Att bo i en lokal där man egentligen inte får bo. Att betala ockerhyror på att bo svart i tredjehand där hyresvärden inte får veta att man bor. Att lägenhetsägaren plötsligt behöver lägenheten själv och säger upp kontraktet. Att i praktiken behöva börja om från början med bostadsletandet en gång i halvåret för att man inte kan bo kvar av diverse skäl. Att dela en tvåa med folk man helst inte skulle vilja bo med, men får göra ändå för att det är det som finns.
Alla hyresberättelser är inte lika soliga som din. Alla har inte ett kontaktnät så att de kan få tag på trevliga och seriösa uthyrare, så som du fick. Och skulle så vara fallet - jättebra! Men i nåt läge, säg efter tio år i sådana boenden, så kanske man ändå inte längre vill bo med kompisar/inneboende/andrahand. Det som känns kul och helt ok när man är 20 är inte alltid lika kul och ok tio år senare. I nåt läge kan man känna sig färdig med de tillfälliga boendena, och faktiskt vilja ha en bostad där man kan bo tills man själv vill flytta. Inte tills kompisen vill flytta/paret i Manchester vill komma tillbaka/det trevliga paret vill bilda familj och ha sin lägenhet för sig själv/whatever. Och när den dagen kommer, så är pengar ofta till nytta.
