger såhär. (bortsett från betygsinflationen då). Man behöver inte haft lätt för sig i skolan för att lyckas på universitetet. Det är visst värt det att hjälpa barn som har det svårt med skolarbetet. Det är visst värt att söka universitetet med medelgoda betyg. Det är visst roligt att plugga på universitetet. Det är visst värt att kämpa med skolan om man vill. Och ja, dagens skola är oändligt mycket sämre än gårdagens på att kompensera för bakgrund, men den måste kunna bli bättre på det igen. Jag tror att bakgrund ger hjälp hemifrån och kämpa på och böcker i bokhyllan.

Precis min tanke också.

 

[Mabuse]

Vad bra!
Tydligen har man sett i studier att lärarens fördomar kan påverka ganska mycket i undervisningen av yngre barn.

Fast är det fördomar att vara medveten om hur samhället ser ut? Med samma logik skulle vi ju inte lära lärarstudenter något om genus heller, i så fall. Det verkar ju snurrigt.

Att avfärda resultatet av enorma studier och åratal av forskning som "fördomar" känns tveksamt, minst sagt. Klimatförändringen, är det också en fördom i så fall? Att den som läser forskning riskerar att få fördomar om att användningen av fossila bränslen skulle leda till växthuseffekten?

Att akademikerbarn i snitt lyckas bättre i skolan än andra, det är ingen fördom, det är ett faktum. Möjligen ett beklagligt faktum som ger ett underbetyg åt skolväsendets förmåga att kompensera för sociala ojämlikheter, men icke desto mindre ett faktum.

 

[Sunshine]

Sant. Fast att lyckas i skolan har inte bara med akademisk förmåga att göra. Om man inte lyckas få vänner te.x., så blir skolgången tämligen miserabel och riskerar att sätta käppar i hjulet.

Jag kan ta mina döttrar som exempel. Den ena är normalbegåvad, har lätt för sig men behöver definitivt plugga och vissa saker är svårare än andra. Hon är väldigt social och trevlig, alla gillar henne, stora som små.

Den andra dottern är med i "talented and gifted programme" (vet inte om det finns en motsvarighet i svensk skola?) och jobbar med saker 2-3 år över, ibland mer, än sin åldersgrupp. Hon är extremt tävlingsinriktad, och van vid att alltid kunna. Och det är henne jag oroar mig för, därför att det kommer att komma en dag när hon INTE kan, och hon är inte van vid att behöva jobba för resultaten. Dessutom är hon lite "pricklig" i sin personlighet och inte helt lätt att umgås med för jämnåriga, så hon har det inte alltid helt lätt på den sociala fronten och det gör att hon faktiskt inte gillar skolan särskilt mycket...

 

[Mabuse]

Att rökning leder till ohälsa är väl inte ett socialt mönster? Det är ju ett medicinskt faktum, med reservationen att graden ohälsa som rökare drabbas av varierar väldigt mycket.

När det gäller sociala mönster så gäller inte konstaterade samband alltid för alla individer, då är man väl snarare inne på någon form av determinism. Vilka konstaterade samband som kommer att gälla för en specifik individ får tiden utvisa. Jag är helt enkelt inte intresserad av att skapa förväntningar som baseras exempelvis på min brokiga akademiska bana eller på makens mer praktiska approach till arbetsliv och hobbys. Jag ser bara inte poängen med den typen av spekulationer, speciellt inte om de sedan leder till förväntningar som avkomman ska "uppfylla".

Förväntningar nöjer jag mig med att lägga på mig själv, för jag har - någorlunda - kontroll på mig och mitt liv. Avkomman får skapa sina egna förväntningar på sitt liv, jag nöjer mig med att hoppas.

Sociala mönster är likadana som medicinska. Det finns sociala faktum på samma sätt som det finns medicinska faktum. Alla som röker får inte hälsoproblem, men risken ökar. Alla akademikerbarn går inte på universitetet, men risken ökar. I fallet akademikerbarn-studieresultat är sambandet dessutom väldigt starkt.

