Tankar om mål och prestation

[Badger]

Det där att skryta om sina barn är inget någon gjorde under min uppväxt. Ser det mer i nya väbskapskretsar.
För mig känns det konstigt att skryta om mitt barn. Jag skryter inte om särskilt mycket alls... Sen kan jag ju skryta till mitt barn.

Är inte det lite svenskt att vara försiktig med att skryta? Jantelagen.

Vet inte, växte upp under 70 o 80-talen. Mammas väninnor och fastrar och mostrar pratade i evinnerlighet om allt från betyg till vem som lärde sig gå först.

 

[Ray]

Vet inte, växte upp under 70 o 80-talen. Mammas väninnor och fastrar och mostrar pratade i evinnerlighet om allt från betyg till vem som lärde sig gå först.

Det kanske är en såndär klassgrej

 

[Badger]

Det kanske är en såndär klassgrej

Tja, joo fast vilken klass då liksom mittimellanklassen

 

[Mabuse]

Om du och din man INTE hade läst vidare- tror du då att du hade peppat barnen mer?

Alltså- om du kände att du vill mer för barnen än vad ni själva har?

Nej, det tror jag inte. Att växa upp i ett hem där universitetet är en vardaglig självklarhet är nog den mesta pepp man kan få. Ungefär som att växa upp på en hästgård, då känns nog inte ridsport som något ouppnåeligt, utan som något normalt och vanligt.

Jag tänker att vi har haft tur i livet som fått det så bra som vi har, så jag skulle inte förvänta mig att barnen ska få det ännu bättre. Jag hoppas de också får ha tur, så att de får ett lika bra liv.

Vad menar du med bra resultat? Ser du utifrån barnet i fråga, alltså att ett bra resultat är relativt barnets förmågor och intressen, eller är exempelvis en funktionsnedsättning den enda godtagbara anledningen till att inte få bra resultat i skolan?

Jag menar att jag förväntar mig att de kommer ha lätt för sig i skolan. Därför att det rent statistiskt är det man kan förvänta sig med den bakgrund de har. Men om de visar sig ha någon funktionsnedsättning, så kan det förstås göra att de avviker från det förväntade.

Jag förväntar mig att de som i princip alla andra barn följer det sociala arvet i skolan, helt enkelt för att det absolut vanligaste är att man gör det. Rent statistiskt, om man ska förutse någon utbildningsbana (betyg, utbildningsval, etc) så säger föräldrarnas utbildning och yrke mycket mer än vilka egenskaper/intressen/fallenheter man själv har.

Jag förväntar mig alltså att de kommer få bra betyg, inte för att inget annat är gott nog för mig, utan för att det är det mest sannolika givet deras bakgrund, om man tittar till forskningen. Det är helt enkelt det troliga utfallet, oavsett vad vi föräldrar tycker eller säger om saken.

 

[Mabuse]

Är det en ny sak att man behövde MVG i allt för att läsa vidare. Båda mina föräldrar hade läst vidare men bra nog betyg var bra nog för dem. Bra nog för att komma in på universitetet, bra nog för att klara tentorna, spela roll vad betygen var, ta dig ut på andra sidan med kurserna bara.

Pappas kommentar, ingen kommer ändå bry sig om dina gymnasiebetyg sedan. Fyror rakt igenom räckte bra. Dvs tillräckligt för att mina föräldrar skulle vara glada (inte tillräckligt för alla utbildningar jag sökte, men för den jag kom in på), såklart inte tillräckligt för att farmor skulle skryta.

Det har jag lidit lite av (och vetat att jag borde låtit bli) mina föräldrar har aldrig skrutit om mig, aldrig flaxat mina betyg, aldrig tillbringat timmar med att visa fotoalbum, aldrig pratat om hur tidigt jag kunde gå och läsa och var sååå försigkommen och söt (nu var jag ju inte det men ändå, möjligen söt, det undvek de extra att påpeka dock så jag trodde jag var ful.). Det gjorde mina kusiners föräldrar och vänners föräldrar däremot. Inte så kul faktiskt, men jag tycker nog deras föräldrar gjorde fel och mina rätt. Jag kan inte förmå mig till att ställa mig där och skryta och skryta om mitt barn inför honom och hans kusiner, det går bara inte.

Så skryt helst inte om era egna barn till förbannelse inför andra barn. Bara försök låta bli liksom.

