Spara till barnen?

[Sedna]

Det verkar vara fler än jag som tolkat det som att du tycker att det är fel att föräldrar sparar till sina barn.

Vad jag kan se så har folk skrivit att de sparar allt ifrån ingenting alls till ett par tusenlappar i månaden, väldigt spritt. En del sparar mer under perioder för att vissa tider inte spara något. Andra har råd att ligga på ett konstant högt sparande och ytterligare några har mor-/farföräldrar som sparar åt barnen.

Vi har då läst tråden på samma sätt!

Vad folk skrivit att de sparar varierar och det är ju faktiskt bara ett fåtal som skrivit att de siktar på att spara barnbidraget under 18 år. De flesta som svarat har väldigt unga barn och några har inte barn. Att läsa tråden som att var och varannan unge kommer få 250 000 vid myndighetsdagen tycker jag känns väldigt fritolkat, så pass att jag undrar om man läst tråden. @niphredil

 

[Hiddeous]

1. Det är inte ovanligt att folk sparar, oavsett "klass".
2. Det är inte ovanligt att folk har mycket pengar på banken, oavsett "klass", många har mer än vad man kan tro.

Det är rätt vanligt med motsatsen också. Men som någon påpekade tidigare, så är privatekonomi fortfarande rätt tabubelagt. Inte minst dålig privatekonomi.

Jamen självklart liksom.

När jag fyllde arton fick de flesta jag kände omkring 40 000. Vi var medelklassungar. Pengarna skulle täcka körkort och att en resa till Kreta typ. Några av mina vänner fick flera hundratusen, de hade rika föräldrar, och de la sina pengar på rätt schyssta innerstadslyor.

Tänk vad enormt mycket de fattigare ungarna ska hamna efter när det blir standard att medelklassen lägger undan så att ungarna får 250 papp när blir myndiga.

Medelklassen får nog snart uppgradera från 250' till snarare 350'. Annars har man inte råd med en halvhyfsad lya. Jag var med i en tråd på Familjeliv för några år sedan och där var slutbudet ungefär 1 miljon i sparande till de rikaste ungarna. Det blev mer och mer pengar ju längre tråden pågick.

 

[Sunshine]

Vi sparar 50 pund per barn per månad till våra barn. Det kommer inte att bli någon förmögenhet av det men det kanske räcker till ett körkort, eller så att de slipper ta så stora lån på universitetet om de vill plugga vidare.
Här är barnbidraget behovsprövat (på inkomst) och vi har aldrig fått något. Däremot får alla barn £250 av staten när de föds, som ska sättas in på konto eller fond i barnets namn inom en viss tid - tror det är ett år - annars förlorar man pengarna.

Mina föräldrar sparade åt mig och min syster plus att vi fick ett arv efter farfar. Det gjorde att vi fick råd med insatsen till varsin lägenhet i Stockholm, något som jag är mycket tacksam för och gärna skulle göra åt mina barn. Tyvärr är ju bostadsläget ett annat idag och husen mycket mycket dyrare, så förmodligen kommer det inte att bli så.

 

[Aroma]

När jag växte upp fanns inga pengar till sparande, med bara en arbetande föräldrar (i låglönejobb dessutom) levde vi verkligen ekonomiskt. Jag klarade mig bra ändå men naturligtvis hade jag verkligen uppskattat att få en startsumma som 20-åring. Till exempel som insats till en bostad (och kanske kommit in på den marknaden istället för hyresrätten som jag bor i nu). Hade jag haft barn och möjlighet till rejält sparande, hade jag absolut satsat på det. Speciellt med tanke på hur bostadsmarknaden ser ut idag, med en konstant och allt allvarligare bostadsbrist.

Jag får också uppfattningen att det av vissa anses nästan lite provocerande att spara en rejäl summa till sina barn även om man har möjlighet (utan att försaka en massa annat)? Självklart är det en ekonomiskt fråga, så är det ju med ganska mycket här i livet. Har sparandet till barn någon särställning i det avseendet?

 

[Miks]

@Miks Jag tycker att det är tämligen jädra uppenbart att jag inte skulle argumentera för att man ska förbjuda medelklassen att spara pengar eller att man ska kasta mat för att folk svälter.

Vilken purken attityd!

Hade ju varit mer utvecklande för diskussionen om du bara svarat på frågan istället för att vara otrevlig.

Mvh Miks

 

[AgentCarter]

Jag har inget direkt sparande till sonen, jag tar för givet att sambon har det däremot.
Det är dock jag som får barnbidraget och det brukar gå till sonen ändå.
Tanken är att spara mer till honom nu när jag har vettigare inkomst i mitt namn, sådana pengar som kan vara bra och ha om något händer. Sen om jag fortsätter vara tillsammans med min sambo kommer jag även investera i skog (alternativt mark här i närheten, men är väldigt otroligt om det inte sker ett prisras i framtiden). Skogen kommer vara någon form av försäkring för framtiden åt sonen även om han inte kommer få den på många år än.