Oavsett hur du väljer att tänka kring socialt arv, så kommer det slå igenom. På samma sätt som att även om du väljer att tänka att dina biologiska barn inte kommer ärva några gener från dig, så kommer de göra det.

Det är inte spekulation, det är fakta. Som man givetvis är i sin fulla rätt att blunda för, om man vill. Det kan ju kännas roligare att tänka sig att bakgrund inte påverkar, och då kan man ju välja att tro på det om man vill. Givetvis kommer bakgrund påverka lika mycket ändå, men det kan kanske kännas trevligare att låtsas som att det inte är så. Det väljer man såklart själv.

 

[Tassetass]

Sociala mönster är likadana som medicinska. Det finns sociala faktum på samma sätt som det finns medicinska faktum. Alla som röker får inte hälsoproblem, men risken ökar. Alla akademikerbarn går inte på universitetet, men risken ökar. I fallet akademikerbarn-studieresultat är sambandet dessutom väldigt starkt.

Oavsett hur du väljer att tänka kring socialt arv, så kommer det slå igenom. På samma sätt som att även om du väljer att tänka att dina biologiska barn inte kommer ärva några gener från dig, så kommer de göra det.

Det är inte spekulation, det är fakta. Som man givetvis är i sin fulla rätt att blunda för, om man vill. Det kan ju kännas roligare att tänka sig att bakgrund inte påverkar, och då kan man ju välja att tro på det om man vill. Givetvis kommer bakgrund påverka lika mycket ändå, men det kan kanske kännas trevligare att låtsas som att det inte är så. Det väljer man såklart själv.

Jag förstår ärligt talat inte hur du läser.

Jag har inte skrivit att mitt barn inte kommer att ärva något från mig och maken. Däremot vet jag inte exakt vad hon kommer att ärva.

Jag blundar inte för eller låtsas inte om den påverkan som bakgrund, arv etc har för en individ, men jag väljer att inte skapa några förväntningar rörande prestation och resultat utifrån detta.

Sett till hur jag och maken är som personer kan vår dotter bli superskurk eller få fredspriset, beroende på hur våra väldigt olika personligheter och färdigheter får genomslag.

 

[Luff]

Jag har ju fördelen att få lära känna massor av ungdomar 13-25 år utan att vi hamnar i någon "bedömnings/betygs/prestationssituation". Som fritidsledare i denna verksamhet ska jag coacha ungdomen. Vara en trygg vuxen. Vi pratar massor, oftast om samhällsrelaterade saker.
Vad jag ofta märker är att dom inte har den blekaste aning om vad föräldrarna tycker i olika livsvalsfrågor (Jo, rasism lyser igenom fort kan jag säga).
Och jag kan bara säga att föräldrars inställning betyder allt. Om man klampar in i klassrummet efter en mobbingsituation och säger att jag sitter här tills allt är lugnt, eller om man säger till sitt barn, du ska ta körkort och därför har vi lagt undan pengar till det. Om man pratar om tobak o droger, om man pratar om sommarjobb. Ta ställning inför barnet. Och FÖR barnet.
Sätt in barnen i ett sammanhang.

Och sen kan allt hända; knark, dåligt sällskap, depression, olyckor. Där hjälper inga familjearv vad gäller utbildning.
Psykisk ohälsa är ju så vanligt snart så jag blir förvånad varje gång jag träffar en tonåring som inte har ett jäkla tryck på sig.
Där är telefonerna ett stort bidragande problem. Kommer nog att ta en generation innan vi får håll på den stressen.

 

[Ray]

Jag har ju fördelen att få lära känna massor av ungdomar 13-25 år utan att vi hamnar i någon "bedömnings/betygs/prestationssituation". Som fritidsledare i denna verksamhet ska jag coacha ungdomen. Vara en trygg vuxen. Vi pratar massor, oftast om samhällsrelaterade saker.
Vad jag ofta märker är att dom inte har den blekaste aning om vad föräldrarna tycker i olika livsvalsfrågor (Jo, rasism lyser igenom fort kan jag säga).
Och jag kan bara säga att föräldrars inställning betyder allt. Om man klampar in i klassrummet efter en mobbingsituation och säger att jag sitter här tills allt är lugnt, eller om man säger till sitt barn, du ska ta körkort och därför har vi lagt undan pengar till det. Om man pratar om tobak o droger, om man pratar om sommarjobb. Ta ställning inför barnet. Och FÖR barnet.
Sätt in barnen i ett sammanhang.

