Svenskars relation till religion

[EmmaBovary]

Jag kommer aldrig personligen att begripa att icketroende söker samtalsstöd hos präster, men samtidigt känns det i enlighet med det Moderna kristna budskapet att erbjuda just det. Rätt som det är får de en ny medlem dessutom. Aktiviteter för barn känns absolut som ömsesisigt! De värvar ju medlemmar. Hur skulle det annars gå till?

Jag kan förstå det om man är desperat, och det enda som finns att tillgå när allt blir mer svårtillgängligt. Jag tycker att det är FEL att det är så, och att det inte finns mer resurser på annat håll, men jag kan förstå att personer tar den vägen. Samma med intagna på fängelseanstalter, jag känner lite krasst att en del kanske inte funnit gud, så mycket som att det funnits en präst som faktiskt ställt upp med mänsklig kontakt och konversationer.

 

[Sel]

Värvar medlemmar eller ställer upp för sin nästa som är ett viktigt budskap i kristendomen? att finnas där för varandra i svåra tider? Oavsett trosform.

Det ena behöver ju inte utesluta det andra. Kyrkan har alltid varit framgångsrik ekonomiskt, det kan man inte bortse ifrån, men det betyder inte att de enskilda medlemmarna inte bryr sig också.

Min personliga upplevelse är att kyrkan, eller kanske kristendomen i sitt budskap, är ganska selektiv i sitt stöd.

 

[Migo]

En anledning till att icke-troende söker samtalsstöd hos präster när de genomgår en kris i livet kanske kan vara prästers absoluta tystnadsplikt? Samt att man kanske, även om man själv inte är troende, är medveten om att präst är något man är alltid, inte "bara" på jobbet, och att dessa människor då sannolikt har en genuin vilja att stötta medmänniskor. Jag förmodar att det kan kännas tröstande även om personen själv inte är troende.

Det alldeles gratis och religiöst obundna samtalsstödet hos kommunen har också tystnadsplikt. Anhörigstödet likaså.

 

[MML]

En sista reflektion från mig innan läggdags. Jag tycker att det är intressant att "troende" i Sverige per automatik ofta tycks betyda "kristen inom Svenska Kyrkan". Det finns väldigt många andra religioner, och väldigt många andra kristna samfund. Ändå är det i regel alltid Svenska Kyrkan som står som ensamt alternativ till icke-troende.

 

[Sel]

En anledning till att icke-troende söker samtalsstöd hos präster när de genomgår en kris i livet kanske kan vara prästers absoluta tystnadsplikt? Samt att man kanske, även om man själv inte är troende, är medveten om att präst är något man är alltid, inte "bara" på jobbet, och att dessa människor då sannolikt har en genuin vilja att stötta medmänniskor. Jag förmodar att det kan kännas tröstande även om personen själv inte är troende.

Kanske. Jag har bara själv svårt att se det. Den sista människan jag skulle söka stöd hos är nog en jourhavande Präst eftersom jag krasst skulle anta att religionen skulle ta plats i vårt samtal och för mig är religionen inte en trevlig plattform.
Präster är inte heller de enda med tystnadsplikt.

Hade jag däremot en Vän som är präst (vilket jag har) skule jag kunna prata med hen och lämna religionen utanför.

 

[Lobelia]

Javisst, men när vi pratar om dop är det något som är ett sakrament inom de flesta kristna samfund. Det är väldigt starkt kopplat till just Gudstron.

Genrellt för dop, bröllop, begravning tänker jag att välja att genomgå en religiös ceremoni, i en religiös byggnad, trots att liknande icke-religiösa ceremonier finns tillgängliga sedan ganska många år tillbaka, är ganska konstigt om man hävdar att det "bara" är en tradition som ärvts ner.

Under lång tid fanns det ju (tyvärr) inte mycket till val för befolkningen. Ville man ingå äktenskap/begrava någon o. s. v. så var det till Svenska Kyrkan man var tvungen att vända sig. Visst undantag fanns för t. ex. judar, men för en majoritet var man helt enkelt tvungen att tillhöra den kristna tron. Nu lever vi tack och lov i ett samhälle med religionsfrihet, varför vill man då som icke-troende behålla traditioner som från början blev traditioner därför att man helt enkelt var tvungen till dem, oavsett egentlig tro?

För mig kommer inte dop, bröllop, begravning eller en konfirmationen ur den kristna tron. Det är traditioner som kommer ur vår kultur och en sammanblandning av religion och hednatro. Konfirmationen är vår rit för att ta upp barn i vuxenvärlde.

Liknande ceremonier utförs inom de flesta kulturer och trossamfund. Och de hade funnits i sverige oavsett vilken religion/kultur vi haft.

