Tankar om mål och prestation

[Mabuse]

Det hjälpte ju inte honom, men kan säkert hjälpa någon annan. Speciellt om man tänker på det.
(Det är lite därför som jag har fördomen att det måste vara skönare att inte vara bäst i en klass, men såklart inte ha det svårt heller. Utan ligga i det mer anonyma övre hälften av att vara ikapp med skoluppgifter.)

Det är roligt att vara bäst också. Det jobbiga är väl om man är så van att vara det att det kommer som en chock och identitetskris om man i något sammanhang inte är det längre. Ridsport är rätt bra i sammanhanget, finns det någonstans man får massor av övning i att inte vara bäst så är det väl där.

Vad var det som inte hjälpte honom?

 

[Badger]

Det är roligt att vara bäst också. Det jobbiga är väl om man är så van att vara det att det kommer som en chock och identitetskris om man i något sammanhang inte är det längre. Ridsport är rätt bra i sammanhanget, finns det någonstans man får massor av övning i att inte vara bäst så är det väl där.

Vad var det som inte hjälpte honom?

Du sa att föräldrar med utbildning skulle hjälpt honom att ta fallet, borsta av sig och fortsätta. Men det var ju de + farfar som pressade på och hurrade på snarare.

Men det är väl en sån sak där föräldrarnas skolvana kan slå igenom, har man själv varit där som förälder är det kanske lättare att se problemet komma, och hjälpa barnet att tackla det när det kommer.

Citatet jag besvarade.

Det är roligt att vara bäst också.

Jag tror kanske att det kan vara roligt att vara bäst ibland, i ett gäng på kanske runt 5-10 där den ena är bäst på en sak ibland och den andra på någonting annat ibland. Det är kanske iofs är kul att vara jättebäst jämt också, men jag tycker inte det verkar så, för vissa verkar det vara ångestskapande. Det verkar vara roligare att vara del i en grupp på ungefär samma nivå än många böcker före. Då får man intellektuell stimulans även från sina vänner.

Dvs hur roligt är det att rida i en ridgrupp som är mycket sämre än en själv. Det är roligare att vinna mot de som är nästan lika bra.

Självklart är det en smaksak. Jag vet att jag blev väldigt förvånad när jag hörde några radiopratare hävda bestämt att de skulle föredra att utklassa ett dåligt fotbollslag och göra alla målen i det laget än vara en kugge i ett bättre lag. Det är nog likadant i skolan.

Jag är inte för elitklasser däremot tror jag, men jag tror bara inte det är så väldigt roligt att ligga långt före i en klass. I tex min klass hade vi en tät trupp längst fram i böckerna och en som låg någon bok före, en bra på läsning, en på matte osv. Pressen mer fördelad.)

 

[Petruska]

Jo jag hade en kusin som blev helt chockad när han började gymnasiet och inte längre var bäst rakt igenom. Så mycket av hans identitet byggde på att vara bäst, han visste nog inte ens om det själv innan. Han slutade natur, gick över till sam, eller gick inte ut med alla betyg, minns inte exakt. (Läste på universitetet oavsett iofs men inte till det han tänkt sig som liten). Men där var ingen förälder med och dämpade och stödde som du, alla bara hejade på och blev sedan besvikna.

De allra flesta jag känner så där lite närmare och pratar mer personligt med, kommer från akademikerhem och är numera själva akademikerföräldrar. Och de flesta av våra barn kommer att bli (eller har redan hunnit bli) akademiker själva.

Det är helt enkelt ganska självklart att man vill ha en universitetsutbildning. Det innebär ju att man kan få ett jobb som man orkar ha hela yrkeslivet, ganska god chans att slippa skador i arbetet och förtidspension därför och ofta en viss möjlighet att själv påverka sitt yrkesliv på olika vis.

Men jag känner inte på något vis igen den press att prestera som du och andra återkommer till i den här tråden. Såååå märkvärdigt är det ju inte att klara en högskoleutbildning, att det finns något rimligt skäl för föräldrarna att försöka prestationshetsa fram sina barn. Jag ser utbildning mer som en tidsfråga, något som de flesta tids nog vill ha och då skaffar sig.

Jag förstår inte varför stress och press och besvikelser vid "misslyckanden" överhuvudtaget kommer upp, bara för att man fullt realistiskt räknar med att ens barn kommer att vilja studera vid universitet?

Om jag hade valt helt annorlunda kan jag inte tänka mig att mina föräldrar hade blivit "besvikna" (min syster är yogainstruktör, vilket de bara tycker är trevligt), och om min unge tröttnar och slår sig på något oakademiskt istället har jag inga problem med det.

