Tankar om mål och prestation

[Mabuse]

Dina åsikter för mina tankar till Indiens kastsystem och gamla tiders "skomakare bliv vid din läst". Det är jobbigt att vara barn till någon som tar förgivet att barnet ska bli en förlängning av släktens/föräldrarnas åsikter. Varför inte ta förgivet att dina barn kommer hitta sin grej och låta dem vara som de är?

För att jag har läst forskningen. Barn blir i regel en förlängning av sin uppväxt, omgivning och familj, vare sig man vill eller inte. Jag har liksom förlikat mig med det mycket välbevisade faktumet. Och det är såklart ändå spännande att se vad det blir av dem - t ex kommer de förmodligen ha lätt för matte, så med tanke på könsrollspåtryckningar från omgivningen kan man tänka sig att de kommer bli ingenjörer. Samtidigt jobbar båda vi föräldrar med människor/samhälle. Så det ska bli intressant att se om könsroller eller socialt arv slår igenom där, för att ta ett exempel.

Det är ju just att jag låter dem vara som de är som gör det troligt att de kommer bli som de är, dvs en produkt av sitt sociala och biologiska arv. Som vi alla, jag också. Jag har alltid fått välja fritt vad jag vill göra, och alltid valt efter vad jag tycker verkar roligast - och här sitter jag nu vid 40, och det finns väl inte ett intresse jag har som inte går att spåra bakåt i släkten. Möjligen då att jag blev samhällsvetenskaplig lärare med kultur- och djurintresse istället för humanioralärare med kultur- och djurintresse, men det är ju en variation på marginalen.

Och det är ju regel snarare än undantag att det är så det blir. Jag tror inte mina barn är undantaget, jag tror de är regeln, eftersom det är statistiskt mer sannolikt.

 

[Mabuse]

Nej. Men den dag något helt oförutsett händer så vet man att det finns faktiskt saker forskning inte kan förutse. Och nej det händer inte alla men det händer.

Och så ovanligt med revolutionerande ungdomar är det väl ändå inte? Finns väl många "sneseglare" även i fina hem?

Jo, det är ovanligt. Men vi tycker om att tänka oss att bakgrund inte spelar någon roll. Fast det är inte så. Det hjälper att inte känna till fakta om man ska upprätthålla den illusionen, om man säger så.

Visst, allt är möjligt. Men troligt är det inte. Och det måste väl få vara ok att få alldeles vanliga barn som lever som de flesta andra, det tycker jag räcker långt. Barnen måste inte bryta alla regler och vara en på miljonen som inte följer strömmen, det är helt ok för min del om de blir alldeles vanliga människor med alldeles vanligt lyckliga liv. Det tycker jag är tillräckligt bra, givet hur lyckligt lottade vi är som är födda i ett rikt och fredligt land.

 

[LiZH]

För att jag har läst forskningen. Barn blir i regel en förlängning av sin uppväxt, omgivning och familj, vare sig man vill eller inte. Jag har liksom förlikat mig med det mycket välbevisade faktumet. Och det är såklart ändå spännande att se vad det blir av dem - t ex kommer de förmodligen ha lätt för matte, så med tanke på könsrollspåtryckningar från omgivningen kan man tänka sig att de kommer bli ingenjörer. Samtidigt jobbar båda vi föräldrar med människor/samhälle. Så det ska bli intressant att se om könsroller eller socialt arv slår igenom där, för att ta ett exempel.

Det är ju just att jag låter dem vara som de är som gör det troligt att de kommer bli som de är, dvs en produkt av sitt sociala och biologiska arv. Som vi alla, jag också. Jag har alltid fått välja fritt vad jag vill göra, och alltid valt efter vad jag tycker verkar roligast - och här sitter jag nu vid 40, och det finns väl inte ett intresse jag har som inte går att spåra bakåt i släkten. Möjligen då att jag blev samhällsvetenskaplig lärare med kultur- och djurintresse istället för humanioralärare med kultur- och djurintresse, men det är ju en variation på marginalen.