Och sen kan allt hända; knark, dåligt sällskap, depression, olyckor. Där hjälper inga familjearv vad gäller utbildning.
Psykisk ohälsa är ju så vanligt snart så jag blir förvånad varje gång jag träffar en tonåring som inte har ett jäkla tryck på sig.
Där är telefonerna ett stort bidragande problem. Kommer nog att ta en generation innan vi får håll på den stressen.

Ja där har vi völ nästa tråd . Hur hjälper man ungdomar genom mobilsurfens förlovade land. Det har jag precis börjat reflektera över.
Vad ens föräldrar tycker och tänker ÄR otroligt viktigt och visst märker man att barnen tar efter just själva attityden för vad som är viktigt och inte.

Jag vill inte pressa mitt barn- gör det inte heller. Men samtidigt är det ju nu i skolåldern som jag märker hur attityder slår igenom och allt är ju inte positivt. Vissa delar av mig borde ju stanna i mig och inte influera barnets liv.
Andra saker är jag säker på och då behöver jag inte grunna så mycket på hur jag ska tackla det eftersom det känns så självklart.
Typ- man är snäll med djur och andra människor. Det är jag helgjuten i att jag tycker och står för . Behöver inte prata om det knappt.
Sen finns det saker jag säger är viktigt men inte helt står för själv och genast blir det tydligt att barn märker det på nolltid.

 

[Badger]

Fast är det fördomar att vara medveten om hur samhället ser ut? Med samma logik skulle vi ju inte lära lärarstudenter något om genus heller, i så fall. Det verkar ju snurrigt.

Att avfärda resultatet av enorma studier och åratal av forskning som "fördomar" känns tveksamt, minst sagt. Klimatförändringen, är det också en fördom i så fall? Att den som läser forskning riskerar att få fördomar om att användningen av fossila bränslen skulle leda till växthuseffekten?

Att akademikerbarn i snitt lyckas bättre i skolan än andra, det är ingen fördom, det är ett faktum. Möjligen ett beklagligt faktum som ger ett underbetyg åt skolväsendets förmåga att kompensera för sociala ojämlikheter, men icke desto mindre ett faktum.

Inte alls, vi är nog alla medvetna om vilka fördelar barn till akademikerföräldrar har. Finns det någon som inte vet? Men du verkade ha dragit det ett steg längre. Från statistik till absolut förväntan på enskilda individer.

Dessutom är det fortfarande ett faktum att såhär illa var det inte för 30 år sedan när det gällde barns möjligheter i förhållande till bakgrund. Det vet vi dessutom statistiskt, en större andel av befolkningen har akademisk examina nu än för 50 år sedan, så vi vet ju alla att barn till icke akademiska föräldrar kan lyckas mycket bra.

En lärare bör nog försöka hålla flera tankar i huvudet samtidigt och föräldrar också.
https://www.education.com/reference/article/teachers-expectations-affect-learning/

http://mitadmissions.org/blogs/entry/picture-yourself-as-a-stereotypical-male

Så ja en lärare kan vara medveten om att barn med föräldrar med akademisk bakgrund kan ha en fördel. Men de måste vara medvetna om att deras egna förväntningar kommer att påverka barnens resultat och förväntningar om sig själva (det kan vara positivt eller negativt med dåliga förväntningar, positivt om det ger mer hjälp till exempel, negativt om det fyller barnet med negativa tankar om sig självt tex. Positivt och negativt med bra förväntningar, ingen hjälp-barnet har ju akademikerföräldrar det löser sig nog eller iver att uppfylla förväntningar.).