 

[Badger]

De allra flesta jag känner så där lite närmare och pratar mer personligt med, kommer från akademikerhem och är numera själva akademikerföräldrar. Och de flesta av våra barn kommer att bli (eller har redan hunnit bli) akademiker själva.

Det är helt enkelt ganska självklart att man vill ha en universitetsutbildning. Det innebär ju att man kan få ett jobb som man orkar ha hela yrkeslivet, ganska god chans att slippa skador i arbetet och förtidspension därför och ofta en viss möjlighet att själv påverka sitt yrkesliv på olika vis.

Men jag känner inte på något vis igen den press att prestera som du och andra återkommer till i den här tråden. Såååå märkvärdigt är det ju inte att klara en högskoleutbildning, att det finns något rimligt skäl för föräldrarna att försöka prestationshetsa fram sina barn. Jag ser utbildning mer som en tidsfråga, något som de flesta tids nog vill ha och då skaffar sig.

Jag förstår inte varför stress och press och besvikelser vid "misslyckanden" överhuvudtaget kommer upp, bara för att man fullt realistiskt räknar med att ens barn kommer att vilja studera vid universitet?

Om jag hade valt helt annorlunda kan jag inte tänka mig att mina föräldrar hade blivit "besvikna" (min syster är yogainstruktör, vilket de bara tycker är trevligt), och om min unge tröttnar och slår sig på något oakademiskt istället har jag inga problem med det.

Jag har ju i flera inlägg påpekat att jag inte tycker det behövs någon stress och press .
Men kanske också i några inlägg varför jag tycker just så.

 

[Petruska]

Jag har ju i flera inlägg påpekat att jag inte tycker det behövs någon stress och press .
Men kanske också i några inlägg varför jag tycker just så.

Det är jag med på. Min fundering rör väl mest att stress och press skulle vara något som kännetecknar akademikerföräldrar som på goda grunder antar att deras barn blir akademiker, de också (i alla fall tills motsatsen bevisats). Det är det jag inte känner igen. Det behövs ingen nämnvärd stress och press för att få akademikers barn att utbilda sig, vanligtvis. Helt enkelt.

Jag tror inte att stress och press är särskilt klassrelaterat, och jag tror inte att det är kännetecknande för högutbildade.

 

[Badger]

Det är jag med på. Min fundering rör väl mest att stress och press skulle vara något som kännetecknar akademikerföräldrar som på goda grunder antar att deras barn blir akademiker, de också (i alla fall tills motsatsen bevisats). Det är det jag inte känner igen. Det behövs ingen nämnvärd stress och press för att få akademikers barn att utbilda sig, vanligtvis. Helt enkelt.

Jag tror inte att stress och press är särskilt klassrelaterat, och jag tror inte att det är kännetecknande för högutbildade.

Nej jag tror det representerar vilken förälder som helst, ingen aning om någon har gjort ngra frågeformulär eller så på det.

 

[Petruska]

Nej jag tror det representerar vilken förälder som helst, ingen aning om någon har gjort ngra frågeformulär eller så på det.

Tror inte heller att så många svarar på svarsalternativet "Ja, hård press om att prestera är centralt i uppfostran".

Det jag inte fattar är varför frågan om stress och press ens kommer upp i diskussionen om barns förmodade framtida utbildning och skolgång.

 

[Mabuse]

Tror inte heller att så många svarar på svarsalternativet "Ja, hård press om att prestera är centralt i uppfostran".

Det jag inte fattar är varför frågan om stress och press ens kommer upp i diskussionen om barns förmodade framtida utbildning och skolgång.

Jag får intrycket att man tänker sig att lätt för sig i skolan/goda skolresultat = press och hets hemifrån.

 

[Ray]

Jag får intrycket att man tänker sig att lätt för sig i skolan/goda skolresultat = press och hets hemifrån.

Jag tror mer att man tänker att förväntningar kan skapa besvikelser. Många har ju beskrivit att de upplevt att deras föräldrar inte riktigt varit nöjda och att de känt sig misslyckade.
Det har inget att göra med att vara duktig i skolan utan mer att det måste vara jobbigt om folk tror man ska vara duktigare än man är. Att man inte uppfyller de förväntningar som finns.

 

[Petruska]

Jag tror mer att man tänker att förväntningar kan skapa besvikelser. Många har ju beskrivit att de upplevt att deras föräldrar inte riktigt varit nöjda och att de känt sig misslyckade.
Det har inget att göra med att vara duktig i skolan utan mer att det måste vara jobbigt om folk tror man ska vara duktigare än man är. Att man inte uppfyller de förväntningar som finns.