Och det är ju regel snarare än undantag att det är så det blir. Jag tror inte mina barn är undantaget, jag tror de är regeln, eftersom det är statistiskt mer sannolikt.

Men om du bortser från forskning och statistik: vad önskar du för dina barn? Är det viktigt för dig att de tex blir ingenjörer el liknande? Vilka förväntningar lägger ni föräldrar på barnen? Som min kloka brorsdotter vid 5 års ålder sade till sin ryska balettlärarinna som hävdade att den lilla flickan skulle viga sitt liv åt balett: Bara för att man är bra på något betyder inte det att man tycker att det är roligt.

 

[sassiball]

Tänker mycket på hur ens uppväxt påverkat livet. Och hur jag som förälder påverkar mitt barn.
Just i självkänslan och självförtroende. Men även mål i livet- ambitioner. Vad man tycker är viktigt.
Så berätta- vad önskar ni ert barn ska få som ni själva kanske inte fick?
Är det viktigt med bra resultat i skolan och att sikta mot ett hyfsat välbetalt jobb?
Eller är det kanske tvärtom så att ni hoppas ert barn ska vara nöjd med mindre? Följa sitt hjärta i alla lägen? Hur viktigt är det att ha mål i livet och prestera?

Det här är frågor jag funderat otroligt mycket på de senaste åren. Själv växte jag upp i ett dysfunktionellt hem och jag minns inte ens att vi någonsin pratade om hur framtiden skulle bli för oss barn. Det handlade mest om att försöka skapa ett så normalt liv som möjligt.
Jag började jobba tidigt för att tjäna egna pengar och försörja mig själv och mina djur som under hela uppväxten varit en tillflykt. Jag önskar att någon vettig vuxen suttit ner och verkligen hjälpt mig bena upp framtiden. Allt blev fel.
Mitt problem som jag känner idag är att jag vet inte hur jag bäst stöttar mina barn, mer än att de duger som de är och att jag älskar dem oavsett. Jag försöker höra mig för om skolan, hjälpa till med läxor, peppa och stötta. Äldsta barnet går i 4:an så de är ju unga fortfarande.

 

[Mabuse]

Men om du bortser från forskning och statistik: vad önskar du för dina barn? Är det viktigt för dig att de tex blir ingenjörer el liknande? Vilka förväntningar lägger ni föräldrar på barnen? Som min kloka brorsdotter vid 5 års ålder sade till sin ryska balettlärarinna som hävdade att den lilla flickan skulle viga sitt liv åt balett: Bara för att man är bra på något betyder inte det att man tycker att det är roligt.

Men att säga att man ska bortse från forskning och statistik, det blir ju som att titta på ett ekollon och säga att om du bortser från biologins lagar, vad önskar du att det blir av det här fröet? En maskros, eller ett äppelträd kanske?

Jag hoppas väl samma som alla andra föräldrar - att de blir lyckliga, att de får jobb de trivs med och familjer att älska, att de får vara friska.

Men det jag förväntar mig är väl att de följer tangentens riktning och präglas av sitt biologiska och sociala arv, inte för att jag tycker det är bättre eller mer eftersträvansvärt än något annat, utan för att jag vet att det är mest sannolikt. Ungefär som att jag förväntar mig att det blir en ek och inte en lönn när man planterar ett ekollon. För att det är troligast, helt enkelt. Jag skulle inte bli besviken om de gjorde något annat, men jag skulle bli förvånad. För jag vet att det inte är så troligt.

 

[sassiball]

En sak som jag försöker prata med mina barn om, som jag själv tycker är viktigt, är vikten av att vara en bra kompis. Att låta alla vara med, tala vänligt till varandra. Jag vill gärna att barnen får bra vänner, och själva är bra vänner, det känns viktigare än karriär. Men jag vill också att de ska kunna stå upp för sig själva, något jag aldrig varit så bra på själv.

 

[Mabuse]

Men om du bortser från forskning och statistik: vad önskar du för dina barn? Är det viktigt för dig att de tex blir ingenjörer el liknande? Vilka förväntningar lägger ni föräldrar på barnen? Som min kloka brorsdotter vid 5 års ålder sade till sin ryska balettlärarinna som hävdade att den lilla flickan skulle viga sitt liv åt balett: Bara för att man är bra på något betyder inte det att man tycker att det är roligt.