Kyrkan övertog de hedniska ceremonierna från föregångaren asatron. Vist kan man tycka att kan ingå äktenskap mm på andra platser, men de hedniska motsvarande lokalerna är rivna sedan länge.

För mig är det kulturhistioria. Skulle jag gift mig idag hade jag gärna gjort det i en kyrka (eller en annan vacker byggnad) men med en borgelig vigselförrättare och ritualen hade gärna fått vara lik den kristna. Det är mitt kulturarv. Många kristna pslsmer berör mig, min gudstro är inte den kristna men för mig kan ordet gud representera mycket mer än så.

 

[Sedna]

Jag upplever det som ganska vanligt att man genomför vigselritualer där man bekänner sin tro, trots att man är helt i avsaknad av den. För att få gifta sig i den fina kyrkan där någon annan släkting gifte sig för länge sedan.

Jag har bara två konkreta egna upplevelser av just det, men jag upplever liknande vid dop - även om det då inte är samma bekännelse - mer att man offrar barnet till en gemenskap man inte tror ett dugg på själv.

Jag var inte intresserad av dina upplevelser, jag undrade vilka de människor var som använder kyrkor för traditioner oavsett livsåskådning? Är inte intresserad av anekdotisk bevisföring. Är däremot intresserad av mönster.
Två enstaka fall är inte grund för mönster, även om jag är rätt övertygad om att de människor du tänker på är kulturellt kristna och firar både advent, jul och påsk.

 

[Enya]

Det alldeles gratis och religiöst obundna samtalsstödet hos kommunen har också tystnadsplikt. Anhörigstödet likaså.

Och aldrig tid, så inte konstigt om folk känner att man trots allt kan vända sig till en präst eller diakon. Trots allt blir man inte automatiskt dum i huvudet eller okunnig för att man är troende.

 

[Lobelia]

En anledning till att icke-troende söker samtalsstöd hos präster när de genomgår en kris i livet kanske kan vara prästers absoluta tystnadsplikt? Samt att man kanske, även om man själv inte är troende, är medveten om att präst är något man är alltid, inte "bara" på jobbet, och att dessa människor då sannolikt har en genuin vilja att stötta medmänniskor. Jag förmodar att det kan kännas tröstande även om personen själv inte är troende.

Jag håller med och vill även tillägga att många kriser har en del existensensiella inslag. Att diskutera dessa frågor med en präst kan vara givande oberoende av tro.

 

[Enya]

Jag är inte troende, men gifte mig i somras i kyrkan. Det var viktigt för min dåvarande sambo (nu make), och det var trevligt traditionsmässigt. Senast imorse var vi på julottan.

Även om jag själv inte är troende, har jag aldrig tänkt på det som att jag skulle stå och blåljuga inför prästen och församlingen. Jag tror att de, likaväl som jag, är medvetna om kyrkan och den kristna trons tillbakagång i samhället men att man gärna deltar på grund av gemenskap och tradition. Varken under hembesöket eller genrepet ifrågasatte vår präst oss huruvida vi var troende eller inte. Varför skulle han? Att kyrkan idag snarare står i centrum för gemenskap och tradition följer väl helt enkelt tiden, och att ifrågasätta människor huruvida de egentligen tror på gud eller ej riskerar ju tvärtom att skrämma folk därifrån. Låter väldigt kontraproduktivt.

Och genom att vara öppna och tillåtande och inbjudande kan man väcka nyfikenhet och någon kan upptäcka sin tro som den inte visste den hade. Vilket inte heller är fel. Det är ju inte skrivet i sten att man aldrig kommer ändra sig. Någonsin.

 

[Sel]

Jag var inte intresserad av dina upplevelser, jag undrade vilka de människor var som använder kyrkor för traditioner oavsett livsåskådning? Är inte intresserad av anekdotisk bevisföring. Är däremot intresserad av mönster.
Två enstaka fall är inte grund för mönster, även om jag är rätt övertygad om att de människor du tänker på är kulturellt kristna och firar både advent, jul och påsk.

Är varje människa du känner/kände som är döpt, gift, konfirmerad eller kyrkligt begravd en troende kristen? Om inte har du ju svaret där.

Firar de jul för att det är Jesu födelse eller för att det är kommersiellt och kul och behöver lite ljus i mörkret, firar de påsk för uppståendelsen eller för att de är lediga och gillar påskägg, alternativt är glada att det är vår?

 

[Eurydome]

Kanske. Jag har bara själv svårt att se det. Den sista människan jag skulle söka stöd hos är nog en jourhavande Präst eftersom jag krasst skulle anta att religionen skulle ta plats i vårt samtal och för mig är religionen inte en trevlig plattform.
Präster är inte heller de enda med tystnadsplikt.