Men att klara sig genom skolan och en högskoleutbildning av något slag är ju inte så märkvärdigt. Jag fattar inte varför man inte skulle klara en utbildning. Det är en väldigt rimlig förväntan att ha. Inte alls som att drömma om att barnet ska bli världsberömt och få nobelpris.
Om man inte vill ha någon högskoleutbildning är ju en annan sak, och för min del oproblematiskt.

 

[Raderad medlem 19815]

Men att klara sig genom skolan och en högskoleutbildning av något slag är ju inte så märkvärdigt. Jag fattar inte varför man inte skulle klara en utbildning. Om man inte vill är ju en annan sak, och för min del oproblematiskt.

Det beror helt på vad det är för utbildning och vad man menar med "att klara". Menar man hanka sig igenom en lärarutbildning med undermåliga krav och en massa grupparbeten, eller menar man juristutbildning eller Handels med högsta betyg rakt igenom?

 

[Petruska]

Det beror helt på vad det är för utbildning och vad man menar med "att klara". Menar man hanka sig igenom en lärarutbildning med undermåliga krav och en massa grupparbeten, eller menar man juristutbildning eller Handels med högsta betyg rakt igenom?

Jag har nog lämnat det valet till barnet. Själv menar jag nog båda de två och varianter mellan. Båda är ju att klara en utbildning.

 

[Raderad medlem 19815]

Jag har nog lämnat det valet till barnet. Själv menar jag nog båda de två och varianter mellan. Båda är ju att klara en utbildning.

Menar du alltså att du inte fattar varför man inte skulle klara Handels eller juristlinjen med högsta betyg?

 

[Ray]

Men att klara sig genom skolan och en högskoleutbildning av något slag är ju inte så märkvärdigt. Jag fattar inte varför man inte skulle klara en utbildning. Det är en väldigt rimlig förväntan att ha. Inte alls som att drömma om att barnet ska bli världsberömt och få nobelpris.
Om man inte vill ha någon högskoleutbildning är ju en annan sak, och för min del oproblematiskt.

Nej det klarar väl de flesta om man vill.

 

[Petruska]

Menar du alltså att du inte fattar varför man inte skulle klara Handels eller juristlinjen med högsta betyg?

Nej. Jag menar att man i båda de fall du exemplifierade med har klarat en utbildning.

 

[Petruska]

Nej det klarar väl de flesta om man vill.

Precis. Det är som jag ser det inte att ha målsättningar och ambitioner för sina barn att anta att de utbildar sig. Särskilt inte om man är utbildad själv. Det är helt enkelt troligt att de utbildar sig vad tiden lider.

 

[Ray]

Precis. Det är som jag ser det inte att ha målsättningar och ambitioner för sina barn att anta att de utbildar sig. Särskilt inte om man är utbildad själv. Det är helt enkelt troligt att de utbildar sig vad tiden lider.

Nej det tycker inte jag heller.
Det är inte samma som att ha ambitioner utan mer den mellanmjölk som jag ibland stör mig på hos mig. Alltså att man klarar det man tänkt och får ett jobb och har det bra.
Men vissa människor siktar alltid högre vad de än gör. Tycker det är intressant- var får de drivet ifrån?

 

[Petruska]

Nej det tycker inte jag heller.
Det är inte samma som att ha ambitioner utan mer den mellanmjölk som jag ibland stör mig på hos mig. Alltså att man klarar det man tänkt och får ett jobb och har det bra.
Men vissa människor siktar alltid högre vad de än gör. Tycker det är intressant- var får de drivet ifrån?

Jag tänker bara att det där handlar om att säka bekräftelse och/eller om någon sorts prestationsångest.

 

[Mabuse]

Jag tänker bara att det där handlar om att säka bekräftelse och/eller om någon sorts prestationsångest.

Enligt min erfarenhet, visa mig en högpresterande människa, och jag ska visa dig en människa med en liten prestationsdjävul på axeln. Där det finns prestation, där finns det i regel också lite ångest.

 

[Mabuse]

Nej det tycker inte jag heller.
Det är inte samma som att ha ambitioner utan mer den mellanmjölk som jag ibland stör mig på hos mig. Alltså att man klarar det man tänkt och får ett jobb och har det bra.
Men vissa människor siktar alltid högre vad de än gör. Tycker det är intressant- var får de drivet ifrån?

Det sitter i ryggmärgen. Jag är inte nöjd med mig själv om jag inte gör något bra, och helst bättre än jag gjorde det förra gången.