För övrigt är ju detdär att man ska göra det man tycker är roligt också ett socialt arv. Jag kommer att tänka på en intervju jag läste med Alexander Ryback, som ju är ryss, och tyckte det var helt galet detdär att barn i Skandinavien ska bestämma vad de ska göra utifrån vad de tycker är roligt. Han hade spelat fiol hela uppväxten, med hård disciplin, och inte sjutton hade det varit så roligt hela tiden, men ska man kunna bli en skicklig musiker eller dansare är det enda vägen. Roligt och roligt, ska det bli musiker av dem lär de ju öva, oavsett vad de tycker.

Det är väl barnen som växer upp med den inställningen som sen kan tänkas bli sådana ryska balettlärare, kan man tänka. Medan din brorsdotter, med sitt sociala arv, inte blir just professionell balettdansös. För hon växer inte upp i en familj med ryback-värderingar.

 

[Ray]

En sak som jag försöker prata med mina barn om, som jag själv tycker är viktigt, är vikten av att vara en bra kompis. Att låta alla vara med, tala vänligt till varandra. Jag vill gärna att barnen får bra vänner, och själva är bra vänner, det känns viktigare än karriär. Men jag vill också att de ska kunna stå upp för sig själva, något jag aldrig varit så bra på själv.

Det tycker jag oxå är viktigt! Så viktigt att jag nästa tycker det är viktigare än utbildning...
Bra vänner gör livet så mycket lättare och roligare och att behandla andra väl är vad hela samhället behöver mer av!

 

[Ray]

Litet sidospår detta med att barn blir något i närheten av föräldrarnas yrke.

Är det lika vanligt inom alla yrkesgrupper? Eller vanligare när det gäller högutbildade?

 

[sassiball]

Det tycker jag oxå är viktigt! Så viktigt att jag nästa tycker det är viktigare än utbildning...
Bra vänner gör livet så mycket lättare och roligare och att behandla andra väl är vad hela samhället behöver mer av!

Ja det är så jag tänker också, gemenskap med likasinnade gör ju livet trevligare, kanske kan man stöta på svårigheter i livet när man behöver sina vänner lite extra. Själv är jag lite åt det osociala hållet så kanske är jag ingen bra förebild åt barnen. Men jag försöker i alla fall

Jag diskuterar lite ekonomi med barnen också, försöker involvera dem lite lagom. Men just när det kommer till att diskutera mål och ambitioner så avvaktar jag lite.

 

[Ray]

Ja det är så jag tänker också, gemenskap med likasinnade gör ju livet trevligare, kanske kan man stöta på svårigheter i livet när man behöver sina vänner lite extra. Själv är jag lite åt det osociala hållet så kanske är jag ingen bra förebild åt barnen. Men jag försöker i alla fall

Jag diskuterar lite ekonomi med barnen också, försöker involvera dem lite lagom. Men just när det kommer till att diskutera mål och ambitioner så avvaktar jag lite.

Vi peppar mycket eftersom barnet gärna ger upp när andra är bättre och något känns svårt. Jag vill inte läsa för dom andra läser bättre typ.
Gör mig helt ledsen allvarligt talat.
Men då pratar vi mycket om att man måste öva för att bli bra och alla har något de måste kämpa med. Att man gör det för sin skull.
Jag kunde läsa långt innan skolan och blir genast orolig att hon ska få det svårt i skolan. Och då genast brottas med hur den oron inte ska märkas. Det ger ju genast en frågeställning som jag inte haft innan eftersom jag likt @Mabuse tänkt att hon kommer ha lätt för just att läsa- det hade ju jag...
Jag tycker det är det viktigaste i skolan- att kunna läsa bra. Då blir ju allt lättare att lära sig.
Svårt att peppa lagom.

 

[Raderad medlem 19815]

Litet sidospår detta med att barn blir något i närheten av föräldrarnas yrke.