Det är väl ett ganska bra exempel på hur bakgrund slår igenom? Jag har nog snarare fått med mig att skolan är viktig, och att det är viktigt att göra sitt bästa. Inte för att nån bryr sig om betygen, utan för att man ska ta skolgången på allvar, och det är roligt att lära sig. Och att högsta betyg i allt inte är så märkligt eller konstigt, det är liksom mer en möjlig bieffekt av att göra sitt bästa. Man gör sitt bästa och ser hur långt det räcker, typ, men det år ju inte förvånande eller orimligt om det räcker hela vägen.

 

[Petruska]

Nej, det tror jag inte. Att växa upp i ett hem där universitetet är en vardaglig självklarhet är nog den mesta pepp man kan få. Ungefär som att växa upp på en hästgård, då känns nog inte ridsport som något ouppnåeligt, utan som något normalt och vanligt.

Jag tänker att vi har haft tur i livet som fått det så bra som vi har, så jag skulle inte förvänta mig att barnen ska få det ännu bättre. Jag hoppas de också får ha tur, så att de får ett lika bra liv.


Jag menar att jag förväntar mig att de kommer ha lätt för sig i skolan. Därför att det rent statistiskt är det man kan förvänta sig med den bakgrund de har. Men om de visar sig ha någon funktionsnedsättning, så kan det förstås göra att de avviker från det förväntade.

Jag förväntar mig att de som i princip alla andra barn följer det sociala arvet i skolan, helt enkelt för att det absolut vanligaste är att man gör det. Rent statistiskt, om man ska förutse någon utbildningsbana (betyg, utbildningsval, etc) så säger föräldrarnas utbildning och yrke mycket mer än vilka egenskaper/intressen/fallenheter man själv har.

Jag förväntar mig alltså att de kommer få bra betyg, inte för att inget annat är gott nog för mig, utan för att det är det mest sannolika givet deras bakgrund, om man tittar till forskningen. Det är helt enkelt det troliga utfallet, oavsett vad vi föräldrar tycker eller säger om saken.

Jag blir lite intresserad av idén om pepp. Min bild är egentligen inte att akademiker direkt peppar sina barn att studera. Sådan muntlig uppmuntran och tillrop har jag snarare mött i hem där föräldrarna haft låg/ingen utbildning. I akademikerhem är universitetsstudier en självklarhet som så att säga gestaltas genom själva livsföringen, inte genom pepp för övrigt särskilt mycket.

 

[Mabuse]

Jag blir lite intresserad av idén om pepp. Min bild är egentligen inte att akademiker direkt peppar sina barn att studera. Sådan muntlig uppmuntran och tillrop har jag snarare mött i hem där föräldrarna haft låg/ingen utbildning. I akademikerhem är universitetsstudier en självklarhet som så att säga gestaltas genom själva livsföringen, inte genom pepp för övrigt särskilt mycket.

Vi pratar en del om universitetet hemma, eftersom jag jobbar där och barnen kommit upp i den åldern att de ibland frågar vad vi föräldrar gör när vi är på jobbet, så på det sättet blir det ju pepp, eftersom de vet att universitetet finns och har fått en bild av att det är roligt där (jag tycker såklart det, annars skulle jag inte valt att jobba där). Indirekt pepp. Jag har alltid haft bilden av att universitetet är belöningen som väntar när man tagit sig igenom skolan, så risken är väl att man förmedlar samma bild till barnen.

 

[Ray]

Det är väl ett ganska bra exempel på hur bakgrund slår igenom? Jag har nog snarare fått med mig att skolan är viktig, och att det är viktigt att göra sitt bästa. Inte för att nån bryr sig om betygen, utan för att man ska ta skolgången på allvar, och det är roligt att lära sig. Och att högsta betyg i allt inte är så märkligt eller konstigt, det är liksom mer en möjlig bieffekt av att göra sitt bästa. Man gör sitt bästa och ser hur långt det räcker, typ, men det år ju inte förvånande eller orimligt om det räcker hela vägen.

Detta är nog lite vad jag grunnat på. Vad är skillnaden som gör att en människa självklart strävar efter att bli "bäst" vad det än gäller, vissa är nöjda med bra nog och andra gör så lite som möjligt?
Jag hade faktiskt aldrig tänkt att det hade med uppväxtmiljö på just detta "klass" vis utan mer kanske hur föräldrar och omgivning stöttat och lyckats bygga en bra självkänsla.

När jag tänker på det ser jag mönstret i omgivningen och ja...Det är kanske det som är skillnaden
Tittar man på elitidrott finns ju ändå människor som kommit från enkel bakgrund och ändå på ett självklart vis blir bäst. Vad beror det på?

 

[Ray]

Tja, joo fast vilken klass då liksom mittimellanklassen

Den med Volvo och vovve?