Hade jag däremot en Vän som är präst (vilket jag har) skule jag kunna prata med hen och lämna religionen utanför.

Och @Migo Präster har absolut tystnadsplikt. De får aldrig bryta den, inte ens för allvarliga brott som mord.

 

[Gnist]

Min personliga upplevelse är att kyrkan, eller kanske kristendomen i sitt budskap, är ganska selektiv i sitt stöd.

Så kyrkan (i stort), diakoner och präster här i Sverige nekar aktivt folk i kris som vänder sig åt kyrkligt håll sitt stöd, om det söks?

Inte för att jag personligen är speciellt kyrkligt lagd, men det är (baserat på att jag känner väldigt många som jobbar inom kyrkan på något vis) definitivt inte den uppfattning jag har.

 

[Sel]

Och aldrig tid, så inte konstigt om folk känner att man trots allt kan vända sig till en präst eller diakon. Trots allt blir man inte automatiskt dum i huvudet eller okunnig för att man är troende.

Det är det väl ingen som har sagt?

 

[Sedna]

Är varje människa du känner/kände som är döpt, gift, konfirmerad eller kyrkligt begravd en troende kristen? Om inte har du ju svaret där.

Firar de jul för att det är Jesu födelse eller för att det är kommersiellt och kul och behöver lite ljus i mörkret, firar de påsk för uppståendelsen eller för att de är lediga och gillar påskägg, alternativt är glada att det är vår?

Nu behöver vi backa och fundera över skillnaden på kulturellt kristen och troende kristen. Jag skriver om kulturellt kristna som följer kristna traditioner som ett kulturellt arv. De som döper sina barn i kyrkan har i de allra flesta fall ett kristet kulturellt arv, annars blir dopet märkligt. Har du träffat någon med annat religiöst arv som döper sitt barn i kyrkan? Judar? Muslimer?

Många majoritetsvenskar är så insnöade i sin kulturellt kristna bubbla att de inte ens fattar hur starkt det här kristna kulturella arvet är, men jag lovar att det är synligt för många av våra minoritetssvenskar.

 

[Sel]

Så kyrkan (i stort), diakoner och präster här i Sverige nekar aktivt folk i kris som vänder sig åt kyrkligt håll sitt stöd, om det söks?

Inte för att jag personligen är speciellt kyrkligt lagd, men det är (baserat på att jag känner väldigt många som jobbar inom kyrkan på något vis) definitivt inte den uppfattning jag har.

Det har jag aldrig sagt, däremot är min personliga upplevelse att svenska kyrkan och den kristna tron inte är särskilt lgbtq+ vänlig.

 

[nullo-modo]

Nu behöver vi backa och fundera över skillnaden på kulturellt kristen och troende kristen. Jag skriver om kulturellt kristna som följer kristna traditioner som ett kulturellt arv. De som döper sina barn i kyrkan har i de allra flesta fall ett kristet kulturellt arv, annars blir dopet märkligt. Har du träffat någon med annat religiöst arv som döper sitt barn i kyrkan? Judar? Muslimer?

Många majoritetsvenskar är så insnöade i sin kulturellt kristna bubbla att de inte ens fattar hur starkt det här kristna kulturella arvet är, men jag lovar att det är synligt för många av våra minoritetssvenskar.

Jag följer många kulturella högtider, högtider som funnits långt innan kristendomen kom till Sverige. Jag är inte kulturellt kristen eller troende kristen, skulle ta mycket illa vid mig om någon kallade mig kulturellt kristen för att jag firar solens återkomst.

 

[stjarnhimmel]

Och @Migo Präster har absolut tystnadsplikt. De får aldrig bryta den, inte ens för allvarliga brott som mord.

Så om någon berättar om att ett barn blir allvarligt misshandlat så kommer prästen inte orosanmäla det eller ta det vidare ?
Det låter ju inte bra alls, kan jag tycka.

 

[Sedna]

Jag följer många kulturella högtider, högtider som funnits långt innan kristendomen kom till Sverige. Jag är inte kulturellt kristen eller troende kristen, skulle ta mycket illa vid mig om någon kallade mig kulturellt kristen för att jag firar solens återkomst.

Du behöver inte ta åt dig personligen, jag pratar om mönster och om majoritetssvenskar på ett generaliserat plan.

 

[Eurydome]

Så om någon berättar om att ett barn blir allvarligt misshandlat så kommer prästen inte orosanmäla det eller ta det vidare ?
Det låter ju inte bra alls, kan jag tycka.

Precis, tystnadsplikten är utan undantag och är lagstadgad. Som jag har förstått förekommer det dock i Svenska kyrkan att personen efter samtal med prästen väljer att ha ett samtal med en diakon vars tystnadsplikt inte är lika långtgående.