Är det lika vanligt inom alla yrkesgrupper? Eller vanligare när det gäller högutbildade?

Jag skulle tro att det är vanligare att barn från hem med lågutbildade föräldrar skaffar sig högre utbildning än sina föräldrar, än att barn från hem med högutbildade föräldrar skaffar sig lägre utbildning än sina föräldrar.

 

[Petruska]

Jag skulle tro att det är vanligare att barn från hem med lågutbildade föräldrar skaffar sig högre utbildning än sina föräldrar, än att barn från hem med högutbildade föräldrar skaffar sig lägre utbildning än sina föräldrar.

Det visar ju samhällsutvecklingen under, säg, 1900-talet med all önskvärd tydlighet. Den genomsnittliga utbildningsnivån har under några generationer blivit successivt högre.

 

[Petruska]

Vi pratar en del om universitetet hemma, eftersom jag jobbar där och barnen kommit upp i den åldern att de ibland frågar vad vi föräldrar gör när vi är på jobbet, så på det sättet blir det ju pepp, eftersom de vet att universitetet finns och har fått en bild av att det är roligt där (jag tycker såklart det, annars skulle jag inte valt att jobba där). Indirekt pepp. Jag har alltid haft bilden av att universitetet är belöningen som väntar när man tagit sig igenom skolan, så risken är väl att man förmedlar samma bild till barnen.

Ja, den sortens pepp, av indirekt karaktär. Där prat om universitet som en trevlig sak ingår i vardagen. Men det är ju inte direkt pepp i termer av "Kom igen, Kalle, gör nu matteläxan så du kan bli matematiker!" eller något åt det hållet.

En gammal pojkvän för länge sedan blev "uppmuntrad" av sina föräldrar att studera. Jag minns det just för valhäntheten som föräldrarna visade. De sa "Det är ju bra att pojkarna vill studera, tycker vi" - och för mig ekade det liksom lite tomt. De visste på något vis att studier är bra. Och det var allt de visste i den frågan, lät det som för mig.

 

[LiZH]

Här där vi bor får barnen betyg från andra klass. På framsidan av betyget står de vanliga ämbesbetygen. På baksidan en social bedömning i graderna otillräckligt, tillräckligt, bra och mycket bra. Där bedöms elevens arbetsinsats( man kan ha dåliga ämbesbetyg men högt i arbetsinsats tex), hur eleven följer regler, om man kommer förberedd och i tid till lektioner, hur man samarbetar med andra och om man behandlar andra elever respektfullt. Vi säger alltid till barnen att baksidan av betyget är det viktiga. Naturligtvis berömmer vi deras ämbesbetyg- men vi pratar mycket om att i livet är det baksidan av betygen som är viktig.

 

[TeamLundVer]

Men vi vet ju från forskningen att det troliga inte alls är att vad som helst händer, det troliga är att man tassar på i ullstrumporna i föräldrarnas fotspår.

De kommer inte från en konstnärlig familj, de kommer inte bara bry sig om musik/konst/fotografering, de växer upp i innerstan i en körkortslös familj, de kommer inte bry sig om lastbilar. Osv. Precis som alla andra kommer de förmodligen bli någon variant på sina föräldrar. Även om det är spännande att tänka sig att det kan bli vadsomhelst av barnen och att livet kan ta vilka oväntade vändningar som helst, så är det troliga utfallet att de följer samma sociala mönster som alla andra. Man är inte en så unik tiger, i regel.

Varken jag eller min man har följt i familjens fotspår övht så visst går det.