 

[Ray]

Jag blir lite intresserad av idén om pepp. Min bild är egentligen inte att akademiker direkt peppar sina barn att studera. Sådan muntlig uppmuntran och tillrop har jag snarare mött i hem där föräldrarna haft låg/ingen utbildning. I akademikerhem är universitetsstudier en självklarhet som så att säga gestaltas genom själva livsföringen, inte genom pepp för övrigt särskilt mycket.

Nej då behöver man ju inte peppa.
Även om det finns skoltrötta rebeller i sånna hem också.

 

[Ray]

Nej, det tror jag inte. Att växa upp i ett hem där universitetet är en vardaglig självklarhet är nog den mesta pepp man kan få. Ungefär som att växa upp på en hästgård, då känns nog inte ridsport som något ouppnåeligt, utan som något normalt och vanligt.

Jag tänker att vi har haft tur i livet som fått det så bra som vi har, så jag skulle inte förvänta mig att barnen ska få det ännu bättre. Jag hoppas de också får ha tur, så att de får ett lika bra liv.


Jag menar att jag förväntar mig att de kommer ha lätt för sig i skolan. Därför att det rent statistiskt är det man kan förvänta sig med den bakgrund de har. Men om de visar sig ha någon funktionsnedsättning, så kan det förstås göra att de avviker från det förväntade.

Jag förväntar mig att de som i princip alla andra barn följer det sociala arvet i skolan, helt enkelt för att det absolut vanligaste är att man gör det. Rent statistiskt, om man ska förutse någon utbildningsbana (betyg, utbildningsval, etc) så säger föräldrarnas utbildning och yrke mycket mer än vilka egenskaper/intressen/fallenheter man själv har.

Jag förväntar mig alltså att de kommer få bra betyg, inte för att inget annat är gott nog för mig, utan för att det är det mest sannolika givet deras bakgrund, om man tittar till forskningen. Det är helt enkelt det troliga utfallet, oavsett vad vi föräldrar tycker eller säger om saken.

Om det inte blir som förväntat. Om ett av barnen visar sig ha svårt i skolan utan att för den skull ha någon diagnos. Vad tror du händer då?

 

[Mabuse]

Detta är nog lite vad jag grunnat på. Vad är skillnaden som gör att en människa självklart strävar efter att bli "bäst" vad det än gäller, vissa är nöjda med bra nog och andra gör så lite som möjligt?
Jag hade faktiskt aldrig tänkt att det hade med uppväxtmiljö på just detta "klass" vis utan mer kanske hur föräldrar och omgivning stöttat och lyckats bygga en bra självkänsla.

När jag tänker på det ser jag mönstret i omgivningen och ja...Det är kanske det som är skillnaden
Tittar man på elitidrott finns ju ändå människor som kommit från enkel bakgrund och ändå på ett självklart vis blir bäst. Vad beror det på?

När det gäller idrott så handlar det väl om fysisk begåvning, och att bli uppmuntrad att ta idrotten på allvar och att tävla.

Jag har inget av det, så elitidrottare har aldrig varit aktuellt. Att tävla mot andra är jag inte särskilt road av, och jag har heller aldrig blivit uppmuntrad att mäta mig mot andra.

Sen har man väl olika personlighet också, en del är ambitiösa och andra tar det lugnt. Men det lär förstås inverka om man blir uppmuntrad att tävla, eller uppmuntrad att alltid göra sitt bästa.

 

[Mabuse]

Om det inte blir som förväntat. Om ett av barnen visar sig ha svårt i skolan utan att för den skull ha någon diagnos. Vad tror du händer då?

Jag blir väl lite förvånad, ungefär som om jag skulle bli förvånad om något av barnen visar sig vara en stor idrottsbegåvning (inga tecken på det, iofs. ) eller om någon av dem blir jättelång trots att vi inte har några långa människor i släkten.

Men jag vet inte varför de skulle ha svårt i skolan - de fattar snabbt och kommer från ett studievant hem, med fyra generationer lärare i släkten: varför skulle skolan bli ett problem? Varken arv eller miljö pekar ju i den riktningen.

Annat då än att något annat strular, så att skolan blir lidande, men då är det ju det som är problemet.

 

[Ray]

Jag blir väl lite förvånad, ungefär som om jag skulle bli förvånad om något av barnen visar sig vara en stor idrottsbegåvning (inga tecken på det, iofs. ) eller om någon av dem blir jättelång trots att vi inte har några långa människor i släkten.

Men jag vet inte varför de skulle ha svårt i skolan - de fattar snabbt och kommer från ett studievant hem, med fyra generationer lärare i släkten: varför skulle skolan bli ett problem? Varken arv eller miljö pekar ju i den riktningen.