 

[Pontevecchio]

Jag känner stt jag inte vill kratta vägen så åt mina barn. Född och uppvuxen i Sthlm har alla mina vänner bostad, att det tar tid att man får kämpa och att man kanske får bo med kompisar som ung ser jag bara som nyttigt.

 

[Mabuse]

Jag skulle gärna hjälpa mina barn med en sådan uppgift, men jag hade förväntat mig att studenten i fråga först hade försökt att lösa sin situation själv. Om det innebär obekväma boendelösningar under en tid får det vara så. Jag hade inte utgått från att hen inte hade klarat att lösa boende på egen hand och avsatt pengar i förebyggande syfte. Det är ju ändå väldigt stora kontanta summor det handlar om - även för personer som jobbat länge - och jag värjer mig emot att det nästan förväntas av föräldrar att de ska skänka bort så mycket pengar till vuxna människor som bör kunna ta hand om sig själva.

Förväntan vet jag inte, men jag kan se att man har stor fördel av att få den där summan när man ska in på bostadsmarknaden - självklart kommer inte alla få det, men som jag tror så kommer det vara en fördel om man kan få det. Det blir ju märkligt om man bara vill ge sina barn sånt som alla barn kan få, inte det man kan och vill ge. Det går säkert att lösa boendet utan pengar också, men det är mycket enklare med pengar, så som bostadssituationen i Sthlm ser ut idag.

Jag förväntar mig inte att en 25-åring ska vara helt ekonomiskt självständig - kul om det blir så, men inget jag förväntar mig.

 

[Mabuse]

Nej, om man behöver hjälp. Men här är ju förutsättningen att barnen kommer att behöva ekonomiskt stöd. Om mina barn inte själva anser sig behöva hjälp, varför ska jag då hjälpa dem?

Nej, vill de inte ha pengarna kommer jag självklart inte tvinga dem, det vore ju märkligt. Men de kommer få möjligheten att få pengarna, om de vill. Och tacka nej, om de vill det.

 

[Mabuse]

Jag känner stt jag inte vill kratta vägen så åt mina barn. Född och uppvuxen i Sthlm har alla mina vänner bostad, att det tar tid att man får kämpa och att man kanske får bo med kompisar som ung ser jag bara som nyttigt.

Varför det?

 

[Hyacinth]

Jag känner stt jag inte vill kratta vägen så åt mina barn. Född och uppvuxen i Sthlm har alla mina vänner bostad, att det tar tid att man får kämpa och att man kanske får bo med kompisar som ung ser jag bara som nyttigt.

Jag tänker att livet kan vara drygt ändå. Kan jag ge ett litet startkapital gör jag gärna det. Det blir inga hundratusentals kronor, inte ens 100 om jag tar nuvarande kapital gånger tre för att räkna ut vad det blir vid 18 års ålder. Jag fick ca 50 000 av mina föräldrar, de använde jag när jag var över 30 för att göra en ombyggnad i vår bostad. Jag har en egen ekonomi, ett hyfsat välbetalt jobb och familj men nog tusan var det välkommet.

 

[Hiddeous]

Jag känner stt jag inte vill kratta vägen så åt mina barn. Född och uppvuxen i Sthlm har alla mina vänner bostad, att det tar tid att man får kämpa och att man kanske får bo med kompisar som ung ser jag bara som nyttigt.

Nej, jag håller med dig. Som ung hade jag heller inga som helst problem med att bo med andra, hoppa från en bostad till en annan, gå från vik till vik. Hade aldrig svårt att hitta bostad och lärde mig att lösa eventuella problem i takt med att de uppstod. Det är bara att vara lite envis. Det hade aldrig ens fallit mig in att köpa bostad för att slippa någon månads letande och svarande på annonser.

Jag förstår inte föräldrars önskan att ösa pengar över sina barn. Jag har ingen aning om vad som driver den, men att livet kan vara lite jobbigt ibland och det är lite bekvämare att bo i egen bostad låter som ett ganska vagt argument för att avsätta en kvarts miljon eller så skattade pengar. Skulle man tänka så om andra delar av livet också? Jobbigt att jobba, varför inte avsätta en större slant så de slipper det också något år eller två?

 

[Lo_]

Mina föräldrar sparade inget åt mig. Det gick bra ändå ( har tom lyckats gå lång utbildning i Uppsala utan att köpa bostadsrätt, det finns bostäder om man är lite om sig och kring sig).

