Jag har inte fått det förrän senare år faktiskt. Tidigare var det som du, var inte heller sjuk i folks ögon, tvingades i väg i skolan av mamma för ansågs aldrig tillräckligt sjuk nog för att vara hemma, och varje gång jag ringde min chef för barnen eller jag var sjuka möttes det av sura miner för det var så jobbigt med vikarie så det gav mig ångest att bara lyfta telefonen till slut och det slutade med att jag fixade barnvakt till mina sjuka barn och gick och jobbade sjuk (jobbade som städerska helt ensam på skola, förskola och fritidshem kvällstid och träffade ingen alltså). Det fick ett slut en dag, skulle ta upp något på golvet och tappade balansen och hamnade med huvudet först rakt på golvet. Det var kallt och skönt mot mitt febriga huvud och jag kunde för en lång stund inte förmå mig att fortsätta jobba. Jag bestämde mig då att inte jobba sjuk mer, bytte till eftermiddagstid, lämnade inte bort barnen när de var sjuka mer.
Det var min rätt att vara hemma när mina barn var sjuka.
Det var min rätt att vara hemma när jag var sjuk (och det var jag inte alls ofta på den tiden).
Jag tror dock att det var det som gjorde att jag blev känsligare, efter den händelsen (det var att jag gick som in i väggen, så mycket mer än det beskrivet hände förstås vid det tillfället) är jag betydligt känsligare när någon är sjuk, får feber när jag blir förkyld osv.