Annat då än att något annat strular, så att skolan blir lidande, men då är det ju det som är problemet.

Jag är aldrig säker på någonting. Oavsett vad allt pekar på så kan vad som helst hända.
Motivationen kan tryta, orken, viljan- whatever...
En hypotetisk fråga mer. Vad gör man när det inte blir som förväntat för att inte verka besviken och missnöjd och föra över de känslorna på barnet? "Hur kunde det bli såhär- hela släkten har bra läshuvud utom du som bara bryr dig om musik/konst/fotboll/lastbilar/kläder/fotografering "

 

[Mabuse]

Jag är aldrig säker på någonting. Oavsett vad allt pekar på så kan vad som helst hända.
Motivationen kan tryta, orken, viljan- whatever...
En hypotetisk fråga mer. Vad gör man när det inte blir som förväntat för att inte verka besviken och missnöjd och föra över de känslorna på barnet? "Hur kunde det bli såhär- hela släkten har bra läshuvud utom du som bara bryr dig om musik/konst/fotboll/lastbilar/kläder/fotografering "

Men vi vet ju från forskningen att det troliga inte alls är att vad som helst händer, det troliga är att man tassar på i ullstrumporna i föräldrarnas fotspår.

De kommer inte från en konstnärlig familj, de kommer inte bara bry sig om musik/konst/fotografering, de växer upp i innerstan i en körkortslös familj, de kommer inte bry sig om lastbilar. Osv. Precis som alla andra kommer de förmodligen bli någon variant på sina föräldrar. Även om det är spännande att tänka sig att det kan bli vadsomhelst av barnen och att livet kan ta vilka oväntade vändningar som helst, så är det troliga utfallet att de följer samma sociala mönster som alla andra. Man är inte en så unik tiger, i regel.

 

[Teilani]

Det jag önskar förmedla vad gäller mitt barns prestationer är att det är roligt i skolan. Att det är kul att lära sig nya saker och kämpa för att bli bra på något. Jag hoppas kunna förmedla tillfredställelsen av att lägga tid på ett projekt och avsluta det.

Jag hoppas också kunna förmedla att ibland går det åt skogen och det är inte hela världen. Ibland misslyckas man, men det är bara att försöka igen eller göra på ett annat sätt. Och det finns för det mesta ingen övre gräns för hur många chanser man kan få om man verkligen vill göra något som man egentligen är "dålig" på. Det tar bara längre tid och kräver mer kraft och energi. Sen får man själv avgöra om det är värt kraften och tiden.

Betygshets kommer jag inte att förmedla, jag har jättedåliga betyg och har ändå lyckats ta mig fram här i världen. Om det inte går att köra rakt fram, kanske det går att köra runt, eller backa och leta efter en helt annan väg.

Sen får han varje dag höra att han är fin, älskad och det bästa som finns i mitt liv alldeles oavsett om han är glad, arg, ledsen, busig, övertaggad eller bara supertrött. Och det tror jag är viktigt för barn, att veta att de är viktiga i sina föräldrars liv, att deras blotta existens betyder något och gör oss glada.

 

[Hyacinth]

Tänker mycket på hur ens uppväxt påverkat livet. Och hur jag som förälder påverkar mitt barn.
Just i självkänslan och självförtroende. Men även mål i livet- ambitioner. Vad man tycker är viktigt.
Så berätta- vad önskar ni ert barn ska få som ni själva kanske inte fick?
Är det viktigt med bra resultat i skolan och att sikta mot ett hyfsat välbetalt jobb?
Eller är det kanske tvärtom så att ni hoppas ert barn ska vara nöjd med mindre? Följa sitt hjärta i alla lägen? Hur viktigt är det att ha mål i livet och prestera?

Jag tror ju man formas massor av sin uppväxt.
Jag hoppas avkomman gillar skolan, eftersom det blir lättare då. Både jag och FADREN har dock ogillat skolan men utbildat oss ändå på olika sätt.
Jag hoppas hen kommer gilla idrotten, eftersom jag led av att ogilla den. Pengar ger frihet så det är ju ett mål på vissa sätt, men jo- viktigast är att gilla sitt jobb. Jag kan inte se syftet med att nöja sig, däremot som mål att vara nöjd och tillfreds.