Barnen i klassrummet är individer inte statistik och därmed som person har den chans att lyckas som de själva har. Och läraren måste också reflektera över att barnets egna fördomar om sig självt kan påverka barnets resultat. Att tänka på sig själv som en kvinna eller en man ger en kvinna olika resultat på rotationstest. Likadant kan det påverka en person att fylla i en ruta om att hen har en viss ras, eller inte i början av ett test. Så det är bäst att inte försöka fylla barnen med för mycket fördomar om sig själva, tex att de inte har någon chans eftersom deras föräldrar är bilmekaniker, pojke, flicka, från ett visst land osv.

Om man ändå ska ha läst statistik kan det vara för att försöka påverka barnen i positiv riktning inte för att deterministiskt försöka uppfylla statistiken för individen.

 

[Badger]

Just det här är en roligare artikel om stereotype threat http://www.huffingtonpost.com/cailin-oconnor/women-math-and-science_b_6573074.html

 

[Badger]

Sant. Fast att lyckas i skolan har inte bara med akademisk förmåga att göra. Om man inte lyckas få vänner te.x., så blir skolgången tämligen miserabel och riskerar att sätta käppar i hjulet.

Jag kan ta mina döttrar som exempel. Den ena är normalbegåvad, har lätt för sig men behöver definitivt plugga och vissa saker är svårare än andra. Hon är väldigt social och trevlig, alla gillar henne, stora som små.

Den andra dottern är med i "talented and gifted programme" (vet inte om det finns en motsvarighet i svensk skola?) och jobbar med saker 2-3 år över, ibland mer, än sin åldersgrupp. Hon är extremt tävlingsinriktad, och van vid att alltid kunna. Och det är henne jag oroar mig för, därför att det kommer att komma en dag när hon INTE kan, och hon är inte van vid att behöva jobba för resultaten. Dessutom är hon lite "pricklig" i sin personlighet och inte helt lätt att umgås med för jämnåriga, så hon har det inte alltid helt lätt på den sociala fronten och det gör att hon faktiskt inte gillar skolan särskilt mycket...

Jo jag hade en kusin som blev helt chockad när han började gymnasiet och inte längre var bäst rakt igenom. Så mycket av hans identitet byggde på att vara bäst, han visste nog inte ens om det själv innan. Han slutade natur, gick över till sam, eller gick inte ut med alla betyg, minns inte exakt. (Läste på universitetet oavsett iofs men inte till det han tänkt sig som liten). Men där var ingen förälder med och dämpade och stödde som du, alla bara hejade på och blev sedan besvikna.

 

[Mabuse]

Jo jag hade en kusin som blev helt chockad när han började gymnasiet och inte längre var bäst rakt igenom. Så mycket av hans identitet byggde på att vara bäst, han visste nog inte ens om det själv innan. Han slutade natur, gick över till sam, eller gick inte ut med alla betyg, minns inte exakt. (Läste på universitetet oavsett iofs men inte till det han tänkt sig som liten). Men där var ingen förälder med och dämpade och stödde som du, alla bara hejade på och blev sedan besvikna.

Ja, det där känner man igen från universitetet. Att bygga sin identitet på att vara bäst är inget jag skulle rekommendera. Det verkar ångestladdat. Men det är väl en sån sak där föräldrarnas skolvana kan slå igenom, har man själv varit där som förälder är det kanske lättare att se problemet komma, och hjälpa barnet att tackla det när det kommer.

 

[Badger]

Ja, det där känner man igen från universitetet. Att bygga sin identitet på att vara bäst är inget jag skulle rekommendera. Det verkar ångestladdat. Men det är väl en sån sak där föräldrarnas skolvana kan slå igenom, har man själv varit där som förälder är det kanske lättare att se problemet komma, och hjälpa barnet att tackla det när det kommer.

Det hjälpte ju inte honom, men kan säkert hjälpa någon annan. Speciellt om man tänker på det.
(Det är lite därför som jag har fördomen att det måste vara skönare att inte vara bäst i en klass, men såklart inte ha det svårt heller. Utan ligga i det mer anonyma övre hälften av att vara ikapp med skoluppgifter.)