Min dotter är bara tio månader, hennes pappa sparar några hundralappar i månaden tror jag, jag skänker till välgörande ändamål när det blir över. Har oerhört svårt att se barnen som drabbas av flyktingkrisen, världen är så fruktansvärt orättvis. Syns väldigt tydligt i denna tråden. Tycker definitivt barnbidraget borde vara inkomstbaserat.

 

[Hiddeous]

Det går säkert att lösa boendet utan pengar också, men det är mycket enklare med pengar, så som bostadssituationen i Sthlm ser ut idag.

Varför tar du för givet att dina barn ska bo i Stockholm?

 

[Pontevecchio]

Egen bostad är en stark faktor för de flesta unga att jobba. Klart som sjutton det är najs att få pengar! Men jag hjälper de hellre med kontakter osv än rena pengar. Bra träning inför vuxenlivet att iaf skaffa sig en bostad.

 

[Tjorven]

Oj! Fler än jag som tycker att det här var en intressant fråga tydligen. Vad kul!
/Tjorven

 

[Mabuse]

Varför tar du för givet att dina barn ska bo i Stockholm?

Det gör jag inte - men oavsett var de bor, lär de ju behöva bostad. Pengar är ju sällan en nackdel när man ska hitta bostad. Och eftersom vi bor här och våra familjer bor här, så är ju oddsen att de också kommer bo här. Och vill de bo nån annanstans kan de ju använda pengarna där, pengar funkar ju överallt.

 

[Mabuse]

Egen bostad är en stark faktor för de flesta unga att jobba. Klart som sjutton det är najs att få pengar! Men jag hjälper de hellre med kontakter osv än rena pengar. Bra träning inför vuxenlivet att iaf skaffa sig en bostad.

Kontakter till privata hyresvärdar och så som kan fixa bostad utanför kommunala bostadskön menar du? Absolut, har man såna kontakter kan man förstås ge barnen det, istället för pengar. Eller utöver pengar, om man vill det.

Övning i vuxenliv får man nog så det räcker när man löser studieårens boende, plus fixar jobb etc. Och jobb lär ju behövas ändå för att kunna ha råd med bostad, eftersom man ska kunna finansiera lån och månadskostnad också.

 

[Mabuse]

Nej, jag håller med dig. Som ung hade jag heller inga som helst problem med att bo med andra, hoppa från en bostad till en annan, gå från vik till vik. Hade aldrig svårt att hitta bostad och lärde mig att lösa eventuella problem i takt med att de uppstod. Det är bara att vara lite envis. Det hade aldrig ens fallit mig in att köpa bostad för att slippa någon månads letande och svarande på annonser.

Jag förstår inte föräldrars önskan att ösa pengar över sina barn. Jag har ingen aning om vad som driver den, men att livet kan vara lite jobbigt ibland och det är lite bekvämare att bo i egen bostad låter som ett ganska vagt argument för att avsätta en kvarts miljon eller så skattade pengar. Skulle man tänka så om andra delar av livet också? Jobbigt att jobba, varför inte avsätta en större slant så de slipper det också något år eller två?

Varför inte underlätta? Jag tog examen för tio år sen lite drygt. Tittar jag på mina kursare, så har vi som hade möjlighet att få hjälp hemifrån idag mycket bättre boendesituation än de som inte fick det. Vi steg in i bostadsrättskarusellen då, har sen dess flyttat några gånger och har kunnat byta upp oss successivt. De som inte fick den hjälpen har inte kunnat göra den resan, de bor mindre och sämre, fortfarande. Det är svårt att komma ikapp. Så 200 000 när man var 25 har verkligen gjort stor skillnad, under lång tid.

Det finns ju gott om andra områden att kämpa, med jobb och karriär och finansiera bostadslån och hitta partner och allt, ingen risk att det inte återstår några utmaningar för att man får hjälp med handpenningen till bostaden.

 

[Hiddeous]

Varför inte underlätta? Jag tog examen för tio år sen lite drygt. Tittar jag på mina kursare, så har vi som hade möjlighet att få hjälp hemifrån idag mycket bättre boendesituation än de som inte fick det. Vi steg in i bostadsrättskarusellen då, har sen dess flyttat några gånger och har kunnat byta upp oss successivt. De som inte fick den hjälpen har inte kunnat göra den resan, de bor mindre och sämre, fortfarande. Det är svårt att komma ikapp. Så 200 000 när man var 25 har verkligen gjort stor skillnad, under lång tid.

Men det är ju helt klart så att gränsen för vad man anser vara rimligt att ge har flyttats fram, jämfört med hur det var för 20 år sedan. Det är ett väldigt fokus på materiell standard och tanken att pengar är en nyckel som ska generera mer pengar.