Det jag hoppas BARNEN slipper som jag brottats med är ätstörningar och depressioner, men jag tycker jag hade en bra barndom. Det är mer så att jag har en av naturen depressiv läggning, till skillnad från min partner. I övrigt vet jag inte, jag pratar ju med BARNET om sånt jag tycker är viktigt, vi har ofta diskussioner om samhällsfrågor, politik och värderingar hemma och eftersom min partner tidigare jobbade borta i perioder har hen varit med på ett antal middagar och restaurangbesök.
Det är inget som sker för att vi ska ge avkomman en sådan uppväxt med ett syfte, det är så vårt liv ser ut. Vi går på museum. Vi diskuterar. Vi har middagar. Vi gillar konst och kultur.
Vi brister vad gäller att låta barnet kladda med mat, vi köper oss fria från att byta däck, vi dricker hellre ett glas vin med vänner än kör bilar på bilmattor. Vi har inget tv-spel, vi åker aldrig till köpcentrum. Avkomman vet vem som ritade stadshuset men inte något om snapchat. Det kan skapa ett utanförskap bland jämnåriga, men jag tycker det är vansinnigt tråkigt med pokemons och bilar och dockor. Jag är usel på att leka och tyvärr avkomman också, men vi gör andra saker.

 

[TinyWiny]

Jag blir väl lite förvånad, ungefär som om jag skulle bli förvånad om något av barnen visar sig vara en stor idrottsbegåvning (inga tecken på det, iofs. ) eller om någon av dem blir jättelång trots att vi inte har några långa människor i släkten.

Men jag vet inte varför de skulle ha svårt i skolan - de fattar snabbt och kommer från ett studievant hem, med fyra generationer lärare i släkten: varför skulle skolan bli ett problem? Varken arv eller miljö pekar ju i den riktningen.

Annat då än att något annat strular, så att skolan blir lidande, men då är det ju det som är problemet.

Dina åsikter för mina tankar till Indiens kastsystem och gamla tiders "skomakare bliv vid din läst". Det är jobbigt att vara barn till någon som tar förgivet att barnet ska bli en förlängning av släktens/föräldrarnas åsikter. Varför inte ta förgivet att dina barn kommer hitta sin grej och låta dem vara som de är?

 

[Ray]

Men vi vet ju från forskningen att det troliga inte alls är att vad som helst händer, det troliga är att man tassar på i ullstrumporna i föräldrarnas fotspår.

De kommer inte från en konstnärlig familj, de kommer inte bara bry sig om musik/konst/fotografering, de växer upp i innerstan i en körkortslös familj, de kommer inte bry sig om lastbilar. Osv. Precis som alla andra kommer de förmodligen bli någon variant på sina föräldrar. Även om det är spännande att tänka sig att det kan bli vadsomhelst av barnen och att livet kan ta vilka oväntade vändningar som helst, så är det troliga utfallet att de följer samma sociala mönster som alla andra. Man är inte en så unik tiger, i regel.

Nej. Men den dag något helt oförutsett händer så vet man att det finns faktiskt saker forskning inte kan förutse. Och nej det händer inte alla men det händer.

Och så ovanligt med revolutionerande ungdomar är det väl ändå inte? Finns väl många "sneseglare" även i fina hem?

 

[LiZH]

I mitt barndomshem var aldrig frãgan OM vi skulle läsa vidare -utan vad. Det var självskrivet att bra utbildning, titel och hög lön är/var viktigt. Bägge mina föräldrar jobbade på universitet-en av dem administrativt, den andre professor/dekanus/prorektor etc. Min man kommer från en bakgrund där det snarare lite likgiltigt ifrågasattes varför man skulle läsa vidare, mkt jantelag osv. Vi är båda högutbildade(både i sverige och utomlands), har gjort karriär( jag har hoppat av, han fortsatt), har tjänat väldigt mycket pengar.
Vi har tre barn. Det vore ju enkelt att säga att de borde ha inspirerats/ ha alla förutsättningar att läsa vidare, bli " framgángsrika" ( vad det nu är). Men ... tex den äldsta: är särbegåvad som få, otroligt smart( rent objektivt) och kommer utan problem kunna läsa vidare( vilket hen vill). Men ... han har andra " issues": koncentrationssvårigheter, lite sociala fobier, lite " fyrkantig" i sitt tänkande etc. Får hjälp och stöd både professionellt och från oss föräldrar. Jag tvivlar inte en sekund på att han kommer att skaffa en hög utbildning och kunna bli framgångsrik i yrkeslivet. Men jag hoppas så innerligt att han kan bli lycklig. Leva ett liv med hela känsloregistret. För en del är det i sig en utmaning. Jag önskar att han kan hitta sitt innersta jag, följa sina egna drömmar och ha lycka som drivkraft. Eftersom han, rent intellektuellt, skulle kunna gå hur långt som helst behöver vi aldrig tänka på sådana mål och prestationer. Istället blir fokus att vägleda honomatt hitta sin passion, sitt hjärta och sina innersta drömmar.