Ex 1. Föräldrar på ICA samt fabrik = process och kvalitetsutvecklare (dubbel kandidat)
Syskon följer dock föräldrarna

Ex. 2 Föräldrar utan avslutad gymnasieutbildning (diverse jobb) = upphandlare (mag i juridik, kand ekonomi och examinerad upph)
3 av 4 syskon följer föräldrarna typ

 

[sassiball]

Vi peppar mycket eftersom barnet gärna ger upp när andra är bättre och något känns svårt. Jag vill inte läsa för dom andra läser bättre typ.
Gör mig helt ledsen allvarligt talat.
Men då pratar vi mycket om att man måste öva för att bli bra och alla har något de måste kämpa med. Att man gör det för sin skull.
Jag kunde läsa långt innan skolan och blir genast orolig att hon ska få det svårt i skolan. Och då genast brottas med hur den oron inte ska märkas. Det ger ju genast en frågeställning som jag inte haft innan eftersom jag likt @Mabuse tänkt att hon kommer ha lätt för just att läsa- det hade ju jag...
Jag tycker det är det viktigaste i skolan- att kunna läsa bra. Då blir ju allt lättare att lära sig.
Svårt att peppa lagom.

Ja det håller jag med om, svårt att peppa lagom mycket. Man vill ju inte tjata för då känner ju barnet kanske att denne inte duger som den är. Jag har förklarat för den äldste att vi bara vill honom väl. Han verkar inte bry sig så mycket om skolgången, jag känner igen mig mycket, sådan var jag också. Men en vacker dag fick jag upp intresset för att studera och då gick ju allt så mycket enklare, när jag väl hade ett mål. Så jag tänker att när sonen kanske ser målet framför sig (med stöd från oss) så kan han också enkelt klara en utbildning.
Mellanbarnet är lite tvärtom, hon anstränger sig till max i skolan och får ofta svårare uppgifter än de andra barnen för att hon inte ska bli uttråkad. Det tycker jag inte bara är av godo för jag är rädd att hon ska få prestationsångest. Det har vi pratat om tillsammans med läraren. Skolan skall inte vara för allvarlig när man är liten tycker jag.

 

[Raderad medlem 19815]

En gammal pojkvän för länge sedan blev "uppmuntrad" av sina föräldrar att studera. Jag minns det just för valhäntheten som föräldrarna visade. De sa "Det är ju bra att pojkarna vill studera, tycker vi" - och för mig ekade det liksom lite tomt. De visste på något vis att studier är bra. Och det var allt de visste i den frågan, lät det som för mig.

Det är ungefär så jag är uppvuxen men jag ser det som att min föräldrar gjorde så gott de kunde utifrån de förutsättningar de hade även om det kanske känns valhänt och "ekar tomt" för en del. Min pappa slutade skolan när han var 14 och började som springpojke i mataffären, och min mamma har en ettårig eftergymnasial påbyggnadsutbildning. De har inga vänner eller personliga bekanta som är universitetsutbildade.

 

[Ray]

Det är ungefär så jag är uppvuxen men jag ser det som att min föräldrar gjorde så gott de kunde utifrån de förutsättningar de hade även om det kanske känns valhänt och "ekar tomt" för en del. Min pappa slutade skolan när han var 14 och började som springpojke i mataffären, och min mamma har en ettårig eftergymnasial påbyggnadsutbildning. De har inga vänner eller personliga bekanta som är universitetsutbildade.

På ett vis känns det friare att ha mindre utbildade föräldrar. Ingen forskning förutsätter att man ska lyckas men alla blir glada och imponerade om man gör det...

 

[Mabuse]

På ett vis känns det friare att ha mindre utbildade föräldrar. Ingen forskning förutsätter att man ska lyckas men alla blir glada och imponerade om man gör det...

Finns det forskning som säger att barn till välutbildade föräldrar lyckas bättre med något annat än just utbildning? Lite som att barn till hästägare förmodligen rider oftare än genomsnittet. Jag rider, men jag skulle ju inte se det som att om barnen skaffar häst, då har de lyckats här i livet.

Att skaffa sig en utbildning är i min värld inte att lyckas. Jag förutsätter att de skaffar sig en utbildning, men jag hoppas som alla andra att de lyckas skaffa sig liv de trivs med. Mer än så kan väl ingen människa hoppas på? Och det har ju inte med utbildning att göra. Man kan vara duktig på sitt jobb och trivas utmärkt med sitt liv utan att nånsin satt en fot på universitetet.

Du likställer utbildning med att lyckas på ett sätt som jag inte riktigt förstår.