Den starka kopplingen mellan träning och ”att ta hand om sig själv också” som mamma. Jag har hört det så många gånger att öronen snart trillar av. Missförstå mig rätt, jag är en stark förespråkare av att röra på sig. Det gör gott för kropp och knopp. Men den här besattheten av att nyblivna mammors enda sätt att ta hand om sig själva är att träna är fullkomligt absurd. Så fort träning kommer på tal så kommer kommentarerna. ”Det är ju så svårt att prioritera sig själv som mamma”, ”Det är ju så viktigt att ta hand om sig själv också” och ”Själv prioriterade jag inte mig själv på flera år!”. Låt mig vara tydlig. Jag har tagit väl hand om mig själv. Jag har tillåtit mig själv att vila, jag har tagit ikapp sömn på dagen när jag fått tid över, jag har läst, promenerat i skogen, målat, ätit choklad varenda dag i perioder utan skrupler. Jag har gått en kvällskurs. Vad jag inte har gjort är att pressa min kropp längre än vad den orkar. Jag testade, och kroppen sa nej. Jag satt vid ett tillfälle på lunch med en mansplainer kollega som gav helt oönskade råd om hur det ”bara är att bestämma sig” och tips på övningar. Jag hade bara sagt att jag inte tränar just nu. Inget mer. Efter hans råd om hur bra plankan är så var jag tvungen att fråga honom om hans råd är anpassade till någon som sover 4 h per natt och gjort två kejsarsnitt rätt nyligen. Jag fick inga mer ”goda råd” därefter. Nu när förutsättningarna är bättre och jag faktiskt tränar igen så dyker allt det där upp igen från folk som lägger huvudet på sne och säger ”Vad härligt, det är ju så viktigt att TA HAND OM SIG SJÄLV OCKSÅ!”